För tidig julklapp (och en hel del ironi)

Jag och Frugan har känt varandra i över sex år. Vi har den typen av relation där vi kan göra allt tillsammans (förutom sex) och sällan tröttna på varandra. Vi kan också emotionellt inse det som vi intellektuellt alltid inser men inte kan leva efter: att människor inte är perfekta, eller exakt så som vi vill att de skall vara, men det fungerar bra ändå. Det är den märkligaste relationen jag någonsin har haft.

Visst är det så att vi ibland inte pratar så ofta, ibland är vi sura på varandra. Men vi brukar lösa det på något sätt, utan dramar. Andra dagar älskar vi varandra lite extra, som när vi båda läser att Lejonet och Björnen går i konkurs. (Varifrån skall vi nu få vår polkagrisglass?) Och jag älskar Frugan lite extra idag för att hon (i förtidig julklapp så att jag kan låtsas som att jag inte firar jul) ger mig följande (tillsammans med sex Stilnoct för att hjälpa min sömn på traven):


(God made us sisters. Prozac made us friends.)


(More medicine PLEASE)

/Charlyene - lite lycklig

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om den onda världen och paranoia

Jag är en lättirriterad människa. I både betydelsen lättirriterad (snar till irritation) och lätt irriterad (att jag går omkring med en känsla av vara småirriterad). Detta skapar såklart problem för mig. För när jag blir irriterad på något kan jag inte hantera det, utan struntar oftast i det.
En sak som nästan alltid får mig irriterad är andra personers paranoia och förmåga att skylla allt på omvärlden. Världen är ond och emot mig, tycks vissa personer säga och de lägger ofta till: andra är ute efter mig. När något går fel beror detta oftast (enligt dessa personer) på omvärldens ondska, som om världens systematiskt är ute efter vissa personer. En finne på näsan är aldrig bara en finne på näsan, det är ett tecken på att ens hud motarbetar en. Ett stopp i kollektivtrafiken är ett tecken på att kollektivtrafiken är ond, inte på en tillfällighet. Om någon snor ens tvättid beror detta på att personen är alltigenom ond, inte på att det är sådant som personer gör ibland utan att det betyder att de är spawn of satan.

Jag vägrar tro att världen är alltigenom ond, att den konstant motarbetar just mig (eller någon annan specifik person för den delen) eller att någon är ute efter en. För oftast är det inte sant. I världens ögonen är jag inte i centrum, världen är inte så beskaffad att den finns till för att underlätta just för mig. Tillfälligheter händer, ibland bra sådana och ibland dåliga. De kan stundom vara irriterande, men de är inte tecken på systematisk ondska.

Det som gör mig mest irriterad är dock inte per se paranoian, utan 1) att det är så svårt att bemöta och 2) att dessa människor ofta känner att de måste göra något åt saken.

Med 1) menar jag att det är svårt att motbevisa någon som är övertygad om att världen motarbetar henom. För eftersom allt inte alltid går som en har tänkt finns det massor av "bevis" på att världen är ond. Att se saker som tillfälligheter är ofta omöjligt för dessa personer. Minsta motgång sätts in i hjärnan som ett bevis på det onda systemet. Och om en person har valt att tolka världen så, hur kan en motbevisa det? Motgångar händer ständigt. Men oftast är de bara tillfälligheter, något som vissa personer aldrig kommer att acceptera. De är redan övertygade om att världen har satt i system att motarbeta dem, och varje motgång bara slår fast vad de redan vet. En övertygelse är en övertygelse och går sällan att rubba.

Med 2) menar jag att dessa personer som känner att världen är emot dem, och därför gör tillfälligheter till bevis för systematisk ondska, ofta känner att när något går dem emot måste de försöka "lösa" detta. Gör någon dem illa måste de slå tillbaka. Detta blir som tydligast när det finns en specifik person att skylla på. Finns det tex en läkare som glömmer bort att ge en person en läkartid, så skall hämnd utkrävas på denne läkare. Tar någon ens tvättid skall denne person få karamellfärg i tvätten så att ALL TVÄTT BLIR GRÖN!

