charlyene against the world

Jag vaknar sent, med huvudvärk och ont i höger axel. Kanske har jag sovit för länge? Jag avbokar dagens aktiviteter, förutom att Frugan + hennes parentas skall hit och lite grejer. I övrigt tänker jag göra så lite som möjligt idag. Jag känner verkligen inte för någonting.

Jag ligger och stirrar upp i taket, min hjärna kan överhuvudtaget inte koncentrera sig på dess egna tankar. Min hjärna är en enda röra, och jag kan inte börja reda i det, för jag kan inte få tankarna att fastna. De bara glider undan så fort jag försöker uppmärksamma dem. Tankar av blöt tvål...

Street Dogs bubblar ut ur mina högtalare och jag låter punken vara min länk till verkligheten, det som hindrar mig från att glida bort och tillslut bli det spöke jag länge har misstänkt att jag egentligen är. Annars finns det inget att hålla fast vid. Det är tomt och overkligt och ovälkommet.

Just another day in my life.

/Charlyene - borttappad

Läs även andra bloggares åsikter om dissociativa tankar, depersonalisering, overklighet, street dogs, punk, tankar

Dagen passerar som de flesta andra dagar, men med ett undantag: Jag klarar av att läsa. Fråga mig inte varför, jag kan inte se någon specifik anledning till varför koncentrationsförmågan är större idag än andra dagar. Men jag utnyttjar den. För jag älskar att läsa, och det är en sorg när jag inte klarar av det.

Erkännas bör att jag är ensidig i min läsning; det mesta jag läser handlar om sociologi/samhälle/politik/historia. Just nu läser jag om en grundbok om ekonomisk historia, mest för att den senaste boken jag läste handlade om nyliberalism och jag kände att jag behövde lite mer bakgrund till fenomenet. Ensidigheten gör att jag ofta fastnar i samma tankespår: Hur är världen beskaffad, och hur kommer det sig att den är beskaffad på detta vis? Och ofta kommer även tankarna kring om världen kunde se annorlunda ut och hur den isåfall skulle se ut. Jag vill inte leva i en värld där rationellt vinsttänkande dominerar. Jag vill inte leva i kommodifierad värld där allt har ett värde i form av vinst eller förlust. Jag vill inte leva i en värld som utgår från att jag är en rationell aktör som har obegränsad tillgång till information och utifrån denna information gör mina val, som handlar om vinst eller förlust.

Jag borde läsa mer romaner. Kanske skulle det hjälpa mig att se en annan värld, en värld där känslor, värden och traditioner får ta plats. För de böcker jag läser nu framställer världen som kall och beräknande. Och jag tror inte att jag klarar av att leva i en sådan värld.


Läs även andra bloggares åsikter om läsning, att läsa, böcker, samhälle, sociologi, politik, historia, kall och beräknande värld, rationellt vinstintresse, economic man, homo economicus

Jag är en lättirriterad människa. I både betydelsen lättirriterad (snar till irritation) och lätt irriterad (att jag går omkring med en känsla av vara småirriterad). Detta skapar såklart problem för mig. För när jag blir irriterad på något kan jag inte hantera det, utan struntar oftast i det.
En sak som nästan alltid får mig irriterad är andra personers paranoia och förmåga att skylla allt på omvärlden. Världen är ond och emot mig, tycks vissa personer säga och de lägger ofta till: andra är ute efter mig. När något går fel beror detta oftast (enligt dessa personer) på omvärldens ondska, som om världens systematiskt är ute efter vissa personer. En finne på näsan är aldrig bara en finne på näsan, det är ett tecken på att ens hud motarbetar en. Ett stopp i kollektivtrafiken är ett tecken på att kollektivtrafiken är ond, inte på en tillfällighet. Om någon snor ens tvättid beror detta på att personen är alltigenom ond, inte på att det är sådant som personer gör ibland utan att det betyder att de är spawn of satan.

Jag vägrar tro att världen är alltigenom ond, att den konstant motarbetar just mig (eller någon annan specifik person för den delen) eller att någon är ute efter en. För oftast är det inte sant. I världens ögonen är jag inte i centrum, världen är inte så beskaffad att den finns till för att underlätta just för mig. Tillfälligheter händer, ibland bra sådana och ibland dåliga. De kan stundom vara irriterande, men de är inte tecken på systematisk ondska.

Det som gör mig mest irriterad är dock inte per se paranoian, utan 1) att det är så svårt att bemöta och 2) att dessa människor ofta känner att de måste göra något åt saken.

Med 1) menar jag att det är svårt att motbevisa någon som är övertygad om att världen motarbetar henom. För eftersom allt inte alltid går som en har tänkt finns det massor av "bevis" på att världen är ond. Att se saker som tillfälligheter är ofta omöjligt för dessa personer. Minsta motgång sätts in i hjärnan som ett bevis på det onda systemet. Och om en person har valt att tolka världen så, hur kan en motbevisa det? Motgångar händer ständigt. Men oftast är de bara tillfälligheter, något som vissa personer aldrig kommer att acceptera. De är redan övertygade om att världen har satt i system att motarbeta dem, och varje motgång bara slår fast vad de redan vet. En övertygelse är en övertygelse och går sällan att rubba.

Med 2) menar jag att dessa personer som känner att världen är emot dem, och därför gör tillfälligheter till bevis för systematisk ondska, ofta känner att när något går dem emot måste de försöka "lösa" detta. Gör någon dem illa måste de slå tillbaka. Detta blir som tydligast när det finns en specifik person att skylla på. Finns det tex en läkare som glömmer bort att ge en person en läkartid, så skall hämnd utkrävas på denne läkare. Tar någon ens tvättid skall denne person få karamellfärg i tvätten så att ALL TVÄTT BLIR GRÖN!

Alla har vi väl ett visst mått av paranoia och förmåga att skylla motgångar på andra. Frågan som jag idag ställer mig är: Varför stör det mig så mycket? Jag vet faktiskt inte. Jag har råkat ut för många paranoida personer i mitt liv, många som har tyckt att världen motarbetar just dem. De är oftast omöjliga att resonera med. Och det stör mig att de hela tiden försöker framställa världen som en ond plats. Okej, jag anser också att världen är en ond plats, men det betyder inte att jag tror att den är ute just efter mig.

Frågan aktualiserades idag när jag vägrade svara på ett sms skickat av en vän som beklagade sig över hur just hen blev motarbetad av världen. Allt från vädret till vårdpersonal som hade glömt fixa en sak innebar att världen var emot henom. Och denna paranoia ledde till ångest för henom, hen satt i smsandets stund på en bänk och lipade över hur världen var alltigenom ond.

Jag hade kunnat skriva något medkännande, men jag orkar inte upprätthålla andras paranoia. Kanske är det just det som stör mig: att paranoida människor lägger fram "bevis" om att de har rätt i sin paranoia och vill att jag skall bekräfta dem och deras känslor. Att de vägrar bli emotsagda, eller iallafall blir väldigt arga om jag vägrar hålla med om deras perspektiv. Men det är svårt att vara vän med någon som reagerar med ilska om en motsäger deras världssyn. Jag har förlorat ett flertal människor till paranoia. Jag vill inte förlora en till.

Så frågan är: Hur skall jag kontrollera min irritation, och hur skall jag hantera andras paranoia?


Läs även andra bloggares åsikter om paranoia, världssyn, perspektiv, bekräftelse, irritation, ilska, emotsägelse, hantering, kontroll, vänskap

Ännu en dag har passerat. Gårdagen var fylld av lustfylld mat, och jag har enbart 7% dåligt samvete, vilket inte alls är illa för att vara mig. Dock mådde jag rejält illa på kvällen, vissa former av mat som jag älskar är tyvärr betingade så att de automatiskt framkallar kräkreflexer om jag äter dem. Men jag lät bli och somnade sött istället.

Natten var fylld av drömmar jag nu inte minns, och det stör mig lite. Jag är så avtrubbad/avstängd att jag desperat letar efter ledtrådar till mitt inre liv/mitt undermedvetna/mina känslor, allt från oväntade känsloutbrott till drömmar. Men om jag inte minns mina drömmar, hur skall jag då kunna förstå vad mitt undermedvetna försöker säga till mig?

Så ringde klockan och jag skuttade glatt upp ur sängen snoozade fem gånger innan jag lyckades sätta ner mina fötter på det kalla golvet. Men jag hann i tid till psykologen. Som vanligt minns jag nu i efterhand inte ett skit om vad vi pratade om. Jag är bara missnöjd och grinig. Jag har ingen som helst jävla lust att fortsätta gå till det där stället, det är inte det att jag har en dålig psykolog, utan snarare att hela grejen känns så meningslös.

Okej, okej - det är ett sätt att skydda mig själv. Genom att döma ut det hela som meningslöst låter jag bli att ge det en chans, för om jag ger det en chans måste jag ju faktiskt ta tag i saker och ting. Mycket väl medveten om detta faktum (*nickar förnuftigt och lite galet med huvudet*), men det gör inte att motståndet blir mindre. Jag vägrar se min psykolog som något annat än någon form av vårdpersonal, han är icke (ICKE, säger jag) en människa. Ännu ett sätt att skydda mig, ser ni. Oh, what a wonderful mind I have.

Jag skall nog gräva ner mig i soffan nu med mina böcker. Allt för att glömma världen omkring mig.


Läs även andra bloggares åsikter om tid, mat, drömmar, missnöje, motstånd, skydda mig själv, terapi

Jag överlevde natten genom att somna. Tänk hur lugnt och stilla livet kan bli med hjälp av en näve Nozinan och några Stesolid. Well, well.

Mitt huvud är inte riktigt med ännu. Allt jag vill är att äta, äta, äta - det är det enda som min hjärna kan tänka på just nu. Får se hur det blir med den saken. Vill vara stark och stå emot, men det är svårt när ens hjärna skriker till en genom dimman.

Dessutom är det en sådan där jobbig dag när jag har slut på både kaffe och mjölk, och då måste jag till affären för att handla. Jag är så rädd för att inte kunna hålla mig i skinnet och handla massa med saker som jag sedan hetsäter.


Läs även andra bloggares åsikter om nozinan, stesolid, sömn, dimma, mat, cravings, svaghet

Alla ljus har slocknat
lamporna har släckts.
Stjärnorna har täckts av moln
elden har brunnit ut.

Nu sitter jag i askan
med mina händer i mitt hår.
Fruktande mitt eget liv,
och allt jag har lämnat kvar.

Kom död och stillhet, tag mig inatt
till där ingen smärta finns.
Där den eviga sömnen är drömlös
utan minnen om grå existens.

Jag ger upp min kamp, allt är förbi
nu skall tystnaden få ta vid.
Det är nog med skrik om evigt ont
försvinna är allt jag vill.


Läs även andra bloggares åsikter om poesi, död, existens, smärta

Hur kan saker som är så dåliga kännas så bra?

Det enda jag har ätit under de senaste dygnen är:
fyra koppar kaffe, två koppar te, en del vatten, en smörgås och en skål med havregrynsgröt med mjölk.

Nu är jag yr, får hjärtklappning så fort jag försöker städa och kallsvettas. Jag borde äta något, det är vad den "normala" logiken säger. Men jag njuter av att må dåligt, jag njuter av att veta att min kropp förbränner fett och muskler så att jag går ner i vikt. Jag njuter av att nästan svimma när jag tar tvätten till tvättstugan, njuter av att veta att de första fem dagarna på en diet är de värsta och att det sedan blir bättre. Njuter av att tänka mig en framtid där jag inte behöver lägga pengar på mat, för jag äter så lite som möjligt.

Hur kan denna logik ha tagit överhanden? Det känns nästan som om jag tog ett rationellt beslut, i stilen "nu har jag hetsätit så länge att det nu är det dags att svälta mig själv". Jag förstår att min inre logik är förvrängd av sjukdom och att detta inte är friskt. Men det betyder inte att jag tänker sluta. Jag njuter ju!


Läs även andra bloggares åsikter om självsvält, inre logik, rationellt beslut, njutning

Demonerna slåss i mig. För bara några dagar sedan var det helt annorlunda: jag hade ett visst mått av inre frid, eftersom även om demonerna fanns där så poppade de bara upp en i taget. Nu kommer de flera på samma gång, sliter och drar i mig, och försöker övervinna mig på deras sida. Jag skulle inte kalla det ett fullskaligt krig, men för varje slag som genomförs, desto närmare den punkten kommer jag.

Några exempel:

Det finns en demon som tycker att jag skall ge ALLA mina pengar till mina föräldrar och sluta existera. En annan demon tycker att jag skall ljuga för mina föräldrar och behålla lite extra för mig själv.

En demon tycker att jag skall gå in på stenhård diet; vilket i mitt fall innebär: enbart kaffe och vatten under dagen och sedan havregrynsgröt med minimjölk (utan något annat) på kvällen. En annan demon tycker att jag skall släppa på alla hämningar och äta, äta, äta - hetsa tills jag blir smällfet. Det är vad jag förtjänar.

En demon tycker får mig att känna mig totalt ensam. En annan säger åt mig att ensamheten är mitt enda val.

När demonerna krigar är det inte de som skadas, utan det är jag. Mitt inre är sargat; jag har slagits blodig av att enbart vara en åskådare som aldrig kan ingripa i demonernas kamp, aldrig påverka, bara bli påverkad av deras resultat. Hjälplöshet, frustration, ångest - känslorna väller omkring i mig. Men jag kan ändå inget göra. Jag är fasthållen, fastkedjad. De paradoxala demonerna skriver listor i mitt huvud om dikotoma kategorier, men jag kan inte välja. Vilket val jag gör beror helt på vilken demon som råkar vinna för studen. Jag är en slav.


