charlyene against the world

På min högra underarm, strax över det ärr som jag åsamkade mig själv för mindre än ett år sedan står det Acquired Taste intatuerat. Jag tycker att det är ett passande sätt att visa vem jag är, för det kan tolkas på så många sätt. Men ibland får det oanade konsekvenser. Som när jag står på bussen och håller i mig i en stång, och kärringen på sätet bredvid nästan vrider nacken ur led när hon försöker läsa texten som ur hennes synvinkel är uppochned. Jag höll på att skratta ihjäl mig, när jag såg att hon mumlade orden för sig själv och ändå såg oförstående ut.

Efter bussresan köper jag vatten och jordgubbar (det sistnämnda var för övrigt sjuuukt dyrt) och sätter mig i Kungsparken. Strax efter att jag har slagit mig ner på min filt kommer en alkis cyklande och skriker "Hallå" och cyklar vidare. Två minuter senare kommer nästa alkis, denna gång till fots. Även han skriker "Hallå" till mig. WTF?

I parken ligger jag mest och slappar, solar och lyssnar på lite Flogging Molly (och självklart äter jordgubbar). Efter en timme eller så kommer ett par gående på en av gångvägarna. När de ser att jag kollar på dem ställer de sig och börjar råhångla. Inte nice, tänker jag och tittar bort. Då ställer de sig istället rak framför mig på gräset och gör samma sak i typ två minuter, innan de bara går vidare. Jag förstår ingenting.

Efter ett par timmar känner jag mig lagom bränd och bestämmer mig för att gå. Men innan jag hinner packa samman mina saker kommer en man på cykel. Han stannar bredvid mig.
"Hej" säger han och ler.
"Hej" säger jag med förakt i rösten.
"Jobbar eller pluggar du?" frågar han och jag blir irriterad.
"Vad spelar det för roll?" spottar jag ur mig.
"Vi söker tjejer som kan jobba för oss i höst."
"Vad för jobb?"
"Caféer, restauranger och lite sån't."
"Nej tack."
"Varför inte?
"Jag är sjukskriven."

Sedan drar han en lång harang om tatueringen jag har på mitt vänsterben (två teatermasker, en glad & en ledsen), och hur han har en kusin som är konstnär. Sedan önskar han mig lycka till och cyklar vidare.

Jag förstår verkligen inte mänskligheten. Men jag fick iallafall en stund i solen.


Läs även andra bloggares åsikter om händelser, sol, värme, parkhäng, mänskligheten, oförstående

Jag vaknar & mitt vardagsrum kokar. Termomentern visar 34 grader i solen. Plötsligt drabbas jag av panik, där jag står i morgonrock: Tänk om detta är den sista sommardagen för året?!?! & jag kommer inte att njuta av den. För jag känner mig själv. Jag kommer att sitta inne, ha ångest & vara bitter. Men inget mer. Klarar inte av något mer.

Mest av allt vill jag gråta. Men ögonen är torra & min kropp klarar inte av fler konvulsioner. Mest av allt vill jag inte mer känna. Känslor må vad meningen med livet, men jag orkar inte med dem. Mest av allt vill jag bara försvinna. Bort i ingenting. Men instället går jag och gör kaffe.

En ny dag har börjat.

/Charlyene - som inatt drömde om katter och träd

 

Läs även andra bloggares åsikter om värme, värmebölja, sommar, sol, känslor, tårar

Insikter är oftast inte roliga. De kan vara befriande & lättande, men oftast är de mest jobbiga. så när jag häromdagen fick en insikt så ville jag mest gråta. Tyvärr har mina tårar tagit slut (igen) så det kom inget. Jävla skit.

Insikten var iallafall denna:

Jag är ökänd för att ha dåligt minne. Inte bara i vardagssaker, som i var jag har lagt mina nycklar eller om jag har kommit ihåg att låsa dörren, utan även längre tillbaka. Jag minns ytterst lite av min barndom, saker som jag tycker att jag borde minnas. Resor vi gjorde, platser vi har sett, människor jag har träffat - de finns helt enkelt inte i min hjärna. Detsamma gäller ansikten, namn, personer jag har knullat, you name it. Och insikten var att det är för att jag har ytterst lite känslor, & därmed inga känslominnen att förknippa med saker.

Tänk såhär: Pär och Magnus åker till Paris (i mitt ytterst hypotetiska scenario). Pär tycker att det är helt okej, ganska fint, men inget speciellt. Magnus å andra sidan tycker att Paris är den mest fantastiska stad han någonsin har varit i. Vem tror ni kommer minnas mest ett år efter resan? Eller tänk om Magnus å andra sidan hade blivit rejält magsjuk under resan, tror du inte att han hade kommit ihåg den resan resten av hans liv?

Jag minns inte mina resor, för jag kände ingenting när jag företog mig dem. Jag minns bara ytterst få saker, som en snigel på väggen i ett chateau som jag inte minns var det låg. Eller renarna när vi var i Sarek, för jag tyckte de var lite läskiga när de kom så nära tältet. Okej, lite minns jag, men inte så mycket.

Utan känslor är det svårt att minnas, för man har inget att fästa minnet vid. Det bara flyter förbi, som om det vore meningslöst. Utan känslor blir allting meninglöst. Känslor är meningen med livet. Därför är mitt liv meningslöst.


Läs även andra bloggares åsikter om insikter, känslor, känslominne, minne, meningen med livet

Frugan föll down the rabbithole för några dagar sedan. Eller snarare: trampade i en grop i marken och föll pladask framåt. Detta resulterade i en stukad fot. Som vägrar läka. Och Fruga på kryckor är en grinig Fruga, och dessutom en ganska icke-mobil sådan, vilket innebär att mitt sociala liv har reducerats till ca 0. Speciellt eftersom Mannen jobbar 16 timmar om dagen och inte orkar umgås.

