Ny blogg!

From here on out kommer jag att använda mig av min nya blogg. Detta pga av att blogg.se suger. Så uppdatera era bokmärken och förlåt mig för den grafiska förvirring som kommer att uppstå i början på den nya bloggen.

För er som är intresserade av min gamla blogg, kommer den att finnas kvar här - åtminstone en tid.

/Charlyene - transiterar

Läs även andra bloggares åsikter om ,

För bra minne för en borderliner

Min psykolog anser att jag inte har borderline. Anledning? Jag har för bra minne av min barndom, jag kommer ihåg för många händelser. Vilket är ganska ironiskt med tanke på att jag anser att jag inte har speciellt många minnen från min barndom alls, men tydligen anser psykologen att jag minns "normalt".

Tydligen är det så att borderliners generellt sett inte minns mycket alls av deras barndom fram till ca 12 års ålder (håller ni med, borderliners där ute i världen?), om det inte är väldigt speciella saker som har hänt. Jag som kan minnas saker som tex min första dag på dagis, eller hur vi grävde upp hela gräsmattan runt omkring huset jag och min familj flyttade till när jag var fyra (dräneringen var dålig). Och därför passar jag inte in i borderline-mallen.

Så... Betyder detta att jag inte har borderline, eller bara att jag inte är en typisk borderliner? Jag vet faktiskt inte. Visserligen känner jag att kriterierna stämmer in på mig, förutom kriterium nummer 1:

"Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer."

Visst är det så att jag undviker separationer, men det handlar inte så mycket om rädsla att bli lämnad som att jag inte klarar av att ta konflikter eftersom jag inte litar på mina egna känslor. Och många jag har pratat med anser att om detta kriterium inte uppfylls kan en inte tala om att personen ifråga har borderline. Det är alltså ett måste att detta kriterie uppfylls för att en borderlinediagnos skall vara berättigad.

Jag skall prata mer ingående med psykologen om detta nästa vecka. Men jag har själv, innan han tog upp ämnet, börjat att tvivla på min diagnos. Frågan är bara: vad är det egentligen för fel på mig?

/Charlyene - vilse igen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Boplats och hem

Kylan har kommit på besök i Göteborg. Det spelar inte så stor roll för mig. Den enda gången jag går ut är när jag måste, eller när jag besöker balkongen för att röka. Insvept i filt ser jag ut över en utsikt som är vid det här laget välbekant.

Innan jag flyttade till min nuvarande lya trodde jag inte att det spelade någon roll var jag bodde. Från mitt föräldrahem via Södertälje, Stockholm, Vallvik, till Göteborg - allting hade bara varit boplatser, aldrig hem. Jag flyttade till min nuvarande bostad för 2,5 år sedan. I början delade jag den med Frugan. Efter att hon flyttade märkte jag att jag inte ville lämna min lya. Den är för stor för mig att bo i själv egentligen. Fyra rum med kök är för mycket för en person. Men jag vill inte lämna denna plats. Den är mitt hem.

Det är inte bara en plats att gömma sig på, utan ett ställe där jag känner mig trygg. Det är inte bara ett ställe att undvika andra, det är en plats där jag kan vara mig själv. Jag har det jag behöver här, känner att det är här jag här hemma. Det är en plats av säkerhet i en annars otrygg värld.

Det finns en viss risk för att jag måste flytta härifrån. Min hyra är för hög, egentligen. Men jag spenderar gärna de pengarna för att känna mig hemma någonstans. Jag betalar gärna ett högt pris för att få känna så.

Egoistiskt? Självklart. Andra skulle säkert ha bättre nytta av min lägenhet än jag. Just nu används ett av rummen till att bara förvara allt det som jag inte orkar bära ned i förrådet. Men jag tillåter mig själv denna egoism. För att få känna att jag hör hemma någonstans...

