charlyene against the world

Jag har varit supertrött hela dagen, men nu är den över. Jag lyckades ta mig till tatueringsmässan, jag somnade inte när Frugan blev tatuerad, och vi såg delar av The Lizardman's show.

Vi lyckades till och med hålla i oss ett par cider emellanåt.

Det kändes rätt nice. Jag funderade ett tag på att pierca bröstvårtan, men de hade så ont om tider att jag struntade i det.

Nu skall jag försöka sova. Jag hoppas att det går. Godnatt!

Okej, så jag är inte världens mest självsäkra människa. Jag är inte typen som tycker att jag är dödsnygg eller är övertygad om att killar sitter hemma och runkar till deras hjärnbilder av mina bröst. Och jag har social fobi. Jag gillar inte människor, och jag gillar absolut inte människor i grupp. Om jag inte kan vara anonym och försvinna, som typ i en folkmassa. Då är det helt okej.

Så idag, när jag skall tillbringa flera timmar bland människor jag känner litegrann, vill jag se hyfsat snygg ut. Men vädret ger mig klädångest! Det är så mycket enklare på sommaren, när man bara kan dra på sig en kjol, ett linne och lägga ner en tröja i väskan så är man klädd. På vintern måste jag fundera över vad jag skall ha på mig, fundera över om det är snyggt nog och om det är varmt nog. *suck*

Jag hade en plan, jag hade en snygg outfit klar och färdig. Men idag regnar det, blåser snålt och är inte mer än fyra grader ute. Och min outfit var definitivt gjord för varmare väder. Så nu sitter jag här och klagar över att jag inte ens kan bestämma vad jag skall ha på mig.

Hela veckan har varit en story av dålig sömn. Trubbel med pillren, trubbel med mardrömmar, trubbel med insomnandet, trubbel med uppvaknandet.

Igår, efter tre glas vin med familjen (inklusive syster), lyckades jag visserligen somna. Men jag vaknade om och om igen, allt tätare efter att morgonen kom närmare. Sammanlagt har jag sovit ca 5 timmar. Jag önskar att jag kunde gå och lägga mig igen, men det går inte för idag är det tatueringsmässan. Och jag har lovat Frugan att följa med henne dit.

Why, oh why???

Det finns de som påstår att människan är lat. Det finns de som påstår att människan inte tar ansvar för hennes egna handlingar. Att vi gärna skyller ifrån oss. Jag håller med. Det finns absolut tendenser hos människan som gör att vi alla vill slippa ta tag i jobbiga saker, slippa reda upp det garnnystan som vi själva har trasslat in oss i, slippa städa upp vår egen skit. Jag tror dock inte att denna tendens hos det mänskliga beteendet är speciellt betydande.

Det finns många andra sidor hos människan, som exempelvis viljan till makt. Makt över andra, men också över oss själva. Makt att kunna kontrollera vad som händer och sker omkring oss. Om vi inte har denna makt känner vi oss hjälplösa. Och hjälplöshet leder till passivitet.

Solidaritet må vara ett ord som får stå i skamvrån hos dem som befinner sig långt ut på den politiska vänsterkanten. Men utan solidaritet känner vi oss hjälplösa. En människa är ofta inte tillräckligt för att kunna förändra, inte ens det egna livet. Vi är alla beroende av andra. Min ekonomi, för att ta ett exempel, är beroende av att andra betalar skatt. Pga detta kan staten ge mig bidrag och lån så att jag kan studera, eller som nu, ger mig sjukpenning när jag inte kan klara av studierna. Så ett stort tack till alla er som betalar skatt: Ni gör så att jag överlever!

Men det finns också tendenser hos människan att skylla saker på den egna personen. Ett exempel är en vän till mig som känner sig osäker på sitt jobb, då hon aldrig får någon feedback, vare sig positiv eller negativ. Och hon skyller på sig själv för att hon aldrig får respons.

Eller som min syster som sökte över 100 jobb innan hon fick ett. Och hon skyllde det på sig själv.

Listan på saker som jag beskyller mig själv för, och som jag känner skuld över, kan göras lång. Ett exempel är min depression. Jag beskyller mig själv för den. Men jag vet inte hur jag skall "ta ansvar" och ta mig ur den. Jag vet helt enkelt inte hur man gör.

Jag tror aldrig jag har haft en mer ingående konversation med en människa som aldrig har beskyllt sig själv för något. Det är också en del av det mänskliga beteendet.

