charlyene against the world

Jag har funderat en del på det där med att gå ner i vikt på sistone (eftersom jag försöker göra det). Är det så att man skall köra en diet tills man har nått sin målvikt och bara äta det som ryms inom dieten? Eller skall man ha en dag i veckan när man får äta vad man vill? Det finns ju vissa fördelar med att ha en "unna sig"-dag: Man har något att se fram emot varje vecka och det känns därför inte lika jobbigt att inte kunna äta vad man vill. Jag har hört att det höjer förbränningen, men det kanske bara gäller extrema lågkaloridieter där kroppen går ner i svält-mode.
Men om man har en "unna sig"-dag förstör det dieten och man förlorar allt det som man har vunnit under de övriga sex dagarna i veckan???

Så hur skall man göra? Jag har aldrig aktivt försökt gå ner i vikt tidigare med en metod som inte gäller självsvält, så kan någon berätta för mig och ge lite råd och tips???

Dessutom undrar jag vad som gäller med kaffe och te. Jag vill ha mjölk i båda - är det väldigt dumt???

Det regnar inte ute.
Jag kan se blå himmel.
Jag äger ett par sockar som är gröna och har massor av fluff på sig.
Jag har nystädade garderober.
Jag har skrivit de två inlämningsuppgifter som jag har haft hängade efter mig.
Jag är vaken.

Kelly's är ett väldigt trevligt etablissemang. Alla är välkomna, men man tittar lite underligt på snobbar, brats och annat folk. För er som inte vet ligger det på Andra långgatan, Göteborg och man bör gå dit. Inte bara för att Kelly's är trevligt, utan för att se att det finns annat än porr på Andra lång. Där finns bland annat stans bästa thaimat (MK's) och trevliga antikaffärer. Besök det!!!

Det där med att inte tycka synd om mig själv går inte så bra... Fast egentligen tycker jag inte synd om mig själv, jag vet bara inte vad jag skall göra. Jag vill finna en väg ut... Och jag vill att människor skall inse att det inte bara är "rycka upp sig" (vad det nu än egentligen betyder) - tro mig, jag har försökt.

Jag höll på att bli rosenrasande på M idag när hon sade ju detta. Hon frågade "hur är det?", jag svarade "det funkar" och hon sade "men ryck upp dig!". Jag svarade bara ett "mmm", eftersom jag kände mig arg, ledsen och sårad.

Jag vet nu att det inte bara går att ta sig i kragen och sedan må bättre. Men jag tar ändå åt mig. Tar åt mig när min mamma frågar varför jag sover till ett om dagarna (iaf ibland, jag kom faktiskt ur sängen före tio idag), tar åt mig när människor inte förstår att jag inte orkar prata i telefon, inte orkar träffa de flesta människor. Jag försöker vara social, försöker vara "normal", men man orkar inte alltid.

Och när man säger saker som "jag orkar inte träffa någon" blir människor oftast sårade och tror att det är någonslags undanflykt. Så till alla er som jag inte har orkat träffa fastän jag har sagt att jag vill: Tro mig, jag vill träffa er! Jag tycker om er, annars skulle ni inte vara mina vänner. Men det är inte så att jag sitter hemma för att jag tycker det är kul. Jag gör det för att jag inte klarar av världen just nu. Och om ni tror att det är någonslags dålig undanflykt - då känner ni inte mig.

Men den enda som jag kan träffa nu utan stora mängder alkohol är min fru, och det är bara för att jag måste (lite svårt att undvika om man bor tillsammans) och för att hon har slagit sig in i mitt lilla rum.

Och till alla er som tror att detta är bara självömkan och "tycka synd om sig själv" och att jag är klen och svag för att jag inte tar mig i kragen och gör det som alla andra människor verkar klara av: Ta ut huvudet ur arslet!

Jag har varit och shoppat. Inte för att jag hittade mycket som var på rea, men jag hittade massa andra saker. Så jag shoppade loss som en liten dåre. Jag vågar inte ens gå in på min internetbank för att se hur mycket jag egentligen spenderade idag. *stort, lite skamset flin*

Biljetterna till Tiger Army hämtas idag ut av min fru. *glad* Så nu börjar nedräkningen till april...

