Jag borde variera mitt läsande

Dagen passerar som de flesta andra dagar, men med ett undantag: Jag klarar av att läsa. Fråga mig inte varför, jag kan inte se någon specifik anledning till varför koncentrationsförmågan är större idag än andra dagar. Men jag utnyttjar den. För jag älskar att läsa, och det är en sorg när jag inte klarar av det.

Erkännas bör att jag är ensidig i min läsning; det mesta jag läser handlar om sociologi/samhälle/politik/historia. Just nu läser jag om en grundbok om ekonomisk historia, mest för att den senaste boken jag läste handlade om nyliberalism och jag kände att jag behövde lite mer bakgrund till fenomenet. Ensidigheten gör att jag ofta fastnar i samma tankespår: Hur är världen beskaffad, och hur kommer det sig att den är beskaffad på detta vis? Och ofta kommer även tankarna kring om världen kunde se annorlunda ut och hur den isåfall skulle se ut. Jag vill inte leva i en värld där rationellt vinsttänkande dominerar. Jag vill inte leva i kommodifierad värld där allt har ett värde i form av vinst eller förlust. Jag vill inte leva i en värld som utgår från att jag är en rationell aktör som har obegränsad tillgång till information och utifrån denna information gör mina val, som handlar om vinst eller förlust.

Jag borde läsa mer romaner. Kanske skulle det hjälpa mig att se en annan värld, en värld där känslor, värden och traditioner får ta plats. För de böcker jag läser nu framställer världen som kall och beräknande. Och jag tror inte att jag klarar av att leva i en sådan värld.

/Charlyene - drömmer om utopia

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Att försöka fylla tomhet med kunskap

Jag skrev ner lite tankar, men blev bara ledsen och tom av att tänka. Hur skall jag kunna engagera mig i mitt liv, om det känns som om jag inte har ett inre jag? Hur skall jag kunna bry mig om något, när världen omkring mig ständigt känns overklig? Hur skall jag kunna få bukt med mina känslor när jag för det mesta känner inget? Jag vet inte ens vad är fel, är det något fel, inbillar jag mig bara - men om så, varför drömmer jag ständigt om att dö? Fast å andra sidan, om inget är verkligt - vad spelar det för roll om jag dör?

Jag orkar inte tänka. Min hjärna är fylld av tankar jag inte förstår, som jag inte orkar med. Jag begraver mig själv i böcker, försöker läsa mig till all världens kunskap i hopp om att den skall kunna fylla min kroniska tomhet. Men helvetet är inte en plats på jorden, det är något vi bär inom oss. Jag dövar smärtan med biografier och facklitteratur, med romaner som "talar till mig" och som för en stund får mig att tro att en annan värld väntar runt hörnet.

Som den duktiga flicka jag är läser jag Margaret Atwood och Joyce Carol Oates, Oscar Wilde och Carl Jonas Love Almqvist, Andreas Roman och Kazuo Ishiguro, George Orwell och Mare Kundre... (Bara för att nämna några.) Jag läser om trangender och prostitution, queer och biologism (bara för nöjet att kontrastera), The Clash och Jim Morrisson, om Marx, Weber, Foucault, Nietzsche samtidigt som jag läser texter av dem. Jag läser om neoliberalism och liberalism och liberalanarkism och framförallt läser jag böcker jag egentligen avskyr, som Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg och jag kärks nästan på hans förenklade resonemang som hoppar över minst tre viktiga steg på varje sida, hela boken igenom...

Men jag undrar när bubblan skall spricka? När kommer jag att bli genomskådad? Jag framställer mig själv med fina ord och vackra fraser, med resonemang jag har stulit från andra och stundtals även egna tankar. Men jag är inte tillnärmelsevis så bra som människor tycks tro. Jag läser för att dämpa min tomhet, min ångest, min känsla av att inte vara verklig, av att inte ha ett jag att hålla fast vid. Och jag använder min kunskap genom att slänga den i ansiktet på människor, för att få dem att tro att det faktiskt finns något bakom den mask som kallas mitt ansikte, något som är en verklig person. Det värsta är att många tycks uppskatta min verbala förmåga, min relativiserande form av konversation. Ingen tycks genomskåda vem jag är. Så... vem är egentligen lurad - jag eller dem?