/Charlyene - har en trygg punkt i tillvaron

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ångestord

Ord som ger mig ångest:

Försäkringskassan
Aktivitetsersättning
Återgå till arbetslivet


Det är ca två månader kvar tills det att jag har varit sjukskriven ett år. Två månader tills det att jag måste söka aktivitetsersättning eller återgå till arbete. Försäkringskassan har stramat åt reglerna för aktivitetsersättning, går hårdare åt de sjuka som redan är i en utsatt position. Detta är inte enbart den nuvarande regeringens fel, förändringarna kunde börja synas redan innan Reinfeldt & Co kom till makten.

Jag orkar inte ens tänka på det. Idag gick jag in på F-kassans hemsida för att få tag på en blankett att fylla i som gör att min sjukpenning sätts in på kontot istället för att utbetalas via avi. Jag har fyllt i blanketten förr och skickat in den, men inget händer. Jag tänkte göra ett försök till. Jag hittade blanketten, men bara att gå in på F-kassans hemsida gjorde mig yr och fick mitt hjärta att banka hårt i mitt bröst. Ångest, ångest, ångest. Bara att se eller höra orden ovan resulterar i panik. Jag klarade inte ens av att fylla i blanketten och printa ut den. Istället sparade jag den och tar tag i det en annan dag. Jag måste lugna ner mig först. Annars gör jag något dumt mot mig själv. Om jag fyller i blanketten, pushar genom ångesten, kommer jag att skada mig själv för att bli av med nämnda känsla. Och det är inte värt det.

Så kalla mig slö eller lat. Kalla mig patetisk om du vill. Men jag klarar inte av att fylla i blanketten just nu.

/Charlyene - skakig

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ett nej är inte alltid ett nej - i ack så många sammanhang

Jag misstänker att vi är i majoritet, vi som inte tycker om telefonförsäljare (eller för den delen ivriga försäljare på stan). De stör, påstår sig veta saker och gör allt för att sälja produkten - vilket säkerligen handlar om provision. Nu sprider sig rykten om att en del av dessa har fått instruktioner om att ett nej inte är ett nej, att kunden inte skall få bestämma när hen skall avsluta samtalet. Provoice, ett telesäljarföretag med 280 anställda i Göteborg och ca 400 i Stockholm och Uppsala, skall till sina anställda ha delat ut instruktioner om att inte låta kunden leda samtalet och att alla "nej" från kundens sida skall ignoreras.

"'Nej är Hej inom telemarketing' står det i den handledning som delas ut till alla nya säljare. Sedan följer tips och instruktioner om hur man ska kringgå motståndet. Om kunden säger att han eller hon har ont om pengar ska säljaren framhålla hur mycket man sparar jämfört med ordinarie pris. Och om kunden inte har tid ska säljaren betona att erbjudandet sparar tid i framtiden."

(Läs mer här.)

Jag är medlem i NIX; problemet är att en inte kan spärra mobiltelefoner i deras register (ännu). Dessutom spärras en inte mot telesäljare från företag vars tjänser en redan använder. Därför tvingas jag titt som tätt slänga på luren i örat på bland annat Tele2, ComHem och Tre. Vilket suger. Jag är redan kund, jag vill inte bli påtvingad fler tjänser hos dem än de som jag redan har. Men tro mig när jag säger att de inte tar ett nej-svar på ett speciellt bra sätt.

Frugan har blivit nedringd av ComHem de senaste veckorna, då de verkligen vill att hon skall skaffa TV-kanaler ur deras utbud. Problemet är att hon inte äger någon TV. Och ingen på ComHem tror henne! Visst, jag förstår att människor ofta ljuger och säger att de inte har TV för att slippa undan teleförsäljare. Men säger inte det ganska mycket om hur desperata människor är, hur gärna de vill slippa telesäljarna?
Tillslut gick det så långt i Frugans fall att de kom och knackade på dörren. För att hon skulle bevisa att hon inte hade någon TV. Vilket är oerhört sjukt, anser jag. Hon vägrade släppa in dem, och får därför fortfarande utstå telesamtal om hur hon borde ha ett större kanalutbud.

