Boplats och hem

Kylan har kommit på besök i Göteborg. Det spelar inte så stor roll för mig. Den enda gången jag går ut är när jag måste, eller när jag besöker balkongen för att röka. Insvept i filt ser jag ut över en utsikt som är vid det här laget välbekant.

Innan jag flyttade till min nuvarande lya trodde jag inte att det spelade någon roll var jag bodde. Från mitt föräldrahem via Södertälje, Stockholm, Vallvik, till Göteborg - allting hade bara varit boplatser, aldrig hem. Jag flyttade till min nuvarande bostad för 2,5 år sedan. I början delade jag den med Frugan. Efter att hon flyttade märkte jag att jag inte ville lämna min lya. Den är för stor för mig att bo i själv egentligen. Fyra rum med kök är för mycket för en person. Men jag vill inte lämna denna plats. Den är mitt hem.

Det är inte bara en plats att gömma sig på, utan ett ställe där jag känner mig trygg. Det är inte bara ett ställe att undvika andra, det är en plats där jag kan vara mig själv. Jag har det jag behöver här, känner att det är här jag här hemma. Det är en plats av säkerhet i en annars otrygg värld.

Det finns en viss risk för att jag måste flytta härifrån. Min hyra är för hög, egentligen. Men jag spenderar gärna de pengarna för att känna mig hemma någonstans. Jag betalar gärna ett högt pris för att få känna så.

Egoistiskt? Självklart. Andra skulle säkert ha bättre nytta av min lägenhet än jag. Just nu används ett av rummen till att bara förvara allt det som jag inte orkar bära ned i förrådet. Men jag tillåter mig själv denna egoism. För att få känna att jag hör hemma någonstans...

/Charlyene - har en trygg punkt i tillvaron

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ångestord

Ord som ger mig ångest:

Försäkringskassan
Aktivitetsersättning
Återgå till arbetslivet


Det är ca två månader kvar tills det att jag har varit sjukskriven ett år. Två månader tills det att jag måste söka aktivitetsersättning eller återgå till arbete. Försäkringskassan har stramat åt reglerna för aktivitetsersättning, går hårdare åt de sjuka som redan är i en utsatt position. Detta är inte enbart den nuvarande regeringens fel, förändringarna kunde börja synas redan innan Reinfeldt & Co kom till makten.

Jag orkar inte ens tänka på det. Idag gick jag in på F-kassans hemsida för att få tag på en blankett att fylla i som gör att min sjukpenning sätts in på kontot istället för att utbetalas via avi. Jag har fyllt i blanketten förr och skickat in den, men inget händer. Jag tänkte göra ett försök till. Jag hittade blanketten, men bara att gå in på F-kassans hemsida gjorde mig yr och fick mitt hjärta att banka hårt i mitt bröst. Ångest, ångest, ångest. Bara att se eller höra orden ovan resulterar i panik. Jag klarade inte ens av att fylla i blanketten och printa ut den. Istället sparade jag den och tar tag i det en annan dag. Jag måste lugna ner mig först. Annars gör jag något dumt mot mig själv. Om jag fyller i blanketten, pushar genom ångesten, kommer jag att skada mig själv för att bli av med nämnda känsla. Och det är inte värt det.

Så kalla mig slö eller lat. Kalla mig patetisk om du vill. Men jag klarar inte av att fylla i blanketten just nu.

/Charlyene - skakig

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ett nej är inte alltid ett nej - i ack så många sammanhang

Jag misstänker att vi är i majoritet, vi som inte tycker om telefonförsäljare (eller för den delen ivriga försäljare på stan). De stör, påstår sig veta saker och gör allt för att sälja produkten - vilket säkerligen handlar om provision. Nu sprider sig rykten om att en del av dessa har fått instruktioner om att ett nej inte är ett nej, att kunden inte skall få bestämma när hen skall avsluta samtalet. Provoice, ett telesäljarföretag med 280 anställda i Göteborg och ca 400 i Stockholm och Uppsala, skall till sina anställda ha delat ut instruktioner om att inte låta kunden leda samtalet och att alla "nej" från kundens sida skall ignoreras.

"'Nej är Hej inom telemarketing' står det i den handledning som delas ut till alla nya säljare. Sedan följer tips och instruktioner om hur man ska kringgå motståndet. Om kunden säger att han eller hon har ont om pengar ska säljaren framhålla hur mycket man sparar jämfört med ordinarie pris. Och om kunden inte har tid ska säljaren betona att erbjudandet sparar tid i framtiden."

