charlyene against the world

Min psykolog anser att jag inte har borderline. Anledning? Jag har för bra minne av min barndom, jag kommer ihåg för många händelser. Vilket är ganska ironiskt med tanke på att jag anser att jag inte har speciellt många minnen från min barndom alls, men tydligen anser psykologen att jag minns "normalt".

Tydligen är det så att borderliners generellt sett inte minns mycket alls av deras barndom fram till ca 12 års ålder (håller ni med, borderliners där ute i världen?), om det inte är väldigt speciella saker som har hänt. Jag som kan minnas saker som tex min första dag på dagis, eller hur vi grävde upp hela gräsmattan runt omkring huset jag och min familj flyttade till när jag var fyra (dräneringen var dålig). Och därför passar jag inte in i borderline-mallen.

Så... Betyder detta att jag inte har borderline, eller bara att jag inte är en typisk borderliner? Jag vet faktiskt inte. Visserligen känner jag att kriterierna stämmer in på mig, förutom kriterium nummer 1:

"Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer."

Visst är det så att jag undviker separationer, men det handlar inte så mycket om rädsla att bli lämnad som att jag inte klarar av att ta konflikter eftersom jag inte litar på mina egna känslor. Och många jag har pratat med anser att om detta kriterium inte uppfylls kan en inte tala om att personen ifråga har borderline. Det är alltså ett måste att detta kriterie uppfylls för att en borderlinediagnos skall vara berättigad.

Jag skall prata mer ingående med psykologen om detta nästa vecka. Men jag har själv, innan han tog upp ämnet, börjat att tvivla på min diagnos. Frågan är bara: vad är det egentligen för fel på mig?


Läs även andra bloggares åsikter om psykolog, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, diagnos, ifrågasättande, kriterier

Jag behöver något annat än ensamheten i min lägenhet. Men jag förmår inte ta mig utanför dörren. Soppåsarna står samlade vid ingången till köket. De luktar illa.

Jag har ingen anledning att städa. Att göra något alls. Att andas. Att överhuvudtaget leva.

Imorgon måste jag ändra på något. Innan det är för sent. Kanske det redan är för sent, kanske klockan redan är slagen utan att jag hörde den slå. Men jag måste försöka. Ändra på något. Jag vet bara inte vad.


Läs även andra bloggares åsikter om ensamhet, passivitet, förändring

Ännu en dag. Tiden passerar förbi utan att betyda något. Tidsfördriv i väntan på något. Jag vet inte vad, men något måste hända snart - jag orkar inte längre leva i meningslösheten. Om det vore så enkelt att jag kunde hitta mening i det omkring mig, eller i mig själv, så skulle jag göra det. Men meningslöshet är inte bara ett tillstånd, det är en känsla; den känsla som förtär mig inifrån. Den skapar aggressioner och får demonerna att störta genom mitt huvud. Det är nu jag slutar att existera och blir till ett skal. Rösterna i huvudet är inte verkliga, men de klingar ihåligt i mig, och får mig att genljuda av ekon.

Kanske är det därför jag just nu tittar på Criminal Minds. Idetifikationen är överväldigande, inte med offren eller deras anhöriga, inte med FBI-agenterna, inte med polisen utan med förrövarna. Vissa tränger sig på mer än andra, kommer in i mitt huvud och får mig att le om nätterna. Jag har aldrig dödat någon, aldrig kidnappat någon, aldrig tänt en brand. Men jag önskar att jag hade det. Är det inte märkligt att tänka så? Att önska skada andra bara för att själv få känna mig meningsfull? För jag önskar skada någon. Att skada mig själv tycks inte längre räcka, tycks inte vara tillräckligt för att stilla den tomhet som fyller mig.

Sjukt, eller hur? Men ändock faller det mig så naturligt.


Läs även andra bloggares åsikter om våld, död, mord, identifikation, criminal minds, skada andra, tomhet, meningslöshet

Hetsa.
Försöka att inte spy.
Spy.
Hetsa.
And round I go...