Annars inte mycket. Försöker sysselsätta mig, men det går inte så bra när man inte kan koncentrera sig på något i mer än 10 minuter.

Om jag kunde slippa ångesten så tror jag att jag skulle kunna tar mig ur denna svacka. (Ja, jag kallar det en svacka trots att det har pågått i ca ett år nu.) Jag tror att jag skulle kunna ta tag i mitt liv, jag tror att jag skulle kunna komma på fötter igen. Men ångesten rider mig som en mara... oftast när jag är vaken.

Jag kan sova nu iallafall och det är skönt. Jag fruktar för den dag när mina små piller tar slut. Det är en hemsk känsla. Att vara beroende av läkemedel. Och nu menar jag inte beroende som i fysiskt beroende, utan beroende som i att utan dem kan jag inte sova. Jag har försökt. Efter tre timmar av att ligga och känna tankarna flyga genom huvudet och hjärtat slå så hårt att jag trodde att bröstet skulle gå sönder gav jag upp.

Så vad skall jag göra? Gå tillbaka till läkaren och förklara att det här inte fungerar? Sitta där och blotta min själ inför någon som inte bryr sig? Jag kände mig så fruktansvärt förnedrad när jag var och träffade läkaren sist, att nu vet jag inte vad jag skall ta mig till.

Och tyvärr finns det ingen som kan hjälpa mig komma fram till ett svar förutom jag själv. M är i en liknande position, men hon är inte beroende av Atarax, hon tar det bara när ångesten är som värst. Och hon har inga planer på att gå till läkaren, hon tänker försöka kämpa själv. Å andra sidan har hon inte riktigt samma slags depression som jag.

Frugan har under lång tid gått på antidepp och ibland lugnande, men vägrar nu sedan i somras. Hon anser att det får henne att bli någon som hon inte är - känslokall och utan empati.

De flesta övriga av mina vänner är antingen inte i behov av hjälp eller så anser de själva att de inte är det. En del har aldrig upplevt en depression, har aldrig haft seriösa självmordstankar, har aldrig skurit sig själva, har aldrig stängt ute sig från världen. Jag älskar dem, men de kan inte förstå.

Så vad är det för fel på mig? Behöver jag bara ta mig sälv i kragen och rycka upp mig, som vissa (idioter) anser? Är jag bara lat? NEJ! En psykisk sjukdom är också en sjukdom och ingen skulle komma och säga åt mig att rycka upp mig om jag hade lunginflammation, eller hur?

Om jag bara fann ett sätt att dämpa ångesten skulle jag nog kunna klara av det här....

Internet har varit nere ett bra tag, men nu är det äntligen igång igen. :-)

Jag har idag gjort en riktigt storstädning. Har organiserat mina garderober, tagit ur plagg som jag aldrig använder och strukit alla kläder som jag inte använder för att de inte är strykta. Sedan tog jag tag i gamla lådor och massa saker som har sparats för att de "kan vara bra att ha" (känns det igen, någon), men som bara har blivit liggande. Jag har slängt stora mängder och i dagarna skall jag släpa min sopsäck med överblivna kläder till bortskänkningsstationen. Tänk va skit man har.

Och mer skall det bli. Skall försöka ta mig in till stan och rean imorgon för att shoppa lite snygga underkläder. Det är alltid nice att känna sig fin under, speciellt när man skall göra inget speciellt alls. (För er som inte förstod logiken - det är nice att känna sig fin speciellt under de dagar när det inte händer något, då känns dagen okej iaf).

Det är också dag tre av min "försöka gå ner 5 kilo i vikt"-resa. Jag har inte gått ner ett skit än så länge, men det kommer väl. Jag vill inte kalla det bantning, för för mig är bantning vikt som man först gör sig av med och sedan går upp igen. Men, men... Jag kanske lever i förnekelsen. Vi får se.

Jag lyckades ta mig igenom julhelgen, mest genom att sova så mycket som möjligt och äta massa mat. Kalkon, sill, lax, äggost... listan kan göras lång. Mest väntade jag på att kvällarna skulle komma så att jag fick en ursäkt att gå och lägga mig. Jag är så satans trött, men kan fortfarande inte sova utan de lugnande.