Alla har vi väl ett visst mått av paranoia och förmåga att skylla motgångar på andra. Frågan som jag idag ställer mig är: Varför stör det mig så mycket? Jag vet faktiskt inte. Jag har råkat ut för många paranoida personer i mitt liv, många som har tyckt att världen motarbetar just dem. De är oftast omöjliga att resonera med. Och det stör mig att de hela tiden försöker framställa världen som en ond plats. Okej, jag anser också att världen är en ond plats, men det betyder inte att jag tror att den är ute just efter mig.

Frågan aktualiserades idag när jag vägrade svara på ett sms skickat av en vän som beklagade sig över hur just hen blev motarbetad av världen. Allt från vädret till vårdpersonal som hade glömt fixa en sak innebar att världen var emot henom. Och denna paranoia ledde till ångest för henom, hen satt i smsandets stund på en bänk och lipade över hur världen var alltigenom ond.

Jag hade kunnat skriva något medkännande, men jag orkar inte upprätthålla andras paranoia. Kanske är det just det som stör mig: att paranoida människor lägger fram "bevis" om att de har rätt i sin paranoia och vill att jag skall bekräfta dem och deras känslor. Att de vägrar bli emotsagda, eller iallafall blir väldigt arga om jag vägrar hålla med om deras perspektiv. Men det är svårt att vara vän med någon som reagerar med ilska om en motsäger deras världssyn. Jag har förlorat ett flertal människor till paranoia. Jag vill inte förlora en till.

Så frågan är: Hur skall jag kontrollera min irritation, och hur skall jag hantera andras paranoia?

/Charlyene - paranoid på ett helt annat vis

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Nästan bruten

You tell me I'm half-crazy, but you're insane
/Flogging Molly Between a Man and a Woman

Jag har sovit ganska gott, tack vare Zolpidem och en gårdag som tillbringades i sol. Solen gör att jag sover bättre. Fast jag förstår inte hur.

Men jag avskyr att vakna upp. Och känna att livet är så långt borta att det inte ens lockar. Jag klarar inte av att hantera saker i min omgivning. Som E's frågor som jag inte kan svara på, eller Frugans hat mot alla som har sårar henne. Jag förstår att hon är arg, men jag kan faktiskt inte hantera hennes ilska. Och jag vill definitivt inte höra den strax innan jag skall sova.

Jag vill stänga in mig i min bubbla och sluta bry mig om omvärlden, för jag klarar inte av att hantera den.

I've been down in this world, down and almost broken
/Flogging Molly Between a Man and a Woman

/Charlyene - som önskar att hon kunde skriva texter som berör lika mycket som tex Flogging Molly

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Långt ifrån perfekt

E lagar pannkakor till mig. Och ger mig kakor. Och godis. Och köper pizza. Och får mig att hänga i Slottskogen. Allt känns bra. Tills jag kommer hem och är ensam. Men jag antar att livet inte kan vara perfekt.

/Charlyene - som önskar sig en låtsaskompis


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mitt i stormen

Två av mina nära vänner bråkar. Eller rättare sagt, de har en konflikt som innebär att de inte pratar med varandra, men istället sitter de och gnäller till mig. Om hur elak och dum den andre är. Det har gått lite fram och tillbaka. Först var båda jättearga, sedan var det en som var mest arg. Sedan kom en stund när man inte tänkte på det så mycket. Men förrgår, utan någonsomhelst förvarning blev en av dem jättearg igen. Och så håller det på. Och jag får skit för att jag inte tar någons parti. För att jag tycker att båda har rätt, och att båda har fel. Men att ingen av dem egentligen är dåliga människor.

Jag vet inte vad jag skall göra. Det känns mer och mer som om jag hamnar i kläm och får ta en jävla massa skit, för att jag inte väljer sida. Varför skall jag behöva välja sida? Det är inte min konflikt. Och nu är jag jätteirriterad. Jävla skit. Jag vill inte ens gå utanför dörren idag.

