charlyene against the world

Igår när jag var hos psykologen diskuterade vi mitt sjukintyg. Dels att utdrag ur journalen bifogats (psykologen var inte säker, men trodde att jag skulle behöva godkänna det), och dels mina diagnoser. Sedan jag fick min diagnos har det alltid stått som huvuddiagnos F603 Emotionell instabil personlighetsstörning, och sedan har F412 Blandat ångest och depressionstillstånd stått som andradiagnos. Jag har tolkat detta som korrekt, eftersom min huvuddiagnos är emotionellt instabil personlighetsstörning, och att min depressivitet och ångest kan härledas ur denna. På mitt senaste intyg står det dock omvänt. Psykologen tyckte att detta var korrekt. Enligt honom är borderline inte skäl nog att vara sjukskriven, utan min sjukskrivning baseras på att jag är nedstämd pga min borderline, och därför skall ångest och depressionstillstånd vara huvuddiagnosen som ligger till grund för sjukskrivning. Krångligt? Lite, faktiskt.

Men frågan jag ställer mig är denna: Borde det inte vara skäl nog till sjukskrivning om en har borderline? Psykologen säger nej, nej och förklarar att många har borderline, men inte är sjukskrivna för det. Jo, men många har depression/ångest och är inte sjukskrivna för det heller. Det som borde avgöra är väl hur mycket en lider och hur mycket ens arbetsförmåga nedsätts pga diagnos. Och många lider av borderline, många finner sig oförmögna att arbeta pga personlighetsstörningens verkningar.

Kanske jag inte borde gnälla, jag fick ju mitt sjukintyg och borde därmed vara glad. Fast implikationerna av det som sägs och skrivs blir i min hjärna stora. Det handlar om hur en ser på olika psykiska problem. Ångest och depression räknas vara övergående problem, och därför kan sjukskrivning vara berättigat under den tid som problemen slår till som värst. Borderline å andra sidan, är ett allvarligt tillstånd som inte är av övergående natur, och därför bör patienten ej sjukskrivas, utan förväntas leva som vanligt. Är det inte en märklig syn på sakers uppdelning?

Borderline är för mig mitt huvudproblem. För mig skapar det problem runt att jag inte vet vem jag är, att jag inte känner till hur varken jag själv eller världen fungerar, instabilitet i så väl emotioner som beteende, problem med rutiner samt ångest inför nya saker och nya människor. Det skapar också mindervärdeskänslor som ibland resulterar i självdestruktiva handlingar och konccentrationssvårigheter. Jag vet alltså varken vem jag är eller hur världen fungerar, och alla situationer där jag inte vet exakt vad som kommer att hända skapar ångest, ibland till den grad att jag slutar fungera normalt och blir gränspsykotisk. Min nedstämdhet och ångest kan alltså härledas ur min borderline. Är det då inte naturligt att det är borderline som jag borde vara sjukskriven för? För mitt huvudproblem är inte ångest och nedstämdhet, det är de tvära kasten och den osäkra självbilden.

Frågor som jag ofta ställer mig i anknytning till detta är:

Kan jag arbeta?
Ja, till en viss mån. Problemet är att de tider då jag kan arbeta inte kan förutsägas och att de ibland inträffar mitt i natten, andra gånger tidigt på morgonen, ibland inte alls. Den emotionella instabilitet som hemsöker mig förvägrar mig att kunna planera något längre fram än några timmar.

Skulle min borderline vara ett problem på en arbetsplats?
Absolut. Förutom tvära emotionella kast har jag ofta extremt svårt att koncentrera mig i situationer som skapar ångest, dvs nya situationer och situationer som jag inte har kontroll över. De yrken jag tidigare har haft har ofta handlat om möte med människor (tex inom vården, eller kassatjänst och liknande), och det har alltid skapat problem för mig. Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om situationer som har fått mig att vilja dö eller döda, men också mer vardagliga situationer som att jag inte kan koncentrera mig när andra människor är i närheten. Och det är väldigt svårt att kunna sköta ett jobb då en inte kan koncentrera sig. Ett alternativ är ju att skaffa mkig ett jobb som innebär att jag inte behöver interagera med andra människor, men det är svårt. Inte minst för att en tenderar att ha arbetskollegor.

Ett annat problem som uppstår är att jag har svårt för rutiner. När rutinerna har vants in skapar de koncentrationsproblem för mig, eftersom min hjärna verkar ha svårt för upprepning. Den kan endast ta till sig det partikulära, inte det vardagliga. Lathet, kanske någon utbrister nu. Och det är helt okej om du tror det. Precis som att det får människor att anse att jag är barnslig och trotsig av samma orsak. Tyvärr är det svårt för mig att upprepa saker, eftersom jag då tenderar att glömma bort vad jag håller på med. Jag önskar själv att det enbart vore lathet och att jag då kunde ändra på det.

Vill jag arbeta?
Nej, inte om det innebär ett radikalt ökat lidande för mig (som ändå leder till att jag inte kan arbeta). Men självklart, om jag kunde arbeta utan att jag mår sämre, så vill jag arbeta. Jag trivs inte med att gå hemma om dagarna, jag känner mig värdelös och meningslös. Och jag har svårt att acceptera att det är såhär som situationen ser ut för mig just nu.


Inspirerad av Trollhare.
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, sjukskrivning, diagnos, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, koncentrationssvårigheter, lidande, mänsklig interaktion, ångest