Första kvällen låg jag nästan två timmar med ångest och gråt innan jag tog ett piller och lyckades somna. Det är konstigt - förut har jag alltid kunna sova som en sten när jag har varit hos föräldrarna. Men, men...

Nu är det dags för nya tag. Inget mer tycka synd om sig själv (så länge jag kan sova på något sätt), inget mer strunta i saker som skall göras (skolan skall fixas med eller utan blod) och inget mer skita i vad jag äter. Jag väger på tok för mycket, eller rättare sagt - jag har för mycket fett på kroppen. Dags att banta ner sig några kilo så att jag kommer i mina favoritjeans igen. Som det är nu kan jag inte ens knäppa dem...

Men idag har jag läst kurslitteratur, skrivit lite på tentan (eller snarare en av de fem inlämningsuppgifterna som tillsammans bildar tentan) och sådär... Nu skall jag ta ett bad och sedan läsa ut en bok. Det har jag bestämt. Så det är så det skall bli!

Julen är ingen rolig högtid. Den suger för det mesta.
Affärer är stängda, alla går omkring och nynnar på "Rudolf" och stressar över julklapparna.
Själv skall jag göra så lite som möjligt i ett par dagar innan jag tar tag i att försöka komma igen med att skolarbete som jag har lämnat bakom mig.
Kalkon skall jag äta, katter skall jag klappa och en bok om hemlöshet skall jag läsa.

Tog mig faktiskt hem i nyktert tillstånd idag. Tog det jävligt lungt ikväll, spöade M i yatzy och hade trevligt. Och ja, vi spelar yatzy. Det är ett kul spel som håller händerna upptagna medan man kan koncentrera sig på annat. Som att spana på söta pojkar... Och flickor. *mums*

Skall till föräldrarna över julhelgen. Klappa katterna, äta god mat osv... And that's it. Känns helt a-o-k.

Detta är ett av de desperata inlägg som jag ibland skriver - den sorten som jag aldrig orkar läsa när andra har lagt ut dem. Så jag förstår dig om du inte orkar läsa. Men förstå detta. Att skriva är att få ur sig saker, att skriva är att lätta hjärtat, själen, hjärnan - kalla det va fan du vill. Min kväll har gått åt helsike. Jag vet att andra inte ser det så, men jag gör det. Det började bra. Pratade med M i telefon igår, hon sade att hon skulle ge sig själv en spark i röven och inte prata om problem. Vilket vi inte gjorde. Så ikväll ilade jag hem, bytte kläder till fin klänning för jag käner för det och knatade iväg till Kelly's. Örjan kom dit. Jag gillar Örjan, trots att Frugan ogillar honom. Sedan kom Andreas, även känd som M's valp och sist Jesper som gav mig underliga komplimanger. Så kom också ett gäng människor som jag inte känner. Jag pratade med ett par av dem, skojade med Jesper och Örjan och hade kul. Blev full. När det var dags att bege sig hemåt följde jag med en av de nya människorna, men Andreas och M kom snart ikapp oss. På vagnen mot centrum fick jag panikångest.

Riktigt jävla fet panikångest. Den där sorten som man inte kan förklara för någon som aldrig har haft det. Men det är som att vara nära döden och vara livrädd för att dö. Eller som att hamna under vattnet och inte kunna andas och inte kunna ta sig upp. Anyway. Andreas (valpen) säger bara: Vill du gå av? Och jag svarar ja. Jag tycker att han är underbar för att jag inte behövde förklara. Jag tycker att M är underbar för att hon hoppade av med mig.

Vi knatade till Brunnsparken, jag tog min vagn och M gick med Andreas hem för inga vagnar gick hem till henne. Vad kan man säga? Panikångest är inget man lär sig att leva med, det är lika för jävligt varje gång.

Detta är vad jag känner när jag försöker hantera en dator... Just so you know...





Den är snodd någonstans ifrån, minns inte var. Om någon äger den och vill ha tillbaka den kan vi ta upp det på bakgården en mörk kväll någongång...

...bokstaven M måste jag bara säga att det är killnamn, inte tjejnamn, som den är farlig som begynnelsebokstav. Vad jag har märkt än så länge i alla fall.

...datorer måste jag bara säga att jag hatar dem! Försökte idag föra över filer från min dator till frugans dator via MSN's sharing folder. Plötsligt inträffade ett fel och nu är filerna puts väck från båda datorerna. Loligt, loligt indeed!!!