/Charlyene - som önskar att människor kunde vara lite rakare mot varandra


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Äkta vänskap är att sy tillsammans

Jag skall åka hem till E. Jag ska sitta på hennes golv, sy på mitt lapptäcke och dricka drinkar baserade på vanilj- och hallonvodka. Hon skall laga mat åt mig. Det kommer att bli en underbar kväll på slottet! ;-)

En sorglig hög

Jesus fucking Christ and his not so holy mother! Livet är meningslöst. Ångesten kryper i mig, jag känner hur jag dras ner. Som att drunkna i sig själv.

Varför kan jag inte känna en enda människa som mår bra, som aldrig har haft depression, som aldrig har haft ångest, som helt enkelt lever ett rätt okej liv? Jag tror inte att det finns en enda sådan i min bekantskapskrets. Förutom A då, fast henne umgås jag ju knappt med. Och kanske Åsa, hon mår ju bara kasst när det finns yttre omståndigheter, som när hennes farsa först fick amputera benet och sedan dog. Men annars är vi alla en sorglig hög med pillerdrogade psykfall som alla skrattar åt varandra. Frugan är nog värst. Tror jag. Fast å andra sidan är jag nog rätt högt upp på listan just nu också.

Det värsta med att må kasst är egentligen inte att man mår kasst. Utan att det tar över ens liv. Styr en, kontrollerar en och reducerar en till just någon som mår kasst. Som om det är ens identitet. Jag orkar snart inte längre.

Nedlåtande

Fredd, allas våran älsklingspunkare, har på fyllan hoppat ner från en mur och behöver nu kryckor och morfin. Stackars plutten.

Okej, jag är totalt nedlåtande mot en man som jag inte känner speciellt väl, men han ger ett intryck av att man bara vill ta hem honom och mata honom med geléhallon. Alternativt vegan-lasagne.

Vissa människor värmer ens hjärta, utan att man riktigt vet varför. och vem kan motstå en punkare som är strax över 20, jobbar som tatuerare, och som gärna diskuterar "Sjunde Himlen" (ni vet, des där präktiga serien om prästfamiljen som ibland visas på dagtid på TV). Och som dessutom är extremt blyg.

Hoppas du blir frisk snart, Fredd!

Vem kan motstå?

E ringer och vill fika. Vem kan motstå henne? Drar på mig några av de hyfsat rena klädesplagg jag har kvar (tvättdag imorgon) och möter upp henne inne i stan. En rolig fika, en promenad, säger hej till Klara, och sedan hem. Precis vad jag behövde.

Nu borde jag sätta mig och skriva massa viktiga saker, jag känner klumpen i magen, stressen, pressen, kalla-det-vafan-du-vill, hej och hå... Men jag är en dålig människa. Jag ska sätta mig och läsa lite, och sedan sova. Sova bort resten av mitt liv och gärna dö i sömnen också.

Att bestämma sig snabbt

Strax före fyra sätter jag mig på vagnen för att åka och möta E. Jag gillar personer som inser att man kan bestämma något på en minut. En fika, en öl, en promenad. Bara: "Hej, ska vi mötas i stan?" "Javisst, jag ska bara dra på mig jackan och hitta nycklarna, så går jag hemifrån." "Fint, syns snart." Inte för att samtalet riktigt gick till så, men nästan...

Efter två koppar kaffe och E's underbara insikter om hur man löser saker och ting drar vi hem till mig för att kolla böcker och kläder. Vi har inte samma storlek jag och E, vilket leder till något roliga situationer. Underbart.

Nu: två propavan och en macka. Sedan sömn.

Kampen för att bli frisk

Majoriteten av alla jag känner har någon form av misär att leva med. Någon form av problematik som gör att de inte passar in i det som kallas för att vara "frisk".