(Läs mer här.)

Jag är medlem i NIX; problemet är att en inte kan spärra mobiltelefoner i deras register (ännu). Dessutom spärras en inte mot telesäljare från företag vars tjänser en redan använder. Därför tvingas jag titt som tätt slänga på luren i örat på bland annat Tele2, ComHem och Tre. Vilket suger. Jag är redan kund, jag vill inte bli påtvingad fler tjänser hos dem än de som jag redan har. Men tro mig när jag säger att de inte tar ett nej-svar på ett speciellt bra sätt.

Frugan har blivit nedringd av ComHem de senaste veckorna, då de verkligen vill att hon skall skaffa TV-kanaler ur deras utbud. Problemet är att hon inte äger någon TV. Och ingen på ComHem tror henne! Visst, jag förstår att människor ofta ljuger och säger att de inte har TV för att slippa undan teleförsäljare. Men säger inte det ganska mycket om hur desperata människor är, hur gärna de vill slippa telesäljarna?
Tillslut gick det så långt i Frugans fall att de kom och knackade på dörren. För att hon skulle bevisa att hon inte hade någon TV. Vilket är oerhört sjukt, anser jag. Hon vägrade släppa in dem, och får därför fortfarande utstå telesamtal om hur hon borde ha ett större kanalutbud.

Well, well. Desperation verkar vara ett nyckelord hos alla försäljare.

/Charlyene - vill inte prata med människor som försöker pracka på mig saker jag inte behöver

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den samhälleliga sjukligheten

Förutom min egen sjuklighet verkar också världen vara en ganska sjuk plats.

I Storbritannien händer följande två saker:

Lögndetektorer används för att avslöja bidragsfusk. Via telefon avgörs bland annat tonläge hos den misstänka personen, och anses tonläget vara "fel" blir personen utan bidrag i en månad.

De brottslingar som döms till samhällstjänst skall nu bära orangea västar med texten "Community payback" på. Myndigheterna säger att detta inte alls handlar om någon form av utpekning, utan detta är för att visa allmänheten hur de som döms till samhällstjänst avtjänar sina straff.

(Läs mer här.)

Jag vet att det är många som inte håller med mig om detta, och att dessa ofta sitter i maktpositioner, men jag anser att ju hårdare ett samhälle slår ner mot människor som redan är i underläge, desto hårdare blir samhället. Och ju hårdare samhället blir, desto hårdare blir det att leva lagligt i det. För mig är orsakskedjan klar - det är som en konflikt som ständigt trappas upp.

På ytan kan det verka självklart, tex att bidragsfuskare får svårare att fuska - men verkligheten är sällan så enkel. Rädsla sprids i samhället, inte bara för vad myndigheterna gör, utan också för vad de inte gör. För att en människa skall känna sig trygg och fri (och vilja bidra till samhället) måste hen känna att samhället backar upp henom så att hen inte hamnar i situationer där hen måste klara sig själv, övervakas i varje rörelse, eller där hennes människovärde förnekas. Detta händer om människor konstant blir misstrodda eller inte ges hjälp när de behöver det. Det är då de börjar misstro samhället och arbeta mot det.

Att hänga ut en människa som brottsling förhindrar återanpassning till samhället, eller en känsla av att straffet var rättfärdigat. Om så sker kommer den brottsling som har avtjänat sitt straff hysa en känsla av motstånd mot samhället, och snart igen välja "fel" väg om tillfälle ges. Varför inte? Samhället ser henom redan som brottsling, ger henom en identitet som brottsling. Varför skulle hen försöka vara något annat?

/Charlyene - känner stark avsmak inför samhället som det ter sig

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Dr. Evil will not be missed, och ångest är inte alltid ångest

När jag sitter i väntrummet hos min psykiatriska mottagning, hör jag Dr. Evil's röst. Fuck, fuck, fuck tänker jag, för han är den sista jag vill träffa strax innan jag skall in till min psykolog för att avreagera mig över just nämnda Dr. Evil. Som tur är kommer han aldrig in i väntrummet.

Min psykolog förstår precis hur jag känner mig. Lyssnar och nickar och bekräftar att jag har rätt att känna vad jag känner. och berättar även att Dr. Evil inte skall jobba kvar längre än till årsskiftet! Jag nästan studsar upp och ner av glädje. He will not be missed. Med andra ord slipper jag honom, förmodligen behöver jag aldrig mer träffa honom.