Önskar att jag hade tålamod nog att göra något annat än att titta på Criminal Minds. Men mitt tålamod existerar inte. Försvunnet.

Jag skulle vilja se Narnia-filmen, som går på TV ikväll. Jag har läst böckerna, tyckte de var hyfsat bra, och fascineras av parallella världar. Men jag tror inte att jag orkar det heller. Criminal Minds-avsnitten är lagom långa, längre än så fungerar inte min koncentration.

Så...
Criminal Minds
Hetsa
Försöka att inte spy
Spy
Criminal Minds
And round I go...


Läs även andra bloggares åsikter om en vanlig dag, hetsätning, självskadebeteende, criminal minds, koncetration, tålamod

Jag trodde att jag var på väg uppåt, jag trodde verkligen det. Jag trodde att min hypomani var på väg att lägga sig, att mitt liv skulle återfå lite av sin stabilitet. Att jag skulle kunna äta utan att hetsa, kunna duscha och städa utan att skrubba sönder mitt skinn eller riva ut varje byrålåda för att organisera den. Jag hade fel. Det krävdes så lite för att tippa mig över kanten till passivitetens land igen - istället för att få mig upp ur gyttjegropen som jag hade hoppats på.

Jag sov till ett idag. Vaknade inte av alarmet, iallafall vaknade jag inte till mer än att jag kunde stänga av det och sedan somna om. Det var allt som krävdes, att jag försov mig till en dag när jag inte hade något alls inplanerat. Det fick mig att känna mig värdelös. Så nu är jag i gyttjegropen, och inte alls på väg uppåt.

Kanske borde jag vara glad över att jag sov. Mina sömnproblem är inte direkt roliga att handskas med. Men känslan av att inte ens kunna vakna i tid (inte ens det lyckas jag med) överskuggar.

Så jag orkar inte städa. Istället sitter jag och kolla igenom fjärde säsängen av Criminal Minds och identifierar mig med seriemördare. Och undrar varför jag inte är en av dem.


Läs även andra bloggares åsikter om hypomani, instabilitet, passivitet, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, nedstämd

Kunde inte sova inatt heller. Jag har tappat räkningen på hur många nätter det har varit såhär de senaste veckorna, tappat räkningen på hur många piller jag har tagit i desperat jakt efter att få lägga huvudet på kudden och flyta bort. Stesolid, Nozinan, Imovane (hittade några i en byrålåda) och Theralen. Men inget hjälper, så jag somnar klockan nio på morgonen och vaknar elva. När jag sover, sover jag fel. Jag har mardrömmar, vaknar i panik och ligger stel i sängen i hopp om att kunna somna om. Och även om jag sover 13 timmar är jag inte utvilad.

Jag hade en plan. Igår kväll utformade jag en plan. Den innebar (i korthet) att jag skulle sätta klockan på åtta nästföljande morgon (dvs idag) och se gryningen. Kanske ljuset kan hjälpa mig att leva, viskade mitt huvud. Klockan åtta imorse hade jag ännu inte somnat, men var så fylld av tankar och ångest att jag inte förmådde mig se ljuset. Allt jag såg var mörker, i mitt sovrum med gardinerna fördragna.

Nu har jag sovit, men jag är så trött att händerna ständigt slinter över tangentbordet. Allt som skall göras (städa, tvätta, träffa Frugan, gå till banken) hänger över mig likt ett domedagssvärd och hotar att klyva mig. Min hjärna hänger inte med, jag är stressad och samtidigt orörlig och mitt ex's irriterande fucking jävla röst surrar runt i mig: "Det enda man måste är att dö" och jag hatar honom för att han säger så och inte förstår att det finns massa måsten om en skall klara av att leva. Och jag hatar mig själv för att jag har varit tillsammans med honom, hatar att jag har knullat honom (eller rättare sagt tillåtit honom knulla mig), hatar allt mitt förflutna med honom. Det är längesedan nu, men det stannar kvar. Separationer stannar kvar. Och jag kan inte bli fri.