/Charlyene - tom

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Inside a Cutter's Mind

Okej. Så jag har läst ut:

Inside a Cutter's Mind - Understandning and Helping Those Who Self-Injure
av Jerusha Clark & Earl Henslin.


Boken handlar om de människor som skadar sig själva. Den tar upp olika former av självskadebeteende, exempelvis skära sig själv, bränna sig, medvetet bryta egna ben, etc. I första hand vänder sig boken till anhöriga, och försöker förklara varför människor skadar sig själva, och vad man som anhörig kan göra för att ge stöd. Den vänder sig mot att självskadare enbart är uppmärksamhetssökande eller bara "går igenom en fas", och försöker istället ge en mer nyanserad bild. Tonvikt läggs vid att den självskadande är uppfylld av känslor (negativa sådana) som han/hon varken kan hantera eller uttrycka, och därför blir självskadandet ett slags förmedlande av känslor genom den egna kroppen. Vad oförmågan till att hantera och uttrycka känslor kommer från till en början diskuteras även, och där läggs vikt vid emotionell, psykisk eller fysisk misshandel i barndom.

Boken är ganska ytlig och har en stark ton av populärvetenskap. Men visst, den är lättläst och inte alltför snett ute. Förutom när det gäller en sak: Religion. Clark är uppenbarligen kristen, och verkar anse att tro är ett viktigt verktyg för att den självskadande skall sluta med detta beteende och hela sig själv. Så pass viktigt att ett helt kapitel har ägnats åt andlighet. För mig, som ateist, är det både fånigt och nedslående, ungefär som att man aldrig kan bli frisk från självskadande beteenden om man inte accepterar Jesus i sitt liv. Detta gör det svårt för mig att ta till mig boken, även om den har en del poänger.

Dessutom är det svårt att ta böcker som dessa på allvar, eftersom de bara räknar upp de mest vanliga formerna av självskadebeteende. Böckerna känns pga detta förenklade och populariserade, för att inte tala om exkluderande. Boken tar också alltför lätt på det enorma behov som självskadebeteende kan skapa, ett behov som blir ett beroende.

/Charlyene - som anser att människor borde tro mer på sig själva och mindre på gud

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lite läsning att roa mig med

Posten kom tillslut, men det var bara reklam som damp ner i lådan, så jag orkade inte stanna kvar hemma. Jag följde med Frugan in till stan, käkade vegetarisk sushi till frukost och knatade sedan i ösregnet bort till biblioteket. Det tog 20 minuters väntan i kö och en massa strul i kassan för att få ett nytt lånekort (det gamla är borttappat), men tillsist fick jag det och tog mig upp en våning. Idag är det "hitta böcker om psykiatri"-dagen.

Jag lånade:
Inside a cutter's mind - Understanding and helping those who self-injure av Jerusha Clark och Earl Henslin
Panikboken - En berättelse om borderline av Kaj Hedman
Diagnosens makt - Om kunskap, pengar och lidande av Gunilla Hallerstedt (red.)
En bok om borderline av Clarence Crafoord

Någon som har läst någon av dessa?


Nu kollade jag visserligen inte så noga, men av de böcker som fanns inne verkade det som om alla böcker om borderline var skrivna under 1990-talet. Är inte det konstigt? Borde det inte ha kommit någon sedan dess? En bok om borderline kom t.ex ut 1986, och det är ju för fasen 22 år sedan!

Någon som vet? Någon som har några tips på bra böcker om borderline att läsa? Någon som har några tips på böcker om borderline som bör brännas?

/Charlyene - som tycker att bokbål inte alltid är en dålig idé

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ang. sträckläsning

Efter att ha hängt med E en betydligt längre stund än jag står ut med de flesta människor skulle jag ta min välputande mage och släpa mig hemåt. När jag har parkerat mitt inte fullt så välputande arsle på en bänk på Järntorget för att invänta min vagn ser jag reklam för Bodströms nya bok Rymmaren. Vilket hade kunnat vara ganska ointressant, då jag varken gillar Bodström eller deckare. Men under står det ett fint litet utdrag ur någon recension av boken. Det korta, självklart positiva (det är ju reklam) omdömet avslutas med ordet Sträckläsningläge och jag ryser.

