charlyene against the world

Jag har varit väldigt trött de senaste dagarna. Trots att jag har sovit längre än jag brukar känner jag mig inte utvilad. Kroppen känns trött och värker. Fast inte på ett influensa-vis, utan snarare på ett sådant sätt som det brukar göra när man slappnar av efter att ha varit riktigt spänd.

Men jag känner mig inte avslappnad. Jag känner mig bara sliten. Och gråtfärdig. Igår satt jag i tre timmar och lipade. Utan anledning.

Välkommen till min vardag.


Läs även andra bloggares åsikter om sömnproblem, trötthet, vardag

Ångestdag.

Jag bråkade med Mannen igår kväll. Det är jobbigt att försöka lösa problem med någon som säger att det inte går att lösa något. Jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Så idag känns allt väl egentligen okej. För vi löste bråket. Tror jag.

Men det är ändå en ångestdag.

För att det bara är så jag är.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, må dåligt, smärta, bråk, relationer

Okej, så vi är alla döende. (Det säger sig själv, eftersom inget individuellt liv varar för evigt. Ingen art varar heller för evigt för den delen, det ser evolutionen till.) En dag kommer vi att sluta andas och så finns inte längre det som vi kallar för vårt jag. Det är bara så det är. Det är inte sorgligt egentligen, det är bara naturligt. Vad som sker efter det ögonblicket när livet upphörde vet jag inte. Jag tror inte på gud, jag tror inte på himmel/helvete. Jag tror inte på återfödelse, jag tror inte på någon form av nirvana eller reinkarnation. Jag tror att man dör. Punkt slut. Upphör. Slutar existera. Bara försvinner.

Och man kan argumentera om döden och alla dess aspekter (inklusive självmord) så mycket man vill. Frågan är varför vi lägger ner så mycket energi på döden, när livet tycks viktigare?

Livet är en lång rad av ögonblick sammanbundna med silvertråd. Man måste kunna uppskatta de små sakerna för att få ett drågligt liv. Kaffet jag dricker, MSN-konversationen jag har med Frugan, det ljus som bara solstrålar genom moln kan producera.

Men så finns det också de lite större sakerna. Som West Coast Riot igår. Förutom lite dåligt väder till en början, och massor av folk som jag inte behagar träffa, var det jäkligt trevligt. DLK var en nostalgitripp, Bad Religion var gamla, NOFX var hysteriskt roliga (och totalt borta i huvudet, verkade det som), Tiger Army var bittra och Flogging Molly var så bra som bara de kan vara. Sista Sekunden och Moderat Likvidation roade, och "the side show" hade sina poänger.

Jag var nykter, Frugan var nykter, alla andra var fulla. Men det gick bra. Och nu finns bara tomheten som kom av att det är över kvar.


Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, efter döden, west coast riot

Det här är inte bra. Det REGNAR! Förutom piller i glaset och människor som slår ner en är regn det största hotet dagar som denna - dagar då det är spelningar utomhus.

Idag är det West Coast Riot. På Frihamnen, Göteborg kan man se band som NOFX, The Used, De Lyckliga Kompisarna (Snacka om nostalgi), Tiger Army, Flogging Molly och många fler.

Jag och Frugan har sett fram emot denna dag i 100 år, eller i alla fall i två månader. Och så spöregnar det!

*mutter, mutter*


Läs även andra bloggares åsikter om regn, festival, spelningar, förväntan

Jag är inte bra på sömn. Jag gillar inte att sova, jag gillar inte att inte sova - allting är en jäkla röra, och jag har svårt att få det att funka.

Inte gör det saken bättre att Mannen inte sover bra han heller. Han gnisslar tänder, snarkar och pratar i sömnen. För att inte tala om att han gör saker... Som att hålla fast mig, knuffa mig mot väggen och en massa annat. Han vet inte om att han gör det. Jag tror ibland att han är vaken när han gör dessa saker, och säger saker till mig. Men det är han inte. Han är någonstans i landet mellan sömn och vakenhet. Och han minns ingenting när han vaknar morgonen efter.