I övrigt pratar jag och psykologen om känslor. Om antidepp, som tar bort toppar och dalar och reducerar borderlinepatienter till personer utan känslor. Om hur människor med personlighetsstörningar (speciellt ur kluster B) ofta känner nedstämdhet och ångest i helt andra varianter, på helt andra sätt, än övriga människor som lider av ångest- och depressionstillstånd. Är inte det sorgligt? Inte nog med att en har en personlighetsstörning, en har dessutom annorlunda och mer intensiva upplevelser av negativa känslor. Inte konstigt att människor har så svårt att förstå oss.

Visst har jag vetat att borderliners inte är som alla andra (hade vi varit som alla andra hade vi aldrig behövt få en diagnos), och jag har länge misstänkt att ångest är något som inte upplevs likadant av oss som av andra. Nu har jag fått det bekräftat. Kanske är det därför som människor så enkelt avfärdar vår ångest, och säger att det bara är att "skaka av sig den". För även om de har upplevt ångest har de inte upplevt den så som vi borderliners gör.

Det är problematiskt när en använder samma ord för att beskriva olika fenomen. Om vi inte känner ångest på samma sätt, borde vi då inte ha ett eget ord för det? Ett ord som beskriver vad vi känner, och inte klumpar ihop det med alla annan ångest? Kanske behöver språket preciseras och nyanseras? Men jag är för trött för att komma på ett ord. Jag behöver nog dricka kaffe innan.

/Charlyene - i den rostade bönans land

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Massa piller, lite sömn och en morgonfika

60 mg Theralen, 10 mg Stesolid, 50 mg Nozinan och 10 mg Zolpidem svaldes igår. Somnade jag? Nej. Jag borde ha varit Törnrosa, men istället var jag klarvaken och hypomanisk till klockan fyra på morgonen (jag tog pillrena runt klockan sju), sedan kräktes jag, allting snurrade, kräktes igen och så lyckades jag somna runt halv sju.

Klockan åtta ringde alarmet, sade åt mig att det var dags att gå ur sängen. Det tog 45 minuter innan jag klarade av att sätta fötterna på mattan. Men jag var tvungen att gå upp. Jag skulle möta Tildus + barn i stan för en morgonfika, och jag ville inte (så som jag har gjort många gånger förr) ställa in. Så jag lyckades sminka mig, ta på mig kläder och gömma mig under hatten.

Men... Jag var inte direkt klar i huvudet, så samtalet över fikan gick lite skevt. Dessutom var barnet (10 månader gammalt) lite grinig. Fram tills han fick leka med min hatt, då var det roligt igen. Tänk va bra det är att bära hatt. :-)

/Charlyene - fortfarande snurrig

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dr. Evil och mitt hat, del II

Jag är så arg att jag skakar. Om det finns något jag avskyr är det läkare som tror att de är allmäktiga. Inte nog med att han förklarar att det inte gör något om jag är seg i huvudet för att är ju ändå sjukskriven (som om mitt liv därmed är värdelöst), dessutom dumförklarar han alla läkare som någonsin har skrivit ut något beroendeframkallande till mig: Stilnoct, Imovane, Oxascand, Sonata, Steolid....

Tror han verkligen att han ver så jävla mycket bättre? Tror han verkligen att han ÄR så jävla mycket bättre?

Ungefär som när han förklarade för mig under vårt möte för några veckor sedan att jag får räkna med att min orgasm försvinner, det händer oftast när en tar antidepp. Han ville inte ens försöka hitta något som inte gav biverkningar som jag inte står ut med. Som om han har rätt att tala om för mig vad jag har rätt att stå ut med eller inte.

Dessutom proppar han mig full med neurooleptika, något som är känt för att stanna kvar i kroppen långt efter att en känner av dess effekt och som ger skador på kroppen som inte är fullt utredda. Det tycker han är bra? Tydligen.

Det handlar inte om att han vägrade skriva ut Stilnoct egentligen, även om det irriterar mig. Det handlar om att han inte ens lyssnar på mig, att han behandlar mig som ett barn (förklarade tre gånger vilka kombinationer av Theralen och Nozinan jag kunde prova, och sedan frågade om han skulle förklara igen).

Gissa vem jag kommer att gnälla om detta till på torsdag? Jo, min psykolog. Han lyssnar åtminstone.

Läkare är inte allsmäktiga, de är inte Guds fucking sändebud på jorden. De är vanliga dödliga, och precis som vi andra borde de visa respekt för människor som kommer och ber dem om hjälp!