Om jag någonsin skriver en bok vill jag fan inte att någon skall sträckläsa den! Och jag gillar inte böcker som jag känner att jag vill sträckläsa. Jag vill ha en bok som biter tag såpass att jag måste stanna upp och tänka, en bok som sveper sig kring mitt hjärta såpass hårt att jag helt enkelt måste ta en andningspaus. En bok som är så vacker att jag står still ett tag och läser om och läser igen.

Är det verkligen beröm att säga att en bok är till för att sträckläsas? För mig är det bara negativ kritik. En bok som sträckläses stannar inte kvar hos läsaren. Den läggs undan och glöms bort. Nej för fan. Nej tack till sträckläsning!

/Charlyene - som anser att böcker bör avnjutas långsamt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Läslusta? Inte direkt

Jag tog idag en titt på GP:s uppradning av böcker som kommer att publiceras under de närmaste månaderna. Jag kan inte påstå att det finns en enda en av dem som gör mig sugen på att springa till bokhandeln och köpa dem när deras utgivnings-datum är inne.

Dessutom är artikel-formatet skamlös dåligt. Alfabetisk ordning, inte på författare eller ens boktitlar, utan ord som artikelförfattarens slumpmässigt har valt, lockar inte till något annat än plågsamma minnen av urusla dikter jag skrev i fjärde klass, där den första bokstaven i varje rad bildade ett ord. (Det finns säkert ett fint ord för vad den sortens dikter heter. Någon som vet?)

Jag tror att jag håller mig till min egen slum-shopping av böcker, som mer går ut på att gå in i en bokhandel och planlöst ströva runt tills jag hittar något intressant.

En speciell plats i helvetet

Jag har precis sträckläst Liza Marklunds och Lotta Snickares Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Det är inte en bra bok - samtidigt som den är fantastisk.

Bokens disposition består av tre delar: Första delen behandlar hur genus skapas genom familj, dagis och skola. Andra delen rör hur denna genusuppdelning tar sig uttryck på arbetsmarknanden (och till viss del inom familjer). Sista delen är en lista på tips för hur man som kvinna undviker de "minor" som man ofrånkomligen kommer att trampa på om man inte bara lutar sig tillbaka och accepterar sin egen underordnade ställning.

Här presenteras forskning och statistik som visar på att kvinnor är underordnade, och att jämställdhetsarbetet motarbetas av framförallt män. Men också att många kvinnor väljer att blunda. För det är enklast så. Här finns klassiker som de fem härskarteknikerna, men också personliga berättelser från författarna om hur de har diskriminerats pga sitt kvinnliga genus.

Boken är inte bra för den presenterar inget som jag inte redan vet. Ingenting som jag inte redan har diskuterat, funderat över, stött och blött. Den är säkert underbar för de som ännu inte är övertygade feminister, eller för de som är feminister men inte har fakta nog att backa upp det. Samtidigt är den en spark i magen, då boken presenterar fakta på ett sätt som gör att man kan inte undgå den. Att avfärda boken är som att avfärda åratal av forskning.

Tilläggas bör att jag läste boken på strax över en timme. Lättläst och rolig. Men också deprimerande. För hur man än vänder sig tycks man ändå alltid ha arslet därbak...

Intresserad av fler bokrecensioner, skrivna av "svenska folket" (whatever that means...). Det finns massor här.

Europe (in theory)

Europe (in theory) är en bok skriven av Roberto M. Dainotto. Den kan ses som ett komplement till Edward Said's Orientalism, då de båda tar upp ett ämne, men ur två olika synvinklar. Båda böckerna handlar om skapandet om Europa och det europeiska, dvs Europa som geografisk kontinent, sammanhållen av ett europeiskt folk som har liknande värderingar och seder. Men där Said visar på hur Europa för att kunna konstituera sig själv var tvungen att skapa Orienten som "den andre", visar Dainotto på hur "den andre" även fanns i det geografiska Europa, nämligen i syd.