Läs även andra bloggares åsikter om krig, demoner, borderline, att göra val, åskådare, passivitet, emotionellt instabil personlighetsstörning, inre demoner

De senaste 24 timmarna har varit riktigt jobbiga. I ett försök att lägga ner all medicinering, för att inte stoppa i mig en massa piller i onödan, tog jag inga sömnmediciner igår. Det resulterade i tomhets- och ensamhetskänslor igår som varande fram till runt fem på morgonen då jag äntligen lyckades somna.

När jag vaknade imorse var klockan runt tio och ångesten låg i mig, helt utan anledning. Inte blev det bättre när jag kollade posten. Det visade sig att mina pengar från F-kassan ÄNTLIGEN hade kommit, men också att de istället för att sätta in pengarna på mitt konto hade skickat en utbetalningslapp. Why? I do not know. Men när jag såg beloppet freakade jag ut en stund. För det finns inte en chans i helvete att jag någonsin kommer att kunna betala tillbaka alla de pengar som jag är skyldig mina föräldrar. Det kommer att saknas ca 10.000 och det känns fan inte bra!

Ångesten lade sig som en brännande blyklump i magen på mig. JAG HATAR PENGAR! De skapar bara problem och elände. Och jag vill verkligen inte vara skyldig någon något, det är bland det värsta jag vet.

Så trots att jag nu har fått mina efterlängtade pengar kan jag inte njuta av det. Allt jag tänker på är hur för jävligt det är att behöva leva. Punkt. Det här lilla har fått mig att ta steget över kanten, jag faller handlöst. Det är mörkt omkring mig och jag kan inte se någon ljuspunkt, ingenting som kan guida mig till en annan plats än smärtan.

Kanske "emotionellt instabil" inte är en så dum beteckning ändå?


Läs även andra bloggares åsikter om pengar, ekonomi, psykisk instabilitet, skuld, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline

...är det 10 år sedan jag flyttade hemifrån. Jag var 16 år och hade med mig en ryggsäck och en väska full med saker jag tänkte jag skulle behöva. Jag satte mig på ett tåg från Göteborg till Södertälje, där jag skulle komma att bo i nästan ett och ett halvt år innan jag flyttade till Stockholm.

Mycket har hänt på de 10 åren. Otroligt mycket. Mycket negativt, lite positivt och massor som bara har hänt.

/Charlyene - känner mig gammal

Läs även andra bloggares åsikter om flytt, 10 år, händelser, dåtid, det förflutna

Jag är så satans trött på alla dessa jävla mediciner. Såhär på rak arm kan jag minnas att jag sedan i november förra året har intagit följande:

Atarax (antihistamin - lugnande, verkningslös)
Sertralin (antidepp av typen SSRI, hjälpte varken mot min nedstämdhet eller mot ångesten och gav mig massor av biverningar)
Stilnoct (insomningstablett, fungerade bra i början med käkade de så länge att de blev verkningslösa)
Imovane (insomningstablett, gav mig illamående och hallucinationer)
Propavan (för bättre sömn, verkningslös samt gav mig restless legs och en jävla trötthet i huvudet dagen efter)
Mirtazapin (antidepp, fick mig att gå upp nio kilo på två månader)
Theralen (vid behov mot ångest, fungerade bra i en vecka slutade sedan att verka)
Zyprexa (stämningsstabiliserande, fick mig att sova 18 timmar om dygnet i två veckor, sedan fick jag enorma overklighetskänslor)
Seroquel (stämningstabiliserande, kunde inte ens tänka när jag tog dem)
Fontex (antidepp, verkningslöst och gav mig massor av biverkningar)
Oxascand (benzopreparat, vid behov mot ångest, gav mig motorisk rastlöshet)
Cipralex (antidepp av tupen SSRI, verkningslöst och gav mig massor med biverkningar)
Voxra (antidepp som påverkar noradrenalinet och dopaminet i hjärnan, hjälpte i fem dagar och slutade sedan fungera)
Sonata (benzopreparat för sömnen, verkningslös)
Lyrica (mot generaliserat ångestsyndrom, verkningslös)

Dessa tre tar jag nu:
Nozinan (Neuroleptikum, används för att jag skall sova okej - fungerar bra, men effekten börjar att avta)
Stesolid (benzopreparat, vid behov mot ångest - fungerar ibland, tar bort ångesttoppar, men gör mig aldrig helt lugn)
Efexor (antidepp, påverkar serotoninet och noradrenlinet, är än så länge verkningslös och ger mig massor av biverkningar)

Sammanlagt har jag alltså proppat i mig 18 olika mediciner på mindre än ett år. Och jag mår bara sämre. Så kanske jag borde lägga ner medicinerandet och försöka få kroppen att inse att den inte behöver en massa skit? För det kan fan inte vara bra att ta alla dessa piller...

Jag vet att doktorerna tycker jag är jobbig när jag tjatar om att jag inte står ut med biverkningarna, men de verkar ändå skriva ut mediciner till mig som ger mig just sådana biverkningar som jag inte klarar av. Förutom de självklara att jag vill kunna tänka och klä på mig själv även om jag tar mediciner, så finns det tre biverkningar som jag inte tolererar:
Viktuppgång
Overklighetskänslor
Sexuella störningar

Jag har problem med maten, jag vill verkligen INTE gå upp i vikt. Och det borde doktorerna fatta när jag förklarar för dem. Varför skall jag behöva tolerera det?
Jag har problem nog med overklighetkänslor redan, som får mig att må skit. Varför skall jag behöva få mer av det, och må ÄNNU sämre? Skall inte mediciner få mig att må bättre?
Många av de antidepressiva som jag har tagit har gjort att jag har varit oförmögen att få orgasm. Och det kanske inte är hela världen, några tänker. Men för mig spelar mina orgasmer stor roll. Om en man hade kommit och sagt att han fick potensproblem eller problem med att få utlösning om han tar antidepp, tror ni inte att doktorerna hade sett till att han fick andra mediciner som inte gav honom sådana problem? Jag får bara höra att jag skall stå ut med det, speciellt innan jag träffade Mannen och då inte hade sex med andra personer.

Jag tror att jag lägger ner. Så får jag kämpa med sömn och ångest på egen hand, för jag tror att i slutändan blir det bättre så.


Läs även andra bloggares åsikter om mediciner, medicin, piller, lugnande, stämningsstabiliserande, antidepressiva, sömn, sömnproblem, ångest, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning

Borderline är ett bättre ord än emotionellt instabil personlighetsstörning, tycker jag. Inte bara för att det förstnämnda både är lättare att säga och att skriva, utan för att för mig handlar problematiken så ofta om gränsdragningar. Borderliners anklagas ofta för att ha ett svart/vitt tänkande, men för mig beror det på att vi inte kan hantera gråskalorna, då vi inte vet var gränserna egentligen går. För att inte tala om var öppningarna finns.

Ibland känner jag mig instängd. Som om jag lever i ett totalt mörkt rum, där väggarna är strömförande. Jag vet att det finns en olåst dörr någonstans, men varje gång jag försöker treva mig fram för att hitta den slår jag i en vägg och får en elektrisk stöt. Då har jag två val: Antingen krypa ihop på golvet och inte mer försöka. Eller med all kraft jag har, och så intensivt som möjligt under så kort tid som möjligt, försöka bryta mig fri, oavsett hur ont det gör. Att ta det bit för bit is not an option, för då utvecklar sig rädsla för smärtan. Det är min upplevelse av borderline: Att leva instängd i ett mörkt rum med strömförande väggar.

Okej, analogin är kanske inte den bästa. Men allt eller inget-attityden är, hur problematisk den än ter sig, en överlevnadsstrategi. För om en inte vet var gränserna går är det oftast bäst att satsa på det ena eller det andra alternativet. Att ta den gyllene medelvägen är för mig ofta att fastna. Det är ett sätt att skydda sig själv och andra när en stöter bort det som inte är perfekt och idealiserar det som en så gärna vill skall vara flawless. Det är något som ofta inte reflekteras över, anser jag: Att borderliners inte bara vill skydda sig själva, utan även den personen som de stöter bort! (Eller saken, tinget, minnet, whatever...)

Det är allt eller inget för att vi inte vet var gränserna går, de gränser som är så flytande och hårfina. Det kan handla om allt från skillnaden mellan rädsla/fobi, kärlek/utnyttjande, bantning/ätstörning, tillit/utelämnande.... Jag lever i en värld som jag inte förstår, eftersom de gränser som tycks vara så naturliga för andra är något som aldrig kommer automatiskt för mig. Så jag gör ständiga felval, eftersom jag inte förstår att andra autmatiskt skulle ha gjort helt andra val. Men ett felval är bättre än att inte göra något val alls, för det är då som jag fastnar. Mitt i, utan chans till att ta mig någonstans, förrän någon annan kommer och drar upp mig ur gyttjan.


Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, svartvitt tänkande, att göra val, fast mitt emellan, allt eller inget

Jag är inte en spontan tjej. Snarare tvärtom: För att inte falla ner i oordning och kaos måste jag ha fasta rutiner. Jag måste vakna vid ett visst klockslag, äta på vissa fasta tider och om något skall göras, så skall det planeras i förväg, helst dagen före. Inte tidigare än så, eftersom jag inte kan förutsäga hur jag kommer att må om några dagar. Men planering är ett måste, annars blir det oordning i min hjärna och då stressar jag (även om jag inte har något att stressa över), och när jag stressar blir jag dissociativ och det är bara jobbigt.

Så när planer ändras i sista minuten så blir det konstigt i min hjärna. Idag var det meningen att Frugan skulle till tatueringsstudion för en inbokad tid klockan 12. I sista minuten ändrar tatueraren tiden till 16 istället. Så jag, som hade planerat allt så fint inför dagen, sitter nu bara och stirrar rakt fram och vet inte vad jag skall göra.

Jag fick veta detta när jag redan var färdigsminkad och bara skulle dra på mig kläderna och gå hemifrån. Så nu sitter jag här med min krigsmålning, i morgonrocken och kan inte för mitt liv få min hjärna att förstå att det faktiskt finns saker som jag skulle kunna göra under tiden. Diska, tex. Eller vattna blommorna. Eller dricka en extra kopp kaffe. Men nej... Jag var helt inställd på att vid det här laget ha gått hemifrån, och eftersom det inte blev så är det kaos i min hjärna.

Ångesten rider mig, för jag känner mig stressad. Det är märkligt hur jag kan känna mig stressad för att jag fick extra tid på mig, men som sagt: Allt som går utanför mina planerade ramar gör att jag känner mig stressad. För mycket tid är ibland mer illa än att ha för lite tid.


Läs även andra bloggares åsikter om stress, planering, rutiner, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, kontroll, tid, dissociativa tankar, förändring

Min karaktär svek mig idag och jag åt. Det var meningen att jag skulle stå emot hungern, det var meningen att jag skulle följa min plan att bara äta en gång om dagen. Och det har gått bra i en vecka, tills idag. Jag svek mig själv, och åt två mackor. Och naturligtvis var jag tvungen att kräkas upp det igen, men det gick inte. Det kom nästan inte upp någonting. Så nu känner jag mig fet, ful och äcklig.

Inte gjorde det saken bättre att det är en sådan dag när jag inte lyckas ta mig utanför dörren. Jag satt, fullt påklädd och sminkad, och lyckades inte ta mig ur soffan för att promenera bort det hemska som jag hade stoppat i mig.

En riktig jävla skitdag. Ingenting har fungerat, jag har bara hängt framför TV:n och inte fått ett skit gjort. Och jag känner hur kilona bara hänger omkring mig i stora fettpåsar. Jag vet mycket väl om att det är mitt eget fel att jag ser ut såhär. Men min låga energinivå gör att jag inte ens orkar tänka klart.



Läs även andra bloggares åsikter om bulimi, mat, vikt, karaktär

Jag drömde inatt om det EEG som jag snart skall göra. Fast naturligtvis skedde det inte i drömmen så som det kommer att gå till senare. Istället kom jag dit, och insåg att jag hade glömt att ta min morgonmedicin. Och vågade inte säga det till någon, för då skulle de inte låta mig göra EEG:et.

Så de satte på mig en mössa med massa elektroder och berättade för mig att de skulle söva mig, och när jag undrade varför, så sade en sköterska: "För att vi måste skära i ditt huvud. Det visste du om, eller hur?". Jag säger att jag inte visste det, och hon skrattar åt mig, som om jag vore världens mest naiva människa.

Nästa scen i drömmen ligger jag på uppvaket, och är jätteledsen, fast jag vet inte varför. Och ingen verkar bry sig.

Troligtvis har jag blandat ihop mitt EEG med de berättelser jag har fått om hur det är att få ECT (elchockcbehandling mot depression), då en inte får varken röka, dricka eller äta innan, men måste ta sina mediciner. Då blir en ju faktiskt sövd, och det är många som är ledsna på uppvaket. Jag har blivit sövd en gång, och jag minns att jag grät massor när de väckte mig. Så det är tur att jag inte behöver bli sövd denna gång.


Läs även andra bloggares åsikter om EEG, ECT, narkos, dröm, nervositet

Det är kväll och tomheten är här. Den är en oinbjuden, ovälkommen gäst. Den tränger sig in i mitt inre och lägger sig tillrätta; så väl har den placerat sig att jag snart tror att den är det enda som existerar. Jag försöker stänga ute dess ekande ljud, men de är omöjliga att ignorera. Det spelar ingen roll hur hög musik jag spelar eller hur många filmer jag tittar på. Den finns där, närvarande som inget annat.

