Skräckblandad förtjusning

Det är med skräckblandad förtjusning som jag kliver ur sängen idag. För igår bestämdes att idag skall jag och Mannen träffas. Och inte bara på det där vanliga sättet som vi brukar träffas, av stilen åka hem till honom efter att han slutar jobbet vid nio, ligga-ligga-ligga, somna, vakna, ligga och sedan åka åt våra separata håll igen. Oh nej, idag är han ledig, en hel dag utan varje sig jobb eller son, och den dagen väljer han att spendera med mig. Mitt hjärta hoppar runt, runt, runt i mitt bröst och det knyter sig i magen. Som sagt: skräckblandad förtjusning.

Tyvärr är jag tokpank, så några större bravader kommer troligtvis inte att ske. Istället blir det hyra film och ignorera höstsolen. Och hoppas på att allting löper smidigt. Vi har en förmåga att inte förstå varandra, jag och Mannen. En förmåga att misstolka, förvränga och vrida på allt som den andre säger. Vi har en förmåga att inte vara riktigt kompatibla när det gäller saker som sömn och mat heller för den delen.

Jag funderar mycket över min relation till honom. För det är icke ett förhållande, icke är det vänskap, icke är det enbart sex. Det är något mellanting, någon avart som jag inte är säker på är bra för min mentala hälsa. Men det skiter jag i. Jag räds inte sorgen, smärtan, hatet om (när?) han sårar mig. Jag räds att inte få vakna kvart i åtta på morgonen en söndag och inte somna om, för jag vet att idag får jag träffa honom.

Jag vet inte om jag är kär. Jag vet inte ens vad "kär" innebär. Men jag vet att jag vill att han skall vilja ha mig. Kanske är jag en manipulerande jävla hora, men... då får jag väl vara det. Ingen bestämmer spelreglerna förutom jag. Och om jag utnyttjar honom, är jag säker på att han utnyttjar mig lika mycket tillbaka.

/Charlyene - vilse i icke-relationernas land

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lukt

Min hud luktar av Mannen.
Jag vill inte duscha.
Jag vill bara sitta och andas in hans doft.

/Charlyene - luktar (...)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Behöver lugn för att ta mig vidare

Meningslösheten sänkte mig till golvet igår, tomheten dränkte mig med dess tunga vågor. Jag ville dö/jag ville inte leva. Ingenting fungerade. idag kommer troligtvis att bli ännu en sådan dag. Jag kände det redan strax efter att jag hade vaknat - tomhet så stor att den omsluter mig och mitt levnadsutrymme. Och irritation. Tror jag drömde om min mor inatt, även om jag har glömt bort vad det var jag drömde.

Idag är det meningen att jag skall träffa Mannen. Jag vet med mig att jag kommer att spendera dagen med att göra ingenting, sedan slänga alla kläder jag äger runt halva lägenheten i jakt efter något som får mig att se mindre fet ut, och stressa iväg till platsen där vi skall mötas.

Jag drömde även om Mannen inatt. han skulle tatuera blommor på mitt ben, men gjorde svalor istället, utan att berätta det för mig. Så när det blev dags för rökpaus, och jag upptäckte detta, blev jag ledsen och ville gå från studion. Det gjorde jag också, utan att säga något om att jag var ledsen. Men jag hade tårar i ögonen, så F (Mannens arbetskamrat) följde efter mig, men tröstade mig inte, utan smög så att jag inte skulle märka att han följde efter. Jag grät och rökte, och där vaknade jag.

Min fd psykiatriker tycker att Mindfulness är bra när man mår dåligt. Men min kropp skriker "fly!!!". Jag vill inte ha medveten närvaro, inte när jag mår som sämst. För jag kan inte inställa mig på den förlåtande attityd som mindfulness innebär. Jag kan inte förlåta mig själv för att jag känner.

Så jag försöker, och mår bara ännu sämre av att försöka, för ilskan bubblar alltid upp i mig. Jag förstår inte varför jag är så arg? Men jag skall försöka idag igen. Jag kan inte träffa Mannen när jag mår såhär, jag måste hitta lite inre frid först.