Jag vaknade inte förrän strax efter ett idag. Detta faktum kan bero på att jag är ständigt trött, att jag gick och lade mig sent igår och att jag inte tog någon Stilnoct, utan istället proppade mig full med Atarax. Visst, jag somnade relativt snabbt (efter ca en timme), men nu är jag efterbäng som fan. Jag skall spendera dagen med att försöka komma ur detta för att sedan åka till mina föräldrar (igen) då min syster kommer hit.

Syster yster och syster dyster. Det är vi två. Fattar inte hur syrran kan vara en sådan "normal" människa, när jag är ett vrak. Kanske är det sant som jag fick för mig häromdagen: Att det första barnet skaffar man för att man vill ha barn, det andra för att barn nummer ett skall få ett syskon. Oh yes, min syster är äldre än mig.

Kanske borde jag vara tacksam över att inte vara en sådan som aldrig funderar över livets hemligheter och dödens möjligheter, kanske borde jag vara tacksam över att ha fått se saker ur andra perspektiv. Men såren är för blödande för att jag skall kunna känna något annat än ångest.

Ann Heberlein, forskare i etik, påstår att Sverige är ett land där vi rationaliserar bort skuld genom att lägga den på någon annan, dvs att offergöra oss själva istället för att ta ansvar. Well, well...

Hon har en poäng, men den slår fel. Svenskar lägger förmodligen inte skulden på andra i högre grad än exempelvis engelsmän (någon som har några siffror på detta???). Men visst är det lätt att i ett individualiserat land som Sverige att inte själv ta ansvar, för det ansvaret man bär är redan tungt och man har ingen som backar upp en. Ingen som hjälper en.

Nu skulle väl Heberlein påstå att jag skyller ifrån mig också, dessutom på något så ospecificerat som kultur. men skall man ignorera kulturella faktorer?

Kanske skyller vi svenskar ifrån oss mer än säg indier. Jag vet inte. En sak vet jag dock: Det är en förjävlig värld vi lever i, och det finns inte ett skit som jag kan göra åt saken.

Läs mer här.

Jag har försökt att bota min ångest med kaffe, shopping, Atarax och sjukgymnastik. Inget fungerar. Nu är jag inte bara fylld av ångest, utan också trött - samtidigt. Well, well...

Skall nog spendera resten av dagen med att äta ostbollar, kolla på konstiga dokumentärer och sy på mitt lapptäcke.

Är det detta som kallas ett liv?

Tog en Stilnoct igår. Kan inte sova utan dem. Kan tydligen inte sova med dem heller. De fick mig att må så illa att jag kräktes tre gånger. Och kunde ändå inte sova. Och när jag väl somnade drömde jag om avgrundsdjup och droger. Gula och gröna droger i flytande form som injicerades i min rumpa. Och som fick mig att skrika. (Borde det inte vara tvärtom?)

När jag slutligen vaknade mådde jag fortfarande illa. Och kände mig... bara fel... Ångesten ligger och lurar, jag har tagit en Atarax men det hjälper fan inte. Jag vet inte hur jag skall överhuvudtaget orka ta mig någonstans, orka ta mig till sjukgymnasten, orka ta mig till affären och handla. Orka överhuvutaget.

Någon som har några tips?

Att försöka klara mig utan stinoct går inte speciellt bra. Jag kan helt enkelt inte sova. Och utan sömn blir jag tokig. Men jag poppade ett piller ikväll för jag måste ut relativt tidigt imorgon. Och nu mår jag så illa att jag har kräkts fem gånger. Dessutom är jag hög. Det är inte en bra kombination. Det blir nog ingen sömn för mig inatt, ser det ut som.

Hur klarar man sig utan sömn?

Min psykiatriker påpekade för mig att såsom man beter sig i smått, så beter man sig ofta i stort. Och visst finns det typfall i min bakgrund, som säger ganska mycket om hur jag är som person. Manipulerande och osäker...

Som när jag var ca 7 år gammal och skulle börja med judo. Jag kände ingen som höll på med det. Och när jag kom dit kände jag mig jävligt dum. Korkad. Jag kände att jag inte passade in. Där fanns en massa kids i vita judo-kläder, som var mycket bättre än mig. Som var självsäkra. Så under uppvärmningen började jag gråta. Och kunde inte sluta.

Tillslut kom instruktören fram till mig, och frågade vad som var fel. Men jag kunde inte säga vad det var. Redan då kunde jag inte prata om känslor. Så det slutade med att jag och morsan åkte hem. Utan att säga ett ord om det som hade hänt. Och jag gick aldrig dit igen.