Det är nu som jag ifrågasätter om jag vill leva i nuet. För nuet är - ingenting. Det är tomhet - begärande, krävande, isande, ekande tomhet. Som konsumerar mig, sväljer mig hel. Det är så jag känner mig - uppäten av tomheten.

Jag har tagit mina nattmediciner och jag skulle säkert kunna sova. Det är det jag brukar göra när jag känner såhär. Men samtidigt vill jag inte sova. För sömnen är så meningslös. Allt är meningslöst. Varför sova, när det bara får tiden att gå så att det blir morgon igen? Och jag kan börja ännu en meningslös dag.

Allt som finns omkring mig ljuder åter i mig, men förminskat, för tomheten dämpar allt annat tills det nästan inte hörs. Det blir till viskningar, omöjliga att urskilja i de ekon som resonerar i mig. Och därför är även viskningarna meningslösa. Allt är meningslöst. Om allt som existerar är tomhet finns det ingenting att hålla kvar vid.


Läs även andra bloggares åsikter om meningslöshet, tomhet, konsumerad, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning

Min pappa är, som tidigare har nämnts, hobbymusiker med rötterna i proggen och bandet Dom Smutsiga Hundarna. Och trots att jag själv inte utövar musik har min far någonstans fått mig att inse hur viktig musik kan vara. Jag kan inte leva utan musik, jag lyssnar på det varje dag. Det ger mig lite respit från min egen hjärna, och det är mer emotionellt än det intellektuella läsandet som jag annars ägnar mig åt.

Jag och min far har inte samma musiksmak. Jag dras till punken mer än något annat. Min far dras till de tre D:na - The Doors, Bob Dylan och David Bowie. Den sistnämnda är inte alls min smak, The Doors lyssnar jag på när jag är riktigt långt nere och Dylan - tja, han är en sexistisk, konstig man som dessutom på senare tid har blivit alltför religiös för min smak. Men han har en hel del bra texter, det skall inte förnekas. Som dessutom har en förmåga att ploppa upp i mitt huvud i tid och otid, utan förvarning. Som nu, när jag försöker städa lite dök detta upp i huvudet på mig:

Then take me disappearin' through the smoke rings of my mind,
Down the foggy ruins of time, far past the frozen leaves,
The haunted, frightened trees, out to the windy beach,
Far from the twisted reach of crazy sorrow.

Yes, to dance beneath the diamond sky with one hand waving free,
Silhouetted by the sea, circled by the circus sands,
With all memory and fate driven deep beneath the waves,
Let me forget about today until tomorrow.

(Bob Dylan - Mr. Tambourine Man)

Och jag önskar själv att jag kunde försvinna. Bara för en stund. Glömma allt som är nu och bara dansa.


Läs även andra bloggares åsikter om musik, text, bob dylan, the doors, david bowie, mr. tambourine man

Fyra brev dimper ner i min brevlåda. Kallelse till EEG, hjärnröntgen, blodprovtagning och tid hos en ny läkare på min öppenvårdsmottagning, eftersom den förre läkaren jag hade inte är kvar där. Själv känner jag mig mest så ful att jag aldrig mer vill gå utanför dörren. Efter bytet av p-stav har min kropp uppenbarligen tyckt att "hormoner - det är jobbigt", och därmed straffat mig med finnar och supertorr hud samtidigt. För att inte tala om att jag är så tjock att inga av mina kläder längre passar.

Men jag tvingar mig ut, med tårar i ögonen lyckas jag ta mig till psykologen och kommer därifrån med en känsla av att hela besöket var meningslöst, förutom att jag hade fått betala även om jag inte hade gått dit. Ingenting sades som jag inte redan visste, och jag orkade inte ens bry mig om att svara på det mesta han frågade. Meningslöshet och tomhet är tydligen nyckelorden, så jag dövar smärtan med att åka in till stan, tänkte egentligen köpa rosa nagellack, men kommer istället hem med ett par stövlar. Helt oplanerat, helt onödigt, men 199 kr för att dämpa ångesten i några minuter är ett billigt pris att betala.

Kanske mina stövlar kan övertala mig om att jag är tillräckligt snygg för att få gå ut och slänga soporna idag.


Läs även andra bloggares åsikter om ful, utseende, psykolog, terapi, meningslöshet, tomhet, shopping

Ännu en morgon.

Eftersom jag igår lyckades släpa mig till Apoteket med pengar tiggda från min ömma moder (då F-kassan rövknullar mig och vägrar betala ut det retroaktiva jag har rätt till innan ordinarie utbetalningsdatum), fick jag mina härliga, härliga mediciner. Såklart fick jag fler Stesolid, så any day now kommer jag att vara fullfjärdrad benzoknarkare. Sedan hämtade jag ut Nozinan, mina underbara små gröna piller som gör att jag kan få sömn om nätterna. Och så den nya antideppkuren kallad Efexor.

Den sistnämnda skall tas på morgonen i samband med mat. När jag läser detta brister jag ut i skratt, så att jag nästan viker mig dubbel där jag går hemåt med bipacksedeln i handen. Att ge en bulimiker (vilket jag numera klassas som) en medicin som skall tas på morgonen i samband med mat är ren idioti. För det första, hur många bulimiker äter frukost? Inte jag iallafall. För det andra, OM jag skulle äta frukost - hur länge tror ni att den skulle få vara kvar i min mage? INTE LÄNGE! Och då skulle jag spy upp även pillren. (Dessutom kan ju tilläggas att en av biverkningarna på Efexor kan vara viktuppgång, och då kommer jag säkerligen att sluta äta de små rosa pillrena...)

Så det var ju bortkastade pengar, tänker jag och slänger ändå i mig ett av pillrena när jag kommer hem, med enbart ett glas juice som bistånd. Klockan var då runt tre på eftermiddagen. En timme senare sitter jag och har frossa. Kallsvetten rinner ner längs mitt finniga ansikte, och jag kan inte bestämma mig för om jag fryser ihjäl eller kokar upp. Därför är jag glad när klockan slår slaget sju och det blir dags för mig att äta kvällsmat. Lite mat kanske dämpar, tänker jag. Samtidigt slänger jag i mig tre Nozinan, som brukar ta några timmar på sig att verka.

Klockan åtta är jag lugn som en ko på sommarbete, och kan inte hålla ögonen öppna. Kvar över åtta sover jag och vaknar inte förrän vid nio denna morgon, glad som en lärka (hur glada de nu egentligen är).

Så ja... Det är ännu en morgon. Jag dricker mitt kaffe och proppar i mig min Efexor och undrar om jag får samma effekt idag. Kommer att bli spännande att se hur skakningarna och frossan utvecklar sig.


Läs även andra bloggares åsikter om medicin, efexor, bulimi, biverkningar, antidepressiva läkemedel

Gjorde ett Aspergers-test som jag hittade här via Fjärilen.

Här är resultatet:

Av 200 frågor svarade jag "aspigt" på 152.



"Din Aspie poäng : 152 av 200
Din neurotypiska (icke-autistiska) poäng: 48 av 200
Stor sannolikhet att du är Aspie"


Läs även andra bloggares åsikter om aspie, aspergers syndrom, aspergers, självdiagnosticering

Du säger att du söker den fasta sanningen,
men i din själ finns enbart vilsenhet.
Hur skall du kunna motta sanningen om du är tom?
Den knackar på din dörr i vargtimmen, men du vänder dig om och sover vidare;
du orkar aldrig möta den ansikte mot ansikte, utan enbart i dina drömmar.

Du skriker från ödsliga hustak: "Jag vill ge världen till den som intet har",
men dina händer är fattiga.
Hur skall du kunna ge när du själv ingenting har?
Allt du har givits kastar du bort eller gömmer.

Guldet du en gång fann ligger nu undanstoppat i byrålådan
bland papperslappar och trasiga kaffekoppar.
Så du rensar bland ord och mening, men finner enbart skärvor.

Och du tror att ditt sanna jag finns i smärtan.
Du tillber den varje kväll bland högar av ord
någon annan har inpräntat på insidan av dina ögonlock.
Hur skall du kunna finna sanningen om allt du talar är det som du har lärt dig att upprepa?

Hur skall du kunna leva om du aldrig stannar upp och låter ditt eget liv vila i din egen famn?
Du tror att du bryter murar och korsar gränser, men i din jakt går du i cirklar.
Har du någonsin öppat ögonen och stirrat in i livet istället för döden?

Du skriker ord varje dag i hopp om att någon skall lyssna.
Vet du inte att sanningen finns i tystnaden?

Du letar bland stjärnor och den dundrande musiken, men när allt är tyst och tomt,
vågar du blicka in i dig själv och säga:
"Detta är jag."?


Läs även andra bloggares åsikter om poesi, dikt, sanning, sökande, smärta, tomhet

Jag känner ingenting. Absolut ingenting. Det är inte ens tomt, det är bara... ingenting... Som om jag vore totalt avstängd. Det gör inte ont, men världens färger har försvunnit och blivit till grått. Min hjärna är en grå boll av ludd.

Inte ens när jag ställde mig på vågen imorse och såg alla äckliga kilon kände jag något. Jag bara klev av och tänkte inte mer på det. Jag borde ha tycks att det var äckligt, jag borde ha känt mig fet. Men jag känner ingenting.

Jag tror det har blivit lite mycket för mig den sista tiden.

Föräldrar som tjatar,
pengar som lånas,
släktingar som träffas,
hundra miljoner möjliga diagnoser (hur många personlighetsstörningar är det egentligen möjligt att ha samtidigt?),
medciner skall testas,
mediciner skall hämtas ut,
kaffe skall drickas,
vikt skall försvinna,
promenader skall gås,
vänner skall höras av till,
lägenheten skall städas,
F-kassan skall tjatas på,
etc...
etc...

Kanske är det ett normalt liv för många, men det tynger ner mig. Och gör allt till overklighet och icke-känsla. Som om jag vore helt död inuti.


Läs även andra bloggares åsikter om känslor, avtrubbad, känslolöshet, stress, dissociativa tankar

Det var en härlig dag med Mannen igår. Idag är läget inte lika kul. Vädret (halv storm och spöregn) drar ner mig, och jag får inte mycket gjort. Dagen har gått åt till att existera och inte mycket mer.

Det är nu jag skulle kunna skriva om tomhetskänslor och dissociativa tankar, om gränspsykotiska tillstånd och allt annat. Men jag väljer att skita i det. Skita i allt som försiggår i mitt förvidrna huvud och gräva ner mig i soffan under lapptäcket. Det känns skönare så.


Läs även andra bloggares åsikter om relation, väder, existens, dissociation, gränspsykotism, ignorera mig själv

Det är med skräckblandad förtjusning som jag kliver ur sängen idag. För igår bestämdes att idag skall jag och Mannen träffas. Och inte bara på det där vanliga sättet som vi brukar träffas, av stilen åka hem till honom efter att han slutar jobbet vid nio, ligga-ligga-ligga, somna, vakna, ligga och sedan åka åt våra separata håll igen. Oh nej, idag är han ledig, en hel dag utan varje sig jobb eller son, och den dagen väljer han att spendera med mig. Mitt hjärta hoppar runt, runt, runt i mitt bröst och det knyter sig i magen. Som sagt: skräckblandad förtjusning.

Tyvärr är jag tokpank, så några större bravader kommer troligtvis inte att ske. Istället blir det hyra film och ignorera höstsolen. Och hoppas på att allting löper smidigt. Vi har en förmåga att inte förstå varandra, jag och Mannen. En förmåga att misstolka, förvränga och vrida på allt som den andre säger. Vi har en förmåga att inte vara riktigt kompatibla när det gäller saker som sömn och mat heller för den delen.

Jag funderar mycket över min relation till honom. För det är icke ett förhållande, icke är det vänskap, icke är det enbart sex. Det är något mellanting, någon avart som jag inte är säker på är bra för min mentala hälsa. Men det skiter jag i. Jag räds inte sorgen, smärtan, hatet om (när?) han sårar mig. Jag räds att inte få vakna kvart i åtta på morgonen en söndag och inte somna om, för jag vet att idag får jag träffa honom.

Jag vet inte om jag är kär. Jag vet inte ens vad "kär" innebär. Men jag vet att jag vill att han skall vilja ha mig. Kanske är jag en manipulerande jävla hora, men... då får jag väl vara det. Ingen bestämmer spelreglerna förutom jag. Och om jag utnyttjar honom, är jag säker på att han utnyttjar mig lika mycket tillbaka.


Läs även andra bloggares åsikter om relation, förhållande, sex, skräckblandad förtjusning, mellanting, beröring

Läs även andra bloggares åsikter om graffiti, vandalism, bilder

Smärtan under tatuerandet var ljuvlig. Tyvärr varade den alltför kort tid. 1,5 timmar är inte alls länge nog, inte för mig. Well, well. Istället fick jag åka hem, med ett ben som inte känns det minsta ömt, och lägga mig under mitt lapptäcke och läsa. Jag försöker läsa, jag VILL läsa, men koncentrationen - den är låg. Alltför låg.

Jag känner sorg över att jag inte kan läsa mer än korta stunden. Förut kunde jag gräva ner mig i böcker i timtal, försvinna in i en annan värld och glömma allting omkring mig. Jag vet inte varför det har ändrats. Min koncentration har under de senaste två åren blivit allt sämre. Slowly going down... Jag VILL ha den tillbaka, men kanske försöker jag för hårt? Kanske jag bara borde acceptera att jag itne kan koncentrera mig, gilla läget, och ge upp.

För jag ger ju så lätt upp, får jag höra från sådana som aldrig själva har mått dåligt. Jag ger upp, försöker inte, och det är därför som jag är i den situation jag nu är i. Jag borde dra av mig offerkofftan och bara göra.