/Charlyene - kom lugn, snälla?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Jag är en idiot

Mannen (ni vet han som jag dejtade, blev tillsammans med, som dumpade mig, som jag träffade igen efter det för ca tre veckor sedan och sedan dess inte har hört ett pip från) bjöd ut mig på dejt, när jag idag träffade honom när han tatuerade Frugan. Såklart sade jag ja. Jag skriver såklart, för hela min borderline-nature skriker att jag inte kan släppa någon.

Det är inte bara det att han dumpade mig, utan han sårade mig lång innan det genom att inte prata med mig, och senare genom att vara världens mest otillgängliga människa som inte vill prata i telefon och inte svarar på sms. Han har betett sig som ett arsle, som någon som tror sig veta allt (eller som han säger: "jag tror inte att jag vet saker, jag vet att jag vet saker") och har sårat mig genom att skuldbelägga mig för saker som inte är mitt fel.

Men det värsta är nästan att jag inte är säker på om jag vill ha honom, eller om jag bara så att säga "följer med händelsernas ström".

Så: JAG ÄR EN IDIOT. Och blir jag sårad igen får jag skylla mig själv.

/Charlyene - inte så smart som man kan tro

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Inte så illa

Att dejta är svårt. Speciellt om det är med någon som man en gång redan har varit tillsammans med, och blivit dumpad av. Så det var nervöst, pinsamt och lite jobbigt. Men vi skrattade en del, och hånglade lite... Promenerade och drack kaffe.
Vi försökte hålla ord borta från de jobbiga bitarna, men det är oundvikligt att tangera dem när man är som mig och Mannen - nyfikna. Men vi skämtade bort det, och drog sexskämt istället.
Inte så illa för att vara första dejten efter ett uppbrott.

/Charlyene - inte missnöjd

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Avslut

Åkte in till stan för att träffa Mannen. Det är över, slut, finito. Hans beslut, inte mitt. Fast jag förstår. Om inget annat så är jag fucking jävla förstående. Fattar att han inte orkar, inte klarar en relation. Fattar att han måste fokusera på att hålla sig nykter. Det är livsviktigt. Men det är tungt. Så jävla tungt att jag vet inte om all Theralen i världen kommer att hjälpa mig. Hur tar man sig igenom hjärtats sorg? Jag är ju fortfarande kär. Det är ett faktum som inte ändras av att han sitter där med sina bruna ögon och förklarar för mig att han gillar mig, men...

Jag fick iallafall ett avslut.

/Charlyene - ensam igen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ännu en vändning

Bara ett par dagar efter att jag haft ett smärre sammanbrott över min (icke)relation till Mannen, och hans envisa tystnad bryts tystnaden med ett litet brak.

Jag och Frugan bestämde oss för att distrahera oss själva från diverse ångestkaos och äta lunch i den stora staden tillsammans. Efter denna trevliga lunch satt vi på järntorget, rökte och jag tog min vanliga drog (koffein). Vem kommer då gående om inte Mannen, i sällskap med de två gästtatuerare som just nu besöker studion han jobbar i?

För att göra en lång historia kort kom Mannen och jag överens om att vi skall prata imorgon. Jag är redan ett nervöst vrak, men det är ju lika bra att bita i det sura äpplet, svälja rönnbären och få det gjort. Fast det är långt tills imorgon. "Paranoida, stressrelaterade tankegångar, någon" frågar farbror psyk? "Neeeeej, inte jag" inte säger flikkan och ler lite nervöst, samtidigt som hon tänker tusen sätt som allt kan gå fel på.

/Charlyene - inte bra på att prata om saker

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ett uppbrott utan avslut

Jag vet inte vad jag skall göra. Theralen må ta bort ångest, men det hjälper inte mot sorg. Och jag är ledsen, jävligt ledsen. Ledsen över att Mannen inte känner samma för mig som jag för honom. Ledsen över att inte kunna prata med honom - de senaste veckorna har vi knappt ens hörts, han ignorerar mina sms och skickar inga egna. Nu vet jag också att han har haft en del kontakt med sitt ex, mamman till hans son. Förut har han beskrivit henne som en avskyvärd person, någon som han inte vill prata med, någon som är som död för honom. Nu skickar de vänliga meddelanden till varandra. Och jag står här och vet ingenting, förstår ingenting. Han har aldrig ens vågat säga att det är slut, men det är klart att jag förstår att det är över. För hur skall vi kunna fortsätta efter detta?