Så tankarna snurrar runt. Från mitt ex  - till tvätten - till ett annat ex - till den där gången jag förlorade oskulden - till disken - till maten - till mina fettvalkar - till Mannen som jag inte längre pratar med. Round and round and round we go.

Jag växlar mellan hypomani och passivitet på ett ögonblick. Och jag är så utmattad att jag inte längre ens klarar av att kontrollera mina tankar och känslor. Gult blixtrande ångest genomskjuter min lägenhet gång på gång.

Det gör förbannat ont att leva.


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, tankar, ångest, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, hypomani, passivitet

Min hjärna vägrar vakna när alarmet ringer imorse. Uppenbarligen har de senaste nätternas icke-sömn nu tagit ut sin rätt och jag sover till halv elva. När jag vaknar är det pga mardrömmar.

Omgiven av enbart människor jag kände i grundskolan har jag blivit outad som emotionellt instabil, och nu måste de alla ha en konferens om mig. Gråtande försöker jag förklara att jag inte är annorlunda bara pga en diagnos, att emotionell instabilitet inte är som de tror att de är. Men istället stänger de dörren, efter att Charlotta har medlidsamt tittat på mig. Jag kan inte sluta gråta ute i korridoren, där jag tillsist ensam befinner mig.

Spelar det någon roll att alla i drömmen var tjejer?
Och hur ensam känner jag mig egentligen - speglar drömmen något som jag inte känner i vaket tillstånd?

Min första instinkt är att hetsäta, fylla upp tomrummet inom mig som bränner då drömmen stannar kvar i mitt bröst. Men jag har ingen att hetsäta hemma, mina skafferier är tomma sånär som på olivolja, knäckebröd och havregryn.

Min andra instinkt är att svälta mig själv. Vilket är enkelt när matlusten (förutom impulsen att hetsa) står på noll och en inte har något att äta hemma.

Min tredje instinkt är att aldrig mer lämna sängen. Vi får väl se hur det blir med den saken.


Läs även andra bloggares åsikter om outad, dröm, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, hetsätning, självsvält

Jag börjar bli rejält trött. Fysiskt och psykiskt. Jag har inte sovit mycket de senaste nätterna, och på dagarna gör jag allt för att aktivera mig, allt för att hålla tomheten borta.

Visst känns det skönt att göra saker, att få städat, rensat och böcker lästa. Men jag börjar alltmer känna hur jag inte längre kan stå emot. Ångesten väller över mig, titt som tätt - jag ignorerar den, men för varje gång den kommer äter den upp lite till av mitt inre. Som om jag vore en sandstrand som ångestens hav eroderar.

Det är storm i mitt inre, jag vet inte varför, vet knappt ens hur. Vet bara att jag måste göra allt för att inte drunkna. Så jag håller mig flytande med vartenda litet flytverktyg jag kan komma åt. Men det räcker inte riktigt till när det blåser som värst. Så jag hamnar under ytan titt som tätt, tror att jag skall drunkna, men räddas av en andningspaus då huvudet kommer ovanför ytan. Men jag vet att jag snart hamnar under igen.

Hur hamnade jag här? I stormens land, där det aldrig går att riktigt greppa tag om något. Jag vet inte. Men snart är min tid ute. Jag orkar inte kämpa mer.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, tomhet, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, storm, smärta, drunkna

Större delen av gårdagen tillbringades i sängen, läsandes. Ända till kvällen kom och tomheten föll över mig. Igår kom den inte krasch-bom-bang, utan smygande, likt en katt på jakt efter villebråd. Och jag gjorde det jag är bäst på: undvek det hela all together, genom att (med hjälp av Theralen, Stesolid och Nozinan) somna redan vid 9. Åh, jag önskar att jag hade insomningstabletter, typ Stilnoct eller Imovane; så att jag slapp trycka i mig massor av piller och sedan vänta på att de kanske fungerar, kanske får mig att somna från helvetet.