Whatever. Kvällen skall iallafall ägnas åt att försöka läsa, försöka kolla på ett olagligt nedladdat avsnitt av Grey's Anatomy och försöka att inte äta. Det är självsvält som gäller. Jag skall sitta med mina tända ljus, min bok, min dator och njuta av hungern. Om jag så skall dö på kuppen så skall jag bli smal igen. Charlyene trivs inte som fetto. Charlyene trivs som smal eller allra helst utmärglad. Och den här gången SKALL jag lyckas. Det är mitt löfte till mig själv - att bli smal, smalare, smalast.


Läs även andra bloggares åsikter om koncentration, smärta, tatuering, läsning, sorg, självsvält, självskadebeteende, att skada mig själv, vikt, löfte

Det finns dagar när jag inte behöver skada mig själv. Dagar då andra gör det åt mig. Som tex idag. Det som höll mig borta från knivarna igår var tanken på idag, för idag skall min tatuering på vänsterbenet fixas till. Och ja, det är fult och lågt att utnyttja ens tatuerare/knulloffer (eftersom min tatuerare också råkar vara Mannen) till ångestlindring och meningsfyllande av livet. Men ack, så jag älskar känslan av nålen i mitt ben.

Först känns det lite nervöst (ska jag klara av smärtan även denna gång?), sedan kommer den ljuvliga känslan av att flyta bort. Sedan nästan somnar jag. Och tillsist, alldeles innan det är klart gör det så ont att jag inte kan tänka på något annat än smärtan och det är det mest underbara ögonblicket av dem alla. För att inte tala om endorfinet som alltid kickar in när jag behöver det som mest i slutet, och jag blir, helt enkelt, hög.

Jag har inte många tatueringar. Men fler skall det bli. Inte bara för smärtans skull, utan också för att jag älskar konsten på min kropp, älskar att färglägga den så att den blir vackrare. Men idag är det som sagt ifyllning och tillfixning som skall göras. Och jag är glad bara över det.


Läs även andra bloggares åsikter om tatuering, konst, smärta, ångest, självskadebeteende

Varken idag eller igår har varit speciellt roliga. Även om ilskan ibland ger handlingskraft, känns det ändå som om den tömmer mig på energi och reducerar mig till döende. För döende är precis vad jag känner mig. Som någon som har cancer och bara har ett par månader kvar att leva. Psykisk cancer. Som tär mig inifrån, utan att jag kan förhindra det. Och snart kommer den att ta överhanden och jag kommer att dö.

Idag har jag inte lyckats få i mig någon mat förutom en muffin som jag tryckte i mig runt 10 imorse. Allt annat har äcklat mig (troligtvis för att jag ställde mig på vågen och såg hur tung jag är), och jag har helt enkelt struntat i att äta. Men ilskan har gett mig kraft till att både promenera, motionscykla, dammsuga och blåsa upp små situationer till gigantiska proportioner.

Jag är arg på mig själv för att jag inte gick till psykologen igår. Jag är arg för att jag inte svarade i telefon när min läkare ringde igår för att höra hur det var med mig. Jag är arg för att jag missade samtalet han ringde idag. Men jag är ännu mer arg för att hans meddelande på mitt mobilsvar inte går att tyda, förutom "om du inte svarar i telefon kan jag inte ändra i din behandling eller medicinering". Nähä? Så om jag inte svarar, för att jag ligger på golvet och slår mig själv i huvudet, så skall jag skuldbeläggas? Din dumme jävel!

Jag vill skära, skära, skära... Det är allt som snurrar i mitt huvud just nu. Jag vet inte om jag kan stå emot det, trots Stesolid 3 gånger min maxdos. FAN!!! FAN!!! FAN!!!

/Charlyene - frustrerad och skuldbelagd

Läs även andra bloggares åsikter om ilska, psykisk instabilitet, må dåligt, psykisk cancer, skuldbeläggning, självskadebeteende, skära mig själv

Igår gav ilskan mig lite kraft. Den gav mig kraft nog att stanna upp och göra något. Den gav mig kraft nog att koncentrera mig på att läsa. Är det inte det paradoxalt? Att ilskan, denna brännande, flammande, sårande känsla kan ge så mycket.

Så jag satte mig och läste lite i "A Breif History of Neoliberalism" av David Harvey. Och var tvungen att ta två Stesolid, för jag klarar verkligen inte av att läsa om detta sjuka världssytem som utnyttjar människor, DÖDAR människor, försätter människor i situationer där de är helt utan handlingskraft - och använder lögner för att rättfärdiga det egna systemet.

Ilskan blandades med ångest över att vara handlingslös och blev till sorg när Stesoliden kickade in.

Jag tänkte att idag skulle jag klara mig utan Stesolid. Vill inte bli benzoberoende, vill faktiskt inte alls bli det. Men så gjorde jag misstaget att ställa mig på vågen. Det har jag inte gjort på flera veckor. Jag tänker inte berätta vad den visade, men det var ALLDELES för mycket. Mer än jag någonsin har vägt.

Så nu skiter jag i det här. Jag lägger ner. Jag klarar inte av självhatet och ångesten över att vara jag. Benzo it is.


Läs även andra bloggares åsikter om ilska, ångest, handlingskraft, nyliberalism, stesolid, vikt, självhat, självångest

När posten kommer dimper en tidning ner i brevlådan. "Amos - störst på livsfrågor" står det på framsidan. Nej, jag har inte beställt den. Detta är en gruppförsändelse till hushåll, som kommer trots att jag har en lapp stor som ett A5 sittande på dörren: "INGEN REKLAM, TACK!!!".

För det första undrar jag såhär: Hur kan någon tidning vara störst på livsfrågor? Är det störst bland tidningar eller i allmänhet som gäller för att detta epitet skall få pryda framsidan? Och jag undrar verkligen vad som är en livsfråga. För framsidan ger inga svar. Rubrikerna lyder:
"SKIT I HEMMET! - Så blir du först med de blivande trenderna",
"'Hellre ensam än tom' Eva Dahlgren",
"PINSAM GUDSTRO - Jag ber helst för mig själv" samt
"HET  Tommas Alfredson är Sveriges mest jagade regissör. Han sätter skräck i publiken."

Jaha, tänker jag. Och orkar inte ens öppna skiten. Jag är inte religiös och jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte prackas på massa kristen skit medan jag inmundigar mitt morgonkaffe. Det här är inte "livsfrågor", det är svammel blandat med kristen propaganda. När tidningarna börjar ge ut "Gudstro for dummies" vägrar jag lyssna. Och det är precis vad "Amos" gör, på sidan 12, den sida som råkar komma upp när jag "tappar" tidningen i papperskorgen.

OM jag vore kristen (hela min kropp äcklas vid tanken, men...) så skulle jag ALDRIG kunna tycka "Amos" vara ett bra instrument för att sprida min tro. Det är en förlöjligande liten sammanställningen för ett folk som knappt tycks kunna läsa. Och nu, när jag INTE är kristen, tycker jag det är vidigt att det är självklart att religiöst propaganda skall få dimpa ner i var och varannans brevlåda. Det är slöseri med papper och det är slöseri med tid. Tänk om satanister började dela ut deras propaganda titt som tätt? Skulle allmänheten tycka det vara okej? Troligtvis inte. Så varför är det okej med kristen skit? Visst, kristet sekulariserat land - I get it. Men det är fortfarande inte okej.


Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, kristen sekularitet, common sense, propaganda, äckelkänsla svammel

Skulle varit hos psykologen idag. Men tog mig inte ur sängen förrän alltför sent, så det blev inget. Lika bra det. För idag är jag arg. På allt och alla och inget och inga. Och däremellan kan jag säkert räkna upp tusen saker. Jag vaknade med ilskan och kroppen och den vägrar försvinna, trots att mitt huvud känns som cotton candy (färg: rosa).

Jag är arg på att bara för att jag råkar vara 26 istället för 25 så får jag inte gå hos borderline-enheten hos min öppenvård. Där har de 1,5 års intensivterapi, 4 dagar i veckan, både i grupp och individuellt. Istället får jag 50 minuter hos psykologen varje vecka. Hos en psykolog som dessutom inte kommer att jobba där längre än till juni.

Jag är arg på psykologen som inte fattar att jag inte kan ta till mig terapi, för jag klarar inte av att vara i underläge. Och tro mig, att gå i terpai innebär att vara i underläge gentemot terapeuten. Naturligtvis kan han inte förstå detta, för jag har inte sagt det till honom, men det känns som om det är en sådan grej som terapeuter aldrig fattar. De snackar om makt, och gör inget mer... än pratar alltså... *suck* (på både svenska och engelska)

Jag är arg på att min hjärna inte fungerar och att allting är dimmigt. Jag är arg på att det tar dubbelt så lång tid som vanligt för mig att skriva detta inlägg, för jag stavar fel hela FUCKING JÄVLA TIDEN! Mina händer vägrar lyda! Det är som om de har bestämt sig för att dansa en egen dans, men jag vägrar låta dem. De är olydiga små barn och jag hatar dem. Helst av allt vill jag skära av dem och lägga dem i en burk i min bokhylla. Tyvärr har jag ingen burk som passar, så jag skiter i det.

Jag är arg på F-kassan som fortfarande inte har gett mig några pengar, och som verkar ta hundratusen år på sig trots att jag ringde i måndags och klagade och de sade "tre bankdagar". Whatever. Jag förtjänar ändå inte att äta.

Jag är arg på världen, på kriser och ondskefulla system som skäl människors inkomst och utkomst och som tycks frånta majoriteten av denna planetens invånare dess existensberättigande.

Och jag är arg över att jag är arg.


Läs även andra bloggares åsikter om ilska, humör, borderline, öppenvård, terapi, neoliberalism, Försäkringskassan, pengar

Dr. Panic (som jag träffade förut idag) sade något om att mina tomhetskänslor beror på noradrenalinets svägningar. Whatever sade jag och undrade om det verkligen går att utsäga sådant från min korta beskrivning av tomhet/irritation/rastlöshet/självmordstankar...

Tänk vad lätt det hade varit om allt mitt mående kunde förklaras med lite svägningar i hjärnvätskor? Men jag tror inte det är så enkelt.

Men nu när jag sitter här, efter dagens utspel i världen (dvs mitt besök hos läkaren) så känner jag mig ledsen. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att jag tittar på mitt sjukskrivningspapper och har svårt att förstå att det är jag.

"Ångest, nedstämdhet, meningslöshet. Pat. har svårt att klara av vardagen. Genomgående nedstämd och dyster. Fruktansvärda långdragna ångestattacker, vissa sömnsvårigheter. Initiativlöshet, trötthet. Svårigheter att komma igång. Självmordstankar som kommer och går. Arbetsförmågan är helt nedsatt med anledning av kvarstående ångest, depressionsbesvär, emotionell instabilitet."

Vissa saker stämmer inte, tex anser jag mig inte genomgående nedstämd. Det kommer och går, precis som allt annat. I studen kan det kännas för jävligt, men det finns också saker som glädjer mig. Men det andra stämmer. Och hur skulle de små orden på pappret kunna vara jag? Jag som lever, jag som andas, jag som existerar...

Det finns en sorg i mig över att jag lever. Men jag vet inte hur jag skall förklara den sorgen.


Läs även andra bloggares åsikter om nedstämdhet, emotionell instabilitet, emotionell instabil personlighetsstörning, borderline, sjukintyg, sorg, liv

Jag hade en läkartid idag. Så jag stormade ut sängen imorse, som vanligt hade jag snoozat i nästan en timme, så tekniskt sett hade jag försovit mig. Men jag hann ändå. Och fick träffa dr Panic. (Jag skojar inte, det är faktiskt hans riktigt efternamn.) Dr Panic visade sig vara en trevlig man som ställde frågor kring min barndom, om mitt mående och lite annat, sådär som läkare brukar göra. Han berättade även för mig att jag (förutom borderline) troligtvis hade schizoid personlighetsstörning, narcissistisk personlighetsstörning, och atypisk bulimi, drag av antisocial personlighetsstörning, och han ville utreda mig för Aspergers och ADHD. Han skickade remiss för hjärnröntgen och EEG. Och så skrev han ut Effexor istället för Voxra, sjukskrev mig till den siste november, och ville lägga in mig.

Jag sitter där, snurrig av hans frågor och dissocierar ganska starkt, för jag var inte beredd på en läkare som faktiskt lyssnade, och därför tyckte att situationen var stressande. Och då säger han: "Jag ringer dig senare idag." Ööh, va? Jo, han ville kolla så att jag inte blev konstig av blandningen Voxra och Effexor idag, eftersom han förmodade att jag hade tagit min Voxra på morgonen (vilket jag inte gjorde) och att jag skulle börja med Effexor idag (vilket jag inte gör, eftersom jag inte har råd att hämta ut receptet). Så nu kommer jag spendera hela dagen med att oroa mig för det samtalet, eftersom jag avskyr att prata med människor i telefon.

Dessutom kom jag på att idag är sista dagen att söka till universitetet och vårterminen, så jag måste ta tag i det också, trots att jag verkligen (!) inte vill. Så jag stressar ur för ingenting. Och nu snurrar hela världen, allt är overkligt och jag orkar inte med detta mer. Denna lilla stress får mig att krascha totalt. Tjohoo va roligt det är att vara jag!