Jag önskar bara att han hade varit lite mer rak i ryggen, att han hade sagt som det var till mig, eller sagt något överhuvudtaget. Allt jag har fått under de senaste veckorna är ett mess som förklarade att han inte mår bra, och att det är därför som han inte hör av sig. Ett enda jävla mess, är det vad jag får? Och nu ignorerar han mig igen.

Jag vet inte vad jag skall göra. Helst av allt vill jag prata med honom, för jag förstår inte vad som händer. Men hur pratar man med någon som ignorerar en?

/Charlyene - inte glad idag

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur kunde jag missa det?

Allting känns bara skit, skit, skit idag. Jag har uppenbarligen råkat ut för någon form av förkylning, för min näsa snorar och min hals gör ont. Troligtvis har jag feber också, men jag är inte säker för jag har ingen febertermometer.

Så jag dämpar det med nässpray och Ipren, i hopp om att den underliga smärta jag har på höger sida av min bröstkorg skall försvinna.

Men det är svårt att vila och ta det lungt när hela hjärnan är fylld av obehagliga tankar. Mest kretsar de just nu kring Mannen. han som jag träffade för några månader sedan och blev tokkär i. Han som jag kastade mig in i ett förhållande med, trots att jag vet att förhållanden inte är min grej.

Han som jag knappt har pratat med på flera veckor, för att han slutade höra av sig och inte svarade i telefon. Han som nu uppenbarligen har dumpat mig utan att våga säga det rakt ut. Och jag har varit för korkad för att fatta det. Jag känner mig bortgjord och sviken.

Men man kan inte gråta när man är snorig, för då täpps näsan igen. Så jag struntar i det. Tårar leder ändå inte till något.

/Charlyene - ensam igen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att känna mig kär (fast kanske vara det ändå)

Jag kan inte sluta tänka på Mannen. Utan förvarning ploppar han upp i mitt huvud, som gubben i lådan, och stör vad det annars var jag tänkte på. För han dominerar min hjärna med sina bruna ögon.

Jag lyssnar på musik som påminner mig om honom. Jag läser sms han har skickat till mig om och om igen, trots att de inte egentligen säger något alls. Jag saknar honom trots att det är mindre än tolv timmar sedan vi skiljdes åt, och jag vet att inom ett dygn kommer jag att träffa honom igen. Jag vill ha hans armar runt mig.

Trots detta pirrar det i magen på mig när vi ses, och jag blir lite sådär nervös och osäker. När vi inte ses kan jag inte sluta prata om honom.
Jag är en sådan där jobbig person som hela tiden babblar om pojkvännen. (*suckar djupt för mig själv*)

Trots detta känner jag mig inte kär.

Jag antar att jag är kär, pga saker uppräknade ovan och en massa till. Men innuti mig finns inte det som jag tror är känslan att vara kär. Fast jag vet inte riktigt vad det innebär att vara kär. Jag vet inte hur det "borde" kännas i mig. Jag vet bara att jag känner ingenting. Fast ändå gör jag det. Trivsel när jag lägger mitt huvud på hans bröst. Lugn när han stryker mig över håret. Glädje när jag ser honom och han ser mig. Fast som vanligt kan det vara efterhandskonstruktioner. Just i det läget när det händer känner jag inget, om jag inte tänker efter.

Att inte känna, men att ändå känna - det börjar bli jävligt jobbigt. Speciellt när man är mitt uppe i en känslostorm utan känslor.