Det har varit en fin födelsedag. Jag har inte gjort mycket, mest suttit hemma och pratat i telefon. Sedan gick jag, Tildus, Nathaly och E och käkade. Turkisk mat som var helt okej. Sedan tog jag och E en öl innan vi åkte hem. Jag har inte spenderat ett öre på denna kväll, mer än ciggen jag köpte på vägen hem.

Jag älskar mina vänner. Så stort tack till er som följde med, och no hard feelings till er som inte gjorde det.

Idag fyller jag år. 26 år gammal (ung?) blir jag idag. Eller snarare har redan blivit eftersom jag är född tidigt på morgonen.

Vi skall gå ut och äta, jag och några vänner, ikväll. Jag får dock inte veta något om planerna. Inte ens vart vi skall. men det blir nog skoj.

Jag minns inte mycket av tidigare födelsedagar.
Jag vet att när jag fyllde tre fick jag lackskor som jag var mycket stolt över.
När jag fyllde nio var vi i fjällen och åt världens äckligaste tårta.
När jag fyllde 11 eller 12 hade jag kalas.
18-årsdagen firades i Haga med familjen. Sedan gick vi ut på krogen, jag drack tequila och mådde illa.
Förra året, nummer 25 i ordningen, firades i Slottskogen med picknick och vin med Frugan och Tildus. sedan gick vi och drack drinkar och blev snorfulla. Det var mycket trevligt.

Annars minns jag nästan inga av mina födelsedagar. Är inte det konstigt?

Idag: Apoteket och häng med Frugan. Det är typ min enda plan. Tror inte att jag orkar så mycket mer än så. Kanske kolla på någon film och sy lite på lapptäcket. Det börjar komma till form nu. Jag vet dock inte om jag tycker om det.

Det är så svårt att avgöra om något är snyggt eller fult, bra eller dåligt. Svårt att avgöra om något har något värde alls.

Hur vet man?

Middag hos föräldrarna igår. Vi åt gravad lax, potatis och sill. Kyckling och revbensspjäll. Getost och knäckebröd. Choklad, vit chokladmousse och bubbelvin. Det var längesedan jag var så mätt.

Klockan 6 imorse vaknade jag med ont i magen. Men jag lyckades somna om. Tur det.

Nu är jag hemma igen. Och skall försöka göra något med min dag. Tror att jag skall börja med att göra lite kaffe.

Nu sitter den på min arm: Min andra tatuering.

Det står Acquired Taste. Det är jag i ett nötskal.

Synd bara att jag har tappat bort sladden som skall gå mellan mobilen och datorn, annars hade ni fått se en bild.

14 minuter tills jag skall gå till spårvagnen. Vad gör man på 14 minuter? Jag är uppfixad, uppstylad och upppiffad. Jag orkar inte diska eller byta lakan. Så jag sitter bara och väntar. På att jag skall gå till spårvagnen. 14 minuter av mitt liv som försvinner in till ingenting. Jag kommer förmodligen inte ens minnas dem imorgon. 14 meningslösa minuter.

Är det såhär det skall vara? En väntan på döden. En väntan på ingentinget. Endast små, korta stunder som betyder något. Men inte ens de spelar alltid roll.

14 minuter av ingenting.

Sitter och äter frukost efter att ha kämpat med att ta mig ur sängen. Det blev sent igår. Satt hemma hos E och sydde på mitt lapptäcke och drack äggtoddy utan toddy. *mums*

Men jag är tvungen att ta mig upp. Idag skall jag göra tatuering nummer två!

Och sedan åka till föräldrarna för den obligatoriska påskmiddagen. *suck* Varför skall det kännas så jobbigt att umgås med min familj? Varför skall det vara en plåga att hälsa på ens egna föräldrar? Jag önskar att jag antingen kunde släppa dem, eller ha en hyfsad relation till dem. En som inte innebär att jag ljuger för dem, och håller tyst om allt som är viktigt för mig. En familj som jag faktiskt bryr mig om.

Det är snöstorm ute. Men det känns okej ändå. Bättre än regn. Dock inte lika bra som sol.

Det är påsk. Högtiden vi firar för att Jesus dog och återuppstod. Eller något i den stilen. Att man ungefär vid denna tid på året firade fruktbarhet och vår långt innan kristendomen kom, det spelar väl ingen roll idag. Inget spelar någon roll. För traditioner förändras och övertas och flyttas. Kulturer snappar upp saker och gör dem till sina egna.