Läs även andra bloggares åsikter om personlighetsstörning, diagnos, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, aspbergers, adhd, medicin, läkare, doktor, ångest, stress, dissociering

Jag var på ett föredrag ikväll. Gisela Larsen berättade om hennes egna erfarenheter som borderlinebrud.
Hon berättade bland annat om hennes svårighet att forstå sociala normer så som andra tycks göra. Att det inte gick per automatik, utan att hon var tvungen att fundera efter vad andra egentligen tyckte och menade.
Hon berättade om hur hon drog sig undan från omvärlden, och hur hon stängde sig inne.
Hon berättade även om hur stängde av känslorna, för att hon inte kunde hantera dem. Och att hon intellekualiserade känslor, för det var så hon hade lärt sig göra.
Hon berättade om konflikträdsla och tillitsproblem.

Föredraget var mycket intressant, och igenkänningsfaktorn var (för mig) hög. Det var spännande att se någon som inte anser sig lida av diagnosen längre, någon som har kommit till ett stadium jag än så länge bara kan drömma om. Inspirerande att se möjligheten till ett annat liv.

Well done, Gisela!


Läs även andra bloggares åsikter om Gisela Larsen, borderline, personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, egna erfarenheter, föredrag

En anonym person ger mig en länk. Den handlar om borderline generellt, och vårdens förändrade syn på borderlinepatienter. Arikeln är visserligen skriven om Stockholms län, men kan generaliseringar kan ses.

Läsvärd!

"Det känns inte hopplöst längre" i DN 2008-10-13

Ännu en dag.
Ännu en morgon.
Ännu en timme.
Ännu en minut.
Ännu en sekund.

Hur länge kan jag hålla andan?

Det är dags att ta ett beslut - att fortsätta med Voxra eller ej. Jag fick ett par dagars upplyft av den, kanske jag borde fortsätta. Jag har ju inte direkt märkt av några biverkningar. Men ett par dagar uppåt? Är inte det bara en slump? Hjälper den överhuvudtaget?

Vill inte proppa i mig massa piller, vill inte, vill inte, VILL INTE! *trotsig*

Men borde kanske.... ge det en chans till...

Läs även andra bloggares åsikter om voxra, medicin, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning

Klockan är strax efter sju och den välkända känslan börjar infinna sig. Eller kanske rättare skrivet: känslorna. För det är ångest/irritation/rastlöshet/tomhet/sorg/trötthet/overklighet - all wrapped up into a big fucking knot. Det bränner och isar inuti mig på samma gång, jag kastas mellan förtvivlan och ilska, mellan att vilja göra allt det där som jag inte har orkat göra under dagen och att vara alltför rastlös för att kunna koncentrera mig på en enda sak.

Det är nu jag vill dö. Eller iallafall sova. Vadsomhelst för att slippa det här kaoset som finns i mig. Jag skulle kunna ta en Stesolid, men då vet jag att tomheten skulle ta överhanden och då finns det ingenting kvar att hålla fast vid. Snaran är redan knuten, den hänger i min hall - klar att användas. Men den har hängt där så länge nu att jag knappt ens lägger märke till den längre.

Är det inte konstigt att hålla fast vid känslor som gör så jävla ont? Att de är det enda som håller mig kvar i livet, att det är de som jag lever för? För utan dem finns ingenting - absolut ingenting.

Så jag sparkar i väggar och slår näven i sovrumsdörren, för irriationen är så mycket bättre än tomheten.
Så jag hetsäter och kräks, och inte är det glass och annat lättätet som slinker ner. Nej, det är knäckebröd och annat som gör riktigt ont när det pressas upp igen genom min strupe. Allt för att skada mig själv maximalt utan att göra bestående men.
För hur mycket jag än vill dö, så vet jag att jag kommer att leva imorgon också. Och det är här sorgen bränner sig fast i mitt inre, slår tag om mitt hjärta med sina flammande klor. Den som påstår att sorgen är kall har aldrig upplevt sorgen över att leva. Över att inte våga dö. Över att inte riktigt kunna göra ett val.

Jag tar mina Nozinan och hoppas att de verkar snart. Samtidigt vill jag inte sova, för detta är den enda tiden på dygnet då något faktiskt blir gjort. All annan tid är bara dötid i väntan på kvällen, då jag faktiskt har lite energi att göra något. Känslorna ger mig energi. Är det inte märkligt, så säg?

Så mellan de tvära kasten får jag saker gjorda. En tallrik diskad här, en bok lagd i bokhyllan där. I min värld av overklighet lyckas jag gå ut med soporna.

Men jag hatar att leva såhär. Det är omänskligt, förnedrande att behöva invänta kaoset för att kunna göra något alls. Men visst förstår jag att det är kaoset som driver mig till att göra saker - ett ynkligt försök att skapa ordning omkring mig för att jag inte kan skapa ordning i mig. Patetisk är vad jag är. För jag gör inget av de massa insikter som jag påstås ha.

Mest av allt vill jag dra på mig mina Doc Martens och gå ut i mörkret, i hopp om att någon skall våldta mig inatt.


Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, självmord, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, tomhet, irritation, ångest, väntan, energi, inre kaos, psykisk instabilitet, självinsikt

Det finns så mycket jag skulle kunna skylla på när det gäller mitt mående. Vädret är en sådan sak. Det är spöregn och gråhet och aldrig riktigt ljust. "Social baksmälla" (ett uttryck som påpekades för mig av Linlin, tackar för det!) efter helgens släktträff, är en annan. Verkningslösa mediciner är en tredje. Men allt är just bortskyllande och bortförklaringar.

Visst kan vädret påverka en, men är det meningen att jag skall gå ner mig varje gång det regnar ute? Det är inte realistiskt.
Skall jag vara utmattad varje gång jag har träffat någon/några? Inte heller realistiskt.
Och är det verkligen så att mitt mående skall bero på vilka piller jag stoppar i kroppen? Inte heller speciellt lovande, eftersom inga mediciner tycks fungera på mig i längden.

Den krassa sanningen är denna: Jag mår inte bra. Och jag kan inte skylla det på något alls. Inte ens jag själv, även om det är lockande. Det är bara så det är.


Läs även andra bloggares åsikter om skylla på annat, må dåligt, bortförklaringar, social baksmälla, vädret, mediciner, borderline

Jag har sovit 13 timmar. Vaknade nyss och jag är fortfarande trött. Alltid trött, aldrig utvilad, aldrig riktigt med.

Jag förstår inte hur jag skall ta mig igenom denna dag. Jag borde:
• städa,
• handla mat,
• gå en promenad,
• ringa F-kassan och frågan när i helvete mina pengar kommer.
Men jag gissar på att jag knappt kommer att orka klä på mig, möjligtvis orka mig ner till torget för köpa mjölk eftersom den är slut, och sedan köpa en jävla massa skit och hetsäta istället. Oh, what I wonderful life I live!

Det är måndag, jag hatar måndagar. Ingenting fungerar på måndagar. Helgens aktiviteter drog all energi ur mig. Intrycken blev för många, pressen att vara social för hög, och nu betalar jag för det i huvudvärk och depressivitet. Så denna måndag kanske är lite extra illa. Men måndagar är ändå början på veckan, börjar på något nytt, och jag hatar det, för det blir aldrig något nytt, det blir bara mer av samma jävla skit.

Nu dessutom ringer det på dörren, och jag tänker fanimej inte öppna, för jag har inte ens dragit på mig annat är morgonrocken. De jävlarna får vackert stå där. Komma hit och störa mig på detta vis, när jag inte ens har klarat av att göra kafffe än?

Ingenting blir någonsin bättre. Jag blir bara sämre. Jag vet inte vad jag ska göra.

/ Charlyene - still alive, I think

Läs även andra bloggares åsikter om måndag, trötthet, energi, psykisk instailitet, må dåligt, må sämre, rådvillhet, sömn

Jag hade verkligen roligt igår. På riktigt. Det var fantastiskt att se min far, som inom inte alltför många år kommer att gå i pension, rocka loss och enjoy himself on stage. Det var varmt, svettigt och jag stortrivdes. Kanske har jag ett rätt så rejält bias, eftersom det trots allt var min far, men jag tyckte att det var en bra spelning. Jag kunde inte alla låtarna, men jag ville sjunga med, jag lät mig dras med, jag lät mig fångas i en form av trans och glömde världen omkring mig. Underbart!

Det var ca 200 pers där, mycket gamla gubbar som säkert var med redan då det begav sig för sisådär en 35 år sedan. Men även lite yngre folk. Det kändes dock märkligt att se de övriga i bandet, jag hade inte kännt igen dem om de hade passerat mig på gatan. Men så var jag ju liten på den tiden då jag senast träffade dem.

Well, well. Nu är det dags att dricka upp mitt kaffe och socialisera mig med släkten.



(Men titta på hur lycklig min far ser ut med gitarren... :-)


Läs även andra bloggares åsikter om dom smutsiga hundarna, spelning, livemusik, gamla gubbar

Min pappa är gammal proggare. Under 1970-talet spelade han i ett band kallat Dom Smutsiga Hundarna. De fick ett visst rykte kring sig, och sägs bland annat vara ett av de första svenska banden att dras med i punkvågen. Inte för att jag vet om jag håller med, men folk får väl tycka det.

Under 70- & 80-talen släppte de några plattor och gjorde några spelningar. Sedan kom ett uppbrott, och medlemmarna skaffade sig riktiga jobb, klippte sig och bildade familj. Skaffandet av två knoddar (min storasyster och jag) var säkert en drivkraft till varför min far inte fortsatte vara aktiv inom musiksvängen... (Bandet upplöstes definitivt i slutet av 80-talet, och hade sakta men säkert blivit allt mindre aktiva under flera år innan dess...)

Jag har ju alltid vetat att min far en gång i tiden var musiker. Han brukade spela gitarr för mig och syster om kvällarna, och jag fascinerades av hans händer som for över strängarna. Och hans vän, Bert, skapade en studio som jag och syster ibland hängde i. Jag vet också att repningar försiggick i den studion varje onsdag eller torsdag under många år, trots att inga spelningar förekom. Hobbymusik på hög nivå, alltså.

Well...

Denna dag skall det ske en återförening. Dom Smutsiga Hundarna skall spela på Pannrummet ikväll, och naturligtvis kommer min fars sida av släkten att befinna sig där. Detta innebär min mor, min syster + systers sambo, min faster + fasters sambo + deras unge (min kusin), samt naturligtvis jag.

Jag ser fram emot det lite, trots att tanken på att behöva vara social med släkten ger mig sådan ångest att jag knappt kan stå upp.


Läs även andra bloggares åsikter om dom smutsiga hundarna, progg, återförening, spelning, musiker, proggbarn, musik

11 oktober 1998

Jag står i mitten av slänten som leder ner till vägen. Det är kallt ute, och jag huttrar lite. Några små droppar regn faller på mig, men de gör ingen skillnad för luften är så fuktig att det känns som om allting omkring mig är bara väta. Det är mörkt, och jag tänder ännu en cigg. Hur många jag har rökt stående här, vet jag inte. Framför mig finns det några snår, så jag är i stort sett osynlig för bilarna som åker förbi nedanför mig.

Så kommer det jag har väntat på. Två stora ljusciklar kommer farande från vänster. En lastbil. Ivrigt släpper jag ciggen på marken och börjar springa ner mot vägen. Springer, springer, springer! Men det går alltför fort, jag kommer att hinna fram för tidigt. Jag hör lastbilen tuta och hur den bromsar. Jag fortsätter springa. Över vägen, uppför slänten på andra sidan och in i skogen. Jag springer, springer, springer tills jag har blodsmak i munnen. Då lägger jag mig mer, under tallar och granar, på den blöta marken. Där ligger jag, vet inte om jag är lättad eller förtvivlad. Hur lång tid som passerar har jag ingen aning om. Jag kan knappt ens gråta. Det känns som om mitt inre skall spricka.

Jag är 16 år och har precis misslyckats med att dö.

---

Idag är det 10 år sedan jag stod på slänten, sökande efter en lastbil som skulle göra slut på det hela. Jag trodde att jag hade nått botten. Nu vet jag att jag var långt ifrån så långt ner jag kan komma. Men jag trodde då att jag hade sett helvetet, kännt mer och värre än vad som var mänskligt möjligt, och jag klarade inte av det. Tills den där lastbilen körde lite för långtsamt och missade mig. Missade mig så nära att jag kunde känna dess vinddrag när den bromsade sig förbi mig.

Men när jag låg där i skogen, blöt och kall, så började jag leva. Jag bestämde mig för att leva. Bestämde mig för att klara av detta, vad detta nu än egentligen var. Jag visste inte då vad jag vet idag. Hade jag vetat då vad som komma skulle, hade jag nog aldrig tagit det beslutet. För jag har ångrat mig så många gånger, gett upp så många gånger, tagit tillbaka mitt löfte så många gånger. Men det har alltid funnits i mitt bakhuvud. Det är vad som snurrar i mitt huvud varje gång jag har satt rakbladet mot pulådern och velat trycka till. Det är vad som flimrar framför mina ögon när jag stirrar på min samling med piller och redan har tagit fram vodkaflaskan att skölja ner dem med.

Är jag för feg för att dö, eller för modig? Jag vet inte. Men löftet finns där.

Jag har lärt mig mycket och gjorde mycket under de 10 åren som har passerat:
Jag har lärt mig trycka undan känslor så till den grad att jag inte känner någonting.
Jag har lärt mig att känslor är lättare att ignorera om en aldrig funderar på vad de egentligen är och innebär.
Jag har lärt mig att dölja skärsår och ärr för föräldrar och anhöriga.
Jag har fått en diagnos, och tror att jag skulle få fler om om jag kämpade till mig en utredning.
Jag har slutat skära mig, och börjat hetsäta.
Jag har intellektualiserat mig själv, och tagit en kandidatexamen.
Jag har ljugit utan ånger, bara för att det har varit en lek.
Jag har flytt, om och om och om igen, när mina lögner har uppdagats.
Jag har blivit våldtagen och struntat i det.
Jag har påbörjat behandling.
Jag har varit inlagd och insett att jag aldrig vill dit igen.
Jag har påbörjat och avslutat flera relationer.
etc...