/Charlyene - som känner mig trött och rastlös samtidigt idag

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det är tomt när du inte är hos mig

Jag vet att jag blir sämre och sämre på att uppdatera bloggen. Men jag har inte ork. Som hardcore feminist känns det lite pinsamt att erkänna det; men jag lägger den lilla ork jag har på Mannen. Jag prioriterar honom framför annat. För att jag trivs med honom, för att jag blir lite lugnare med honom, för att jag är så tok-kär att jag inte riktigt vet vad jag skall göra av mig själv. Jag kan inte förklara vad det är hos just honom som gör mig så attraherad. Men gudarna skall veta att det är jag.

Kanske är det falskt att tro att jag mår bättre med honom. För det gör jag ju egentligen inte, jag bara har andra känslor att koncentrera mig på än de svarta som annars härbärgerar hos mig.

Men nu när han har lämnat mitt hem för att gå till sitt jobb känns det tomt i min lägenhet och i mitt inre. Så jag tror att jag skall sätta mig och rita lite. Fastän jag inte förstår vad det skall tjäna till.

/Charlyene - som mest av allt bara vill gråta

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag vet inte hur man löser sömnen

Jag är inte bra på sömn. Jag gillar inte att sova, jag gillar inte att inte sova - allting är en jäkla röra, och jag har svårt att få det att funka.

Inte gör det saken bättre att Mannen inte sover bra han heller. Han gnisslar tänder, snarkar och pratar i sömnen. För att inte tala om att han gör saker... Som att hålla fast mig, knuffa mig mot väggen och en massa annat. Han vet inte om att han gör det. Jag tror ibland att han är vaken när han gör dessa saker, och säger saker till mig. Men det är han inte. Han är någonstans i landet mellan sömn och vakenhet. Och han minns ingenting när han vaknar morgonen efter.

Det känns inte direkt bra att lyssna på hans svamlande när han drömmer. Det känns inte bra att han säger elaka saker till mig. Men jag vet att han inte menar det.

Jag vet bara inte vad jag skall göra. Jag vill inte behöva stoppa i mig sömnpiller varje gång jag skall sova hos honom. Jag vill inte behöva ligga vaken heller, för att han säger saker jag inte vill höra. Jag tycker det är jobbigt att inte veta när han är vaken och när han sover, för gränsen där emellan är glidande.

Hur skall jag kunna sova bredvid honom, och ändå sova gott?

/Charlyene - som inte förstår hur någon kan prata så mycket i sömnen utan att vakna med ont i halsen

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Storm

Jag lyssnar på Flogging Molly och kedjeröker. Jag lever i en känslostorm.
Naturligtvis involverar den Mannen.

Så här har det alltid varit för mig när jag träffar någon jag är intresserad av och som är intresserad av mig. Som att leva i en eldstorm. Om jag inte är försiktig kommer jag att brännas till döds.

Men jag är inte intresserad av att vara försiktig. Jag sveps gärna med och släpper allt för att få vara med den jag tycker om. Självkontroll är ett ord jag inte förstår. Jag vet inte hur man tar det lugnt och försiktigt.

Och jag vill faktiskt inte veta.

/Charlyene - som älskar det intensiva

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vad sjutton hände?

Min historia av nära relationer till män är inte vacker. Det har inte alltid varit männens fel, men de har så att säga inte gjort saken bättre. Våld (fysiskt eller psykiskt), förvrängda sexualiteter och mitt eget problem med närhet har varit mer eller mindre ständigt närvarande. Svartsjuka, otrohet, well you know the drill...

Kanske är det inte så konstigt att jag efter siste pojkvännen (känslokall människa med närhetsproblem, som var otrogen) sade "inga mer sexuella relationer" och "ingen får komma nära".

Men så vaknade jag upp en dag i våras och tyckte att det kanske inte vore så dumt att kramas. Och kände att plötsligt ville jag vara nära någon. Så träffade jag Mannen, föll pladask och jag har ingen aning om vad jag håller på med. Men det känns förbannat trevligt. Och kanske är det bra för mig att släppa kontrollen en stund.

/Charlyene - som önskar sig städhjälp

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inte lycklig, men det är bra ändå

För en gångs skull har jag sovit hyfsat bra. Med hjälp av en Zolipdem och Mannens armar kring mig fick jag nio timmars sömn totalt, med enbart två avbrott. Det är konstigt hur det som skrämmer mig mest (närhet) kan vara så tryggt. Och att det ena avbrottet bestod av att vakna halv fem på morgonen och äta godis - det är faktiskt inte så jäkla fel.