Så jag känner mig ganska ensam. Visst, jag har fått ett par minipromenader och idag en sväng till stan med min Fru, men det är inte samma sak som att sitta i Kungsparken i sex timmar och prata om precis allting. Det är ju inte så att jag inte har fler vänner, men orka umgås. Orka vara social, liksom.

Så jag sitter inne, dricker kaffe och har ångesttoppar utan dess like över min (icke-existerande) ekonomiska situation. Snart är jag bostadslös med skulder hos Kronofogden, en sits som jag för bara ett par månaders sedan trodde att jag aldrig skulle hamna i. Men shit happens and then you die, så jag hoppas på dödens befrielse snart. Jag är ju uppenbarligen för feg för självmord. Eller för lat, take your pick.

Augusti har närmat sig med stormsteg. Förutom min ekonomi oroar jag mig för:

---Att, nu när semestrarna är över, behöva återuppta behandling som inte fungerar. Och som bara gör mig så jävla förbannad att jag snart går i bitar.
---Att snart få reda på vad resultatet från det personlighetsstörningsformulär som jag fyllde i för x antal veckor sedan. Jag vet inte om jag är mest rädd för att få veta att jag har en personlighetsstörning, eller få veta att jag inte har det. Det förstnämnda är jobbigt, men det skulle ge svar. Det sistnämnda innebär att jag är tillbaka på ruta ett. Vilket som, så suger det. JAG VILL VETA VAD DET ÄR SOM ÄR FEL PÅ MIG!
---Att min sjukskrivning går ut om 20 dagar, och jag vet inte om jag får en ny. Vad skall jag göra i höst? Plugga, försöka hitta ett jobb, driva runt? Ingenting känns bra, så jag vet inte vad jag skall välja. Har jag ens ett val?
---Att jag under de senaste två månaderna har blivit sämre. Svängningarna i humöret går snabbare, det känns som om jag lever i ett kaos där himlen och helvetet drar i varsin av mina armar. Ångestnivån, generellt sett, är högre, och ångesttopparna är gigantiska. Meningslösheten har bara ökat, och med den tomheten (eller om det kanske är tvärtom, jag är inte säker). Självmordstankarna är fler, starkare och tätare. Frustrationen har ökat. Allting är bara skit.

Well. Inget annat att göra än att härda ut, I guess. Eller är det någon som har några smarta förslag?


Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, socialt beteende, emotionell instabilitet, ångest, behandling, ekonomi, sjukskrivning, kaos

För någon som är så ljudkänslig som jag är är det helvetet på jorden när någon av grannarna försöker lära sig spela trumpet samtidigt som ett bilalarm går igång. Jag höjer musiken och försöker ignorera det, men det går inte. Det ger mig seriös huvudvärk.


Läs även andra bloggares åsikter om instabilitet, ljudkänslighet, helvetet

Godmorgon alla psykfall och era anhängare.

För anhängare vet jag att det finns massor av. På gott och ont är psykiska sjukdomar och deras bärare intressanta. Och därför finns det tusentals människor som följer de psykiskt sjuka, utan att själva lida av något värre än nageltrång.

Det kan vara allt från emo-kidsen som läser Vingklippt Ängel om och om igen; till en nära vän som frågar hur man mår och förväntar sig en längre utläggning om humör, ångestnivåer, irritabilitet med mera. Det kan vara den medelålders kvinnan som sluktar böcker om bipolaritet, eller mannen som fascineras av den uppenbarligen borderline-lagda kvinna han lever med. Och så finns det många fler.

Det finns också de som själva misstänker att de lider av en psykisk sjukdom. De som inte riktigt kan ta tag i det, inte vågar, inte vill, inte vet hur man gör. De som kanske är rädda för att bli betraktade som missfoster, eller de som inte tror att de kan få någon hjälp. Det är dessa som älskar psykiatrins bokhylla på biblioteket, som kan rabbda upp DSM-kriterier på alla de vanligaste personlighetstörningarna, och som har tusen diagnoser på sig själva.

Vissa av dessa anhängare är utnyttjande monster. Det finns de som lever på andras ohälsa så som en vampyr lever på blod - utsugande. För en utsugande anhängare är bara lycklig sålänge de har makten, så länge den psyksjuke är svag och beroende.

Så finns det de som hjälper psykfallet att älta. De som älskar att höra om hallisar och psykoser och inläggningar och gamla minnen. så såren rivs upp om och om igen och grävs djupare. I all välmening.

Tillsist finns det de udda få - de som helhjärtat är intresserade av personen och dess sjukdom. De som vill hjälpa, av altruistiska motiv. De är så sällsynta att jag börjar tro att de är utrotningshotade. Mest gömmer de sig på nätet, av rädsla för att om de skulle gå utanför dörren skulle de fångas in för att visas upp i en djuppark.

I vilket fall som helst - godmorgon till er alla!


Läs även andra bloggares åsikter om psykfall, anhängar, följeslagare, psykiskt sjukdom, morbida intressen

Jag måste hålla med Vingklippt: Jag är inte intresserad av andras klädproblem. Jag skiter helt fullständigt om du går dagarna lång och funderar över om du passar bäst i petroleum eller mörkgrått. Det spelar ingen roll för mig vilken längd på kjolen som är "inne" denna höst, och jag stör mig på att du tror att jag bryr mig över hösten när det är 30 grader ute. Jag skiter i om du bär senapsgula kläder, för det är FULT oavsett vem det än är som har tryckt in i din pyttelilla hjärna att det är snyggt.

Jag är heller inte intresserad av att delta i tävlingar där jag kan vinna en "jääääättefiiiin" ansiktsmask, eller "världens bästa mascara" (absolut bäst, jag låååååvar). Jag skiter i om du lottar ut din egen livmoder till den som ger dig din miljonte kommentar, och jag stör mig på att du behöver andras åsikter om den där toppen är "hiss eller diss".