Well, well. Desperation verkar vara ett nyckelord hos alla försäljare.

/Charlyene - vill inte prata med människor som försöker pracka på mig saker jag inte behöver

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lösryckta tankar

Jag behöver något annat än ensamheten i min lägenhet. Men jag förmår inte ta mig utanför dörren. Soppåsarna står samlade vid ingången till köket. De luktar illa.

Jag har ingen anledning att städa. Att göra något alls. Att andas. Att överhuvudtaget leva.

Imorgon måste jag ändra på något. Innan det är för sent. Kanske det redan är för sent, kanske klockan redan är slagen utan att jag hörde den slå. Men jag måste försöka. Ändra på något. Jag vet bara inte vad.

/Charlyene - ur mitt sammanhang

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Den samhälleliga sjukligheten

Förutom min egen sjuklighet verkar också världen vara en ganska sjuk plats.

I Storbritannien händer följande två saker:

Lögndetektorer används för att avslöja bidragsfusk. Via telefon avgörs bland annat tonläge hos den misstänka personen, och anses tonläget vara "fel" blir personen utan bidrag i en månad.

De brottslingar som döms till samhällstjänst skall nu bära orangea västar med texten "Community payback" på. Myndigheterna säger att detta inte alls handlar om någon form av utpekning, utan detta är för att visa allmänheten hur de som döms till samhällstjänst avtjänar sina straff.

(Läs mer här.)

Jag vet att det är många som inte håller med mig om detta, och att dessa ofta sitter i maktpositioner, men jag anser att ju hårdare ett samhälle slår ner mot människor som redan är i underläge, desto hårdare blir samhället. Och ju hårdare samhället blir, desto hårdare blir det att leva lagligt i det. För mig är orsakskedjan klar - det är som en konflikt som ständigt trappas upp.

På ytan kan det verka självklart, tex att bidragsfuskare får svårare att fuska - men verkligheten är sällan så enkel. Rädsla sprids i samhället, inte bara för vad myndigheterna gör, utan också för vad de inte gör. För att en människa skall känna sig trygg och fri (och vilja bidra till samhället) måste hen känna att samhället backar upp henom så att hen inte hamnar i situationer där hen måste klara sig själv, övervakas i varje rörelse, eller där hennes människovärde förnekas. Detta händer om människor konstant blir misstrodda eller inte ges hjälp när de behöver det. Det är då de börjar misstro samhället och arbeta mot det.

Att hänga ut en människa som brottsling förhindrar återanpassning till samhället, eller en känsla av att straffet var rättfärdigat. Om så sker kommer den brottsling som har avtjänat sitt straff hysa en känsla av motstånd mot samhället, och snart igen välja "fel" väg om tillfälle ges. Varför inte? Samhället ser henom redan som brottsling, ger henom en identitet som brottsling. Varför skulle hen försöka vara något annat?

/Charlyene - känner stark avsmak inför samhället som det ter sig

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Den inre sjukligheten

Ännu en dag. Tiden passerar förbi utan att betyda något. Tidsfördriv i väntan på något. Jag vet inte vad, men något måste hända snart - jag orkar inte längre leva i meningslösheten. Om det vore så enkelt att jag kunde hitta mening i det omkring mig, eller i mig själv, så skulle jag göra det. Men meningslöshet är inte bara ett tillstånd, det är en känsla; den känsla som förtär mig inifrån. Den skapar aggressioner och får demonerna att störta genom mitt huvud. Det är nu jag slutar att existera och blir till ett skal. Rösterna i huvudet är inte verkliga, men de klingar ihåligt i mig, och får mig att genljuda av ekon.