"The PIGS" (Portugal, Italien, Grekland och Spanien) är inte riktigt som Europa, de har historia, självklart, men har sedan den romerska antiken inte lyckats att frambringa någon större progression. De har istället större band till Orienten och speciellt till den muslimska arabvärlden. Lite bakåtvända, och (under den tid när klimatteorier var på modet) styrda av ett klimat som tog bort sans och förnuft. Som om dessa länder vore våra kusiner - vi besöker dem gärna, men vill inte ha dem alltför tätt inpå.

För att skapa "Europa" och eurocentrismen var det alltså tvunget inte bara att skapa Orienten som motpol, utan även deklarera var Europas "centrum" fanns; och detta definierades ofta som Frankrike, Tyskland eller England - beroende på vem man frågar och vilken tid denna person levde i. Dessa var (är?) de "moderna" länderna, de som är civiliserade och utvecklade. De har framgång.

Medelhavsländerna å andra sidan har sin historia, men inget mer. Ruinerna från antiken, de små rustika byarna - men ingen intelligentia, ingen kulturell elit.


Det är en spännande historia som Dainotto visar på. Hur Europa delades i två - nord och syd - och hur dessa delar är som två delar av ett pussel som inte riktigt verkar passa. Nu väntar jag bara på någon som skall skriva samma historia, men om Östeuropa! För det "riktiga" Europa är trots allt den nordvästra delen - allt annat är bara bihang.

Historiens stora frågor

Igår läste jag ut Big Questions in History, redaktör Harriet Swain. Det är en bok som jag kan rekomendera för alla som är lite filosofiskt lagda. För boken tar upp frågor som länge har varit på tapeten i historieämnet; som tex: Vad är historia? Varför utvecklas civilisationer? Varför börjar krig? osv, osv...

Boken är upplagd så att först kommer en fråga och en "insatt" i historieämnet svarar på den, tex en professor eller liknande. Sedan får en journalist svara på samma fråga, och ge flera olika perspektiv, så att boken inte ensidigt betonar vad just en specifik professor anser.

Alla texter är inte jättebra, men boken är lättläst och rolig. Och får en ibland, stundtals, att tänka i nya banor...

Orientalism

Jag har precis läst ut Edward W. Said's bok "Orientalism". Den publicerades 1978, och är än mer aktuell idag, då den beskriver och analyserar förhållandet mellan "Västvärlden" och "Östvärlden", speciellt relationen mellan Europa och arabvärlden, med fokus på islam.

Det är inte en vacker bild. Europa (och sedan 1900-talet även USA) har byggt upp en bild av Orienten som "den andre", "den mörke", "den farlige". Islam som religion är bakåtsträvande och araber är lögnare och lata.

(George W. Bush har uppenbarligen inte läst denna bok. Han borde göra det. Kanske skulle det få honom att han bara är en marionettdocka i ett spel om den hegemoniska makten om vem som har rätt till vad. Fast det kanske han redan är medveten om...)

Vad Orienten som geografisk plats egentligen har stått för har skiftat under århundradena, men jag skulle vilja påstå att det idag gäller först och främst Mellanöstern och först och främst islam i Mellanöstern. Islam, detta mörka hot som kommer med våld och terror. Att terror finns eller har funnits inom nästintill alla religioner är inte viktigt. Inte heller att relationen mellan islam och Al-Quida är ungefär som relationen mellan kristendom och KKK.

Ett folk straffas för vad en extremistgrupp gör.

En av de stora - har det sagts

Jag kan inte påstå att jag har läst speciellt mycket om Norman Mailer. Jag kan inte heller påstå att jag vet speciellt mycket om hans liv. Jag vet att han stod i våldsamt motstånd mot feministrörelsen under 1970-talet och det gör mig lite avogt inställd... Men han är ett av de stora namnen inom den amerikanska författarlegionen, och som sådan är det förmodligen värt att uppmärksamma att han idag har dött. Jag bara hoppas att hans verk inte får alltför mycket uppsving bara för att han är död...

Books I heard someone say

Har spenderat dagen med att hjälpa Frida med tentan. Den känns jävligt sugig även för mig, men hon råkade nästan i panik. Det kändes lite jobbigt, men jag tror att vi löste det tillslut.