Själv vill jag ha blommor i överflöd och mångfald. Det är min tribut till fruktbarheten.

Igår satt jag hos psykiatrikern igen. Samma visa, samma sak som sägs. Varför går jag ens dit? Jag bara gnäller...
När jag gick därifrån kände jag ingenting. Som vanligt.

Sedan gick jag en tur på stan, passade Noah för första gången helt själv. Det var chill, han sov hela tiden.

Idag skall jag träffa Frida. Hänga, dricka kaffe och snacka skit. Som vanligt.

Allt känns meningslöst.

Jag har ont i magen. Jag tänker på alla saker som kommer att ske, som jag måste ta itu med. Det är inte många, de är egentligen inte jobbiga, men just nu känns minsta sak som om att det kommer att knuffa mig över kanten.

Hur kan mitt liv ha blivit såhär? Så långsamt, så jobbigt, så patetiskt? Vad har jag gjort för fel?

Jag vaknar och det är snö ute. SNÖ!!!

Fy fan. Igår var det vår, idag är det vinter. Det är som aprilväder... Och det är bara mars.

Så vad göra? Sitta inne och inte ta sig från lägenheten är ett hett tips. :-)

Jag vaknar halv 10 av att min fru messar och säger att det är varmt ute. Inte varmt, som i lite sådär-varmt, utan VARMT!!!

Jag studsar upp ur sängen och drar mina svettiga fingrar genom håret och letar efter cigg och tändare, som jag naturligtvis har förlagt sista gången jag var ute och förstörde mina lungor igår, för jag var så bäng på piller att jag inte visste vad jag gjorde.

Men när jag väl har kommit ut, så inser jag att Frugan har rätt! Det är varmt. Det blir latte på bänk och dösnack idag. UNDERBART!!!

Jag vill ha vår. Riktig vår som värmer och som smeker min hud. Som tröstar min slitna själ. Jag vill kunna sitta ute och dricka latte tills jag nästan kissar på mig, och titta på träden som blommar.

Det blir inte mycket gjort. Syr, pysslar och hänger med folk. Det finns massa saker som jag borde göra. Men jag orkar inte. Jag känner mig handlingsförlamad.

Men igår hängde jag med Frugan, köpte en fint litet cigarettmunstycke och pärlor och hade jävligt kul. Sedan mötte jag upp Tildus och, Noah och Freddan. Vi fikade, snackade skit och jag skrattade massor.

Det är skönt att skratta, det är skönt att kunna känna sig glad, det är skönt att kunna bara snacka. Det var precis vad jag behövde. Komma ut ur min egen värld en stund. Men det gjorde att allt det som jag egentligen skulle ha gjort igår lades på is. Och idag orkar jag bara inte. Hur kan man känna sig stressad över ingenting?

Jag försöker vänja mig av med att ta Stilnoct varje kväll för att kunna sova. Mest för att de senaste kvällarna har jag mått illa och kräkts en timme efter att jag har tagit dem, och sedan inte kunnat sova ändå.

Men det är jävligt svårt. sömn är oerhört viktigt för att jag ska kunna fungera någorlunda normalt. Jag somnade runt 2, vaknade fyra gånger under natten och bara kände att allt var jobbigt. Runt nio imorse gav jag upp. Då hade jag sammanlagt lyckats få 5 timmars sömn.

Tildus vill att jag ska hem till henne och kolla fotboll i eftermiddag. Jag har ingen som helst lust. Men jag känner mig som världens sämsta vän om vi inte hänger snart. Jag måste ta mig samman.

...solen kikar fram känns allt mycket lättare. Dags att flytta till ett varmare land kanske?

Jag har sytt hela dagen. Nu är alla lapparna på plats på lapptäcket. Let the fun begin, som man säger. Nu skall jag brodera in massa fåniga citat på. Så får vi se vad som händer sedan...

Mitt i en mardröm om Flodhästen ringer telefonen - på riktigt. Jag svarar inte. Jag är full av meningslöshet och avsky. Det tar en timme innan jag tar mig ur sängen för att kolla vem det var som störde min sömn - Universitetet. *suck* Jag orkar inte ringa upp, jag vet inte vad de vill, jag bara går omkring och funderar på det och skapar ångest hos mig själv. Jag är expert på det. Expert på att få mig själv att må kasst.