Kanske är det därför jag just nu tittar på Criminal Minds. Idetifikationen är överväldigande, inte med offren eller deras anhöriga, inte med FBI-agenterna, inte med polisen utan med förrövarna. Vissa tränger sig på mer än andra, kommer in i mitt huvud och får mig att le om nätterna. Jag har aldrig dödat någon, aldrig kidnappat någon, aldrig tänt en brand. Men jag önskar att jag hade det. Är det inte märkligt att tänka så? Att önska skada andra bara för att själv få känna mig meningsfull? För jag önskar skada någon. Att skada mig själv tycks inte längre räcka, tycks inte vara tillräckligt för att stilla den tomhet som fyller mig.

Sjukt, eller hur? Men ändock faller det mig så naturligt.

/Charlyene - avundas sociopater

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

And round I go

Hetsa.
Försöka att inte spy.
Spy.
Hetsa.
And round I go...

Önskar att jag hade tålamod nog att göra något annat än att titta på Criminal Minds. Men mitt tålamod existerar inte. Försvunnet.

Jag skulle vilja se Narnia-filmen, som går på TV ikväll. Jag har läst böckerna, tyckte de var hyfsat bra, och fascineras av parallella världar. Men jag tror inte att jag orkar det heller. Criminal Minds-avsnitten är lagom långa, längre än så fungerar inte min koncentration.

Så...
Criminal Minds
Hetsa
Försöka att inte spy
Spy
Criminal Minds
And round I go...

/Charlyene - fast i karusellen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Gyttjegropen

Jag trodde att jag var på väg uppåt, jag trodde verkligen det. Jag trodde att min hypomani var på väg att lägga sig, att mitt liv skulle återfå lite av sin stabilitet. Att jag skulle kunna äta utan att hetsa, kunna duscha och städa utan att skrubba sönder mitt skinn eller riva ut varje byrålåda för att organisera den. Jag hade fel. Det krävdes så lite för att tippa mig över kanten till passivitetens land igen - istället för att få mig upp ur gyttjegropen som jag hade hoppats på.

Jag sov till ett idag. Vaknade inte av alarmet, iallafall vaknade jag inte till mer än att jag kunde stänga av det och sedan somna om. Det var allt som krävdes, att jag försov mig till en dag när jag inte hade något alls inplanerat. Det fick mig att känna mig värdelös. Så nu är jag i gyttjegropen, och inte alls på väg uppåt.

Kanske borde jag vara glad över att jag sov. Mina sömnproblem är inte direkt roliga att handskas med. Men känslan av att inte ens kunna vakna i tid (inte ens det lyckas jag med) överskuggar.

Så jag orkar inte städa. Istället sitter jag och kolla igenom fjärde säsängen av Criminal Minds och identifierar mig med seriemördare. Och undrar varför jag inte är en av dem.

/Charlyene - gillar inte gyttja

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dr. Evil will not be missed, och ångest är inte alltid ångest

När jag sitter i väntrummet hos min psykiatriska mottagning, hör jag Dr. Evil's röst. Fuck, fuck, fuck tänker jag, för han är den sista jag vill träffa strax innan jag skall in till min psykolog för att avreagera mig över just nämnda Dr. Evil. Som tur är kommer han aldrig in i väntrummet.

Min psykolog förstår precis hur jag känner mig. Lyssnar och nickar och bekräftar att jag har rätt att känna vad jag känner. och berättar även att Dr. Evil inte skall jobba kvar längre än till årsskiftet! Jag nästan studsar upp och ner av glädje. He will not be missed. Med andra ord slipper jag honom, förmodligen behöver jag aldrig mer träffa honom.

I övrigt pratar jag och psykologen om känslor. Om antidepp, som tar bort toppar och dalar och reducerar borderlinepatienter till personer utan känslor. Om hur människor med personlighetsstörningar (speciellt ur kluster B) ofta känner nedstämdhet och ångest i helt andra varianter, på helt andra sätt, än övriga människor som lider av ångest- och depressionstillstånd. Är inte det sorgligt? Inte nog med att en har en personlighetsstörning, en har dessutom annorlunda och mer intensiva upplevelser av negativa känslor. Inte konstigt att människor har så svårt att förstå oss.