...mina kursisar måste jag säga att ibland tror jag att jag lever i en helt annan värld än dem. Fast Jakob har åkt på stryk, vilket jag tyckte var asroligt! *fnissar hemskt för mig själv*

...det där med att skära sig själv så måste jag säga att jag förstår inte människor som gör det (jag är ju själv en av dem). Det är jävligt korkat. Så någon snälla, ge mig en förklaring!!!

...lugnande piller så måste jag säga att de gör att jag blir jävligt torr i munnen och det är ganska störande, speciellt när man har förkylningen Orvar.

...julen måste jag bara säga att jag inte bryr mig om den och detsamma gäller nyår.

...mig själv så måste jag bara säga att det inte är alla dagar jag gillar upprepningar, men idag var tydligen en av dem.

Jag har ofta funderat på hur det känns att vara dyslektiker. Det måste vara väldigt jobbigt. Metadels för att vi lever i ett skriv- och lässamhälle. Tänk att inte kunna läsa ortnamnen på en karta, eller instruktionerna för hur du skall skicka in ansökan för a-kassa. Tänk att inte varje dag kunna skriva ditt eget namn.

Nackdelen med att ta lugnande är att man blir groggy i huvudet. Dessa minimala piller verkar i 12 timmar, vilket innebär att om jag sover 8 av dessa har jag ändå fyra när jag går omkring och ser stenad ut. För det gör jag. Mina rörelser är långsamma, mina ögon är lätt röda och inte fullt öppnade och de har dessutom en glansig yta.

Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva känslan, men det är en blandning av att vara riktigt trött och att ha hög feber. En overklighetskänsla.

I vilket fall som helst skall jag ta mig till biblioteket nu. Jag tror att människor kommer att kolla underligt på mig, men vad skall jag göra? Skall jag låta bli att gå ut bara för att jag ser ut som om jag röker gräs 7 dagar i veckan? Nope. Tror inte det!

Ibland kan man bli löjligt glad över småsaker. Jag tog mig ur sängen ca halv åtta imorse (sak nr. 1), vilket innebär att dagen plötsligt verkar vara längre än vanligt. När jag gick ut för att röka såg jag underbar dimma (sak nr. 2) som täckte luften mellan husen och som gjorde att alla lampljus dämpades. Och när jag skulle fimpa ciggen upptäckte jag att vattnet som har täckt blomkrukorna på balkongen hade frusit (sak nr. 3), iaf det översta lagret så att jag kunde roa mig med att slå sönder is ett tag. Och tillsist, innan jag gick in, hörde jag någon svära över vädret och tvånget att skrapa rutorna på bilen (sak nr. 4). Kan den här dagen bli annat än bra?

Jag har huvudvärk och ont i halsen. Men jag får väl skylla mig själv. Jag träffade M's intresseobjekt igår (Henning) och satt på Kelly's. Efter två öl och en drink var jag full. Detta berodde förmodligen på att jag hade svept detta inom loppet av en timme. Jag är inte van vid att dricka fort... Vet inte riktigt vad jag tycker om Henning, han var rolig, men väldigt sarkastisk. Och M var full som ett ägg.

Det var en ganska sugig dag igår överhuvudtaget. Skar mig själv för första gången på fler år. Inte djupt och inte mycket, men ändock. Det är ett tecken på att något är jävligt fel. Vet inte riktigt hur jag skall hantera mitt liv. Vet inte riktigt hur jag skall hantera mig själv. Jag gör saker fel - inte stora saker, men de lägger sig i mitt huvud och jag grubblar. Får dem att verka gigantiska.

Igår när vi stod utanför Kelly's och väntade på att M skulle komma ut så att vi kunde gå hem såg jag en tjej som jag trodde var min fru (samma frisyr och samma jacka). Jag ropade efter henne, men hon svarade inte, så jag drog tag i hennes väska (inför vakterna kan jag ju säga), och hon vänder sig om och jag upptäcker att det inte är min fru och vakterna bara blänger. Och jag skäms. Detta är inte en stor grej, jag var full och såg fel, men det kommer att rulla i mitt huvud fram och tillbaka och jag avskyr det. Varför låter jag dessa småsaker påverka mig så mycket?