Det känns inte direkt bra att lyssna på hans svamlande när han drömmer. Det känns inte bra att han säger elaka saker till mig. Men jag vet att han inte menar det.

Jag vet bara inte vad jag skall göra. Jag vill inte behöva stoppa i mig sömnpiller varje gång jag skall sova hos honom. Jag vill inte behöva ligga vaken heller, för att han säger saker jag inte vill höra. Jag tycker det är jobbigt att inte veta när han är vaken och när han sover, för gränsen där emellan är glidande.

Hur skall jag kunna sova bredvid honom, och ändå sova gott?


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem

Jag har haft ett "moment". Ett sådant som kommer förbi såpass sällan att jag måste dela med mig, trots att det bara är en liten skitsak egentligen.

Ett "moment" kan inte översättas till svenska, för "att ha en stund" låter för banalt, ungefär som om man har lite tid över att bara leka med. Att ha ett "ögonblick" låter inte heller bra, för ett ögonblick är faktiskt lite för kort. Någon som har andra förslag på vad det skall heta?

De kommer ibland, dessa "moments". Stunder när världen omkring mig försvinner och jag blir lugn. Stunder när jag mår bra och glad över det lilla. Det är dessa små "moments" som jag lever för. De är min enda livslina. Och jag hade ett idag.

Dagen började som de flesta andra dagar, med att jag knappt kan stå för att jag är så trött, men jag ramlar ur sängen ändå för att göra kaffe och försöka ta tag i min dag. Jag raffsar ihop smutstvätten (som jag naturligtvis inte gjorde något åt igår), går ut och röker och funderar över vad denna dag skall innehålla. Jag drar iväg ett SMS till Mannen. Det lyder: "Får jag sova hos dig inatt?" och jag får tillbaka "Klart att du får och klart att du ska".

Hade det varit en helt vanlig dag hade jag blivit glad, men också nervös och stressad. Och känt mig velig, ungefär som om jag är kluven itu mellan att inte vilja och att vilja. Men idag... I det lilla "moment:et" är jag bara lugn, glad och känner mig älskad. Det varar inte längre. Men de få sekundrarna är underbara!


Läs även andra bloggares åsikter om lugn, lycka, glad, relationer, känslor, ordförslag

Jag har egentligen inget nytt att skriva. Jag sitter mest framför datorn för att slippa städa. Bara tanken på att plocka upp sakerna som jag spred över hela golvet i förmiddags får mig att vilja gråta. För att inte tala om att samla smutstvätten som skall tvättas imorgon, och disken som jag har stirrat på i flera dagar nu.

Men jag har lovat mig själv att städa. Lovat mig själv att inte skjuta upp det en dag till. För en dag till flera och så har det gått en vecka. Jag orkar inte leva i kaos, men jag orkar heller inte sortera kaoset. Paradoxerna är så många när man inte mår bra.

Well. Inget spelar egentligen någon roll nu. Jag har kommit till den punkten när jag inte längre orkar kämpa emot mörkret. Det spelar ingen roll om jag en dag kommer att må bättre för nuet är alltför tungt att bära. Jag orkar inte.


Läs även andra bloggares åsikter om städning, ork, energi, koncentrationsförmåga, må dåligt, ångest, smärta, kaos

Det gör ont i hela min bröstkorg. Varje gång jag tar ett andetag biter det till på minst 10 punkter. Fast en mer korrekt beskrivning är att det känns som om mina lungor skall spricka.

Jag vet inte vad som är fel. Imorse svimmade jag nästan i Mannens kök. Jag kände hur det började susa i huvudet, och världen nästan försvann.

Kanske är det ångest. Jag vet att monstret är vaket.
Kanske är jag sjuk. Så där fysiskt sjuk, du vet.