Visst har jag vetat att borderliners inte är som alla andra (hade vi varit som alla andra hade vi aldrig behövt få en diagnos), och jag har länge misstänkt att ångest är något som inte upplevs likadant av oss som av andra. Nu har jag fått det bekräftat. Kanske är det därför som människor så enkelt avfärdar vår ångest, och säger att det bara är att "skaka av sig den". För även om de har upplevt ångest har de inte upplevt den så som vi borderliners gör.

Det är problematiskt när en använder samma ord för att beskriva olika fenomen. Om vi inte känner ångest på samma sätt, borde vi då inte ha ett eget ord för det? Ett ord som beskriver vad vi känner, och inte klumpar ihop det med alla annan ångest? Kanske behöver språket preciseras och nyanseras? Men jag är för trött för att komma på ett ord. Jag behöver nog dricka kaffe innan.

/Charlyene - i den rostade bönans land

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Massa piller, lite sömn och en morgonfika

60 mg Theralen, 10 mg Stesolid, 50 mg Nozinan och 10 mg Zolpidem svaldes igår. Somnade jag? Nej. Jag borde ha varit Törnrosa, men istället var jag klarvaken och hypomanisk till klockan fyra på morgonen (jag tog pillrena runt klockan sju), sedan kräktes jag, allting snurrade, kräktes igen och så lyckades jag somna runt halv sju.

Klockan åtta ringde alarmet, sade åt mig att det var dags att gå ur sängen. Det tog 45 minuter innan jag klarade av att sätta fötterna på mattan. Men jag var tvungen att gå upp. Jag skulle möta Tildus + barn i stan för en morgonfika, och jag ville inte (så som jag har gjort många gånger förr) ställa in. Så jag lyckades sminka mig, ta på mig kläder och gömma mig under hatten.

Men... Jag var inte direkt klar i huvudet, så samtalet över fikan gick lite skevt. Dessutom var barnet (10 månader gammalt) lite grinig. Fram tills han fick leka med min hatt, då var det roligt igen. Tänk va bra det är att bära hatt. :-)

/Charlyene - fortfarande snurrig

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dr. Evil och mitt hat, del II

Jag är så arg att jag skakar. Om det finns något jag avskyr är det läkare som tror att de är allmäktiga. Inte nog med att han förklarar att det inte gör något om jag är seg i huvudet för att är ju ändå sjukskriven (som om mitt liv därmed är värdelöst), dessutom dumförklarar han alla läkare som någonsin har skrivit ut något beroendeframkallande till mig: Stilnoct, Imovane, Oxascand, Sonata, Steolid....

Tror han verkligen att han ver så jävla mycket bättre? Tror han verkligen att han ÄR så jävla mycket bättre?

Ungefär som när han förklarade för mig under vårt möte för några veckor sedan att jag får räkna med att min orgasm försvinner, det händer oftast när en tar antidepp. Han ville inte ens försöka hitta något som inte gav biverkningar som jag inte står ut med. Som om han har rätt att tala om för mig vad jag har rätt att stå ut med eller inte.

Dessutom proppar han mig full med neurooleptika, något som är känt för att stanna kvar i kroppen långt efter att en känner av dess effekt och som ger skador på kroppen som inte är fullt utredda. Det tycker han är bra? Tydligen.

Det handlar inte om att han vägrade skriva ut Stilnoct egentligen, även om det irriterar mig. Det handlar om att han inte ens lyssnar på mig, att han behandlar mig som ett barn (förklarade tre gånger vilka kombinationer av Theralen och Nozinan jag kunde prova, och sedan frågade om han skulle förklara igen).