Har läst ut Freakonomics. Den var väl rolig, men inte direkt jätteupphetsande. Nästa bokprojekt är Our Culture, what's left of it - The mandarins and the masses. Får väl se vad den har att erbjuda.

Min lästlust är iaf i full blom, vilket är mer än man kan säga att den har varit under större delen av året. Från januari tills nu har jag nog inte läst mer än 20 böcker, vilket är extremt lite för att vara jag. Det är nog dags att ta igen det nu.

In love with the Vision

Jag har läst 50 sidor in i Den Sociologiska Visionen och jag är redan kär. Inte minst för att han översätter Talcott Parsons rappakalja till förståeligt språk. Och vem vill inte läsa en underhållande bok av en vänstervriden, välargumenterande, ilsken sociolog? Den som inte vill det är inte min vän...

















(Eller jo, kanske... Om de kan argumentera för varför de inte vill det...)

Bookmode

Ännu en dag utan en riktig början. De flyter alla in i varandra. Morgoncigg, frukost (havregrynsgröt med sojamjölk *mums*), kaffe and then off I go. Denna dag en snabb sväng in till stan för att gå till bibblan... Lämnade tillbaka Redemption Song och lånade två nya böcker: Den sociologiska visionen av C. Wright Mills och The idea of culture av Terry Eagleton.

Som vanligt på helgen är det städ- och pluggdag. I den ordningen. Pluggandet är en ganska tyst sysselsättning (förutom några utrop i stilen "men va fan!!!"), städning är det inte. Musik måste spelas på hög nivå och dammsugaren måste slängas runt lyan. Därför städar jag först, så att jag vet att jag hinner innan det blir kväll och tystnaden sänker sig över huset.

Inte för att jag tror att så många bryr sig egentligen, men lite hänsyn kan man faktiskt visa mot sina grannar. Trots att de inte visar alltför stor hänsyn till mig... :-)

Men jag ser fram emot kvällen när dagen är över, både städandet och pluggandet är klart, och jag kan ge mig ikast med mina nya böcker. I love it.

Att öppna en bok man inte har förut läst är som att öppna en present - man vet inte riktigt vad som döljer sig inom. Och en bra bok är som en kärleksaffär - det börjar spännande, sedan blir man lite smått uttråkad, sedan inser man att det finns värden som man inte har märkt förrän just då... Och så tar det slut. Är det bra lämnar det en känsla av saknad. Är det dåligt lämnar det ilska. Och är det riktigt bra - då kan man göra om det igen.

Oönskad

Det är nästan ofrånkomligt att man stöter på dåliga böcker. Och nu menar jag inte böcker som är lite tråkiga, utan böcker som är riktigt, riktigt dåliga - så dåliga att man inte vill läsa ut dem. Man vill helst inte se dem igen.
Varför dessa böcker är dåliga kan bero på flera saker. Ibland är de dåligt skrivna rent språkligt (de kan tex har en grammatik som man inte alls kan förstå), ibland är de dåligt skrivna rent uppläggsmässigt (många onödiga upprepningar eller uppradningar, eller har en disposition som gör att man inte kan följa argumenten), ibland handlar om saker som författaren inte själv förstår, ibland kan ämnet också vara så dåligt valt att ingen vill läsa om det (iaf inte jag).
        Det finns en miljon fler anledningar till att en bok är dålig, ofta är det en subjektiv känsla av "dålighet" som infinner sig relativt snart in i boken. Jag har som vana att lägga undan en bok om jag inte tycker om den efter 50 sidor. Och jag försöker alltid läsa en bok minst två gånger, mycket pga att det kan vara så att jag inte gillar eller inte förstår boken just då, men att jag kommer att göra det vid ett senare tillfälle.