Jag är heller inte intressad av alla er fjollor (av diverse kön) som önskar mig en "forsatt trevlig dag" bara för att ni gillar att droppa kommentarer på alla bloggar ni hittar, ihop om att någon skall kommentera tillbaka så att ni kan komma lite högre upp på rankningslistan. Ni är billiga horor som säljer er själva för lite uppmärksamhet. Så till alla er som gör det (ni vet vilka ni är): SLUTA MED DET!



Läs även andra bloggares åsikter om irritation, horor, kommentarer, bloggar

...har Soc nu gett mig avslag på min ansökan om socialbidrag (för andra gången i rad). De tycker att eftersom jag har lånat pengar av mina föräldrar tidigare skall jag kunna göra det igen. Och Soc själva ger inte lån till människor som har "alternativ inkomst" under så kort tid som det rör sig om för mig.

So... I'm fucked! Någon som har 5280 kr att skänka/låna mig???


Läs även andra bloggares åsikter om socialbidrag, pengar, ekonomi

Dansen med helvetets utsända (Försäkringskassan) fortsätter. Jag lyckades, trots min telefonskräck, att ringa deras Kundservice och fråga hur långt de har kommit i mitt ärende. Till svar fick jag att de håller på att utreda min SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) vilket jag antar innebär att de iallfall har godkänt min sjukskrivning.

Så jag frågade hur lång tid det tar innan de tar ett beslut.
"Inte lång tid" fick jag som svar.
"Vad innebär det då", undrar jag?
"Det kan jag inte svara på, men inte lång tid". Jag började känna mig som om jag levde i F-kassans variant av Moment 22.
"En vecka, två veckor?" frågar jag?
"Kanske" får jag som svar.

Så om kanske två veckor kanske jag får ett beslut. Och sedan tar det säkert tid innan jag får några pengar. Under tiden kan jag ju roa mig att titta på den fodran som inkasso skickade angående min hyra. Det är så jävla roligt att leva.


Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, sjukskrivning, handläggsningstid, pengar, ekonomi, väntan

Det är inte roligt att leva. Alltid är det något som stör, något som skapar ångestmonster i min mage, något som gör att jag lockas lite längre ner mot den möra botten.

Psyk-proffs brukar fråga mig: "Vill du bara inte leva längre eller vill du dö?" Jag brukar svara att jag hänger och svajjar på kanten mellan dem båda. Vissa dagar vill jag ta mitt eget liv för att livet är för jobbigt. Andra dagar ser jag ingen mening med livet överhuvudtaget, hur mycket bättre jag än kommer att må i framtiden. Så går jag - fram och tillbaka, fram och tillbaka.

För oavsett hur man väljer att se på saker så är det inte roligt att leva.
Det är inte roligt att sova sömn fylld av mardrömmar, att vakna med ångest och att knappt kunna ta sig ur sängen för ångesten är så paralyserande.
Det är inte roligt att äta samma sak till frukost varje morgon, för det är det enda jag får i mig.
Det är inte roligt att få en påminnelse om obetald hyra och inte kunna betala den, för F-kassan är segast i världen.
Det är inte roligt att ha sådan telefonskräck att jag inte klarar av att ringa nämnda F-kassan för att fråga vad i helvete de håller på med.
Och det är bara min dag än så länge, klockan är ju trots allt bara halv tolv.

/Charlyene - som vill kunna betala mina räkningar

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, dö, leva, ångest, roligt, tråkigt

Efter en vecka av kaossömn och vändande på dygnet har jag äntligen fått tag i lite sömnpiller. Tyvärr är de lite knepiga, dessa små vita saker. För ibland fungerar de med en gång, andra gånger efter ett par timmar, och tredje gånger inte alls. Och det är svårt att veta när de olika fungerandena skall ske.

Så jag tog ett igår, och tänkte att jag stannar uppe tills jag blir lite lagom lullig. Fast jag blev aldrig lullig. Förrän jag gick och lade mig två timmar senare och hela världen snurrade. Så jag kräktes (twice) och fick sedan sova på soffan, för där snurrade det inte lika mycket som i sängen.

*suck*

Well, well. Klockan fyra imorse vaknade jag av solvärme och mardrömmar, så jag gick in i sängen och lade mig. Och lyckades somna om i ett par timmar innan lukten av banan strömmade in i mitt rum vid halv nio. Jag vet inte varifrån den kommer eller om den ens är äkta. Det kan lika gärna vara en hallis som har trängt in i min näsa.

Så jag har iaf lyckats att vända hyfsat rätt på dygnet igen. Alltid något att vara glad över.


Läs även andra bloggares åsikter om sömnpiller, sömnproblem, sömn

---
Min mor ringde nyss. Vi pratade om tomatplantor, värmen och förkylningar. Normala, tråkiga saker som säger ingenting. Well, well. Nu har jag iaf avklarat samtalet för ett par veckor, så slipper jag tänka på det.
---

---
De senaste dagarna har jag drömt att människor anklagar mig för att vara ikonoklast. Jag tar det inte direkt som en förolämpning, men blir likaväl inspärrad och torterad för det. Olika män, som jag knappt känner, ser det tydligen som sin uppgift att hålla mig borta från stadens gator och straffa mig för detta hemska brott. I mina drömmar. Hur skall jag tolka detta?
---

---
I övrigt gillar jag värmen. Den gör mig glad(are). Förutom att jag måste bära långbyxor, då mitt ben är nytatuerat. Men jag skall inte klaga.
---


Läs även andra bloggares åsikter om föräldrar, sömn, ikonoklasm, drömmar, värme, sol, tatuering

Slappna av och tänk inte så mycket på det. Det är rådet som jag brukar få. Det är ett fint råd. Det är ett vackert råd. Det är ett råd som för mig översätts som sluta tänk på det jobbiga och du kommer inte att känna något. För när jag slappnar av känner jag inget. Förutom de paniskt akuta känslorna som tok-ångest, diarre-ilska och rötäggs-tomhet. Är det inte sjukt, så säg?