Eller så är det bara min kropp som säger ifrån. Läs även andra bloggares åsikter om ångest, smärta, ont, svimma, monster, sjukdom

Kunde inte sova igår, trots Zolpidem. Det tog några timmar innan jag slappnade av tillräckligt för att tankarna skulle bli till bara ett litet brus och sedan försvinna bort helt.

Det sägs att människan, vars sömn går i vågor av djupare och ytligare sömn, skall ha fyra perioder av djuprsömn under natten för att man skall känna sig utvilad. Jag tror inte att jag har haft det inatt. Jag känner mig inte utvilad någonstans. Istället är jag trött, stel och har huvudvärk.

Men det spelar ingen roll. Jag skall ju spendera dagen med Mannen. Frågan är bara vad man egentligen skall hitta på en regnig dag som denna.



Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, djupsömn, sömnrytm

Igår eftermiddag runt halv sex lade jag mig ner på soffan och tänkte att jag bara skulle blunda en liten stund. Jag sov 18 timmar, med endast ett avbrott. Då stapplade jag mig in i sängen och somnade om. Ingen mer Zyprexa till mig. Jag kan inte leva så, med sömnen ständigt i mig. Inte ens om det skulle bli bättre om ett par veckor. Jag vill inte bli en grönsak. Jag vill må bättre, inte sova bort skiten.


Läs även andra bloggares åsikter om medicin, biverkningar, sömn

Juni börjar gå mot sitt slut, och efter flera veckors intensiv sol har regnet fallit. Det är inte mer än 15 grader ute, mulet och med fukt i luften. Vinden är något kylig mot huden och istället för korta kjolar och linnen bär jag jeans och långärmad tröja. På vägen hem från spårvagnen går jag med huvudet något böjt ner mot bröstet, så att jag kan se gångbanan framför mig och därmed undvika vattenpölarna som har bildats.

Det känns nästan som om hösten vore på intågande. Som om de tre veckor av värme som nyligen tagit slut var allt jag fick denna sommar. Men jag kan inte låta bli att längta efter mer. Det är gråa dagar som dessa som jag spenderar all min tid inomhus. Gärna med en kopp kaffe i ena handen och en kaka i den andra. Och jag kan inte sluta längta.

Jag längtar efter sol och värme. Efter dagar när jag svettas bara jag tar ett steg utanför skuggan och när kvällarna inte känns som början på natten, utan snarare som en ljummen avslutning på dagen. Dagar när jag inte känner mig ensam. Ensamhet och längtan är två snarlika känslor. För vad är ensamhet mer än en längtan efter närhet? Jag önskar mig en kram, någon som håller om mig, någon som visar att de tycker om mig. Någon som får mig att känna mig levande, om så bara för en stund. Någon som skrattar åt det roliga jag säger, och som ändå förstår allvaret i mina ögon. Men det finns ingen här. Och ensamheten är överväldigande.

Är det sant som det sägs, att människan är ett flockdjur? Och om så, varför behöver vi tid för oss själva? Känner fåren någonsin av en längtan efter att gå undan, vara utanför flocken? Eller har hästen någonsin behov av att ställa sig nära en annan häst, bara för att få vara nära någon annan? Gå apor undan från gruppen frivilligt?

Vad är det egentligen som människan behöver? Finns det överhuvudtaget ett universellt, mänskligt närhetsbehov? Det finns människor som kan leva ensamma hela sina liv, men ofta antas det att de saknar närheten och egentligen skulle behöva den. De anses sjuka eller trasiga. Men är det verkligen sant? Det finns människor som längtar efter familj, efter att vara minst en person till i ett gemensamt boende. Är det så som det ultimata livet ser ut? Jag plus en är lika med närhet. Barn däremot, är valfritt. Tvåsamheten anses vara det normala. För att leva tillsammans fler än två vuxna, anses onormalt och nästintill omöjligt. Men oavsett vilken form av intim närhet som vi väljer antas vi ändå ha behov av att vara ensamma. Tillsammans men själva ibland.