Men jag lyckade somna, och vaknade strax före åtta imorse. Tung i huvudet och i kroppen försökte jag minnas vad som hade väckt mig, vad den dröm jag nyss hade vaknat från egentligen innehöll. Det var något om att jag stal kaniner från en fd. klasskompis och lade dem i en ryggsäck så att en av dem bröst tassen; skulle flytta men hade inga saker så det gick snabbt och enkelt; och något om The Wizard of Oz. Very strange.

Men nu är det en ny dag. Jag antar att jag får luta mig mot hypomanin även idag, för att hålla depression, tomhet och ångest borta. Jag har redan diskat, druckit kaffe och rökt fem cigg. Snart är det dags att dra fram tegelstenen jag försöka plöja mig igenom och sjunka ner i en annan värld.


Läs även andra bloggares åsikter om undvikande, hypomani, sömn, tomhet, ångest, aktivitet

Det är förbannat svårt att städa när en är pillerbakis. Saker tappas, jag glömmer vad jag håller på mig, är allmänt velig och går fram och tillbaka utan att egentligen få något gjort - för jag är inte riktigt säker på att jag är nuläget ens minns hur en städar. Detaljer (som kaffefläcken på köksgolvet) blir till mycket viktigare än det som borde göras (dvs städa bort använda kläder från golvet så att jag slipper snubbla på dem).

Men jag försöker. Jag försöker hålla mig igång, aktivera mig, för jag är livrädd (eller mer korrekt uttryckt: scared to death) att återigen falla ner i hålet. För detta är inte Alice in Wonderland, det är Charlyene in borderline-land, på gränsen till ett sammanbrott. Här finns inga lustiga piller som får mig att krympa eller växa, här finns bara jag och mina känslor. Och i jämförelse med mina känslor är jag konstant pytteliten. Det finns inga kaniner att jaga, inga te-partyn att våldsgästa. Det finns enbart trötthet och panik mixed in one bowl, far too small to fit it all.

Så jag går fram och tillbaka, tittar på sakerna i handen och försöker lista ut vad det vad som jag egentligen skulle göra med dem. Pratar med mig själv för att hålla hallisarna borta och gråter samtidigt som jag skrattar - men jag har ingen aning om åt vad.

Jag är ensam i detta. Inte så att jag tror att ingen annan har upplevt något liknande, men just nu är jag ensam för ingen kan hjälpa. Vänner kan jag bara glömma att ringa, de som inte förstår är meningslösa att prata med. De som förstår skulle utan tvekan tvinga mig till psykakuten. Där de inte kan göra ett skit. Så jag är ensam. Det finns ingen att prata med, ingen att vända sig till. Jag får helt enkelt bara stå ut, försöka att inte gräva ner mig i mig själv, hålla igång och hoppas på att jag får sova inatt.


Läs även andra bloggares åsikter om galenskap, aktivitet, städning, pillerbakis, inre kaos, självmord

Djupdykningen igår var inte rolig. Den kom över mig inom loppet av en timme, och varade tills det att jag somnade runt halv sex imorse. Från neutral (avtrubbad) till mörk avgrund (självmordsbenägen) inom loppet av en timme - det är en resa som jag inte uppskattade och som fortfarande stannar kvar i min kropp, trots att jag har sovit och trots att jag nu är lugnare.

Så... Jag dog inte. Satt istället och skrattade åt min misär, en vansinnig kvinnas skratt. Grät och körde naglarna i smalbenen, och skrattade lite till. Skrattade åt mig själv och åt mina hallisar.

Jag försökte desperat hålla mig sysselsatt, så med mp3-spelaren på högsta volym och Street Dogs, The Clash, Rancid och AFI dånande i hörlurarna rensade jag i min bokhylla, organiserade och gjorde allt för att inte tänka på nuet.