Ibland kommer ögonblick av andra känslor. Men de stannar aldrig kvar, och jag vet inte hur man håller fast vid dem. Känslor är så flyktiga, som såpbubblor en sommarnatt. Om jag ens nuddar dem så spricker de. Tittar jag bort ett ögonblick har de försvunnit i vinden.

Och varför skall jag bry mig om såpbubblor?


Läs även andra bloggares åsikter om känslor, ångest, ilska, tomhet, affektioner, flyktighet

Jag kan inte sluta tänka på Mannen. Utan förvarning ploppar han upp i mitt huvud, som gubben i lådan, och stör vad det annars var jag tänkte på. För han dominerar min hjärna med sina bruna ögon.

Jag lyssnar på musik som påminner mig om honom. Jag läser sms han har skickat till mig om och om igen, trots att de inte egentligen säger något alls. Jag saknar honom trots att det är mindre än tolv timmar sedan vi skiljdes åt, och jag vet att inom ett dygn kommer jag att träffa honom igen. Jag vill ha hans armar runt mig.

Trots detta pirrar det i magen på mig när vi ses, och jag blir lite sådär nervös och osäker. När vi inte ses kan jag inte sluta prata om honom.
Jag är en sådan där jobbig person som hela tiden babblar om pojkvännen. (*suckar djupt för mig själv*)

Trots detta känner jag mig inte kär.

Jag antar att jag är kär, pga saker uppräknade ovan och en massa till. Men innuti mig finns inte det som jag tror är känslan att vara kär. Fast jag vet inte riktigt vad det innebär att vara kär. Jag vet inte hur det "borde" kännas i mig. Jag vet bara att jag känner ingenting. Fast ändå gör jag det. Trivsel när jag lägger mitt huvud på hans bröst. Lugn när han stryker mig över håret. Glädje när jag ser honom och han ser mig. Fast som vanligt kan det vara efterhandskonstruktioner. Just i det läget när det händer känner jag inget, om jag inte tänker efter.

Att inte känna, men att ändå känna - det börjar bli jävligt jobbigt. Speciellt när man är mitt uppe i en känslostorm utan känslor.


Läs även andra bloggares åsikter om kär, relationer, känslor, tomhet, kärlek

Jag vaknar, och magen knyter sig av ångest. Så jag somnar om. Drömmer mardrömmar om psyket och inläggningar och nålar och gud vet vad. Så när jag vaknar igen är klockan elva och jag kan inte låta bli att önska mig död. Jag avskyr faktumet att jag vet att varje morgon när jag vaknar kommer jag att må dåligt. Vad jag än gör. Hur skall jag då kunna vilja sova?


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, sömnproblem, mardrömmar

Det är snart Pride och HBT diskuteras för fullt. H tycks idag vara ganska självklart, B är som vanligt bortglömt (eller bara helt vanligt ignorerat), och T är det som verkar vara årets modeord. Transsexulism verkar vara det som alla skall prata om iår. Förra året var det, om jag inte missminnner mig, asexualism som var på tapeten.

Så om alla skall prata trans följer jag väl på. Och det är nog dags att jag gör en liten bekännelse. Jag är avundssjuk på de transsexuella. Japp, det är sant. Jag har länge funderat på om jag är en av dem, kommit fram till att så nog inte är läget, och har nu funnit mig i att läsa om dem med grönt i blicken. För faktum är: Jag känner ingen som jag vet om är transsexuell. och eftersom man utgår från det man vet, eller tror sig veta, antar jag att ingen jag känner är transsexuell. Så kanske är jag inte egentligen avundssjuk på de transexuella, utan på hur jag tror att de transexuella är.

Låt mig förklara. Detta är vad jag tror: Att en transexuell från ung ålder känner att något är fel, och att hen, när hen inser att hen är transsexuell, känner ett visst inre lugn då hen har kommit på vad som var fel. Och detta går att rätta till med en könskorrigering, även om processen är förbannat jobbig.

Tänk om jag kunde ha det så? Jag vet att något har varit fel sedan ung ålder. Jag känner mig inte som kvinna, trots att jag äger både bröst, livmoder, fitta och andra kvinnliga attribut. Å andra sidan känner jag mig inte som man heller. Jag är inte flata, för jag tänder inte på tjejer. Å andra sidan tänder jag inte direkt på killar heller, så jag är inte straight och inte bi. Jag är mitt i ingenstans.

Därför är jag avundssjuk på de transsexuella. De vet vad som är fel. De vet vad som är problemet. De behöver inte gå omkring hela dagarna och fundera över varför man är fast i någonform av limbo. Och det kan, med relativt goda resultat, rättas till. Om man har kraft nog att kämpa sig genom vårdens alla hinder och operationernas alla kval.

Jag önskar att jag visste vad som var felet med mig, jag önskar att jag kunde se en väg ut. Men det kan jag inte. Så jag sitter här med min avundssjuka.


Läs även andra bloggares åsikter om avundssjuka, transsexualism, pride, hbt

Denna dag har inte varit så illa. Jag vaknade visserligen sent, men vad spelar det för roll när man ändå inte har något att gå upp till? Eftersom vädergudarna hade benådat mig med sol och värme, satte Frugan och jag oss i Kungsparken för att ägna åt oss sushi och samkväm. Som vanligt pratade vi om allt och inget, och det kändes skönt att bara hänga.

Ångesten har kommit, men den har också försvunnit igen. Så jag behöver inte lägga speciellt stor vikt vid den. När den är som vågor är det okej, så länge jag inte känner att jag är nära att drunkna.

Så det har varit en "bra" dag. Om man med en sådan menar en dag när jag inte har haft panik i mer än ett par minuter och inte velat dö under några längre stunder. Är inte livet sjukt?


Läs även andra bloggares åsikter om bra dag, sol, värme, parkhäng, ångest

Jag hade precis gett upp hoppet om att få se mer sol och känna mer värme denna sommar, när jag idag vaknar till 20+ grader och strålande sol. Och enligt SMHI, som man visserligen aldrig kan lita på fullt ut, kommer det fina vädret att hålla i sig ett tag.