/Charlyene - skakad, inte rörd

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dr. Evil och mitt hat

17:07 ringde tillslut Dr. Evil tillbaka till mig. Han vägrar skriva ut Stilnoct till mig, "för de är beroendeframkallande". Visst är de, men jag käkade dem i sex månader utan att bli beroende - does that count for nothing? Han rekommenderar istället att jag tar 50 mg Nozinan (fördubblad dos mot tidigare), eller 40 mg Theralen (redan försökt och det funkar inte) eller 25 mg Nozinan och 40 mg Theralen (testat och det funkar inte). I am doomed.

Inte nog med att han vägrar skriva ut Stilnoct, eller något annat som faktiskt kan fungera, så säger han, som svar på mitt "Theralen gör mig tung i huvudet dagen efter": "Men du är ju sjukskriven, så det gör ju inget." Som om mitt liv inte räknas, som om mitt liv bara består av att vara medicinerad. Det är ju fint att han bryr sig om mig. Han påstår ju hela tiden att han bryr sig om sina patienter, att det är därför som han inte skriver ut beroendeframkallande mediciner. Så då borde han bry sig om mig. Men jag tror att han ljuger...

I ren borderlineanda proklamerar jag följande: JAG HATAR HONOM!

/Charlyene - irriterad, arg, ångestladdad, frusterad, ledsen, hatisk

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Zolpidem och Stilnoct är inte samma sak!

De sex Stilnoct jag fick av Frugan igår visade sig vara Zolpidem, billighetsvarianten av de förstnämnda. I en värld där piller byts ut mot billigare varianter, med samma verkningsämne; där Imovane blir Zopiklon, Zoloft blir Sertralin och det krävs en läkares hårda skrift över gult papper i en speciellt ruta för att så inte skall ske (för annars får en betala skillnaden själv) borde det göras studier på om läkemedlen faktiskt är likvärdiga. Men jag är relativt säker på att dessa studier skulle visa på att så inte är fallet. På gott och ont.

För mig gäller att jag kan ta Stilnoct, och de fungerade bra tills det att jag hade käkat det i mer än sex månader och effekten började avta. Zolpidem fungerade ibland, men i takt med att jag tog dem desto mer slutade de fungera - långt innan Stilnocten gjorde det. Imovane ger mig hallisar, men Zopiklon ger mig illamående (utan hallisar). Zoloft och Setralin är precis lika jävliga, förutom att Zoloft inte ger mig lika mycket huvudvärk.

Andra har säkert fler exempel. Även exempel på den kamp som en ibland får föra mot läkare som inte förstår att billighetsvarianten ibland suger och att en behöver orginalet, men inte vill betala mellanskillnaden själv. Och det är så förbannat jobbigt för läkare att sätta en liten krumelur i en specifik ruta, där det står "Får ej bytas ut." Det måste vara den mest ansträngande delen av deras yrke, eller vad tror du?

Jag fick pillrena i all välmening, jag är inte arg på min kära Fruga för att hon inte förstod skillnaden på sort och sort (om någon nu trodde det). Jag är bara förbannat trött på att inte kunna sova. Så jag har ringt Dr. Evil's sekreterare som sade att han skulle ringa upp. Så får vi se om jag får någon hjälp, eller om jag skall "stå ut" eller om jag får hjälp men får vänta till nästa vecka, för att Dr. Evil är tekniskt handikappad och inte klarar av att ge mig (eller någon för den delen) e-recept.

/Charlyene - more sleep, PLEASE!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Spelets välgörande inverkan

Vi har alla gjort det. Tittat på en sorglig film bara för att få gråta, tittat på en glad film för att få skratta, gått på en fotbollsmatch bara för att kunna skrika på något - vi har alla försökt att få uplopp för våra känslor. Vi har alla också sökt uppmärksamhet, ibland till och med krävt den. Vi har försökt få andras godkännande och uppmuntrande. Vi har helt enkelt letat efter andra att bekräfta oss.

Vi gör det för att känslor är komplicerade och för att vi inte alltid själva kan få varken utlopp för det vi vill få utlopp för, eller få det som vi önskar. Treenigheten kropp - känsla - intellekt är så komplicerad att vi inte ens börjar att förstå hur det fungerar. Och ju mer vi tänker på det, ju mer vi försöker använda vårt intellekt till att vi förstå det, desto krångligare blir det.