Nope. Dags för mer te, så kanske halsen ordnar sig.

Okej, så jag var hos läkaren. Och det gick åt helvete. Varför tror inte läkare på mig? Är det så att alla människor bara försöker lura till sig piller och läkare är jävligt försiktiga? Eller är det så att alla läkare under sin utbildning lär sig att cynism och misantropi is the only way to go? Fuck it! Hon sade åt mig att panikångesten var det bara att kämpa sig igenom och att antidepp inte var att tala om. Och undrade varför jag inte hade försökt hårdare att finna en egen väg till sömn. Och antydde att jag hade vänt på dygnet och att det var därför som jag inte kunde sova.

Ingen psykolog, ingen antidepp, men åtminstone lugnande så nu kanske jag kan sova om nätterna. Nackdelen är att de jävlarna sitter i 12 timmar efter att man har tagit dem.

Jaja. Skall boka ny tid i januari och återkomma då. För att se om jag mår bättre. Och visst, jag erkänner - börjar jag sova om nätterna kommer jag säkert att må bättre. Lite iaf. Men jag vet ju vad som ligger bakom. Och sömnproblemen kommer att komma tillbaka om jag inte kommer till rätta med depressionen. Eller så sätter det sig på matvanorna (är som ett litet barn, om jag inte kan kontrollerna livet märks det direkt på mat och sömn)... Och det är ju jävligt mycket bättre. Kommer jag väl att bli ätstörd igen. Eller whatever.

Jag minns inte när jag började misstänka att jag var deprimerad. När man är tonåring snurrar allt i huvudet, men det är svårt att faktiskt inse något. Jag trodde att det var så livet var - hårt, kallt och förjävligt. Och inte minst ensamt. Sedan dess har jag tänkt om - många gånger. Men nu är det en svacka. En djup sådan. Värst är ångesten. Den gnager hål i bröstet på mig och paralyserar mig. Att inte kunna gå ur sängen på morgonen, trots att man är vaken - det gör ont.

Men imorgon skall jag till läkaren. Skall KRÄVA antidepp, lugnande och att bli uppsatt på väntelistan till psykolog. Jag vet inte hur det kommer gå, jag har försökt förr och inte blivit trodd. Nu har jag dock ett annat stöd än jag hade då...

Allt jag vill är att se en ljusning. För det existerar inte i min värld just nu.

I övrigt så lyckades jag faktiskt ta mig till skolan idag. Det kanske inte låter som mycket, men för mig var det en stor bedrift. Nu skall jag bara försöka äta någonting...

Varför blev det såhär?

Jag har träffat världens sötaste pojke ikväll. Tyvärr tror jag att han är mer intresserad av M än av mig. Men jag har iaf gjort ett försök. Nackdelen är att han heter Mattias. Alla som har namn som börjar på M är farliga.

Var som sagt hos syrran i helgen. Det var kul. Inte mycket mer att säga om det. Hon och sambon har ett nice hus, jag fick god mat och jag lyckades umgås med morsan utan att bråka. Framsteg.

Lämnade in tentan idag. Det känns jävligt lungt. Bryr mig allvarligt talat inte. Fikade med M. Underbar kvinna. Ungefär lika psycho som jag, bara på ett annat sätt. Drack för mycket kaffe så nu är det dags att lugna ner magen lite. Te hjälper mot det mesta.

Annars inte mycket alls. Ny delkurs påbörjas imorgon. Låter urtråkig, men vi får se.

Annars: På västfronten intet nytt.

Om mindre än två timmar bär det av. Jag har proppat mp3:an full av bra låtar, gjort lite mat att ha med mig och valt ut råsnygga kläder. I'm all set!

Har beslutat mig för att åka till syrran över helgen. Morsan skall åka ner, jag hänger på och så får vi se vad som händer. Jag älskar min syster, men vi är väldigt olika. Hon är stadgad - sambo, hus, lån, jobb, ja du vet allt det där. Jag är velig, excentrisk, enstöring. Det ligger ingen värdering i detta, jag bara säger att det är så det är. Vi har ibland svårt att förstå varandra.