Men jag har några böcker i min bokhylla som jag verkligen har gett chans efter chans, och som ändå framstår som riktigt usla. Ett exempel (ett klassiskt sådant) är Bibeln. Världens tråkigaste bok, mycket pga att den envisas med att radda upp släkttavla efter släkttavla. Dock måste tilläggas att vissa delar är mycket intressanta, speciellt Apokryperna (som tekniskt sett inte är en del av Bibeln).
        Ett annat exempel är Johan Norbergs Till Världskapitalismens försvar. Det är inte så, som man kanske skulle kunna tro, att en bok automatiskt är dålig bara för att jag inte håller med om dess (läs: författarens) åsikter. Men alla böcker som tar upp åsikter, oavsett om jag håller med eller ej, måste ha argument som är väl underbyggda och som följer på varandra någorlunda logiskt. Man kan tex inte undvika att redogöra för "fakta" som får ens teori att inte hålla. Detta gör Johan Norberg. Hans bok är så insnöad i sina egna argument att den vägrar att se världen genom några andra glasögon, och han blundar så hårt han bara kan när det finns saker som motsäger hans trosatser.
        Ett tredje (och sista) exempel är de två böcker av Fjodor Dostojevskij som jag äger (Brott och Straff samt Onda Andar). Jag har sällan läst så långtråkiga berättelser som dessa.

Frågan är nu: Om man är en boksamlare som jag; vad gör man med dessa böcker? Skall jag spara dem bara därför att de är böcker, och därmed av ett visst värde för mig? Eller skall jag göra mig av med dem och sätta upp dem på "svarta listan" så att jag aldrig får för mig att försöka läsa dem igen?
        Att göra mig av med oönskade böcker är (för mig) att göra mig av med oönskade barn. Det finns egentligen inte någon bra lösning. Kanske jag helt enkelt borde stoppa dem i en låda och ställa dem där de inte syns, så att jag slipper skämmas för dem...

Books on the road

Det har varit lite tunt på läs-sidan på sistone. Mestadels för att jag har haft annat för mig. Dels har jag pluggat mycket mer än vanligt. Dels så har jag utvecklat ett intresse för musik.
    Inte för att det intresset inte har funnits där innan, jag har alltid älskat musik och tyckt att det är viktigt. Men nu har det blivit nästan det enda som jag gör! Lyssnar på musik alltså!
    Och inte är det det gamla vanliga, istället är det helt nya genrer, nya band och nya låtar!

Men lite har jag (trots detta) fått läst.

Bland annat Death and Dying av Glennys Howarth, vilket var inte alls så spännande som jag hade tänkt mig. Det är en sociologisk introduktion, och sådana kan antingen vara bra eller falla platt. Denna bok hamnar någonstans mitt emellan. Den känns inte jätteinspirerad, men tar upp saker som tex hur viktig kulturen är för att villkora hur vi känner inför att dö, och hur vi vill ha det när vi dör (tex vid långvarig sjukdom). Den tar också upp lite om olika arbeten som kommer nära döden, tex obducenter, sjukvårdspersonal och liknande. Helt okej bok alltså, men den sade mig inte så mycket. Jag är ju alltför morbid för att tycka om slätstrukna saker om döden.

Sedan läste jag The many lives of Marilyn Monroe av Sarah Churchwell, som inte är en biografi över Marilyns liv, utan istället tar upp alla (eller iaf de flesta) myter som cirkulerar kring hennes liv och död. Tex självmord/mord, aborter, missbruk, älskare, föräldrar osv... Den var mycket intressant och välskriven, trots att det tog ett tag att komma in i den. Rekommenderas! Monroe var en kvinna som fascinerade både andra kvinnor och män, och som fortsätter att trollbinda oss. Tyvärr ses hon som korkad, alltför frigjord och inte minst fejkad. Denna bok nyanserar bilden av henne något.

Så följde två riktigt tråkiga böcker (som jag inte ens tänker länka till): The Truth av Terry Pratchett. Det är nog den sämsta i Discworld-serien ( Booooooring!) som jag annars älskar, samt Hollow Man av Dan Simmons. Den sistnämnda är inte ens värd att pratas om.

Men så gav jag mig på Filosofi i fickformat av Voltaire (jag hoppas att alla vet vem han var, annars borde ni få stryk!) som jag fortfarande inte har läst ut (började på den imorse). Och den verkar lovande. Jag älskar satirer! Så jag antar att jag kommer att tycka om den. *ler*

Det finns inte någon därute som har några boktips? Helst inte skönlitteratur. Jag och skönlitteratur kommer jävligt dåligt överens, läser hellre fackprosa... Gärna biografier, bara de inte handlar om utnyttjade barn eller kvinnor i stilen "Pojken som kallades Det"... Boooring!