Jag har hittat det mest absurda sätt att göra just detta - få utlopp för mina känslor och få bekräftelse på samma gång. Det finns ett spel, där en skall flytta juveler så att tre eller fler kommer i en rad. Det gör att jag får utlopp för mina känslor, för jag kan frenetiskt sitta med detta spel flera gånger i rad och skrika åt juvelerna. Men om en är hyfsat duktig kan en få flera juveler att komma i rad på samma gång, och då säger en röst "Good" eller "Excellent" eller ibland till och med "Incredible". Och jag är nöjd över en datorröst som talar om för mig att jag är duktig.

/Charlyene - ute efter något

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

...

Sovet fel, snett och konstigt. 11 timmar förbrukas med mardrömmar och plötsliga uppvaknanden. Hur sjutton kan det vara så att min läkare säger att jag sover bra bara för att jag sover mycket? Räknas kvantitet före kvalitet? Jag är aldrig någonsin utvilad, aldrig pigg. Bara lite mindre trött, då och då.

Det är söndag. Men det spelar ingen som helst roll, dagarna flyter in i varandra och blir till dåtid. Det är 30 november. Det spelar viss roll. Nazisterna kommer att springa runt i stan och härja. Jag skall inte till stan. Jag skall stanna hemma. Så kanske det inte spelar någon roll iallafall.

Whatever. Min hjärna fungerar inte.

/Charlyene - hjärn-mos

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Grå dag

Det är en fucking jävla grå dag. Och jag känner mig fucking jävla grå. Allting är inlindat i nästan-regn och tråkiga moln. För att inte tala om att jag har ont i halsen, ont i huvudet, ont i magen. *gnäll, gnäll*

Jag skiter i det mesta, skall inhandla massor av mat och proppa mig själv full med den. Det är målet för min dag. Målet för mitt liv just nu.

Skit.

/Charlyene - hur många nyanser av grått finns det egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sjukskrivning och arbete

Igår när jag var hos psykologen diskuterade vi mitt sjukintyg. Dels att utdrag ur journalen bifogats (psykologen var inte säker, men trodde att jag skulle behöva godkänna det), och dels mina diagnoser. Sedan jag fick min diagnos har det alltid stått som huvuddiagnos F603 Emotionell instabil personlighetsstörning, och sedan har F412 Blandat ångest och depressionstillstånd stått som andradiagnos. Jag har tolkat detta som korrekt, eftersom min huvuddiagnos är emotionellt instabil personlighetsstörning, och att min depressivitet och ångest kan härledas ur denna. På mitt senaste intyg står det dock omvänt. Psykologen tyckte att detta var korrekt. Enligt honom är borderline inte skäl nog att vara sjukskriven, utan min sjukskrivning baseras på att jag är nedstämd pga min borderline, och därför skall ångest och depressionstillstånd vara huvuddiagnosen som ligger till grund för sjukskrivning. Krångligt? Lite, faktiskt.

Men frågan jag ställer mig är denna: Borde det inte vara skäl nog till sjukskrivning om en har borderline? Psykologen säger nej, nej och förklarar att många har borderline, men inte är sjukskrivna för det. Jo, men många har depression/ångest och är inte sjukskrivna för det heller. Det som borde avgöra är väl hur mycket en lider och hur mycket ens arbetsförmåga nedsätts pga diagnos. Och många lider av borderline, många finner sig oförmögna att arbeta pga personlighetsstörningens verkningar.

Kanske jag inte borde gnälla, jag fick ju mitt sjukintyg och borde därmed vara glad. Fast implikationerna av det som sägs och skrivs blir i min hjärna stora. Det handlar om hur en ser på olika psykiska problem. Ångest och depression räknas vara övergående problem, och därför kan sjukskrivning vara berättigat under den tid som problemen slår till som värst. Borderline å andra sidan, är ett allvarligt tillstånd som inte är av övergående natur, och därför bör patienten ej sjukskrivas, utan förväntas leva som vanligt. Är det inte en märklig syn på sakers uppdelning?

Borderline är för mig mitt huvudproblem. För mig skapar det problem runt att jag inte vet vem jag är, att jag inte känner till hur varken jag själv eller världen fungerar, instabilitet i så väl emotioner som beteende, problem med rutiner samt ångest inför nya saker och nya människor. Det skapar också mindervärdeskänslor som ibland resulterar i självdestruktiva handlingar och konccentrationssvårigheter. Jag vet alltså varken vem jag är eller hur världen fungerar, och alla situationer där jag inte vet exakt vad som kommer att hända skapar ångest, ibland till den grad att jag slutar fungera normalt och blir gränspsykotisk. Min nedstämdhet och ångest kan alltså härledas ur min borderline. Är det då inte naturligt att det är borderline som jag borde vara sjukskriven för? För mitt huvudproblem är inte ångest och nedstämdhet, det är de tvära kasten och den osäkra självbilden.