Och får vi inte både det ena och det andra längtar vi. Efter närhet och ensamhet. Efter den perfekta balansen mellan dessa två. Inte för mycket och inte för lite. Men är det realistiskt? När regnet smattrar mot min ruta, kan jag inte låta bli att undra: Är närhet något vi verkligen behöver, eller är det något som vi har socialiserats in i?

När människorna utvecklades från apor till just människor antogs vi leva i flockar, eller stammar som det mer vanligt brukar kallas. Vi var nomader som jagade och samlade, och vi visste namnet på alla som ingick i vår stam. När stammen växte och blev så stor att vi inte personligen kunde hålla reda på alla de övriga individerna delades stammen och blev till två stammar. Eller så utövades populationskontroll, bland annat genom avhållsamhet eller spädbarnsmord. Frågan är: hur såg den intima närheten då? Fanns det någon tvåsamhet? Fanns det som vi idag räknar som den intima kärleken? Och kunde man känna sig ensam, eller för den delen känna ett behov av ensamhet? Jag har ingen aning.

Kanske spelar det ingen roll. Kanske är debatten om vad som är natur och vad som är kultur onödig. Bara för att något är biologiskt betyder det inte att det inte går att ändra på. Och bara för att något är inlärt betyder det inte att dess påverkan på oss är lika stark som det medfödda.

Vad jag vet är att jag behöver närhet. Och att min längtan efter denna närhet, min ensamhet, blir så mycket starkare när jag sitter ensam hemma under en grå dag.


Läs även andra bloggares åsikter om ensamhet, längtan, närhet, relationer, biologi, inlärt, natur, kultur, regn

När jag får hallisar och hör röster brukar jag veta att de inte är verkliga. Men igår kände jag vid flertalet tillfällen hur det liksom klickade till i min skalle, och plötsligt började tro på det jag såg och hörde. Det var nog det läskigaste som jag någonsin har varit med om. Som när jag fick för mig att jag var gravid med ett barn som när det växte upp skulle kunna ge människor odödlighetens gåva. Därför var Guds utstända änglar tvugna att döda mig och barnet, annars skulle domedagen komma.

Så jag tog bussen till psykakuten med Frugan som sällskap, och fick träffa Dr. Speed. Han betedde sig verkligen som om han hade tagit tjack. Han pratade snabbt, rörig och avslutade inte sina meningar. Jag fick inte avsluta mina meningar. Han ställde frågor och innan jag hade svarat kom en ny fråga. Det hela var mycket underhållande. Vad som inte var lika underhållande var att jag betalade nästan 700 kr för 28 Zyprexa. Jag har verkligen inga pengar att röra mig med, varken denna månad eller nästa. Jag vet inte hur jag skall överleva. Men å andra sidan: Vad spelar det för roll?

Så jag åkte hem till Mannen, varvade ner och tog det lugnt. Och tog ett piller. Jag vaknar en gång under natten i panik för att Mannen ligger så nära att jag inte röra mig. Och på morgonen gör han det igen. Jag blir irriterad, han blir ledsen, jag gråter, allt är kaos.

Ska jag verkligen ge mig in i ny sväng av mediciner? Eller skall jag skita i att ta dem, trots att jag har betalt dyra pengar för dem? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte vad jag skall göra just nu.


Läs även andra bloggares åsikter om hallucinationer, overklighet, änglar, relation, emotionell instabilitet, medicin

Var hos psykiatriker Agneta igår och fick Imovane utskrivet. Så jag knatade till Apoteket och betalade snällt mina 37 kr för 10 piller. Jag tog ett igår kväll, lade mig i sängen och väntade snällt på sömn. När den inte hade kommit efter en timme gick jag upp för att röka, dricka vatten och skriva ner lite saker i ett block. Sådana saker som hade ploppat upp i mitt huvud efter att ha legat och tänkt för länge. Som tatueringsidéer, idéer till noveller och lite annan skit.

När jag ställer mig upp snurrar hela världen. Men inte på ett sätt som gör mig illamående vilket Stilnoct brukar göra. Utan på ett sätt som får mig att fnittra till lite. Det här är roligt. Jag är uppenbarligen hög på mitt lilla piller.