Det känns som en oskriven lag att när jag och Frugan skall gadda oss inom en relativt kort tidsperiod, då kommer värmen och solen. Bara för att jävlas med oss. För att ha nya tatueringar i högsommarvärme är inte roligt. Så klart att det blir bra väder denna veckan när Frugan har gadd-tid på onsdag och jag på fredag. (Jag skall inte göra något spännande, bara lägga skuggor och fixa till blommorna på benet.)

Men jag skall inte klaga. Jag VILL ha 25-gradig hetta och stekande sol. Jag VILL gå omkring i korta små kjolar och ändå svettas. Så trots min bitterhet och min förmåga att alltid se allting ur dess sämsta vinkel, så skall jag nu försöka att inte klaga över vädret. Så länge det är fint vill säga...


Läs även andra bloggares åsikter om väder, sommar, sol, hopp, klagomål, tatuering

Jag vet inte vad som har varit med mig riktigt sista tiden. Ångest har varvats med meningslöshet, som har avbrutits av ilske-attacker. Jag har färgat håret svart, stirrat på min pillersamling och sett en relativt sjuk film vid namn The Bridge.

Med andra ord är allting som vanligt, bara lite extra. Det snurrar så snabbt att jag inte hinner med längre. Kanske är det F-kassan som stressar upp mig, kanske är det skräcken jag kände när jag insåg att jag stängde av alla känslor gentemot Mannen, kanske är det bara så det är. Inte en dålig dag, inte en dålig vecka - bara dålig tid.

Sömnen har kantats av mardrömmar och ett vridande/vändande på dygnet som gör ont i mig, för jag känner att jag måste ta tag i mig själv snart innan jag hinner flyga för långt bort ifrån mig själv. Delad i två.

Jag undrar om andra ser det på mig. Att det är sämre. Jag stirrar mig själv i spegeln och försöker se om det har gett några spår. Men jag ser inget. Och det oroar mig. Borde det inte åtminstone synas i mina ögon? Men jag ser bara ut som om jag går på koks, som vanligt. Mina pupiller har varit onormalt stora sedan jag slutade med Sertralinet för några månader sedan. Varför vet jag inte, men det gör mig ljuskänslig.

Idag har jag lovat mig själv en promenad. Men det gör jag varje dag, lovar alltså, fast inget händer. Först skall jag dricka upp kaffet. Så får vi se...


Läs även andra bloggares åsikter om må dåligt, må sämre, emotionell instabilitet, ångest, sömnproblem

Det är inte bara psykvården som är sjuk, det är även dess patienter och självutnämnda psykfall (däribland jag själv stundom inkluderad). Utan att peka finger åt någon speciell person, eller säga att alla psyfall ägnar sig åt denna form av förnedring vill jag ta upp ett ämne som alltmer irriterar mig. Det handlar om den gradering, eller snarare elitism, som verkar finnas bland alltför många pyskfall.

Tyvärr tycks ämnet vara nästintill outtalat, eller kanske till och med tabu. För det tycks vara få som skriver om detta. Men visst är det så att vissa verkar räknas som mer "äkta" psykfall än andra?

Ett "riktigt" psykfall är någon som är ung, lider av något mer än "bara gammal vanlig" depression, har begått minst två självmordsförsök som har resulterat till en tripp till IVA (gärna fler), har synliga ärr efter självskadebeteende och har en psykisk sjukdom som innebär att andra märker den (tex psykoser, tics med mera). Detta psykfall skall vara sjukskrivet sedan en längre tid och gärna ligga inlagd på sluten avdelning, och helst ha förstått att något är "fel" sedan tidig ålder. Hen skall ha prövat minst fem mediciner som inte har fungerat och skall kunna dra minst fem historier om hur hen har felbehandlats inom psykvården. Gärna skall någon form av övergrepp ha förekommit i henoms historia, samt naturligtvis droger. Hen skall utöva minst tre former av självskadebeteende (tex skära sig själv, kräkas, bränna sig själv med eld).

Alla psykfall därute - känner ni igen er???? För sanningen att säga är jag trött på att inte räknas till de "äkta" psykfallen för att jag har varit sjukskriven i mindre än ett halvår och inte gick mer än fyra gånger hos BUP. Jag är trött på att självmordsförsök inte räknas som självmordsförsök om de inte resulterar i livshotande skador. Jag är trött på att den minoritet som passar in på beskrivningen innan är den enda som räknas. Jag är trött på Berny Pålsson (som förmodligen omedvetet har bidragit till denna elitism) och trött på schizofreni och disassociativ personlighetsstörning. Jag är trött på bipoläritet och jag är jävligt trött på borderline (som jag troligtvis har). Spelar gammal vanlig hederlig ångest ingen som helst jävla roll längre???

Jag är trött på att det sparkas på psykfall som jobbar eller pluggar, som om det automatiskt gör att man är friskare. Jag är trött på att det sparkas på dem som redan ligger när idioter slänger ur sig kommentarer som "depression är inte så farligt - det får ju alla någon gång i livet" som om depression inte vore en allvarlig sjukdom. Jag är trött på att få höra att jag inte är sjuk för att jag inte har en diagnos, eller för att jag klarar av att handla mat själv.

JAG ÄR BARA SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT INTE TAS PÅ ALLVAR!!!

Så till alla er som ångar er åt denna elitism, som tycker att man bara är "äkta" om man når över (eller under) eran förbannat subjektiva gräns:

Jag hoppas att nästa gång ni försöker ta livet av er så dör ni! För jag vill inte dela planet med er!


Läs även andra bloggares åsikter om elitism, psykisk sjukdom, psykfall

Det är den 18:e juli idag. Det innebär att om 13 dagar, strax under två veckor, skall mina räkningar vara betalda. Två hyror (eftersom jag fortfarande inte har lyckats betala den för juli månad), mobil- och interneträkning, hemförsäkring plus pengar som jag är skyldig CSN (vilket är runt 2500 kr).