Men snart är lapparna i lapptäcket isydda. Det är en och en halv rad kvar. Sedan skall jag göra snygga kanter och börja brodera. Det är vad jag skall ägna dagen åt. Gudarna skall veta att det är det mest vettiga jag kan komma på just nu.

Det gick inte som jag ville igår. Visst, vi åt middag, vi drack drinkar och snackade. Men jag sydde inget på lapptäcket, och snacket var inte trevligt. Det rörde upp massa gammal skit. Alla lögner och all idioti. Jag har skadat människor som inte förtjänar det. Om, och om, och om igen. Och det finns ingen som känner mig. Inte ens jag själv...

Jag mår riktigt kasst. Jag vill ta den där lilla fruktkniven jag äger som har en så vacker spets och dra den längs underarmen. Riktigt djupt.

Jag vet att jag säger att jag vill ha känslor. Jag vet att jag säger att jag vill vara en riktig människa, som känner saker och handskas med dem. Men nej... När känslorna väl är här, när ångesten river i mig som om den kommer att klösa sönder mig inifrån - då vill jag inte mer. Jag har ångrat mig. Snälla, låt mig gå tillbaka till att vara den känslokalla sociopat som jag har varit under de senaste åren.

Eller döda mig.

Jag skall åka hem till E. Jag ska sitta på hennes golv, sy på mitt lapptäcke och dricka drinkar baserade på vanilj- och hallonvodka. Hon skall laga mat åt mig. Det kommer att bli en underbar kväll på slottet! ;-)

USA:s president, Bush den yngre, har återigen visat vad han anser om mänskligheten och de mänskliga rättigheterna. Han lägger in sitt veto mot ett lagförslag som skulle förbjuda vissa onödigt grymma förhörsmetoder. Tortyr, med andra ord. Ett veto mot tortyr.

Och han är verkligen eufemismernas praktexempel, då han kallar dessa för "alternativa förhörsmetoder" som har "utvecklats för att förhöra världens farligaste terrorister". Så... Desto farligare brottsling, desto hårdare förhör? Det finns väl en viss logik i detta, om man bortser från att mänskliga rättigheter gäller ALLA. Och Bush verkar bortse från ganska många saker...

Läs här.

De senaste dagarna har det varit sol. Riktig sol som värmer och lyser upp min värld. Jag har varit äckligt positiv och suttit ute och druckit latte och irriterat mina vänner.

Jag har hängt med Tildus + Noah, Frugan, en kort stund med Flodhästen och sagt hej till Publiken.

Men nu är det grått ute och mitt humör vänder nedåt. Det är tur att jag har mitt lapptäcke att sysselsätta mig med.

Jag lyckades somna om runt sex. Och sov till åtta. Och låg sedan i sängen en timme och dagdrömde.

Nu sitter jag här med min gröt och mina planer för dagen. Duscha, träffa Tildus & Noah, och sedan fortsätta på min nya hobby - att sy ett lapptäcke!

Ja, ni läste rätt. Jag, världens mest inkonsekventa människa, skall göra ett lapptäcke. Av gamla kläder. Ochb jag skall fylla det med citat och sentenser, patches and pearls. Det är vad jag skall ägna min sjukskrivning åt!

Klockan är halv fem på morgonen. By most logic så borde människor sova nu. Men när jag tittar ut ur mitt fönster kan jag se fyra nio-våningshus och i dem finns det fem lägenheter där ljuset är tänt. Alla dessa människor kan inte ha glömt att släcka. Det finns alltså människor som är vakna nu!

Jag borde också sova. Men jag kan inte. Vaknade och mådde illa, åt chips och kan fortfarande inte sova! Det är tredje gången som jag vaknar inatt sedan jag lyckades somna vid 11. *suck*

För en gångs skull är jag på riktigt bra humör! Solen strålar och värmer, jag har hittat saker jag har letat efter länge (som svarta kängor och en The clash-tshirt) och jag har hängt med Frugan. Vi har snackat och druckit kaffe i solen, kollat i konstiga affärer och imorgon skall jag klippa mig!

Mindre bra är att jag tappade bort mina solglasögon, men jag skiter i det, för jag mår bra! Hurra, hurra!

Visst, jag har spenderat pengar jag inte har. Visst, jag rökt för mycket. Men shit the same!

...inte lyckas svälja sina piller ordentligt och de ligger lite för länge i munnen och löses upp, så börjar de bränna. Riktigt ordentligt.

Tro mig, jag vet.