Jag och Mr. Tambourine Man

Min pappa är, som tidigare har nämnts, hobbymusiker med rötterna i proggen och bandet Dom Smutsiga Hundarna. Och trots att jag själv inte utövar musik har min far någonstans fått mig att inse hur viktig musik kan vara. Jag kan inte leva utan musik, jag lyssnar på det varje dag. Det ger mig lite respit från min egen hjärna, och det är mer emotionellt än det intellektuella läsandet som jag annars ägnar mig åt.

Jag och min far har inte samma musiksmak. Jag dras till punken mer än något annat. Min far dras till de tre D:na - The Doors, Bob Dylan och David Bowie. Den sistnämnda är inte alls min smak, The Doors lyssnar jag på när jag är riktigt långt nere och Dylan - tja, han är en sexistisk, konstig man som dessutom på senare tid har blivit alltför religiös för min smak. Men han har en hel del bra texter, det skall inte förnekas. Som dessutom har en förmåga att ploppa upp i mitt huvud i tid och otid, utan förvarning. Som nu, när jag försöker städa lite dök detta upp i huvudet på mig:

Then take me disappearin' through the smoke rings of my mind,
Down the foggy ruins of time, far past the frozen leaves,
The haunted, frightened trees, out to the windy beach,
Far from the twisted reach of crazy sorrow.

Yes, to dance beneath the diamond sky with one hand waving free,
Silhouetted by the sea, circled by the circus sands,
With all memory and fate driven deep beneath the waves,
Let me forget about today until tomorrow.

(Bob Dylan - Mr. Tambourine Man)

Och jag önskar själv att jag kunde försvinna. Bara för en stund. Glömma allt som är nu och bara dansa.

/Charlyene - utan rytmkänsla

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Gamla gubbar rockar loss

Jag hade verkligen roligt igår. På riktigt. Det var fantastiskt att se min far, som inom inte alltför många år kommer att gå i pension, rocka loss och enjoy himself on stage. Det var varmt, svettigt och jag stortrivdes. Kanske har jag ett rätt så rejält bias, eftersom det trots allt var min far, men jag tyckte att det var en bra spelning. Jag kunde inte alla låtarna, men jag ville sjunga med, jag lät mig dras med, jag lät mig fångas i en form av trans och glömde världen omkring mig. Underbart!

Det var ca 200 pers där, mycket gamla gubbar som säkert var med redan då det begav sig för sisådär en 35 år sedan. Men även lite yngre folk. Det kändes dock märkligt att se de övriga i bandet, jag hade inte kännt igen dem om de hade passerat mig på gatan. Men så var jag ju liten på den tiden då jag senast träffade dem.

Well, well. Nu är det dags att dricka upp mitt kaffe och socialisera mig med släkten.

Pannrummet 11/10-08

(Men titta på hur lycklig min far ser ut med gitarren... :-)

/Charlyene - stolt

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dom Smutsiga Hundarna

Min pappa är gammal proggare. Under 1970-talet spelade han i ett band kallat Dom Smutsiga Hundarna. De fick ett visst rykte kring sig, och sägs bland annat vara ett av de första svenska banden att dras med i punkvågen. Inte för att jag vet om jag håller med, men folk får väl tycka det.

Under 70- & 80-talen släppte de några plattor och gjorde några spelningar. Sedan kom ett uppbrott, och medlemmarna skaffade sig riktiga jobb, klippte sig och bildade familj. Skaffandet av två knoddar (min storasyster och jag) var säkert en drivkraft till varför min far inte fortsatte vara aktiv inom musiksvängen... (Bandet upplöstes definitivt i slutet av 80-talet, och hade sakta men säkert blivit allt mindre aktiva under flera år innan dess...)

Jag har ju alltid vetat att min far en gång i tiden var musiker. Han brukade spela gitarr för mig och syster om kvällarna, och jag fascinerades av hans händer som for över strängarna. Och hans vän, Bert, skapade en studio som jag och syster ibland hängde i. Jag vet också att repningar försiggick i den studion varje onsdag eller torsdag under många år, trots att inga spelningar förekom. Hobbymusik på hög nivå, alltså.

Well...

Denna dag skall det ske en återförening. Dom Smutsiga Hundarna skall spela på Pannrummet ikväll, och naturligtvis kommer min fars sida av släkten att befinna sig där. Detta innebär min mor, min syster + systers sambo, min faster + fasters sambo + deras unge (min kusin), samt naturligtvis jag.

Jag ser fram emot det lite, trots att tanken på att behöva vara social med släkten ger mig sådan ångest att jag knappt kan stå upp.

/Charlyene - proggbarn (kanske inte så konstigt att jag redan tidigt leddes in i punksvängen?)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Också på repeat...



The Clash - Straight To Hell

På repeat just nu...



Joe Strummer and the Mescaleros - Redemption Song

Ännu en klassiker...

...ändock inte lika vitt spridd som den förra. :-)



Operation Ivy Yellin' in my ear

Klassiker

Detta är en klassiker, men fortfarande en bra sådan. Jag kan definitivt se varför den var kontroversiell när den kom (1989 har jag för mig) och i vissa kretsar är den det säkert fortfarande.



Madonna Like a Prayer

Om och om igen...

...på repeat. Hur man kan inte älska?



It's martini time!

Jag älskar sångarens röst...




Reverend Horton Heat - It's martini time

Om det hade varit snö...

...hade detta varit den mest perfekta låten.