Kommer jag att kunna betala detta? Nej. För Försäkringskassan är långsammast i världen! Förut var handläggningstiden ca 30 dagar. Nu är den för sjukpenning 4-6 veckor, och för bostadsbidrag (vilket jag också har sökt) 5-7 veckor. Hur sjukt ät inte det?

När jag först blev sjukskriven (som student) för några månader sedan, fick jag gå på ett möte med min handläggare på F-kassan. Han sade "Lämna in sjukintyget innan den 20:e månaden innan utbetalning så skall det lösa sig". Men löste det sig? Nej. För F-kassan bestämde sig för att ändra sina handläggningstider. Och detta till ett sätt som innebär att det i praktiken är omöjligt att INTE missa en utbetalning vid ett månadsslut, då alla räkningar skall betalas.

För med en handläggningstid på över en månad, hur skall man kunna att göra så att man ändå kan betala räkningarna i månadsskiftet? Tror F-kassan att vi alla har lite pengar undanstoppade i nödfall? Tror F-kassan att vi alla har en säkerhet att falla tillbaka på?

Och Soc ger mig ingen räddning. För de nekade mig socbidrag förra månaden, eftersom jag hade lyckats att låna pengar till mat. Och de betalar inte hyror i efterskott, alla skulder man har dragit på sig INNAN man sökte hjälper de en inte med. Så även om jag skulle få socbidrag för kommande månad skulle jag ändå ha en obetald hyra, plus att jag säkerligen skulle bli återbetalningsskyldig till de fina sociala myndigheterna, eftersom jag kommer att få en inkomst så snart F-kassan har fått arslet ur vagnen.

Eller kommer jag det? Jag vet inte. F-kassan har en förmåga att inte godkänna sjukskrivningar. Så om jag överhuvudtaget får en inkomst vet jag inte. Och det får jag inte veta förrän F-kassan meddelar mig det.

Så nu sitter jag här med skulder och räkningar som vägrar sluta ramla in. Och för någon med benägenhet till panikångest och att "tippa över kanten" så snart saker går det är detta inte en direkt lugnande situation.


Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, socialbidrag, ekonomi, sjukskrivning, stress

PS.  I en annan fråga, relaterad till psykfallens utsatthet, frågar jag mig om inte tics borde räknas som ett fysiskt handikapp och därmed ingå under diskrimineringslagen? Läs Fjärilens inlägg om hennes nuvarande situation här. DS.

Problemet med att inte veta vad man känner är att... tja, man inte vet vad man känner. Det kan låta enkelt, men är egentligen en fruktansvärd sits att vara i. Det är som att leva i någon form av limbo.

Jag vet inte vad jag känner och tycker. Och vet man inte vad man känner, då vet man heller inte vad man skall göra. Jag vet inte vad jag skall göra. I något hänseende alls, nästan. För känslor styr ofta våra beteenden. Men om jag inte vet vad jag tycker om mina vänner, hur skall jag då kunna veta om jag vill träffa dem eller inte? Bara för att ta ett exempel.

Många tror mig inte när jag säger att jag känner så lite som jag gör, eller rättare sagt har så dålig koll på vad jag känner. De tror att det är en omöjlighet. Men det är sant. Jag känner bara de mest akuta känslorna.

Så nu sitter jag här och har beslutsångest om jag skall träffa Mannen eller inte idag. Efter att den initiala stormen lagt sig har jag ingen som helst koll på vad jag tycker om honom. Och det känns ganska fruktansvärt. Inte undra på att jag i mina tidigare förhållanden har låtit mig utnyttjas. Det är svårt att säga nej när man inte vet att man själv inte vill.


Läs även andra bloggares åsikter om känslor, affektioner, beteende

Det finns många sätt att döva ångest på. Dock har jag inte hittat något sätt (som funkar) som inte är självdestruktivt. Promenader och bad är värdelösa sätt, träning bara förstärker min känsla av värdelöshet, meditation är meningslöst... Listan kan göras lång.

Så nu sitter jag här och önskar mest av allt att shoppa bort alla pengar jag har. Vilket inte är smart för en tjej som inte ens har betalat hyran och som inte vet när (eller ens om) Försäkringskassan godkänner min sjukskrivning. Så jag är duktig och låter bli, och iställer gör jag inget annat än att stirra in i väggen.

Men jag undrar det som så många andra före mig har frågat: Hur kan man ha garderober överfyllda med kläder, och ändå inte ha något att ta på sig?


Läs även andra bloggares åsikter om shopping, ångest, beroende, ekonomi

Jag dog inte igår, fastän jag satt och stirrade på min pillersamling. Jag kommer nog inte att dö idag heller, fastän jag känner precis samma enorma meningslöshet. Tomheten finns inte bara i mig, den finns runt mig som en bubbla det inte går att få hål på. Fast jag tror att jag har slutat att försöka. Den verkliga världen, utanför bubblan, är trots allt inte så jävla rolig den heller.

Det finns ingen mening i någonting.


Läs även andra bloggares åsikter om självmord, död, meningslöshet, smärta, liv

Det är ännu en ypperligt meningslös dag. Jag längtar efter något som kan döva känslan av att vara vid liv, efter något som kan få mitt inre att komma till ro. Mest av allt längtar jag efter en överdos. Efter att gå in i mitt sovrum och plocka fram skokartongen där jag har de piller jag har fått via psykvården. Zolpidem och Imovane, Lyrica och Serquel, Mirtazapin och Lyrica. Jag har några Propavan också, men jag har hört att man inte skall ta dem vid en överdos för att de hindrar att kroppen tar upp de övriga pillrena - de som kan göra riktig skada.