Detsamma gäller idag. Jag vill INTE vara med om samma som igår, så jag skall försöka hålla mig sysselsatt. Ta ett långt bad, läsa så mycket jag kan, städa och göra vadsomhelst bara för att inte fastna i det inre kaoset. För jag känner det inom mig, hur det bygger upp kraft inför kvällen. Växer tills det hotar att explodera...

Jag har ingen aning om varför jag mår såhär. Jag har ingen aning om varför det kommer över mig på detta vis. Och jag bryr mig inte. Jag vill bara bli av med det.


Läs även andra bloggares åsikter om djupdykning, självmordsbenägen, sysselsättning, inre kaos, smärta

Detta är vad jag äter på en dag (förutom under mina "jag får äta vad jag vill"-dagar):

2 koppar kaffe
1 kopp te
2 clementiner
1 skål havregrynsgröt med mjölk
2 knäckemackor med smör och ost

Kanske är det lite i underkant, men det får mig att se fram emot mina "ätardagar". Och det minskar tomheten inom mig. För ju mindre jag äter, desto tar den fysiska tomheten grepp över den psykiska.

Men när jag nu har en "ätardag", och min mage är fylld av diverse godsaker, så kommer den psykiska tomheten, faller över mig likt ett träd i en mörk skog, borrar in sina grenar i mitt bröst och jag vet inte hur jag skall hantera det. Jag vill skrika, gråta, kasta saker (all of which I have done tonight), skada mig själv (företrädesvis med rakblad, men att bränna mig själv är också ett alternativ - jag har dock inte gjort någondera ikväll) eller ta livet av mig.

Det sistnämnda är ett alternativ jag seriöst funderar över just nu. Jag har proppat i mig kvällens Nozinan samt runt 60 mg Theralen, och jag är inte överhuvudtaget lugn. Jag tvivlar på att det blir någon sömn för mig inatt. Ena anledningen till att jag inte nu direkt stoppar i mig alla piller jag äger (och tro mig, det är många) är att jag vill leva. Jag vill bara inte leva såhär. Jag vägrar tro att det är såhär livet skall vara, att det är min lott att må såhär för resten av mitt liv.

Andra anledningen är att jag fortfarande har en smula hopp. En smula hopp om att jag skall lyckas sova, och att jag vaknar imorgon och känner mig fysiskt tom och därmed slipper den psykiska tomheten. Så att jag åter kan sjunka ner i letargi och apati.

För det stora problemet med tomheten är att den lägger ett täcke av meningslöshet över allt jag tar mig för. Varför läsa en bok, jag kommer ändå inte att minnas vad jag har läst? Varför skiva, ingen kommer någonsin att läsa det jag har plitat ner ändå? Varför ta en promenad, allt som finns ute i världen utanför min dörr är ändå bara skadligt?

Men mest av allt handlar det om att allt jag gör är meningslöst för att jag aldrig fullföljer. Vad är det då för mening med att göra saker, om de ändå förblir oavslutade, tyngande på mitt psyke?

Whatever. Jag skall nog ta några Stesolid, bara for the fun of it. Det kan ju inte skada.


Läs även andra bloggares åsikter om tomhet, meningslöshet, självskadebeteende, mat, fullföljande, mediciner, självmord

Jag har min "jag får äta vad jag vill"-dag. Vilket är, på många sätt, underbart. Jag kan trycka i mig kokoschoklad och äta mängder av potatismos. Jag frossar i äppelmunkar och vitt bröd med massor av ost.

Men samtidigt får jag ont i halsen, ont i bröstet och huvudvärk. Varför är det så? Varför får jag ont i halsen, och får förkylningssymtom, av att äta? Det har varit så de senaste tre veckorna, varje gång jag har haft frosseri-dag får jag symtom som dessa. Mycket underligt, om du frågar mig.