10 långa år har förflutit. Kommer jag att klara 10 år till?



Läs även andra bloggares åsikter om självmordsförsök, självmord, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, tid, löfte, liv, död

Kvällarna är mörka och desorienterande. Det är som om mörkret kryper in genom springor i fönster, dörrar och ventiler. Svart rök som bildar den onämnbara gestalten som titt som tätt dyker upp bakom min rygg, lägger sina tunga händer på mina axlar så jag sjunker nedåt, och låter sina ormar leka runt min hals så att jag knappt kan andas.

Kvällarna pressar mig nedåt. Nedåt mot min grönblå matta i vardagsrummet, den som inte har tvättats på åtatal. Jag ligger på den och vågar inte sluta ögonen, för när de är stängda ser jag ingenting. Det finns ingenting, allting är ingenting. Eller nej, det var en lögn: Omvärlden är overklig, mitt inre är tomt (isande tomt), men min hjärna är överfylld.

Jag kan inte tänka, tusen tankar kommer på en och samma gång. Runt, runt, runt. Jag vill dö, jag vill inte leva, jag vill leva, jag vill inte dö, jag mår skit, jag mår för bra... Jag har ingen rätt att ligga här på detta golv, att ligga på detta golv och bakom sammanbitna tänder skrika om död och blod. Jag har ingen rätt, för jag är inte tillräckligt sjuk.

Ibland funderar jag på om jag ens har borderline, om jag ens är sjuk, om det inte bara är så att jag borde rycka upp mig, ta mig i kragen, skaffa mig ett jobb och satsa på att tycka om sex med andra personer, så att jag kanske kan ha en relation en vacker dag.

Jag passar inte in i psyknormen, jag vet. Jag har aldrig blivit LPT:ad, aldrig suttit och skrikit på oförstående vårdpersonal, aldrig behövt åka ambulans och det var jävligt länge sedan jag försökte ta livet av mig nu. Det är så märkligt, att det finns människor som klarar av att agera ut sitt mående på det viset, när jag sitter här och slits itu inifrån medan bilder för starka för att skrivas ner i ord flimrar framför mina ögon. Livet borde inte vara en tävlan om vem som mår sämst, men ibland känns det så...

Jag vet att en inte skall skriva om det, inte nämna det, inte prata om det - den längtan som så många av oss bär på, den längtan som säger att vi vill inte bli friska, vi vill vara det svartaste av det svarta! Längst ner på botten. Och vi triggar varandra, triggar till destruktivitet och ibland död. En del kallar det för subkulturella normer, det vi sysslar med. En del kallar det barnsligt fjanteri. Jag kallar det ett sätt att överleva. Genom att komma så nära döden att vi kan röra henom lever vi. Det är det enda sättet vi kan leva på. Inte underligt att vi triggar varandra.



Läs även andra bloggares åsikter om borderline, borderline personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, destruktivitet, triggas, subkultur, leva, normer, döden

Det finns många skäl till att skada sig själv. Psykvårdens generaliserande att det enbart handlar om impulsivt ångestdövande är bullshit. Varje individ har sina egna skäl (för oftast finns det mer än ett) och ibland finns det flera individer som har samma skäl, men det är ändå indivudella skäl.

Jag började skära mig för att jag tyckte om blodet. Blodet ur försiktigt droppade ur mina armar var ett bevis på att jag levde. För en stund försvann känslan av overklighet. Tyvärr är självskadebeteendens effekt sällan långvarig, och snart kom jag in i ett tillstånd där jag enbart kände mig verklig när jag skar mig. Och att skära sig, det är inte något som är möjligt att göra hela dagarna i alla situationer.

I mitten av april i år var overklighetskänslorna extra starka. Och medan jag satt och skar mig med mitt älskade rakblad fick jag plötsligt för mig att p-staven i min arm egentligen var en mask (inte en sådan man har för ansiktet, utan en liten slringrande sak) som skulle gräva sig in till mitt hjärta och döda mig på ett ytterst plågsamt vis. Så jag bestämde mig för att försöka skära ut den. Det gjorde djävulusiskt ont, och smärtan fick mig att vakna till ur mitt paranoida tillstånd. Jag skar aldrig ut p-staven. Istället åkte jag till psykakuten och lade in mig ett dygn. Och jag beslutade mig för att inte skära mig mer.

Sedan dess har jag haft ett återfall. Det blev några rispor på armen den första nattpermissionen jag hade när jag var inlagd nu sist. Men ett återfall på 6 månader räknar jag ändå som en bedrift. Jag har fått kämpa mig till att förstå att det går att leva trots att man känner sig som ett spöke.

Men säg nu inte "grattis" och "åh va du är duktig" för sagan slutar inte där. Även om jag mer och mer lär mig att leva med overklighetskänslorna fanns det ännu ett skäl till att jag skar mig, nämligen känslan som säger att jag har ett behov av att visa omvärlden hur ful jag är på insidan genom att göra mig ful på utsidan. Och den känslan har jag inte lärt mig att hantera.

Så jag bytte ett självskadebeteende mot ett annat. Istället för att skära mig och lämna ärr, började jag hetsäta riktigt ordentligt (hade bara gjort det i mindre omfattning tidigare), och även om jag under vissa dagar kräks upp det jag har ätit, så kräks jag inte alltid, vilket har resulterat i att jag har gått upp i vikt. Jag är inte överviktig (eller underviktig för den delen). Jag är 164 cm lång och väger 61 kg, så jag är ganska säker på att mitt BMI hamnar inom det normalas gränser. Men jag har aldrig tidigare vägt såhär mycket.

Och det blir en ond cirkel, att försöka gå ner i vikt. Jag vill gå ner ca 5 kg, till den vikt jag hade i våras. Men om jag promenerar/cyklar/rör på mig börjar känslan komma krypande: "Du har bränt kalorier. Nu måste du äta-äta-äta, så att omvärlden får se hur ful och äcklig du är, hur lite kontroll du har, hur vidrig du är som person." Och jag mår skit över det, men jag har verkligen ingen som helst kontroll. Vilket får mig att må ännu sämre.

Så trots att jag motionscyklade i en halvtimme idag sitter jag nu här och trycker i mig vitt rostat bröd med smör och ost, cola, o'boy och bullar.


Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, att skada sig själv, skada sig själv, utbytbarhet, mindervärdeskänslor, overklighet, dissociation

Upp som en sol och ned som en pannkaka. Eller: upp som en maniker och ner som en... jag vet inte riktigt vad...

För efter gårdagens städmani som lämnad min lägenhet halvt städad, lyckades jag somna och idag har jag ingen energi alls. Och det suger, för jag har viljan, jag har lusten. Men energin är som bortblåst, så nu sitter jag här och vill göra massor av saker, men har ingen energi till mer än att dricka kaffe och slösurfa runt omkring the worldwideweb. Vilket i övrigt är ett hån mot alla de delar av världen som inte har riklig tillgång till Internet. Är de då inte en del av världen?

Det är dagar som dessa då jag övertygar mig själv att jag, förutom borderline, också har schizoid personlighetsstörning. DSM-IV säger att denna störning kännetecknas av att en:

♦ Varken längtar efter eller gillar nära relationer, inklusive familje-relationer
(Komplicerat. Å ena sidan vill jag verkligen inte ha några nära relationer. Men jag vill ju att personen i fråga skall vilja ha mig. Men jag saknar inte relationer. Jag trivs bäst utan dem.)

♦ Väljer nästan alltid ensamma aktiviteter
(Hell yeah! Umgås med andra är oftast meningslöst.)

♦ Har lite, om några, intressen för sex med andra personer
(Sex har jag med andra för att de skall vilja ha mig... I övrigt är det en meningslös aktivitet.)

♦ Finner nöje i få, om några, aktiviteter
(Jag finner nöje i några få aktiviteter. Läsa, skriva... Annars: nope, inte mycket att glädjas över där inte.)

♦ Saknar nära vänner eller bekanta förutom närastående familj
(Inte sant. Jag har faktiskt några bekanta jag umgås med, och så har jag Frugan som jag räknar som nära vän. Tycker ibland att jag har lite för många som ringer och frågar efter mig... men... )

♦ Verkar likgilting mot beröm eller kritik från andra
(Jag gillar beröm. Och blir arg av kritik. Så detta kriterium stämmer inte in på mig.)

♦ Uppvisar känslomässig kyla, avtrubbning eller begränsad känslomässig påverkan av andras känslor
(Andra påstår det. Själv vet jag inte. Känner inte så mycket förrän det blir akut, så är det ju. Men då känner jag å andra sidan massor!)

Jag har ingen speciellt intresse av att umgås med andra personer. Jag gillar inte beröring och jag tycker inte om att ha människor nära mig.

Frugan påstår att jag är hypokondriker. Det står dock i mina journaler att jag har schizoida tendenser. Well, well. Ska jag orka bry mig om att bråka för att få en ordenlig utredning? Just nu har jag inte energi nog att ta på mig rena trosor, så jag tror jag struntar i det.


Läs även andra bloggares åsikter om schizoid personlighetsstörning, personlighetsstörning, hypkondri, ensamhet, att vara själv, energi, vilja, lust

Helt utan förvarning drabbar den mig: Städmanin. Trots att dagens gråtande och socialiserande har gjort mig utmattad tvingar mig de maniska tvångstankarna till att aktivera mig. Med bokhyllans ordning, dammet ovanför kylskåpet, listerna bakom soffan.

Jag kan göra kort avbrott, som för att röka eller skriva detta inlägg, men annars tvingas jag till sysselsättande. Och, of course, nedvärderande om det inte blir exakt så som jag har tänkt mig: perfekt.

Well, well. Jag hoppas bara att denna maniattack inte fortsätter långt in på natten.


Läs även andra bloggares åsikter om mani, städning, städmani, plötsligt

Det blir svårare och svårare att ta mig ur sängen om morgonarna. Jag vet att det blir så varje höst. Jag behöver ljuset för att inte gömma mig under täcket hela dagarna. Och nu sinar ljuset...

Men jag lyckades ta mig upp, till slut. De hypnogena imaginationerna blir allt starkare. Okontrollerade bilder av blod och död. Av våld och våldtäkt. Ge eller ta, spelar det verkligen någon roll?

Jag motiverade mig ur sängen med ett besök hos psykologen. Det känns på sätt och vis viktigt att jag går dit, att jag ger det en chans. Men samtidigt är det så meningslöst. Om nuet inte fungerar, hur skall jag kunna ha hopp om en potentiell framtid?

Vi pratade potential. Att jag inte lever upp till min potential. Jag sade det, och han höll med. För att jag ger intryck av att vara en smart människa, enligt honom. Jag berättade om min icke-existerande framtidstro, om att dissociering och om overklighet. Hur jag försöker skydda mig själv genom att inte vara sann mot mitt inre jag. Att jag själv har skapat ett icke-jag, en känsla av att inte ha någon egen identitet, för att ha ett jag innebär att känna och att känna innebär att ta ställning. Och vem orkar ta ställning, när risken finns att en har fel?

Kom vi fram till något? Ingen aning. Jag minns bara små bitar av samtalet. Dissociering på hög nivå. Jag minns dock känslan av att gråta så hårt och så mycket att jag inte klarade av att prata. Att orden doldes av tårar. Och han sade inget heller. Det skall han ha cred för, att han inte pushade mig när jag inte kunde tala.

Efteråt fanns viss katharsis, men den känslan försvann snart. Jag hängde dock med Tildus + bebis under eftermiddagen, vilket gjorde att jag inte helt kunde gräva ner mig. Nu är jag helt slut. Totalt jävla slut.

Så det blir Time Again i mp3:an och liggande ställning i soffan.

"Would you fall through the cracks, lie flat on your back?
Be true to yourself and live life as an outcast?"


Läs även andra bloggares åsikter om dissociering, dissociation, psykolog, samtalsterapi, psykisk instabilitet, borderline, tårar, sorg, katharsis, identitet

mana bollocks utmanar mig, och eftersom jag försöker vara andra till lags, kommer här svaren:

3 saker som jag går igång på
Well... negativt eller positivt? Positiva saker är:
Diskussioner kring Marx och överbyggnaden
Nya skrivblock (får mig alltid att känna mig lite mer kreativ)
Att se Flogging Molly live

För en lista på negativa saker jag går igång på, läs här.

3 saker som jag inte kan vara utan
Kaffe
Cigg
Skrivmaterial (räknas väl tekniskt sett som fler än en sak, men det skiter jag i)

3 saker som jag ångrar
Majoriteten av alla lögner jag har sagt (som fd mytoman brukar det vara så...)
Att jag inte gjorde backup på min förra dator, så när den kraschade försvann allting som jag hade skrivit sedan 16 års ålder
Att jag berättade för mina föräldrar hur jag egentlgen mår

3 saker som jag mig glad
En god mocca latte i solen
Gula höstlös på marken som man kan sparka på
E (inte som i ecstasy, utan som i min vän som i denna blogg kallas för E)

3 saker som gör mig arg
Bara tre? Oh shit, svårt att välja. Listan kan göras såååå mycket längre. Men...
Människor som tror sig veta bäst
Människor som påstår "jag vet precis hur du känner det" och menar exakt det
Människor som plöstligt stannar mitt framför mig på gatan, som om de inte inser att det går människor bakom dem

3 människor som jag beundrar
Joe Strummer
Jim Morrison
Michel Foucault
(märkligt att de alla tre är döda... eller?)