När jag var yngre ansåg jag att jag var mer lik morsan och syrran mer lik farsan. Nu vet jag inte längre. Jag har en hel del drag från min far - akademiker, kritiker, dålig humor, ointresse för kulinariska upplevelser. En strävan efter "det bästa" även när man inte vet vad detta är. Syrran har också fått en del drag från mamma, även om de är mer subtila. Intresse för mat, en större känsla för släktskap. En sårbarhet som gömmer sig bakom en stark yta. Jag är också sårbar, men på ett mer påtagligt sätt.

Gemensamt för alla i min familj är att vi är svåra att lära känna. Det finns inte många människor som verkligen känner mig. De fyller inte ena handens fingrar.

Men det skall bli kul att träffa syrran och hennes sambo. Kolla in nya huset som de har köpt. Och bara slappa...

Jag undrar verkligen vad det är för värld vi lever i. Idag kan man i DN.se läsa följande:

Passkontrollanter samlade på vackra kvinnor - passfoton av väldigt vackra kvinnor samlades i en pärm av några gubbar som tydligen inte insåg att en bild är mer än en bild och att de borde hitta andra sätt att roa sig på.

Invandrarhatet fördubblat - antalet människor med extremt negativa attityder till invandrare har ökat och dessutom anser 82 % av de tillfrågade att invandrare har en skyldighet till att anpassa sig till Sveriges vanor (vad de nu än innebär, jag har faktiskt inte riktigt koll på det)

Resultat från psykologtest offentliga - de lämplighetstest och liknande som man gör när man söker jobb är alltså offentliga handlingar som vem som helst har rätt att se

Dessutom står jag och vacklar med ambivalensen i handen när det gäller att New York's restauranger förbjuder transfetter - bra för hälsan eller mikrostyrning av människors liv?

Tittade på mitt schema nyss.
Jag trodde att jag skulle lämna in tentan på fredag, men ack vad fel jag hade.
Istället skall den inte vara inne förrän på måndag!!!
Och jag som nyss skrev klart den.

6 DAGAR I FÖRVÄG!



 Jag var bara tvungen att skryta lite...

Jag borde bli språkfilosof. Nästan alla texter jag skriver innebär att jag trasslar in mig i att försöka reda ut vad begrepp egentligen innebär. Idag var det våld. Var är egentligen våld? En fysisk attack, skulle kanske några säga. Men psykiskt våld då, vad är det? Existerar det ens? Och var går gränsen? Gränsen mellan psykiskt våld och tex en förolämpning. Eller är en förolämpning våld?

Och inte ens fysiskt våld är så jävla enkelt. Om jag rör vid dig, mjukt och lätt på armen, fastän du inte vill det, begår jag då en våldshandling mot dig? Använder jag mig av våld? Livet är så jävla trassligt och det blir inte enklare när man börjar ifrågasätta begrepp och ord och tal och skrift och ta mig fan!

Och när man väl har bestämt vad våld är, ja då måste man bestämma hur mycket våld som är okej, och vilken slags våld som är okej. Och sedan måste man bestämma vad som är moraliskt fel, men inte bör förbjudas i lag och vad som bör förbjudas i lag trots att det finns tillfällen när det är moraliskt okej. Och jag tror att jag blir knäpp snart. För tillsist måste man se till att allt detta passar in i ens världsbild så att kognitiv dissonans inte uppstår!!!

Så kan någon snälla berätta för mig hur jag skall göra för att kunna upprätthålla ett intellekt, men samtidigt inte bli galen! För det händer sakta men säkert. Jag kommer på mig själv med att slå näven i väggen när jag skriver, eller att börja fundera kring ordet "penis" under en föreläsning. Eller ifrågasätta varför min mamma heter som hon gör, trots att det vore så mer logiskt om hon använde sitt andranamn. Och jag funderar över gyllene snittet och över Einstein och hans teorier (som jag förövrigt anser borde läras ut i gymnasiet) och om Newton faktisk trodde på Gud. Och jag funderar över advent och snö och Sartre och Foucault och mannen som jag aldrig kan minnas namnet på (Noam Chomsky).

Det är inte undra på att jag inte kan sova om nätterna, när allt jag gör är funderar. Och tänker. Och grubblar. Och undrar. Och grunnar. Och, som tidigare har nämnts, blir helt galen tillslut.