Det här är inget ångest, det är inte en känslstorm av att må dåligt. Det är bara tomhet och ingenting, meningslöshet och misär. Det här är inte att inte orka leva, det är att vilja dö.
För jag vet att morgondagen inte bär med sig någon mening, jag vet att döden är min enda lindring. Det är det enda jag vet säkert.

Det finns tusen tips om hur man lindrar ångest. Promenader och varma bad, att skriva och måla, lugnande piller och droger. Men hur lindrar man avsaknaden av liv?

För jag är fast. Fast i en existens som inte är riktigt död och inte är riktigt levande. Ett slags egenhändigt ihopsnickrat limbo, där ytterligheterna pressar in mig utifrån, in i det lilla rum som kallas för mitt.

Vad hindrar mig? Rösten. Den som säger åt mig att jag skall göra det, att det är mitt enda val. Den som talar om för mig att det enda jag kan göra nu är att dö. Men jag är trotsig. Jag vill inte lyssna, jag vill inte göra som den säger. Trots att det är min största önskan.


Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ångest, liv, existens, plåga, smärta, fast i limbo

Jag börjar nästan tro att det är dags för mina duvungar att kläckas snart, för duvmamman vakar omkring dem som en hök (no pun intended). Förut, när jag gick ut och rökte, flög hon hals över huvud iväg till någonstans långt borta så for jag öppnad balkongdörren. Nu hoppar hon lite förstrött omkring och det är inte förrän jag sätter mig i stolen som hon bestämmer sig för att slyga iväg till fönsterkarmen bredvid balkongen. Och där sitter hon och tittar på mig tills jag har rökt klart. Jag vet inte om det är bra eller dåligt tecken.

Jag har i vilket fall som helst bestämt mig för att i några veckor framåt röka i mitt datorrum. Ge duvan lite space och frid till att uppfostra sina små. Och att inte ha tomatplantor på balkongen nästa sommar. Den goda nyheten är dock att det har börjat att komma tomater...


Läs även andra bloggares åsikter om duvor, duvägg, duvungar, duvskit, bygga bo, lägga ägg

Min balkong är liten. Men på den får plats en stol och tre tomatplantor.



För ett par dagar sedan upptäckte jag att det inte bara var jag som gillade min balkong, utan även en duva som smög omkring i mina plantor och under stolen. I går fick jag reda på varför.



Duvan har byggt ett bo och lagt ägg vid en av mina tomatplantor. Jaha... "Ska jag ha skrikande ungar på min balkong i all evighet nu", tänkte jag och var mycket irriterad. Lite googlande fick dock fram att duvungar bara stannar i boet i 11 dagar. Så jag får väl stå ut... Tills ungarna kläcks och flyger sin väg.

Sedan kanske jag får ha min balkong i fred.


Läs även andra bloggares åsikter om duva, duvor, bygga bo, lägga ägg

Jag vet att jag blir sämre och sämre på att uppdatera bloggen. Men jag har inte ork. Som hardcore feminist känns det lite pinsamt att erkänna det; men jag lägger den lilla ork jag har på Mannen. Jag prioriterar honom framför annat. För att jag trivs med honom, för att jag blir lite lugnare med honom, för att jag är så tok-kär att jag inte riktigt vet vad jag skall göra av mig själv. Jag kan inte förklara vad det är hos just honom som gör mig så attraherad. Men gudarna skall veta att det är jag.

Kanske är det falskt att tro att jag mår bättre med honom. För det gör jag ju egentligen inte, jag bara har andra känslor att koncentrera mig på än de svarta som annars härbärgerar hos mig.

Men nu när han har lämnat mitt hem för att gå till sitt jobb känns det tomt i min lägenhet och i mitt inre. Så jag tror att jag skall sätta mig och rita lite. Fastän jag inte förstår vad det skall tjäna till.


Läs även andra bloggares åsikter om ensamhet, saknad, tomhet, närhet

När jag mår riktigt dåligt vill jag inte ha någon i närheten av mig. Jag kan inte tolerera en enda person nära mig. Inga kramar, inga uppmuntrande ord, ingenting. För då är jag så uppe i mig själv att jag inte kan koncentrera mig på något annat än det kaos som försiggår i mig. All annan närvaro ökar bara på detta kaos.

När jag mår ganska dåligt vill jag ha någon att prata med. Någon som lyssnar och som inte bara säger "stå ut, det kommer att bli bättre" eller kommer med råd som jag inte i det läget kan ta till mig.

När jag mår lite dåligt vill jag ha en kram. Någon som stryker mig över huvudet och som säger "jag hoppas att det är bättre imorgon".

När jag mår bra... Vet jag inte vad jag vill. Det var så längesedan jag mådde bra att jag har glömt bort hur det känns.


Läs även andra bloggares åsikter om må dåligt, må bättre, smärta, närvaro, närhet

Jag tog aldrig mitt andra Zyprexa-piller igår. I mitt huvud är det, det vettigaste jag kunde göra. Jag tror inte någon annan förstår. Varför inte ta en medicin som kanske hjälper? Varför inte stå ut de första veckorna med för mycket sömn och en hjärna som alltid ligger två steg bakom?

Men det fungerar inte så för mig. Jag lever en dygn i taget. Och om det nästkommande innehåller att jag inte ens kan utföra det minimalt lilla som jag gör om dagarna - då får det vara. Då är det inte värt det. Då kommer jag att dö. Ett dygn i taget hakar jag mig framåt. Men att sjunka bara ack så lite till under ett dygn kan innebära döden för mig. Jag måste ha mening varje dag. Om nästkommande dag är meningslös, då vill jag inte längre vara med.

Men hur förklarar man det för läkare som tycker att ett par veckor av ens liv inte är något värda?



Läs även andra bloggares åsikter om medicin, självmord, att leva en dag i taget

Igår tog jag min Zyprexa. Och sov 13 timmar. Vilket är helt okej. Men när jag vaknar är min hjärna fortfarande inte med. Den fungerar inte. Och min kropp känns som om någon har slagit sönder den med hammare, fast inga märken syns.