Frågor som jag ofta ställer mig i anknytning till detta är:

Kan jag arbeta?
Ja, till en viss mån. Problemet är att de tider då jag kan arbeta inte kan förutsägas och att de ibland inträffar mitt i natten, andra gånger tidigt på morgonen, ibland inte alls. Den emotionella instabilitet som hemsöker mig förvägrar mig att kunna planera något längre fram än några timmar.

Skulle min borderline vara ett problem på en arbetsplats?
Absolut. Förutom tvära emotionella kast har jag ofta extremt svårt att koncentrera mig i situationer som skapar ångest, dvs nya situationer och situationer som jag inte har kontroll över. De yrken jag tidigare har haft har ofta handlat om möte med människor (tex inom vården, eller kassatjänst och liknande), och det har alltid skapat problem för mig. Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om situationer som har fått mig att vilja dö eller döda, men också mer vardagliga situationer som att jag inte kan koncentrera mig när andra människor är i närheten. Och det är väldigt svårt att kunna sköta ett jobb då en inte kan koncentrera sig. Ett alternativ är ju att skaffa mkig ett jobb som innebär att jag inte behöver interagera med andra människor, men det är svårt. Inte minst för att en tenderar att ha arbetskollegor.

Ett annat problem som uppstår är att jag har svårt för rutiner. När rutinerna har vants in skapar de koncentrationsproblem för mig, eftersom min hjärna verkar ha svårt för upprepning. Den kan endast ta till sig det partikulära, inte det vardagliga. Lathet, kanske någon utbrister nu. Och det är helt okej om du tror det. Precis som att det får människor att anse att jag är barnslig och trotsig av samma orsak. Tyvärr är det svårt för mig att upprepa saker, eftersom jag då tenderar att glömma bort vad jag håller på med. Jag önskar själv att det enbart vore lathet och att jag då kunde ändra på det.

Vill jag arbeta?
Nej, inte om det innebär ett radikalt ökat lidande för mig (som ändå leder till att jag inte kan arbeta). Men självklart, om jag kunde arbeta utan att jag mår sämre, så vill jag arbeta. Jag trivs inte med att gå hemma om dagarna, jag känner mig värdelös och meningslös. Och jag har svårt att acceptera att det är såhär som situationen ser ut för mig just nu.

/Charlyene - problematisk

Inspirerad av Trollhare.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Spydde galla (på ett bildligt vis)

Var hos psykologen idag. Spydde galla över läkaren och antidepp. Förklarade vad som sker om jag tar antidepp, med ökade overklighetskänslor och en konstant känsla av att det finns en närvaro bakom mig. Förklarade att jag inte fattar vad läkaren håller på med. Förklarade massa saker. Inte för att jag tror att det kommer att hjälpa, men det kändes skönt att häva ur sig det.

Spydde galla över världen och dess korkade invånare. De som inte har läst en bok sedan gymnasiet, utan annan anledning att de är lata. De som tror stenhårt på varje ord Aftonbladet serverar. De som tror att liv är en mänsklig rättighet bara för att en råkar vara född.

Vi pratade om kritik, hur lätt jag har för att ta det personligt; och om hur stolt jag är över min förmåga att kunna krossa andra som kritiserar mig.

Jag var inte direkt på bättre humör när jag gick därifrån, men det hade jag inte förväntat mig heller. Så nu sitter jag och lyssnar på Live och försöker skriva av mig. Det går sådär, men det får iallafall tiden att gå. Det är vad mitt liv handlar om; att fördriva tiden tills det att livet tar slut.

/Charlyene - I can feel it coming, coming down hard

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Moln av irritation

Ännu en dag. Jag önskar att jag bara kunde krypa ner i sängen igen och sova.
Aldrig mer vakna, aldrig mer vakna.
Men jag är för uppe i varv för att klara av passiviteten, för att klara av att stirra in i väggen och dagdrömma. Min hjärna vägrar gå med på det, den säger STOPP och sänder ut signaler till kroppen att nu är det dags att röra på sig. Så jag vaknar rastlöst av och an, utan mål, utan mening.