Borderline och adhd,
aggpressionproblematik och PTS,
depression och olika former av ätstörningar,
panikångest och allmän ångest,
självskadebeteende och känslokallhet,
mytomani och tillfälliga psykoser,
olagliga droger och "lagliga" droger,
alkoholproblem och en oförmåga att ta hand om sig själv...

Listan kan göras mycket, mycket längre!

Precis som den lista som vi tillsammans kan uppbåda på vilka läkemedel som vi dagligen proppar i oss.

Stilnoct, Zolpidem, Zoplikon
Propavan
Atarax
Sertralin, Fontex, Zoloft, Cipramil
Voxra
Stesolid...

För att inte tala om alla de piller som vi käkar när saker och ting blir alltför jobbigt.

Vi vet det mesta om biverkningar och utfasningsproblem,
vi känner till det mesta om vad läkare, psykologer och psykiatriker egentligen pysslar med.
Vi vet vilka frågor i självuppskattningstesterna som är inplacerade för att leta efter psykopatiska drag och
vilka som talar om för bedömaren om man är psykotisk.
Vi vet vilket upptagningsområde vi tillhör, så att vi vet vilken psykakut vi skall vända oss till.
Vi vet vilka piller som är beroendeframkallande och
vilka som man absolut inte skall blanda med alkohol - och vilka som man inte bör blanda med alkohol, men vi gör det ändå.
Vi vet vilka piller som inte fungerar tillsammans och
hur man botar illamående skapat av infasningsproblematik.
Vi vet det mesta om dopamin- och serotoninhalter i hjärnan,
sköldkörtelsjukdomar och
vad endorfinkickar egentligen gör.
Vi har tillsammans skapat över 20 handlingsplaner,
vi har skrivit självmordsbrev och
de flesta av oss har ett testamente, även om det är ett informellt sådant. Bara utifall att... liksom...
Vi vet vilka smärtstillande som inte går att kombinera med våra egna mediciner,
vi vet vilken form av abort som vi kan göra samtidigt som vi trycker i oss benozo och anit-histaminer.
Vi vet vilka soc-tanter som man vill ha som handläggare om man har varit inlagd på psyket,
vi vet vilka läkare som sjukskriver.

Ändå blir vi inte friska. Vi blir inte bättre.
Vi går i meningslös terapi och gör meningslösa tankeövningar.
Vi skickas mellan olika instanser som alla lovar oss guld och gröna skogar,
eller ser oss som förljugna latmaskar.
Men inget händer...

Jag klagar inte för min egen skull per se, utan för de som har funnits i psykvårdens system i 10 år.
Och inte blivit bättre - bara sämre.
Eller de som vet vad som skulle göra dem friskare, men som förvägras det.
Varför måste allting runt psyket vara en kamp?

Äntligen

Frugan fick äntligen gjort sin tatuering. Nu är den klar och den är såååå snygg... Jag är faktiskt lite avundssjuk!

image49

Fall back down - Rancid

Är det bara jag som tycker att detta är en av de vackraste sångerna om vänskap som någonsin har spelats in?



Försoning

Har just haft ett långt samtal med Frugan. Det var på många sätt ett smärtsamt samtal, men i slutändan skrattade vi. Och det är alltid ett bra tecken. Vi kanske inte har löst alla våra problem, men vi är åtminstone inte arga som bin längre. Kanske vi bara får acceptera att det finns saker hos varandra som vi inte tycker om... Så är det ju alltid. Ingen människa är perfekt, och två människor passar aldrig perfekt tillsammans. Men det kan vara bra ändå.

Cementblandare och konflikthantering

Idag har jag gjort istortsett ingenting. Ångesten ligger som en klump i magen och varje gång jag rör mig blandas den med ilska, som i en cementblandare. Just det: Min mage är idag en cementblandare. Imorgon kommer cementen ha torkat och allt kommer att vara torrt och hårt igen. Okej... Kass liknelse, jag erkänner. Men det är lite så det känns.