3 saker som jag skulle vilja göra
Skriva en självbiografi (för mig liv har ju varit såååååå intressant.... not...)
Skriva en roman
Låta håret växa till dess maximala längd

3 maträtter/ingredienser i köket som du gillar
Fuck food! Jag önskar att jag kunde sluta äta...

3 TV-program som jag ser
Grey's Anatomy
Sjukhuset
---

3 saker som jag har med mig i livet
Mitt intellekt
Min kreativa kraft
Min instabilitet

3 saker på önskelistan
Energi
Uthållighet
Empati

3 bloggar som jag inte kan vara utan
I STILL BITE
Galateas livsirritationer
Bortom Horistonten

3 som jag utmanar
Fjärilen
Hispaliv
Alv


Läs även andra bloggares åsikter om utmanad, utmaning, frågor, svar

Morgonen började inte bra. Alarmet ringde vid nio, men jag vaknade inte. istället dröjer det till halv elva innan jag lyckas ta mig ur sömnens land, och då bara för att ligga minst 20 minuter med huvudet fyllt av hypnagoga imaginationer (ni vet: bilder som dyker upp i huvudet i tillståndet mellan vakenhet och sömn, bilder som man inte själv kan kontrollera). Tillslut lyckas jag skaka av mig det sista av det undermedvetnas ovälkomna påverkan och drar på mig mjukiskläderna som jag igår kväll slängde bredvid sängen.

Så jag röker en cigg, gör kaffe och en macka och sätter mig för att läsa bloggar. Strax efter elav ringder det på dörren. Jag ignorerar det. En stund senare ringer det en gång till. Och en gång till. Och sedan knackar det. Jag beslutar mig för att öppna dörren, men innan jag hinner fram står en man i arbetskläder i min hall. Han skall byta ut delar av min spis. Säger att jag borde ha fått en lapp om det, men någon sådan har jag inte sett till. Jag säger till honom att jag låg och sov. Det känns på något sätt bättre att påstå att jag ligger och sover strax efter elva på förmiddagen än att jag vägrar öppna dörren.

Jag bestämmer mig för att inte skämmas, trots att jag står där i hallen med smutsiga mjukiskläder, håret åt alla håll och finnar översållade mitt ansikte eftersom den nya p-staven sprutar in hormoner i mig som inte gör min kropp glad. Så jag lämnar honom till sitt arbete och sätter mig vid datorn igen. Dricker upp kaffet.

Det tar 20 minuter, sedan hojtar han att han är klar. Jag går ut i hallen, säger hejdå och tack så mycket. Han tittar på mig, med någon underlig form av medlidande. Eller kanske är det en ursäkt: "Sorry att jag var tvungen att tränga mig på i ditt hem när det ser ut som om du mest av allt vill gå tillbaka till sängen." Jag vet inte. Men han är rätt snygg. Så jag ler lite med mina oborstade tänder och stänger försiktigt dörren efter honom.

Då kommer ångesten. Över att ha en ostädat lägenhet, se ut som ett fetto-vrak som inte kan tvätta sig eller klä på sig ordentligt för den delen. Jävla skit, jag som hade bestämt mig för att inte bry mig.


Läs även andra bloggares åsikter om morgon, hypnagoga imaginationer, arbetare, sömn, skam, skuld, löften, vrak

Min hud luktar av Mannen.
Jag vill inte duscha.
Jag vill bara sitta och andas in hans doft.


Läs även andra bloggares åsikter om lukt, luktsinne, sitta still, kär

"Lev i nuet" får jag ofta höra att jag skall göra. "Släpp det förgånga, och lev i det som är nu". Jag kan förstå poängen i att inte gräva ner sig i det förflutna eller oroa sig inför framtiden. Eller leva för det som man tror skall komma, hur bra det än kan vara, för den delen. Nuet är det som spelar roll.

Men...

För mig kan att leva i nuet så lätt bli destruktivt. Att varken lära av mina misstag eller bry mig om morgondagen kan resultera i att jag struntar i alla konsekvenser av mitt handlande, som att...

jag inte har några pengar kvar på kontot att köpa mat och andra nödvändigheter för,
jag inte tänker mig för innan jag kastar mig i armarna på någon som kan ge mig bekräftelse för stunden,
jag går upp i den känsla som jag råkar ha för stunden och agerar helt utifrån den, som exempelvis eufori eller ångest, vilket ofta leder till konstiga konsekvenser om jag skulle försöka hålla det inom mig,
jag säger saker som jag senare skulle ångra,
etc...

Så var går gränsen mellan att leva i nuet och mellan att leva efter sin impulsivitet?

Är det här något som "friska" människor intuitivt förstår, eller är det, som för mig, ett dilemma? Är det en självklarhet vad att leva i nuet betyder, även om de inte alltid gör det? För jag FÖRSTÅR INTE var gränsen går...

Det är samma sak som att det ses som positivt att prata om sina problem, med att fossa i dem med andra är destruktivt. Var går gränsen mellan att tala ut och att frossa, mellan att samtala och att gräva ner sig? Är det resultatet som avgör? Om jag mår bättre efter, eller känner mig lättad efter ett samtal, är det positivt och om jag känner mig triggad så är det destruktivt? Men tänk om jag känner båda sakerna på samma gång? Jag kan exempelvis triggas av frågor som min psykolog ställer...

Och om man nu gör en form av syntes av dessa två, så borde det inte spela någon roll om jag frossar eller samtalar, eller hur? För det sker ju i nuet, och morgondagen är ännu inte uppfunnen....

Det är roligt att borderline, som betyder gräns eller gränsdragning, handlar just så mycket om gränser. Inte så mycket om gränsen till psykos, som det stod för förr, utan mer om egna och andras gränser. För jag vet inte mina egna gränser, jag går ständigt över dem, eller är rädd för att göra det, så jag avstår att röra mig alls. Och andras gränser förstår jag inte alls, för jag förstår inte andra människor överhuvudtaget. Så... Var går gränsen för er?

Charlyene - konfunderad

Läs även andra bloggares åsikter om frossa i sitt eget mående, gräva ner sig, impulsivitet, destruktivitet, leva i nuet, gränser, gränsdragningar, psykisk instabilitet, borderline personlighetsstörning, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning

Meningslösheten sänkte mig till golvet igår, tomheten dränkte mig med dess tunga vågor. Jag ville dö/jag ville inte leva. Ingenting fungerade. idag kommer troligtvis att bli ännu en sådan dag. Jag kände det redan strax efter att jag hade vaknat - tomhet så stor att den omsluter mig och mitt levnadsutrymme. Och irritation. Tror jag drömde om min mor inatt, även om jag har glömt bort vad det var jag drömde.

Idag är det meningen att jag skall träffa Mannen. Jag vet med mig att jag kommer att spendera dagen med att göra ingenting, sedan slänga alla kläder jag äger runt halva lägenheten i jakt efter något som får mig att se mindre fet ut, och stressa iväg till platsen där vi skall mötas.

Jag drömde även om Mannen inatt. han skulle tatuera blommor på mitt ben, men gjorde svalor istället, utan att berätta det för mig. Så när det blev dags för rökpaus, och jag upptäckte detta, blev jag ledsen och ville gå från studion. Det gjorde jag också, utan att säga något om att jag var ledsen. Men jag hade tårar i ögonen, så F (Mannens arbetskamrat) följde efter mig, men tröstade mig inte, utan smög så att jag inte skulle märka att han följde efter. Jag grät och rökte, och där vaknade jag.

Min fd psykiatriker tycker att Mindfulness är bra när man mår dåligt. Men min kropp skriker "fly!!!". Jag vill inte ha medveten närvaro, inte när jag mår som sämst. För jag kan inte inställa mig på den förlåtande attityd som mindfulness innebär. Jag kan inte förlåta mig själv för att jag känner.

Så jag försöker, och mår bara ännu sämre av att försöka, för ilskan bubblar alltid upp i mig. Jag förstår inte varför jag är så arg? Men jag skall försöka idag igen. Jag kan inte träffa Mannen när jag mår såhär, jag måste hitta lite inre frid först.


Läs även andra bloggares åsikter om lugn, relation, ilska, tomhet, meningslöshet, mindfulness, medveten närvaro, må dåligt, vilja dö, död, liv, drömmar

Igår var ingen rolig dag. Den gjorde heller inte bättre av att min mamma ringde. Jag förstår att hon är i en jobbig situation med en psykiskt sjuk dotter som mår dåligt. Men jag känner att jag inte kan vara ärlig mot henne, för om hon frågar:
"Hur mår du?" och jag svarar:
"dåligt" så frågar hon:
 "vad innebär det?".
Och jag orkar faktiskt inte förklara vad det innebär.
Precis som att när hon frågar:
"Finns det något jag kan göra för dig?"
så svarar jag ärlig:
"Det finns ingenting du kan göra för mig."
Och att gång på gång behöva upprepa, behöva säga att det finns ingen som hon (eller någon annan kan göra) skär sönder mig. Visst vet jag att det är så det är, men att behöva säga det gör att allting känns än mer hopplöst. För ord som uttalas förstärker det som sägs. Negativa affirmationer.

Men hon förstår inte. Hon förstår inte mig, och hon förstår inte hur arg jag bli på henne som inte förstår. Jag vill ha hennes stöd, men jag vet inte vad stöd innebär, för jag har aldrig fått den från henne. Och nu är jag bara förbannad, för hur vågar hon komma och försöka tvinga mig till att berätta hur jag mår, när hon ändå inte förstår? Och hur vågar hon säga att hon finns där för mig, när hon aldrig har funnits där tidigare? Och när hon inte ens vet hur man är ett stöd?

Det finns stunder när jag hatar henne. Det finns stunder när jag tycker synd om henne. Det finns stunder när jag inte förstår henne. Men mest av allt önskar jag att hon kunde ha lite fucking jävla respekt för mig, och inse att jag inte alltid orkar prata med henne.

/Charlyene - varför är familjen så komplicerad?

Allting är tomt och meningslöst. Det finns vissa (tex min psykolog) som påstår att man under sin uppväxttid lär sig att känslor är något som inte behöver ageras ut. Jag har inte lärt mig detta. Jag måste agera ut detta, tomheten riskerar att övermanna mig annars. Som om jag kommer att implodera om jag inte tar mig ur detta. Men jag vet inte hur. Och jag står inte ut.

Jag vill inte leva.


Läs även andra bloggares åsikter om självmord, liv, död, meningslöshet, tomhet, känslor, stå ut, agera ut

Jag kan inte låta min spöklika existens ta överhanden, så jag surfar bloggar och browsar tidningar, och hittar via Hispaliv en debattartikel av Peter Birro.

Artikeln handlar om Rolf Machnow, en känd narkoman som hade bestämt sig för att sluta droga, och en dag satt ren och endast måttligt berusad på Sergels Torg. Civilklädda poliser kommer fram och vill kolla om han är påtänd, och Rolf börjar käfta. Jag misstänker att Rolf tidigare har haft med polisen att göra, och vet att de inte alltid är så snälla. Så snutarna bestämmer sig för att lära Rolf en läxa. Denna läxa består av flera brutna revben, blåmärken och inre blödningar med en brusten mjälte som gör att Rolf avlider av skadorna. Poliserna hävdar att Rolf ramlade och slog sig mot ett skrivbord, ingen bryr sig för Rolf var ju bara en jävla knarkare, och snutarna går fria.

För mig spelar det ingen roll att Rold var ren och endast hade 0.1 promille alkohol i blodet. Det spelar heller ingen roll att Rolf käftade emot. En människa är en människa oavsett hur full eller påtänd personen i fråga är, eller hur kaxig för den delen. Men för snutarna spelade det roll. De misshandlade en människa till döds för att lära denna person en läxa. Och kom undan med det.

Polisen skall vara ett skydd, och inget annat. De skall inte misshandla för att de har en syn som säger att vissa människor inte räknas. Oavsett om de personer de kommer i kontakt med är brottslingar eller ej har polisen ett ansvar att uppföra på ett sådant vis som gör att medborgare inte kränks. För medborgare är vi alla, oavsett om vi är knarkare, kaxiga, subkulturella eller psykiskt sjuka. Vi har alla ett människovärde som ALDRIG får kränkas. Om det kärnks har ett brott begåtts, och då skall personen som kränkte straffas. Men polisen är undantagen. Som alltid. Lagens väktare vaktar sig själva och av lagens dömande instans.

Jag vill inte bo i ett land där människovärdet är relativt, och där jag riskerar att misshandlas eller till och med dödas (!) för att jag inte passar in i normen. Jag vill heller inte att andra skall behöva ha det så! Men jag är hjälplös mot statsmakten och dess många organ och institutioner som tydligen skriver sina egna lagar.


Läs även andra bloggares åsikter om rolf muchnow, peter birro, polisen, snuten, misshandel, dråp, skriva egna lagar, samhällsklimat, människovärde

Hösten har kommit till Göteborg. Mörket har börjat lägga sig allt tidigare om kvällarna; jag drar mig inåt, tänder ljus och dricker te; löven har färgats gula och röda och när jag går på promenad kan jag sparka omkring dem, likt ett litet barn.

Själv är jag ett spöke. Hösten må vara här, men den är inte verklig. Inte ens vinden som smiter sig in innanför jackan och sjalen och biter till, är verklig. Jag fryser inte, det är bara min kropp som huttrar. Regnet som slår mot mitt ansikte gör mig inte blöt, det bara finns där.

Det finns inget jag som kan frysa eller som kan bli blött. Det finns bara ett spöke som vandrar genom hösten. Jag känner ingen ångest, den förmår inte bryta genom min bubbla och nå mig. För utanför bubblan finns inget jag. Jag är ingenting.