Minsta sak blir till gigantiska moln av irritation.
:: Som att Mannen fuckade upp tatueringen på mitt vänsterben, färgen fäste inte på den sista blomman, så nu ser den väldigt muppig ut. Han svarar inte på sms, ignorerar mig totalt, så att boka en tid för att fixa det är svårgöreligt. Och jag är irriterad som satan över min icke-färdiga tatuering. Mannen skiter jag alltmer i.
:: Som att min läkare, Dr. "Låt oss vara ärliga mot varandra *fånigt leende*" har skrivit ett sjukintyg som jag skall lämna till F-kassan, där det står att jag vägrar viss medicinering (vilket jag inte tycker att F-kassan behöver veta) samt bifogar en del ur min journal. Hålla?!? Vad hände med sekretessen? Behöver inte jag godkänna sådant; och varför in i HELVETE skall F-kassan läsa min journal?
:: Som att vattnet är avstängt halva dagen idag, så jag kan inte diska eller duscha.

Jag är irriterad. Dricker andra koppen kaffe och försöker att inte bryta samman. Det går sådär...

/Charlyene - as I walk through the shadows in the valley of death...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

The drunken doctor

En läkare kommer körandes i sin bil, stoppas av polisen och får göra ett utandningsprov. Det visar positivt, vilket medförde att läkaren fick följa med polisena för att lämna prov. Läkaren tappade dock humöret och hotade poliserna med sämre vård om de någonsin kom till sjukhuset under hans skift.

Jag borde vara upprörd, men vem har inte varit med om en läkare som har missbrukat sin makt eller trott sig vara maktfullkomlig? (Läkare borde alla läggas in på sluten psykiatrisk avdelning, då de alla tror att de är gud.) Sjukskrivningar som inte skrivs ut om patienten bråkar, vägran till behandling om patienten inte slutar med självskadebeteende (vilket patienten behöver vård för att sluta med), drogtester, blodprov, och det ständiga misstänkliggörandet av patienter är inte ovanligt.

Att hotet denna gång riktade sig till andra än patienter får väl dock tolkas som att denna läkare är lite extra galen. För jag kan ju inte påstå att jag tycker det var smart av läkaren att hota polisen...

/Charlyene - waht shall we do with the drunken doctor, what shall we do with the drunken doctor... *sjunger*

Läs artikeln i Göteborgs-Posten här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tillägg

Så, nu är min förmåga till orgasm också borta. En liten sak kan tyckas; det kan tyckas att det är något jag borde vara villig att offra för att må bättre. Men nej, så är inte fallet. Jag hävdar ihärdigt min rätt till sexuell njutning, och för mig innefattar det att kunna få orgasm. Det är en viktig del av mitt liv, och jag vill ha kvar den.

So shoot me, Mr. Doctor - but I won't be taking your drugs. Inte för att jag någonsin kommer att berätta det för herr Doktorn, med tanke på hur han betedde sig mot mig när jag ställde mig negativt inställd till fler antidepp.

Det känns allt mer som att vården inte riktigt vet vad de skall göra med mig, och att de därför slänger saker på mig i hopp om att jag bara skall tacka och ta emot. Men varför skall jag vara så jävla tacksam? Om jag hade haft halsfluss, skulle jag då vara tacksam över att jag får antibiotika? I don't think so. Det borde vara en självklarhet att en får den vård som är bäst anpassad till ens sjukdom. Borde vara, men är inte...

/Charlyene - mitt hopp minskar alltmer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

EEG och bilder på insidan av mina ögonlock

Detta är vädret i Göteborg just nu: Ca 5 grader plus, det blåser 15 m/s och spöregnar! Snacka om att jag inte var lycklig när jag vaknade kvart i sex imorse. Det tog inte många minuter utanför dörren innan jag var genomkall, och jag har inte blivit varm än. (Av någon anledning tappar jag känseln i ett litet område i min vänster tumme varje gång jag blir kall - fattar inte riktigt vad det handlar om...)

Jag gjorde mitt EEG idag. Det var ganska jobbigt faktiskt. Först ligga still i 15 minuter och försöka slappna av, öppna ögonen när jag blev tillsagd (ca var tredje minut) och sedan blunda igen. Sedan fick jag hyperventilera i 3 minuter, vilket var extremt jobbigt och fick mina fötter att börja kännas konstiga, det stack i dem som om de var på väg att domna bort, och allting bara snurrade. Tillsist fick jag blunda medan en lampa blinkade framför mig. Innanför mina ögonlock såg det ut ungefär som konstiga kuber och cirklar, och när lampan blinkade tillräckligt fort såg det ut som bilder av fraktaler.