Jag minns inte mycket av vad jag gjorde inatt. Vet att jag satt och skrev något, men nu kan jag inte hitta pappret. Och mina ben är fyllda av ditritade blåklockor, timglas och kattögon. Jag vet också att jag måste ha kedjerökt i min lägenhet, något som jag aldrig annars gör (jag röker på balkongen), för på golvet i ett av rummen står en askkopp och ett tomt ciggpaket.

Och jag sitter här med feta hallucinationer. Om änglar som skär sönder min livmoder för att jag bär ett barn som när det växer upp kommer att ha kraften att ge evigt liv till allt det rör. Jag vet inte vad jag skall göra.


Läs även andra bloggares åsikter om medicin, imovane, sömn, hallucinationer, vanföreställningar, ångest

Jag lyssnar på Flogging Molly och kedjeröker. Jag lever i en känslostorm.
Naturligtvis involverar den Mannen.

Så här har det alltid varit för mig när jag träffar någon jag är intresserad av och som är intresserad av mig. Som att leva i en eldstorm. Om jag inte är försiktig kommer jag att brännas till döds.

Men jag är inte intresserad av att vara försiktig. Jag sveps gärna med och släpper allt för att få vara med den jag tycker om. Självkontroll är ett ord jag inte förstår. Jag vet inte hur man tar det lugnt och försiktigt.

Och jag vill faktiskt inte veta.


Läs även andra bloggares åsikter om storm, känslor, känslostorm, relationer, självkontroll

Jag vaknar halv nio med panik. Det finns inget annat att göra än att kliva upp och göra kaffe, och försöka att inte väcka Mannen. Aldrig att jag skulle visa mig själv sådan som jag är när paniken har växt sig så stark att jag känner mig nästan handlingsförlamad. Inte för att jag skäms, utan för att jag inte orkar med andra människor då. Orkar inte med någon som kramar mig och håller mig handen. Jag vill bara försvinna bort. Inte påminnas om verkligheten.

Ändå har jag sovit hyfsat bra. Lite mardrömmar och lite ångest när jag vaknade mitt i natten, men annars har det varit lugnt.

Det finns ingen reell anledning till varför ångest kom just då, imorse. Mitt liv är inte mer struligt än vanligt. Frugan sitter på psykakuten, jag måste fylla i papper till Försäkringskassan, vilket är skitjobbigt för jag förstår inte. Men annars... Allting flyter på.

Mannen har börjat gå på NA-möten igen, jag har ingen press på mig att prestera något alls.

Jag mår dåligt utan att veta varför. Och jag avskyr att inte veta.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, panik, panikångest, må dåligt

Min historia av nära relationer till män är inte vacker. Det har inte alltid varit männens fel, men de har så att säga inte gjort saken bättre. Våld (fysiskt eller psykiskt), förvrängda sexualiteter och mitt eget problem med närhet har varit mer eller mindre ständigt närvarande. Svartsjuka, otrohet, well you know the drill...

Kanske är det inte så konstigt att jag efter siste pojkvännen (känslokall människa med närhetsproblem, som var otrogen) sade "inga mer sexuella relationer" och "ingen får komma nära".

Men så vaknade jag upp en dag i våras och tyckte att det kanske inte vore så dumt att kramas. Och kände att plötsligt ville jag vara nära någon. Så träffade jag Mannen, föll pladask och jag har ingen aning om vad jag håller på med. Men det känns förbannat trevligt. Och kanske är det bra för mig att släppa kontrollen en stund.


Läs även andra bloggares åsikter om närhet, relationer, heterosexualitet, sexualitet, kärlek, kontroll

Natten var fylld av mardrömmar. Mardrömmar om att jag är stupfull och möter Mannen (som är nykter alkoholist) och övertalar honom att gå ut och supa med mig. Jag som knappt brukar dricka vaknar med ångest och känner mig... bakfull...