Gissa vem jag kommer att gnälla om detta till på torsdag? Jo, min psykolog. Han lyssnar åtminstone.

Läkare är inte allsmäktiga, de är inte Guds fucking sändebud på jorden. De är vanliga dödliga, och precis som vi andra borde de visa respekt för människor som kommer och ber dem om hjälp!

/Charlyene - skakad, inte rörd

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dr. Evil och mitt hat

17:07 ringde tillslut Dr. Evil tillbaka till mig. Han vägrar skriva ut Stilnoct till mig, "för de är beroendeframkallande". Visst är de, men jag käkade dem i sex månader utan att bli beroende - does that count for nothing? Han rekommenderar istället att jag tar 50 mg Nozinan (fördubblad dos mot tidigare), eller 40 mg Theralen (redan försökt och det funkar inte) eller 25 mg Nozinan och 40 mg Theralen (testat och det funkar inte). I am doomed.

Inte nog med att han vägrar skriva ut Stilnoct, eller något annat som faktiskt kan fungera, så säger han, som svar på mitt "Theralen gör mig tung i huvudet dagen efter": "Men du är ju sjukskriven, så det gör ju inget." Som om mitt liv inte räknas, som om mitt liv bara består av att vara medicinerad. Det är ju fint att han bryr sig om mig. Han påstår ju hela tiden att han bryr sig om sina patienter, att det är därför som han inte skriver ut beroendeframkallande mediciner. Så då borde han bry sig om mig. Men jag tror att han ljuger...

I ren borderlineanda proklamerar jag följande: JAG HATAR HONOM!

/Charlyene - irriterad, arg, ångestladdad, frusterad, ledsen, hatisk

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Zolpidem och Stilnoct är inte samma sak!

De sex Stilnoct jag fick av Frugan igår visade sig vara Zolpidem, billighetsvarianten av de förstnämnda. I en värld där piller byts ut mot billigare varianter, med samma verkningsämne; där Imovane blir Zopiklon, Zoloft blir Sertralin och det krävs en läkares hårda skrift över gult papper i en speciellt ruta för att så inte skall ske (för annars får en betala skillnaden själv) borde det göras studier på om läkemedlen faktiskt är likvärdiga. Men jag är relativt säker på att dessa studier skulle visa på att så inte är fallet. På gott och ont.

För mig gäller att jag kan ta Stilnoct, och de fungerade bra tills det att jag hade käkat det i mer än sex månader och effekten började avta. Zolpidem fungerade ibland, men i takt med att jag tog dem desto mer slutade de fungera - långt innan Stilnocten gjorde det. Imovane ger mig hallisar, men Zopiklon ger mig illamående (utan hallisar). Zoloft och Setralin är precis lika jävliga, förutom att Zoloft inte ger mig lika mycket huvudvärk.

Andra har säkert fler exempel. Även exempel på den kamp som en ibland får föra mot läkare som inte förstår att billighetsvarianten ibland suger och att en behöver orginalet, men inte vill betala mellanskillnaden själv. Och det är så förbannat jobbigt för läkare att sätta en liten krumelur i en specifik ruta, där det står "Får ej bytas ut." Det måste vara den mest ansträngande delen av deras yrke, eller vad tror du?

Jag fick pillrena i all välmening, jag är inte arg på min kära Fruga för att hon inte förstod skillnaden på sort och sort (om någon nu trodde det). Jag är bara förbannat trött på att inte kunna sova. Så jag har ringt Dr. Evil's sekreterare som sade att han skulle ringa upp. Så får vi se om jag får någon hjälp, eller om jag skall "stå ut" eller om jag får hjälp men får vänta till nästa vecka, för att Dr. Evil är tekniskt handikappad och inte klarar av att ge mig (eller någon för den delen) e-recept.

/Charlyene - more sleep, PLEASE!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om

Min profilbild

Charly

Emotionell instabilitet och vardagsdramatik.

RSS 2.0