Hur länge tar det innan man börjar sluta känna sig efterbäng som satan när man vaknar? Någon som vet hur Zyprexa egentligen fungerar?

Jag vet inte hur länge jag står ut med att inte kunna fungera ordentligt. Hur länge jag står ut med att vakna om morgonarna och inte kunna tänka.

Så... Är det någon som har erfarenhet av Zyprexa, hör av dig!


Läs även andra bloggares åsikter om zyprexa, medicin, neuroleptika, väck i huvudet

Trött, trött, trött.
Hur mycket jag än sover får jag aldrig tillräckligt med sömn. Hela min kropp värker av alltför många timmar i sängen, men ändå vill jag bara gå dit och lägga mig igen.

Ångest, ångest, ångest.
Den försvinner aldrig riktigt, bara dövas med hjälp av kaffe och cigg. Men den rullar fram och tillbaka i min kropp, likt vågor mot en strand.

Ilska, ilska, ilska.
Riktad mot mig själv. För att jag är lättirriterad, för att jag inte tolererar andra människors egenheter. Riktad mot världen. Som ger mig huvudvärk.

Tom, tom, tom.
Det finns ingenting i mig, bara ett svart hål som äter upp allt som hade kunnat vara bra.

Min hjärna är fylld av gamla minnen, självanklagelser och panik. Till råga på håller jag på och få migrän. Vilken underbar dag.


Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, ångest, ilska, tomhet

Jag lyssnar på Flogging Molly och försöker komma igång med min dag. Det är meningen att jag skall åka ut till Förorten på andra sidan staden och umgås med Mannen och Mannens son. 2,5 år gammal är det en smart unge som kan läsa siffror upp till 100, kan hela alfabetet och vet att han är älskad.

Häromdagen studsade sonen runt i soffan som en tokig och Mannen frågade lite retsamt om han var galen. Sonen svarade "Nej, jag är inte galen. Jag är pappas älskling." Och fortsatte hoppa runt i soffan.

Hur svårt jag än har för att umgås med barn försöker jag få det att fungera. För att det skulle skapa sådana problem om det inte fungerade. Men när man inte mår bra är det svårt med någon som ständigt försöker kräva ens uppmärksamhet. Men som sagt - jag försöker.

Annars är inget nytt i min värld. Personer kommer och går, jag dödar min tid och smärta med hetsätning och längtar efter rakblad. Det är meningen att jag skall ha "semester" nu. Det innebär att fram tills i början av augusti har jag inget att göra. Ingen terapi, inga samtal med psykiatrikern - ingenting. Alla har gått på semester, och PMH är inte klara med min initiala utredning ännu.

Så jag väntar spänt på att nästa månad skall börja. Då får jag veta om jag har tecken på en personlighetsstörning, då får jag veta vad som sker med mig i nästa skede. Officiellt har jag fått behandling sedan i slutet av novemeber förra året. Inofficiellt tycker jag att min behandling inte ens har börjat.

Men jag har iallafall tagit ett beslut. Jag skall imorgon börja ta mina Zyprexa. Jag skall ge dem en månad och se om det fungerar. För just nu är jag villig att göra vad som helst för att inte må såhär.



Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, behandling, relationer, barn, terapi, medicin

Pengastress och kärlekskaos. Nedbitna naglar och en sjukskrivning som varar till den 20:e augusti. Noll drömmar, noll framtidsplaner och en oförmåga att planera längre än till morgondagen. Så ser mitt liv ut just nu. Jag kan inte betala min hyra, jag kan inte sluta tänka på Mannen. Mina nagelband och fingertoppar blöder av mitt bitande, och 20:e augusti tycks alldeles för nära.

Ångest, ångest, ångest. ÅNGEST!

Helst av allt vill jag ta alla piller jag har och dö. Men mitt kontrollbehov gör att jag stoppar mig själv. Jag vill inte ändra självmordsplan från rakblad till piller. Jag vill inte... Fånigt, eller hur?


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, ekonomi, stress, kärlek, relation, må dåligt, självmord, ont

Att leva med emotionell instabilitet innebär många saker. Det innebär humörssvängningar - tvära kast och oförutsägbarhet. Det innebär att aldrig riktigt veta vad som kommer att ske nästa timme, nästa minut, nästa sekund. Det innebär att vara i en ständig bergochdalbana, som aldrig tycks ta slut.

Men det innebär också att man inte alltid riktigt vet vad man känner. När man slängs mellan panik och att inte bry sig, vilket av det är mest "sant"? Att vara arg och ledsen blandas till någon form av upprördhet som inte kan definieras eller förklaras.

Det märks framförallt i min relation till Mannen. Jag vet inte hur jag mår, jag vet inte vad jag tycker, jag vet inte vad det är jag känner - inte ens om det är bra eller dåligt. Och jag vet inte varför. Är jag ledsen för att jag är ledsen, eller är jag ledsen för något som han har sagt? Eller är jag bara upprörd, borde jag egentligen vara arg? Det är sjukt jobbigt att inte veta vad man själv egentligen känner. Så jag ignorerar allt. Även det som kunde ha varit bra. För jag litar inte på mig själv. Och jag känner inte det jag känner.



Läs även andra bloggares åsikter om emotionell instabilitet, instabilitet, humörssvägningar, relationer, känslor, affektioner

Gårdagen spenderades i horisontell position. Soffan, sängen, eller på balkongen där jag låg platt på mage för att försöka komma åt fågelskiten i hörnen.

Vet inte vilket som är värst - måsar eller duvor? Jag tror nästan det sistnämnda, de är mycket mer närgågna.

Idag är dagen då solen skall komma åter, säger SMHI. Jag vet inte om jag litar på det. Men kanske är det värt ett försök att ta sig utanför lyan en stund och in bland gräs och stenar.


Läs även andra bloggares åsikter om städning, fågelskit, sol, värme