Jag har lust att bara skrika rätt ut. Hur hanterar man konflikter egentligen? Är det någon som vet? Någon som kan förklara detta för mig? För jag vet inte. Hur "reder man ut" saker när den andre (läs Frugan) aldrig kommer att erkänna minsta lilla skuld? Jag är verkligen urkass på detta.

Så jag tittar på Grey's Anatomy och låter dagen försvinna förbi.

Imorgon ska jag få reda på vilken uppsats jag ska opponera på. Och det känns mest trist.

No more, please?

Jag önskar att jag kunde släppa saker. Inte som i att inte lösa dem, men mer som i att inte ständigt grubbla på dem. Men jag kan inte. De poppar upp i mitt huvud i tid och otid. Och jag orkar inte... Inte mer... Snälla?

I will bow to noone

Jag tog en Propavan igår och kunde inte somna (förmodligen för att jag hade sovit bort halva dagen). Så jag tog en till. Och kunde, efter fyra timmar, fortfarande inte sova. Så... Rökning is the shit, tänkte jag och svepte in mig i en filt för att kedjeröka på balkongen. Då ringer Frugan. Jaja...

Hon försökte snacka "seriöst" med mig om Tildus och annat, men jag var bäng och fnittrade mest. Efter en timme lade vi på och jag somnade som en stock. Då hade vi kommit fram till att den bästa lösningen när Tildus och Frugan skall vara i samma rum är att de är kyligt artiga och att jag går dit med Frugan.

När jag vaknar är jag irriterad. Frugan paxade mig! Hon paxade mig för alla spelningar som framtiden innehåller! Och jag var för bäng för att inse att så gör man inte mot en vän. Helvetes jävla skit. Jag skall skriva en lista på allt som jag någonsin har stört mig på med Frugan och trycka upp den i ansiktet på henne! Så kanske hon förstår att jag inte är någon som man bestämmer över.

Gone

Känns lite ledsamt att Frida skall flytta. Jag vet att hon kommer att ha det bra i skogen (läs folkhögskolan där hon skall lära sig om växter), men ändå... Jag har inte känt henne länge, och det tog ett tag innan vi lärde känna varandra. Men när vi väl gjorde det klickade vi.

Jaja... Hon flyttar ju inte till världens ände. Bara till Järna. Vilket är typ samma sak... :-)

När vänskap brister

Det har lagt sig en hård jävla knut i magen på mig. Den kommer av konflikten Frugan-Tildus, som från början var charmerande och lite rolig, för att jag trodde att de skulle reda ut det. Men inte nu... Nu är det fullt krig, fastän de inte pratar. Istället får jag agera budbärare och därmed hamna mitt emellan. Precis som med M.

Jag orkar inte detta en gång till. Men jag vet inte hur jag kommer ur det utan att säga upp kontakten med antingen båda eller en.

Om föregående inlägg...

...så kan jag ge några exempel på vad punkterna nedan kan innebära lite mer konkret:

  • Att man aldrig är hungrig och tappar intresset för mat, eller att man alltid är hungrig och inte kan sluta äta.
  • Att det tar 4 timmar innan man somnar varje natt och att man vaknar tidigt på morgonen, utan att kunna somna om. Eller att man sover, sover, sover kanske 12-16 timmar per natt - men man blir aldrig pigg.
  • Att man inte kan sitta still eller att livet tycks gå i slow motion.
  • Att man ständigt är trött, att man inte orkar ta sig för något, att man blir håglös och att minsta ansträgning (som att ta på sig strumporna) kräver en stunds vila.
  • Att man upplever värdelösheten i minsta sak man gör, som att när man inte orkar gå upp ur sängen känner sig värdelös, korkad, dum, och att denna känsla är mer eller mindre konstant vad man än gör. Som om hela en själv är ett misslyckande.
  • Att man inte klarar av att läsa en sida i en bok eller titta på en film.
  • Att döden blir en påtaglig närvaro även när man inte tänker på att ta livet av sig. Som om döden är det enda man har att förhålla sig till.

Tidigare inlägg
RSS 2.0