Well. Jag har iallafall fått något gjort idag. Jag gjorde klart ommöbleringen och städade. Och bestämde mig för att träffa Tildus och Noah ikväll istället för att hänga med Mannen. Det känns både bra och dåligt. Men nu är beslutet taget iallafall.

Jag känner dock långt in i benmärgen att det kommer att bli ännu en kväll där jag sitter och skakar av ångest. Men då får det väl vara så. Det är ju trots allt bara mitt liv det handlar om.


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, mardrömmar, alkohol, beslut, städning, liv

Jag tror att det kommer att bli en sömnlös natt. Ingenting känns bra. Ångestdemonen härjar och skriker i mig, snart kommer rösten att vakna till liv, jag känner hur den rör sig i mitt huvud. Jag lyssnar på KSMB's SexNollTvå och är iallafall lite glad över att självmordspunk finns.

Det är inget speciellt som har framkallat denna ångestattack. Det är bara som vanligt, att jag mår dåligt över oavslutade projekt och över att jag inte riktigt vet vad jag vill. Jag sade till Mannen att jag inte ville ses förrän söndag, ville ha några dagar på mig att vara själv, fixa saker och andas lungt. Men han saknar mig. Och vill ses redan imorgon. Och jag vet faktiskt inte vad jag vill.

Säger jag nej kommer jag att ha dåligt samvete.
Säger jag nej kommer jag att sakna honom.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ångest, panik, relationer, ambivalens, självskadebeteende

Jag fick en flipp och bestämde mig för att möblera om min lägenhet. Det brukar inte vara en bra idé, för det brukar sluta med att jag gör hälften och sedan inget mer. Och jag avskyr oavslutade saker. Och likadant denna gång. Halvvägs igenom en totalstädning och ommöblering av en lägenhet som jag älskar, men inte borde bo i för den är för dyr.

*suck* Ibland är jag så totalt adhd.


Läs även andra bloggares åsikter om adhd, ommöblering, slutförande

Runt omkring mig finns det x antal människor som försöker förklara för mig hur tråkigt livet är. Om hur vardagens gråhet finns i mitt liv, och att jag borde tillåta mig att omfamna den. Tristessen. Jag kan på sätt och vis förstå vikten av att kunna ha tråkigt. Hur tråkigt det än låter att ha tråkigt är det en viktig sak att kunna. För kan man inte ha tråkigt kommer man att drivas till att göra något åt tristessen, och tillslut är man så desperat att man söker efter vad som helst som dödar tråkigheten - även om det skadar en själv. En flykt från det tråkiga in i det skadliga. (Inte nödvändigtvis, men det kan vara så...)

Problemet är att jag inte har tråkigt. Någonsin. Det är inte det att jag egentligen flyr från det tråkiga, det är snarare så att det händer för mycket i mitt inre för att tristessen någonsin skall infinna sig. För tristess, att känna att man har tråkigt, är för människor som mår relativt bra.

Jag blir inte uttråkad om nätterna när jag inte kan sova, för änglar slåss med demoner på mitt sovrumsgolv. Jag blir inte uttråkad på morgonarna, för även om det kan vara jobbigt och för jävligt att vilja dö, är det inte tråkigt. Mitt inre är fyllt av tvära kast och kaotiska känslor, mitt huvud sprängs snart av tankar, funderingar, dagdrömmar och halvpsykotiska hallucinationer. Hur kan jag ha tråkigt när jag aldrig står still? Mina dagar kanske inte är direkt fyllda av händelser, men mitt inre ser till att jag aldrig någonsin stannar upp och vilar. För hur kan man vila i ångesten? Omfamna den, göra den till ens bästa vän - javisst. Men det är inte vila.

Även om jag bara sitter still och gör ingenting har jag inte tråkigt. Jag vet inte hur man har tråkigt. Jag har inte haft tråkigt ens en enda sekund på flera månader. Jag är inte ens säker på att jag har haft tråkigt på flera år.

Så... Hur stannar man upp, och vilar i det tråkiga?