Läs även andra bloggares åsikter om mat, frosseri, njutning, förkylning

Min läkare ringde. Han hade resultatet från hjärnröntgen och EEG:t. Allt såg bra ut. Jag blev så lättad att jag började lipa i telefonen. Snacka om överemotionell! Men jag är bara såååå lättad. En sak mindre att oroa mig över. Inga tumörer eller blödningar, ingen epilepsi.


Läs även andra bloggares åsikter om läkare, resultat, eeg, hjärnröntgen, lättnad

Fyra kilo har jag gått ner, jag skall ner minst tre till innan jag ens börjar att vara nöjd. Men tankarna på mat snurrar i mitt huvud. Kött och potatis är det som jag är mest sugen på, eller kaffebröd och kakor i massor. Jag är egentligen inte hungrig, bara rejält sugen på att stoppa saker i min mun. Jag fuskade igår och åt 70 gram choklad. Inte bra, det får mig att känna mig som en svag, vek människa.

Men jag skall hålla ut. Tro mig, min "diet" är egentligen inte speciellt strikt. (Jag äter faktiskt ett mål mat om dagen, så det är inte som om jag fastar.) Och jag tillåter mig själv ha en "jag får äta vad jag vill"-dag i veckan. This should be a piece of cake (yes, pun intended.) Men min hjärna har fått för sig att den vill att jag skall fylla min kropp med smaker av alla de slag.

Well. Det är väl en övning i att "stå ut" som vårdpersonal alltid tjatar om.


Läs även andra bloggares åsikter om viktminskning, diet, sug, stå ut

Ibland kan lite motgångar faktiskt vara positivt. Men bara om det är lite. Som att jag är aldrig så duktig städare som den första dagen jag har feber. Eller att en deadline ibland kan få mig att faktiskt slutföra saker. Ett skäl till mitt goda humör idag har varit, hur konstigt det än kan låta, att jag idag fick min första mens på säkert ett år.

Jag har p-stav, och slipper därför genomlida blödande varje månad. Men jag får lite småblödningar om jag går ner i vikt för snabbt (som nu: 4 kg på två veckor). Och denna lilla motgång (för jag gillar verkligen inte att ha mens) har fått mig på bra humör.

Märkligt, eller hur?


Läs även andra bloggares åsikter om motgång, bra humör, mens

Well, jag lyckades ta mig till psykologen. Bra gjort av mig, eller hur? *alla applåderar imponerat*

Nu har jag avverkat vad som skall göras denna vecka. Inget mer att tänka på. Så jag kan återgå till min letargi.

Fast faktum är att jag känner för att aktivera mig. Jag vet bara inte hur. Men det löser sig säkert. Om inte annat kan jag ju alltid städa lite. :-)


Läs även andra bloggares åsikter om bra humör, möte, psykolog, letargi

Morgonens stress har klingat av, men jag är utmattad. Drained är ett bra ord utan något utmärkt svensk motsvarighet. Paniken tog den lilla kraft jag hade och nu skakar jag bara av att sitta vid datorn en liten stund.

Så jag misstänker att detta är vad jag kommer att göra idag...



...ligga i min säng, under täcket, och stirra rakt fram.

Jag tror att många friska människor har svårt att förstå just detta: hur utmattande det är att kastas runt i känslornas torktumlare. Hur utmattande bara några minuter av kaos kan vara. Att det inte går att bara "skaka av sig det" (förhatligt uttryck i övrigt), för efteråt är en tömd - utan ork. En panikattack är inte bara en panikattack, iallafall inte för mig och andra jag känner som lider av detta vidriga fenomen, utan det är något som kan kullkasta en hel dag.

Att försöka "rycka upp sig" (ännu ett förhatligt uttryck) är en omöjlighet, för kraftansträngningen att försöka göra något mer än att vila är som att springa tills en kräks av överansträngning, få fem minuters vila och sedan tvingas till språng igen.

Återhämtningen måste få ta tid. Annars blir det än värre, både att en blir helt slut och får mindre motståndskraft. Men också tanken nästa gång paniken dyker upp att inte få en chans att återhämta sig.