AFI - Love Like Winter

Jag drömmer om vår...




Tiger Army - In the Orchard

På repeat just nu



Riktigt bra skapunk!



Världens vackraste sång?


Dagens låt



Tiger Army - Incorporeal

Dagens Anthem - Pity the dead

there's a boy in crimson rags with a grimace and a spoon,
and a little sullen girl face-up staring at the moon
and there's no one around to hear their lonesome cries
then they pass away alone into the night

why do we pity the dead?
are you churned by emotion from voices in your head?
look at all the living and you'll ask yourself
why oh why do we pity the dead?

well, you've seen the disease, suffering and decay,
and you whisper to yourself blissfully "it's okay"
and you still refuse the possibility
that the dead are better off than we

why do we pity the dead?
are you scared of the logic that swirls within your head?
look at all the living and you'll ask yourself
why oh why do we pity the dead?
pity the dead

tell me what you see, tell me what you know
is there anyone who lives a painless life?
if there is show me so

the destitute and famished, demonic and the banished,
dejected and the ostracized, the brainwashed and the paralyzed,
the conquered and objectified, the few who see the other side
tell me what you see!
It's a mortal wretched cacophony

(let's go)

in the end you may find there's no guiding subtle light,
no ancestors or friends, no judge of wrong or right
just eternal silence and dormancy
and a final everlasting peace

why do we pity the dead?
are you churned by emotion from voices in your head?
look at all the living and you'll ask yourself
why oh why do we pity the dead?

/Bad Religion

(Ja, jag har fått nojja på att lyssna på en massa band som jag inte har lyssnat på under de senaste 10 åren... :-))

B-sträng

Min B-sträng vägrar att hålla sig sharp. Och jag vet inte varför. De nya strängarna låter annars bra, förutom den där jävla B-strängen. Och jag svär, det handlar inte om minuter innan den fuckar sig, utan sekunder! Och det suger...

Men det känns gött att ha tagit fram den gamla guran igen. Det är ett steg i rätt riktning.

Imorgon är det in till stan som gäller, upp i ottan för att plugga (söndagar är mina pluggdagar), hämta bok och möta Frida på Världskulturmuseet för hundrationde gången känns det som.

But that's the way the cookie crumbles.

Musiken och jag

Jag har alltid haft en speciell relation till musik. Kanske beror det på att min far var musiker fram tills han insåg att han skulle få barn och inte kunde försörja en familj på musiken. Gammal proggare är han, och håller fortfarande på med musiken som sin enda egentliga hobby.
    Men även om han kanske inte längre spelar lika ofta som han skulle vilja är han fortfarande "musiker" i själ och hjärta med uppläggningar om gitarrer, slingor, mic:s och gud vet vad. Jag brukade älska när han tog fram sin stålsträngade gitarr och spelade för mig och syrran när vi var små. Det i kombinationen med de vinylskivor som spelades (dylan eller doors mestadels) skapade en atmosfär där musik var något äkta, något speciellt, något som lugnade och gav sammanhållning i en familj där sådan inte existerar.

Själv började jag sjunga i kör vid 7 års ålder och fortsatte med detta tills jag var ca 13. Nu sjunger jag sällan och inte alls lika bra längre. Jag har i olika omgångar försökt att lära mig att spela gitarr, speciellt efter det att min far köpte mig en gitarr när jag var 16. Det har inte gått speciellt bra, jag är otålig och blir lätt irriterad. Så jag antar att jag inte är direkt speciell i detta avseende. Precis som alla andra ger jag mig in i saker som jag aldrig avslutar.

Men jag lyssnar otroligt mycket på musik. Och jag ändrar mig ständigt. Barndomen innehöll (som har nämnts) Dylan och The Doors, sedan kom en sväng med dålig pop i form av Brainpool (vem minns dem idag?), men också Beatles. Sedan kom punken med allt från Sex Pistols och Clash till Dia Psalma och De Lyckliga Kompisarna. Efter det kom synten och lite hardcore. Sedan var det dags för melodisk hårdrock i många former.

På senare år har jag gått igenom pop (mestadels Robbie Williams) hiphop (2Pac, Eminem och andra som hatar världen), grindcore (de hatar alla världen), svensk vispop och nu sist rocka- och psychobilly, melodisk grindcore ála AFI, men även lite av det som spelas på MTV.

Jag tror att när jag växte upp hade en tanke om att när man blev runt 20 så var man vuxen och detta innebar också att man inte ändrades mer. Man visste vad man tyckte om och så var det bra med det. Ack så fel jag hade.

Men jag har iaf kommit till insikt om att jag aldrig vill leva utan musik. Skulle jag bli döv skulle jag ta livet av mig.

Dagens line...

...är "by the time we came to Memphis we were crazy", taget i Rancid's "Memphis". Kan man göra annat än älska?

En dag fylld av musik

Ännu en dag har försvunnit till minnets lager. Eller kanske inte, för jag minns knappt vad jag har gjort, det var så intetsägande. Förutom att jag har börjat lyssna på Rancid igen! Aahh, det får mig att minnas min ungdoms dagar.

De dagar när man var en liten punkrockare som bara sveptes med av musik. Så har jag haft det idag. Jag har svepts med att musik: Flogging Molly, Tiger Army, Dropkick Murphys, Necromantix! Och många fler...

Jag gillar Hellcat Records, det är allt jag kan säga.

Tidigare inlägg
RSS 2.0