Tiden står still och går enormt fort på samma gång. Det är som om jag har vandrat på jorden i tusen år, men ingenting har skett. Tusen år till skall jag vandra innan det blir natt.

Inte ens i mina drömmar är jag verklig. Jag är en betraktare, en åskådare. Jag ser mig själv genom någonannans ögon, som samtidigt är mina. Den film jag lever varje dag fortsätter in i drömmen. Jag ser mig själv dö om och om, och om, och om igen... Men det spelar ingen roll. Det finns varken glädje eller sorg i det ögonblicket.

Att skada är att värdera, säger Nietzsche. Men jag kan inte värdera, för det finns inga objektiva värderingar, och mitt subjekt är i en icke-existens.


Läs även andra bloggares åsikter om depersonalisering, dissociation, höst, värdering, känslor

Mannen (ni vet han som jag dejtade, blev tillsammans med, som dumpade mig, som jag träffade igen efter det för ca tre veckor sedan och sedan dess inte har hört ett pip från) bjöd ut mig på dejt, när jag idag träffade honom när han tatuerade Frugan. Såklart sade jag ja. Jag skriver såklart, för hela min borderline-nature skriker att jag inte kan släppa någon.

Det är inte bara det att han dumpade mig, utan han sårade mig lång innan det genom att inte prata med mig, och senare genom att vara världens mest otillgängliga människa som inte vill prata i telefon och inte svarar på sms. Han har betett sig som ett arsle, som någon som tror sig veta allt (eller som han säger: "jag tror inte att jag vet saker, jag vet att jag vet saker") och har sårat mig genom att skuldbelägga mig för saker som inte är mitt fel.

Men det värsta är nästan att jag inte är säker på om jag vill ha honom, eller om jag bara så att säga "följer med händelsernas ström".

Så: JAG ÄR EN IDIOT. Och blir jag sårad igen får jag skylla mig själv.


Läs även andra bloggares åsikter om relation, relationer, sårad, dejt, date, bete sig som ett arsle, borde veta bättre

Jag måste sluta hetsäta. Det kostar massor med pengar, det får mig att gå upp i vikt, och min kropp mår inte alls bra av det.

Igår tryckte jag i mig massor av rostade mackor, godis, kakor, glass - you name it. Halv tre inatt vaknade jag av att jag hade så ont i magen att jag knappt kunde andas. Jag gick upp, drack vatten, spydde, drack mer vatten, spydde igen. Det tog tre timmar innan smärtan i min mage hade gått över såpass att jag kunde somna om.

Frågan är bara hur jag skall lyckas? Jag vet varför jag hetsäter, det är för att försöka fylla min inre tomhet. Min psykolog säger att jag måste lära mig att känslor inte är något som måste trängas undan eller ageras ut, utan att de bara är. Men jag STÅR INTE UT med tomheten. Och det finns inga piller som hjälper mot tomhetskänslor.

Dessutom är jag rädd för att bara byta ett självskadebeteende mot ett annat, så som jag gjorde när jag slutade skära mig själv och istället började hetsäta. Fast å andra sidan, jag kanske kan byta det mot något som är mindre kostsamt.

Någon som har några tips?


Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, hetsätning, ätstörning, sluta, ekonomi

Idag var jag hos barnmorskan. Efter att länge ha skjutit upp det var det äntligen dags att byta ut min p-stav. När de tar ut den gamla, går det till så att de med skalpell skär upp ett litet hål i huden vid ena änden av p-staven, och sedan drar ut staven med tång. Jag, som självskadare, var totalt fascinerad av detta. Jag var ju bedövad, så det kändes ingenting, men att se något komma ut ur huden på detta sätt var... förundransvärt. Jag tror nog att barnmorskan tyckte jag var lite underlig som fascinerad stirrade på ingreppet.

Å andra sidan hade jag redan innan fått förklara att jag hade emotionellt instabil personlighetsstörning, eftersom jag fick fylla i ett papper där det bland annat frågades om jag var psykiskt frisk. Vad har det att göra med min p-stav, undrade jag? Men fick inget svar. Så fick jag förklara vad emotionellt instabil personlighetsstörning var, inklusive självskadebeteende, så att hon skulle vara beredd på ärren. Jag nämnde inte borderline, för borderline är ett ord med MASSOR av negativa konnotationer. Folk tror sig veta vad det är, men har egentligen ingen aning.

Det togs även ett cellprov för att kolla om jag har cellförändringar som kan tyda på livmoderscancer, eller whatever. Det är något som kvinnor skall göra vart tredje år, har jag hört. Det var andra gången för mig, och det gick väl bra. Men för någon som mig, med rejäla schizoida tendenser, är det plågsamt att beröras fysiskt på detta sätt av någon. Det handlar inte om att jag känner mig utsatt bara för att jag ligger med fittan i vädret, eller att någon drar en skalpell i min arm - det handlar om att någon kommer nära mig. Beröringen av hennes hand på min arm var värre än skalpellen. Att de sticker in en bit stål i slidan på en, för att hålla den öppen, är värre än provtagningen. Jag tog 10 mg Stesolid innan jag gick dit, och ändå höll jag på att sparka barnmorskan i huvudet. Men det värsta är nästan det som jag ALLTID hatar: att behöva ta folk i hand. Jag AVSKYR det, och kommer nog aldrig att förstå meningen med det.

 Noli me tangere, or you shall die!

Tur att jag bara behöver gå igenom detta vart tredje år. (Fast handskakingar utsätts jag ju för titt som tätt, olyckligtvis...)


Läs även andra bloggares åsikter om p-stav, barnmorska, cellprov, schizoid, beröring, skaka hand, självskadebeteende, fascination

Jag hittade lite oväntat en ny trigger point igår kväll. Det var sent, jag halvlåg i min säng och tänkte att lite Baudelaire skulle vara trevligt. Vanligtvis läser jag bara Baudelaire när jag inte har något bättre för mig. Jag har ströläst hans diktsamling "De ondas blommor" några gånger, men inte fastnat för det jättehårt.

Men så tänkte jag läsa lite B igår, för det passar så bra in i den fas som jag just nu genomgår, dvs att jag försöker läsa surrealister och existentialister. Så jag slog på måfå upp "De ondas blommor" och hittade följande:

(OBS! Det finns viss risk för att detta är en trigger point inte bara för mig.)

---

Fienden

En mörk och våldsam storm var mina unga år
som solar här och där bröt genom med sitt flöde.
Av åskregn har min trädgård skävlats och lagts öde
så att knappt någonting av frukten återstår.

Mot tankens gråta höst ser jag nu åren stupa.
En kratte och en spade är vad jag behöver
att samla hop all skingrad jord som svämmtas över
och vari strömmarna grävt hålor, gravlikt djupa

De nya blommorna jag drömmer om, skall de
väl finna någonstans i min förödda mark
den dolda näringen som ger dem kraft och mod?

Av Tiden äts mitt liv; en Fiende, o ve!
förstär i hemlighet vårt hjärta och blir stark
och växer varje stund av vårt förspillda blod!

---

Jag sov bara ett par ynka timmar inatt, för jag låg och tänkte på tiden och hur den verkligen är min fiende. För hur mycket jag än strävar, så kommer jag aldrig framåt, jag blir bara äldre. Och äldre, vem vill väl bli det? En längtan efter att växa upp kan väl få finnas, men åldern - den är bara något som kommer med tiden. Ack och ve, jag har ingen som helst lust att låta tiden fortsätta.

/Charlyene - triggad

Läs även andra bloggares åsikter om trigger point, triggas, charles baudelaire, dikt, det skrivna ordet, tiden, tid

Jag har begärt ut (och fått) mina journaler. Det står inget anmärkningsvärt. Lite kommentarer om att jag "har gjort en stor tatuering", har "vårdad klädsel" , är "intellektualiserande" och att det en gång, när jag kom till psykakuten efter att inte har sovit på två nätter, hade hallucinationer och overklighetskänslor, påpekas när läkaren kom ut i väntrummet för att hämta mig, så "ligger hon i soffan med skorna av, som om hon vore hemma".

Enligt mina journaler har jag tydligen också bulimi och drag av schizoid personlighetsstörning. Tur då att jag har hållt inne med mina narcissistiska drag, annars hade de väl klassat mig som komplett galen.

Roligt är också att när jag kommer till akuten en morgon efter att ha haft ett avbrutet självmordsförsök, så klassas jag som "vagt suicid".

Annars kan jag bara anmärka på den journal jag har fått från min gamla öppenvårdskontakt, att det är anmärkningsvärda är inte vad som står, utan vad som INTE står. Minnesluckor, känslor av overklighet, hörselhallucinationer, självmordstankar - och planer - allt som jag har med stor möda försökt förklara finns inte med.

Detta är nackdelen med att intellektualisera - jag blir inte tagen på allvar. För kan jag resonera kring mina problem så de inte så farliga, eller hur?


Läs även andra bloggares åsikter om journal, journaler, underhållande läsning, psykisk instabilitet, schizoid personlighetsstörning, bulimi, narcissism

Jag funderar över "trigger points".  Många har förklarat för mig att "Vingklippt Ängel" är en sådan trigger point, något som rör upp känslor och tankar i dem och får dem att påbörja en nedåtgående spiral som ofta slutar i känslomässigt kaos. Mikaela Aspelin, författare till "Sänder på tusen kanaler" skriver själv att är man psykiskt instabil bör man inte läsa hennes bok på en dålig dag, för den kan trigga igång ens instabilitet.

Överhuvudtaget har jag ofta fått rådet att inte läsa om andras sjukdomsbeskrivningar, inte diskutera självskadebeteenden med andra än vårdpersonal, och definitivt inte att sitta och gräva ner sig i mitt eget mående. Allt detta triggar den nedåtgående spiralen. Och det stämmer till viss mån.

Men...

Att läsa andras sjukdomsbeskrivningar får mig att känna samhörighet med andra. Att diskutera självskadebeteenden får mig att se andras lidande, och därmed få en mer objektiv bild av mitt eget (och därmed vilja sträva efter att må bättre). Att gräva ner mig i mitt eget mående är nödvändigt för att jag skall förstå det.

Men visst, jag förstår resonemanget. Trigger points är farliga. Men det finns nog inga generella sådana, istället har varje psykiskt instabil människa sina egna. Jag vet ännu inte alla mina, eftersom jag har svårt att följa spåret från en trigger point till en instabil attack (som kan vara allt från självskadebeteende till tomhetskänslor till ångest, och mycket annat däremellan).

Jag vet dock några, och här har ni fyra exempel på vad som får mig att gå igång i negativ mening:

Filmen Constantine. I mina svåraste stunder av overklighetskänslor och depersonalisering delas min värld upp i två världar - en ljus och en mörk. Jag kallar dem ängar och demoner, för att jag inte har något bättre namn på dem. Båda sidorna är ute efter mig och jag kan knappt gå hemifrån utan att känna deras vakande öga. De smyger bakom ryggen på mig och tycks viska till varandra, trots att jag inte kan höra dem. Det är bara en känsla. "Constantine" triggar nästan alltid denna känsla. Jag är inte verklig, men ändock är "änglarna" och "demonerna" ute efter mig - är inte det en paradox, så säg? Dessutom - jag är ateist och materialist, jag tror inte på något utöver materian. Så jag kan inte tro på änglar och demoner i någon form. Likväl...

Arthur Rimbaud. Han var en fransk poet som levde under 1800-talet (fast jag läser hans dikter i enegelsk översättning då jag inte kan franska), och hans dikter är fyllda av allegoriska fluktationer. Jag tycker inte hans dikter är speciellt bra, men vissa textrader triggar igång kaoset i min hjärna, men också en sorg som jag inte förstår. Här har ni ett exempel ur "A season in Hell":

"I managed to make every trace of human hope vanish from my mind. I pounced on every joy like a ferocious animal eager to strangle it.
I called for executioners so that while dying, I could bite the butts of their rifles. I called for plauges to choke me with sand, with blood. Bad luck was my god. I stretched out in the muck. I dried myself in the air of crime. And I played tricks on insanity."

Tiger Army's låt "Santa Carla Twilight". Tiger Army är ett psychobilly/pop-band, som jag har sett live några gånger. "Santa Carla Twilight" är inspirerad av filmen "Lost Boys", som handlar om den påhittade staden Santa Carla ("the murder capital of the world") där vampyrer härjar. "Santa Carla Twilight" handlar om evigt liv och evig kärlek, och den ensamhet som kommer med att inte vara en del av det "normala" samhället. Well... Utanförskapskänslor och känslan av att inte vara verklig kommer upp i mig.

Friedrich Nietzsche. Jag har inte läst speciellt mycket av Nietzsche, men när jag läste "Så talade Zarathustra" så fastnade jag för en tankegång, där Zarathustra säger att för att skapa måste man värdesätta, för utan värde är något ingenting. Tankegången gör mig snurrig, för om allt måste ha ett värde för att existera, betyder inte det att allt har olika värde och att allt därmed har en hierarki? Tro mig, jag kan snurra länge kring detta. Det största problemet här är inte ångest över att inte förstå och ha total klarhet, vilket jag kan känna i många andra intellektuella sammanhand. Problemet är att jag känner mig onaturligt upprymd, varje gång jag tänker på detta. Jag förstår inte varför, och ofta övergår upprymdheten i irritation eller att jag nästan maniskt måste sätta mig och skriva ner punkter kring detta om och om och om och om igen.

Så... psykfall of the world: Vilka är era trigger points?




Läs även andra bloggares åsikter om trigger points, triggas, psykisk instabilitet, contantine, rimbaud, tiger army, nietzsche, gå igång, berny pålsson, vingklippt ängel, gräva ner sig i sitt eget mående