Är det någon som vet...

...hur många ord det är i en roman? Mer eller mindre, naturligvis, eftersom alla böcker är olika långa. Men på ett ungefär?

Vad vi alla behöver

"Ett rimlexikon är vad jag behöver" tänkte jag idag.
Och så köpte jag ett på rea.

Så nu kliar det i mina fingrar att skriva dikter och använda mig av alla nya underbara ord.
Jag skall nog ta med det upp till los fjällos och sätta mig i snön och skriva!

Bokrea

Har köpt böcker på bokrean idag. Den är sannerligen årets största högtid för mig. Jag firar t.o.m. med att tända ljus! Det ni! Försök att hitta en större bokonanist än jag... Hittar ni någon säg till! Jag vill gärna träffa den personen.

Men iår var det ganska tomt på hyllorna på bokrean, tyvärr... Köpte bara 6 böcker, och vi får se om det blir fler.

Böckerna jag köpte var:

Tankens lätthet, tingens tyngd av Sven-Eric Liedman (älskar hans böcker, de är underbara och tankeväckande)
The progressive manifesto redigerad av Anthony Giddens (som den sociologinörd jag får man väl köpa en Giddens-bok, eftersom han är ett av de största namnen inom sociologin idag. Gillar hans språk, men inte hans tankar)
Porr - en bästsäljande historia av Mattias Andersson (låter intressant, och jag gillar att få nya perspektiv på saker och ting)
Politiska mord av Göran Rystad (mord *mums*, politik *mums*, politiska mord *dubbelmums*
At the end of an age av John Lukacs (älskar vetenskapsteori! Jag är en nörd, vad kan jag säga?)
Big Bang av Simon Singh (Måste ju få sin naturvetenskapliga dos också, så att man inte helt snöar in sig)

Jag längtar verkligen tills jag har tid att läsa dem!
Tyvärr är jag så organiserad att jag har gjort upp en läslista för mig själv, och tänker följa den strikt, så jag får vänta ett tag innan jag får grabba tag i dessa. Som tur är har jag massa annat spännande att läsa innan, bland annat en bok om Marilyn Monroe och en om de vita bussarna till Sverige (historienörd, anyone?).

Så okej. Jag är nördig, jag älskar att läsa och jag älskar att äga böcker. Varför? Det är inte så mycket ägandet i sig som tillgängligheten. Att när som helst kunna ta fram en av favoritböckerna, bläddra i den och känna papprets yta mot fingertopparna. Att kunna läsa de där speciella orden, och veta att de orden är på sätt och vis mina. Ingen kan ta dem ifrån mig. Egoist - javisst!

Nope. Dags att lägga sig i badet! (Med en bok såklart...)

Om att skriva en bok

Många människor jag känner har vid ett eller ett flertal tillfällen haft en önskan om att skriva en bok. Några har försökt, påbörjat och avbrutit. Misslyckande kallar en del det.

Ett fåtal har faktiskt lyckats. Jag är inte en av dem.

För vad är en bok egentligen? Det är en serie ord, sammanhängande ord, som tillsammas bildar en berättelse. Det borde egentligen inte vara så svårt. det är bara som en utökad novell. Men gudarna skall veta att det är det där med utökad som ställer till det.

Och så är det problemet med att alla som skriver en bok (eller nästan iaf) vill att boken skall beröra den som läser den. Så då måste man dels välja ett ämne som berör och dels skriva på ett sätt som berör.

Vad är då ett ämne som berör? Det kan vara kontroversiellt, det kan vara om självmord, droger, ungdomar, mord.... Men man måste också veta något om ämnet, annars blir det väldigt svårt.

Och hur skriver man så att det berör? Skall man skriva flytande, argt, hetsigt? Skall man skriva långsamt eller fort? Skall man utlämna sin själv och sitt hjärta? Eller skall man hålla en kylig distans?

Skall man lurs läsaren att tro att det finns mer bakom orden än det egentligen finns?

Jag vet inte.

Om någon har lyckats skriva en bok, och den dessutom har blivit bra: Hör av er

Tidigare inlägg
RSS 2.0