Men jag kan berätta en hemlighet för dig: Jag vill inte sluta tänka. Jag vill inte sluta fundera. Jag vill bara ha svar på mina frågor. Jag vet bara inte var jag skall börja leta.

Hejsanhoppsan falleri och la! Eller vad det nu heter. Trots att jag vaknade sent har jag nu lyckats skriva ännu 1/3 av min tenta. Detta innebär att jag har 1/3 kvar och det känns inte direkt jobbigt. Antingen så är det en exceptionellt enkel tenta eller så är det jag som inte inser hur svår den egentligen borde vara.

Så vad gör man? Tar lite te och stirrar ut på regnet antar jag. Inte mycket annat att göra. För man vill ju faktiskt inte överanstränga sig!

Jag har lagt ner ca 3 timmar på tentan än så länge. Det kanske blir 2 till om jag har otur. Det här suger. Skall det vara såhär? Att man bara kan glida igenom skiten. Oavsett om jag får G eller VG så har jag redan sett till att jag får VG på den totala kursen. Fan vad människor är patetiska.

Jag blir ofta anklagad för att vara elitistisk. Så nu skall jag förklara hur det ligger till:

Jag anser att intelligens är något bra. (Hur man definierar intelligens är en helt annan sak och en diskussion som jag har haft med TheSeaman, som dock inte gjorde mig mycket klokare.) Jag tycker att det är eftersträvansvärt, jag tycker att det är brukbart och jag tycker att det har ett värde i sig.

Jag anser att kunskap är något bra. Desto mer vi vet om saker, desto mer kan vi förstå dem. Och att förstå saker kan inte vara dåligt.

Jag anser att alla människor är intelligenta - mer eller mindre. Om vi nu bortser från förståndshandikappade så kan man säga att alla människor är intelligenta - de har förmågan att minnas, lära sig saker och resonera. Att denna förmåga inte är lika hos alla är för mig självklart, men jag anser att de flesta ligger inom samma potentiella rymd. Detta innebär att man kan förbättra sin intelligens.

Jag anser att man bör utnyttja sin intelligens till dess maximala potential.

Jag anser att kritiskt tänkande är en del av intelligensen. Att ifrågasätta och resonera kring saker och ting är för mig centralt för människans intelligens.
(Så om någon nu säger att jag har fel - fine. Men argumentera mot mig.)

Detta slutar med att jag anser att man skall sträva efter att åstadkomma så mycket man kan. Det är inte fel på dem som gör detta även om det innebär ett krångligt språk och svåra begrepp och invecklade resonemang. Det är fel på dem som anser att "den stora massan" är så korkad att den inte kan lära sig att förstå!

Nu kommer vissa att påstå att inte alla vill lära sig att förstå. Fine - det är deras problem. Men jag anser att skolan skall vara krävande och något mer än en uppfostringsanstalt. Jag anser att universitetet skall vara något mer än ett ställe man går till när man inte får jobb. Jag anser att forskare skall dela med mig av resultaten till allmänheten. Jag anser att man skall uppfostras till att anse kunskap som något värdefullt.

Är jag nu elitistisk? Må så vara. Men påstå aldrig att jag vill fördumma mänskligheten som alla ni andra idioter som behandlar vuxna som barn och som klappar dem på huvudet!

Jag hatar er som inte tror på människans kraft och hjärna! Jag hatar er som säger att det inte finns "sanna" kunskaper och att universella sanningar är förtryckande! Jag hatar er som påstår att man skall sänka svårighetsgraden i media och politik så att även den mest korkade av dem alla kan förstå. Som om vi alla skall gå efter den minsta gemensamma nämnaren! Det är ni som är de korkade.

Jag har lyckats skriva 1/3 av min tenta på mindre än 2 timmar och det inkluderar läsning. Så det känns ganska fint. Nu skall jag bara ta mig ut i stormen (för det är ganska blåsigt i landets snyggaste stad) lämna tillbaka lite böcker till biblioteket, försöka undgå att bli nedslagen, handla mat, ta mig hem och påbörja ännu en bok. Vilken bok det blir är svårt att säga. Om jag inte hittar något på bibblan lär det bli "Vad är makt" av någon författare som jag inte minns. Jag läste precis ut "Vad är språk" och den var WONDERBAR!!!  Om det inte vore för att jag avskyr grammatik skulle jag lätt bli lingvistiker.