Så jag låter det ta tid.


Läs även andra bloggares åsikter om panikångest, utmattad, återhämtning, panikattack

Jag vaknar i panik och tror att klockan är nio och att det är torsdag. Det skulle innebära att jag har missat ännu ett besök och psykologen och riskerar att bli utsparkad från behandlingen. Det tar två minuter och så inser jag att det är onsdag och att klockan bara är åtta.

Men jag är redan uppe i varv, stressen har redan satt sig i mig och gjort mig lite smått paranoid. (Det finns ett kriterium för borderline som lyder: har övergående stressrelaterade, paranoida tankegångar eller dissociativa symtom. Gratiis till mig som har båda!) Jag är tvungen att först kolla mobilen och datorn för att se så att det verkligen är onsdag, sedan kolla så att deras datum stämmer med TV:n's och tillsist kontrollera mötestiden i min alamanacka. Jag gör detta två gånger.

Tro mig, jag försöker stå emot; jag vill inte hänfalla åt mina paranoida och tvångsmässiga tendenser. Men trycket blir för starkt, jag kan inte stå emot. Rationellt vet jag redan att det är onsdag, att jag inte har missat tiden och att jag borde lugna ner mig.

Men istället slår mitt hjärta allt fortare i bröstet, små lysande prickar syns framför mina ögon och snart blir de till lysande maskar som krälande lämnar sina spår framför mina ögon. Det är kaos i mitt inre, paniken har tagit över. Jag känner mig svag och misslyckad. Allting snurrar. Så jag drar fram mobilen och börjar mitt tvångsmässiga kontrollerande.

Nu är jag lugnare, men inte lugn. Jag diskade för att göra något praktiskt, försökte centrera mig, bli närvarande i nuet: "Nu står jag här och diskar en tallrik med en alldeles ny diskborste i min lägenhet på Hisingen, Göteborg". Det hjälpte något. Gjorde kaffe som hjälpte mer. Skriver av mig här, och det är nog det bästa botemedlet.


Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, stress, paranoia, tvångsmässigt beteende, tvångshandlingar, panik, ångest

Självklart ändrade jag mig angående mina mediciner igår. Mitt försök att leva utan mediciner misslyckades totalt, jag sjönk ner i passivitet och depressivitet. Så nu är jag åter inne i medicinsvängen. Theralen eller Stesolid mot ångest, Nozinan för att kunna sova, och då de nya antidepp-pillrena: Cymbalta.

Det är dags två av intagandet av de sistnämnda och redan har biverkningarna börjat att komma. Halsbränna (förmodligen för att jag inte äter förutom ett mål på kvällen), illamående (kan vara av samma orsak), huvudvärk, yrsel, och så den där förbannade ångesten. Den som river och sliter, rycker och drar, klämmer och trycker. Den kommer alltid i början av en ny antidepp-kur, och jag vet att den kommer att gå över om några veckor. Men några veckor tycks långt borta just nu. Så det blir till att knapra Theralen och hoppas att det inte utbryter panik i mitt inre.

Jag hoppas slippa de värsta biverkningarna jag vet: overklighetskänslor (har jag nog av redan, tack så mycket), viktuppgång (icke acceptabelt) och oförmåga att få orgasm (jag gillar mina orgasmer, vill gärna behålla dem).

Vissa påstår att en går upp i vikt av Cymbalta, andra att en går ner. Vi får se. Förhoppningsvis kan jag hålla impulsen att sluta med pillrena tillbaka, för det är fan inte bra att hoppa fram och tillbaka mellan mediciner på det sättet som jag har gjort tidigare. Men jag vet också att kommer någon av de tre ovanstående biverkningarna, så kommer jag att lägga ner skiten. Jag hoppas också att mina självmordstankar inte blir värre.

Nothing new under the sun, they say - but I have yet to see all.


Läs även andra bloggares åsikter om cymbalta, antidepressiva, SSRI, biverkningar, impulsivitet