Mannen gör mig inte lycklig. Jag blir inte lycklig bara för att jag har någon som stolt deklarerar hur mycket han tycker om mig eller hur snygg jag är. Eller att jag är snäll, trevlig och lätt att prata med. Jag blir inte lycklig för att sexet är trevligt eller för att han ger mig kaffe. Men ögonblicken då jag får lite lugn och ro, ögonblicken då jag skrattar och ser världen i andra färger i svart eller vitt, blir några fler. Och det är allt jag kräver just nu.

Mannen vill inte ha ett förhållande just nu. Inte för att han inte vill ha mig, eller ha en flickvän, utan för att han måste prioritera andra saker först. Som tex att hålla sig nykter. Som alkoholist/narkoman måste nykterheten komma först. Före mig, före hans jobb (tatuerarlärling :-)), till och med före hans son. Det känns lite jobbigt. Men samtidigt är det skönt att veta att det finns en bra anledning till att inte stressa. Han vill ha varit nykter ett år först. Det är två månader kvar tills dess. Två månader då jag kan ta tid på mig att inte bara kasta mig in i ett förhållande - så som jag alltid har gjort förut. Så även om det är lite jobbigt är det ändå okej.

Och jag kan fortfarande inte sluta tänka på honom.

/Charlyene - som tror att äkta kärlek enbart kan komma om man har tålamod

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dejting

Av någon anledning registrerade jag mig på Spraydate. Fråga mig inte varför, det var bara ett infall. Men under detta dygn jag har varit reggad har jag fått 3 sexerbjudanden och 2 som har frågat efter min msn. Gudarna vet hur detta skall sluta...

Intrigerna tätnar

Den mystiska mannen, även kallad G, befinner sig fortfarande i vår lägenhet. Det var meningen att han skulle fly fältet medan jag och Frugan var på Ullared med Frugans pappa. Så har inte skett...

Jag och min Fru gick upp tidigt imorse, åkte till Ullared och var där runt 8. Shoppade (bland annat ett linne, en tröja och en miljard tavlor) och åkte sedan hem. Planen var egentligen att jag skulle dra till skolan och Frugan till jobbet direkt efter vår roadtrip, men eftersom vi tog kortare tid på oss än beräknat åkte vi hem för att lämna av våra inköp.

I hallen möts jag av G:s skor. De är gigantiska. Jag vet också att han är blond. And that's it.

The plot thickens!

En mystisk man

Frugan har tagit hem en mystisk man till vår lägenhet. Jag vet inte hur han ser ut, eller vem han egentligen är, för tydligen är han så mystisk att jag inte ens får säga hej.

Om det inte vore för att jag måste gå upp astidigt imorgon (dvs runt 5) så skulle jag ha stannat uppe och snokat. Nu tror jag att jag skall gå och lägga mig istället.

Söta drömmar

Tentaångesten blir bara högre och högre. Det är nog dags att gå och lägga sig och sluta tänka på intervallnivåer, korrelationer och gamma ett tag. Dags att drömma söta drömmar. Tex om den här mannen:

image18

Det låter som en plan för mig! Godnatt!

Parnorm

Det är inte alltid lätt att vara singel. Kanske man saknar någon att dela sitt liv med, sina tankar, sin vardag, sina glädjeämnen och sorger. Saknar att ha någon som alltid finns där för en, stöttar, tröstar och skrattar tillsammans.

Jag vet inte. Den bilden av ett förhållande som målas upp är inte den som jag har upplevt. Förhållanden handlar ofta om att gå på rutin, ha en vardag som inkluderar en person till förutom sig själv. Visserligen en person som man tycker väldigt mycket om, men ändå en person till som skall få plats vid diskbänken, vid datorn, vid TV:n. Det handlar om kompromisser och gammal vana, mest av allt.

Är jag cynisk? Trovligtvis. Men jag har så svårt att förstå parnormen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0