Det var ganska obehagligt i början med lampan som blinkade, jag kunde inte undgå att bli totalt snurrig och tänka "shit - tänk om jag har epilepsi och får ett anfall nu!". Men jag kan nog, efter detta, känna mig ganska så säker på att jag inte har epilepsi. En sak mindre att vara hypokondrisk om. Tjohej!

Nu skall jag tillbringa de närmaste timmarna med att värma upp min stelfrusna kropp (det var i övrigt iskallt inne i undersökningsrummet) genom blåbärste och ett varmt bad. För inte blev jag varmare av att åka från sjukhuset och hem igen. Det blåste precis lika mycket, regnade precis lika mycket och temperaturen hade inte stigt med ens en halv grad från det att jag lämnade mitt hem tills att jag kom hem igen.

Jag känner mig faktiskt ganska frusen och ynklig just nu.

/Charlyene - inte på topp, men det får gå ändå


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inför torsdag

Jag vet att det är löjligt, men jag oroar mig verkligen inför att träffa psykologen på torsdag. Brevet kan skrev sade typ "kom på torsdag och berätta om du vill fortsätta behandlingen eller ej", och jag vet inte alls hur jag ställer mig till det. Är det någon mening med att gå en gång i veckan och analysera? Å andra sidan, gör det någon skada?

Men hur skall jag förklara passiviteten som har rått i mitt huvud den senaste tiden? Kommer han att förstå, eller kommer han att skuldbelägga mig? Det är mitt ansvar, men någon skuld är svårt att säga om jag bör känna. Jag har ju inga skyldigheter gentemot honom, egentligen...

*suck*

Min hjärna har verkligen snurrat in sig i sig själv.

/Charlyene - oroad

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Pissig dag

Det är en pissig jävla dag. Somnade vid tre inatt, och dagen började med att jag vaknade vid halv sex, gick upp och gjorde allt det där som en gör om morgonen - kissar, borstar tänderna, tvättar ansiktet, klär på sig etc. Drack en kopp blaskigt kaffe och tog mig till spårvagnen. Termometern visade -2 grader, men det kändes betydligt kallare. Det var en mycket frusen Charlyene som tog mig ut mot Östra sjukhuset för att göra min datortomografi av huvudet.

Jag var nog mer nervös än jag ville erkänna; tänk om de hittar något? (Förutom det som skall finnas där...) Det finns flertalet tillfällen då när jag var liten slog i huvudet och svimmade, kräktes och inte kunde stå upp. Inte för att någon någonsin tog mig till sjukhus, men ändå. Men nu är det gjort och det tar ca en vecka innan jag får svar.

Sedan åkte jag tillbaka till centrum och vankade av och an i ca en timme, för jag tyckte inte det var någon mening med att åka hem innan jag skulle iväg och träffa min nya läkare. Han visade sig vara en glad man runt de 45, som visserligen gav mig mer Nozinan och Theralen, men som också påtrugade mig nya antidepp med argumentet att annars kunde han inte sjukskriva mig, för att F-kassan ändå aldrig skulle godkänna att jag var sjukskriven utan medicinering. Så nu har jag en ny medicin, nummer tretusentjugosju i ordningen, som heter Cymbalta. Jag funderar allvarligt på att inte ta den, för jag är ganska säker på att jag inte kommer att stå ut med biverkningarna ändå.

Herr läkare ställde den vanliga frågan om jag var nedstämd, och när jag försökte förklara för honom att jag är mer avtrubbad än något annat upprepade han frågan tills jag svarade ja. Jag ogillar honom starkt. Det känns som om han är typen som utpressar med ett leende. Men han lovade mig iaf sjukskrivning till mitten av februari. Vad som händer sedan får jag se. Jag får stark ångest bara jag tänker på det. För i mitten av februari har jag varit sjukskriven ett år, dvs max-tiden enligt horF-kassan.

När jag gick från läkaren hade allting bara snurrat till sig i huvudet på mig. Så jag köpte två muffins som jag tryckte i mig. Sedan choklad och kaffe. Sedan mer choklad. Lite hetsätning mitt på öppen gata sådär.

Nu har jag kommit hem, spytt och vill mest bara dö. Eller åtminstone få min hjärna att sluta ständigt återvända till tankar som jag inte vill tänka. Och inte gjorde det saken bättre att när jag kom hem hade jag fått ett brev från min psykolog som mycket tydligt klargjorde att jag verkligen borde gå till honom på torsdag och berätta om jag vill fortsätta den behandlingen eller ej. Another thing that makes my mind heavy.

/Charlyene - Söv mig, tack

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tidigare inlägg
RSS 2.0