Det eviga problemet är dock vad man skall äta till middag. Pannkakor är uteslutet, har ätit way 2 much av det den sista tiden. Nudlar är samma sak. Sojakorvar är tråkigt, tomatsås är jobbigt att göra. Jag AVSKYR att laga mat och det är en dålig egenskap som jag förmodligen måste jobba på.

Troligtvis slutar det med att jag inte köper mat utan glass och en massa onödigt istället och kurar upp i soffan med en bra bok och stora mängder te som dövar hungern.

Annars så skall jag ge bort min laptop till M. Hon behöver en dator, jag behöver en laptop som inte behöver vara inpluggad hela tiden (batteriet suuuuuger, men så är det stöldgods också). So. En god gärning. En raritet.

Första advent. Det känns fan inte som det. Själv sitter jag fortfarande i morgonrocken och dricker te.

Igår var en sådan där dag som ställer verkligheten lite på spel. Det börjar med att jag vaknar hos föräldrarna, äter frukost med dem, syster, faster + fasters sambo samt deras son (min kusin). Det är inte en lugn stund. Åker hem. Läser lite, somnar på eftermiddagen, sover ca 1,5 timmar och vaknar av att jag är genomsvettig. Minns inte vad jag drömde, men det var småläskigt.

Efter en stund undrar Frugan om jag skall med till Kelly's. Visst, säger jag trött, drar mig ur sängen, duschar och försöker få i mig lite mat. Sedan brakar kaoset löst. En polare (Erika) har fått en flaska i huvudet av nazister, en full sådan. Mathilda som är med henne måste åka för nazisterna har blivit lagda i samma rum. Frugan åker till Sahlgrenska och jag åker till Kelly's med M.

Jag vet inte hur jag skall reagera. Jag avskyr våld, det finns nästan inget våld som jag anser är rättfärdigat. Och så finns det människor som frivilligt ger sig in i det. Som frivilligt startar våld. Jag vet inte vem det var som började bråket igår - vänstern eller högern, men jag kan tänka mig att det var ganska ömsesidigt. Och jag kan inte hjälpa att jag anser att de alla är idioter.

Är det för att jag kommer från medelklassen som gör att jag avskyr våld? Är det för att jag har växt upp som jag har - dvs relativt skyddat? Jag vet inte. Jag har bara börjat inse mer och mer att jag lever i våldets periferi och jag kan inte riktigt hantera det. Och det finns ingen som riktigt förstår mig heller för antingen står de helt utanför allt sådant eller så är de insyltade i det.

Låter jag gnällig nu? Det skiter jag i.

Spenderade natten hos föräldrarna i en soffa som det var omöjligt att vända sig i. Men annars var det nice. Säga vad man vill om mina föräldrar, men de proppar en full av mat och pepparkakor. Och det var trevligt att träffa syrran. Hon och jag är så olika som man kan bli, men vi kommer överens ändå. För det mesta iaf.

Nu skall jag nog sjunka ner i ett varmt bad och inte göra någonting. Skita i tentan, skita i alla måsten. Bara flyta lite...

Ännu en dag med halv-vänt dygn. Vaknade vid 12 efter att ha somnar runt 4 inatt. Jag skall ut och sova hos föräldrarna inatt, och det lär inte bli kul, inte minst för att huset kommer att vara fullt av folk och jag tvingas sova på soffan. Ingen privacy, ingen ro. Inte lär det bli någon sömn heller. Jag får slinka ner i källaren och sätta mig och läsa.

Drömde under natten underliga drömmar om folk som bor i berg. Tror inte att de existerar, men tydligen bor de i ett ihålligt berg, är långa och blonda och äter fisk trots att de bor någonstans mitt i en stor landmassa (typ Sibirien). Analyze this, Freud! Kallt var det iaf.

Kanske kom denna dröm för att jag hade kollat på underliga naturfilmer sista dagarna. Du vet, isbjörnar och pingviner och grottor med både färsk- och saltvatten. Och genomskinliga djur utan ögon... *brr*

Det är alltid lika spännande att somna och inte veta vad för weirdo saker man kommer att drömma denna natt.