Läs även andra bloggares åsikter om tristess, tråkigt, vila, må dåligt, ångest, kaos

För en gångs skull har jag sovit hyfsat bra. Med hjälp av en Zolipdem och Mannens armar kring mig fick jag nio timmars sömn totalt, med enbart två avbrott. Det är konstigt hur det som skrämmer mig mest (närhet) kan vara så tryggt. Och att det ena avbrottet bestod av att vakna halv fem på morgonen och äta godis - det är faktiskt inte så jäkla fel.

Mannen gör mig inte lycklig. Jag blir inte lycklig bara för att jag har någon som stolt deklarerar hur mycket han tycker om mig eller hur snygg jag är. Eller att jag är snäll, trevlig och lätt att prata med. Jag blir inte lycklig för att sexet är trevligt eller för att han ger mig kaffe. Men ögonblicken då jag får lite lugn och ro, ögonblicken då jag skrattar och ser världen i andra färger i svart eller vitt, blir några fler. Och det är allt jag kräver just nu.

Mannen vill inte ha ett förhållande just nu. Inte för att han inte vill ha mig, eller ha en flickvän, utan för att han måste prioritera andra saker först. Som tex att hålla sig nykter. Som alkoholist/narkoman måste nykterheten komma först. Före mig, före hans jobb (tatuerarlärling :-)), till och med före hans son. Det känns lite jobbigt. Men samtidigt är det skönt att veta att det finns en bra anledning till att inte stressa. Han vill ha varit nykter ett år först. Det är två månader kvar tills dess. Två månader då jag kan ta tid på mig att inte bara kasta mig in i ett förhållande - så som jag alltid har gjort förut. Så även om det är lite jobbigt är det ändå okej.

Och jag kan fortfarande inte sluta tänka på honom.


Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, dejting, förhållande, lycka, stress, ta det lugnt

Jag lever. Jag har bara haft en del att göra. Fika med E, hänga med Frugan, skaffa en ny tatuering och så naturligtvis Mannen.

E är underbar, ger mig kaffe och lyssnar även när hon inte förstår. En fika med henne är värt guld.

Frugan ger mig avslappning genom att fnissa åt mina vredesutbrott, diskutera konstiga teorier med mig och bara låta mig vara mig själv. Vi är nog självfränder även om jag aldrig får använda det uttrycket inför henne. Det har vissa flum-konnotationer.

Tatueringen är snygg. En röd japansk ros sitter på mitt ben. Så skall det bli blommor runt. Mitt högra ben skall bli mitt levande ben, är det numera bestämt. Blommor, blad, ett träd och en ödla skall befinna sig på det. Vilket (o)sökt leder mig in på Mannen, då det är han som fick mitt ben att blomma.

Mannen gör mig nervös. Fjärilar i magen och allt det där. Och han pratar mycket. Jag vet massor om honom, han vet inte så mycket om mig. Jag vet inte alls vad jag egentligen känner, annat än att jag inte kan sluta tänka på honom. Han finns i mitt huvud nästan konstant. Och i min mage, för varje gång jag tänker på honom så kittlar det till i mitt inre centrum.

Jag skall träffa honom ikväll, efter att jag har varit hos PMH för sista gången innan teamet skall reda ut vad de egentligen skall göra med mig. Vi skall sova tillsammans, något som inte alltid går så bra. Jag kan inte slappna av bredvid honom. Men det löser sig nog. Man dör inte av ett natt utan sömn. Dessutom är han fin att titta på när han sover.


Läs även andra bloggares åsikter om upptagen, vänskap, avslappning, fjärilar i magen, känslor, instabilitet

Jag drömmer konstiga drömmar om vardaliga situationer och när jag vaknade både igår och idag har jag svårt att veta om saker faktiskt har hänt eller inte. Som att jag har fått för mig att Frugan har sagt till mig att jag har blå ögon när vi satt i en park. Varför skulle hon säga så? Det vet hon ju sedan länge. Eller att Mannen har sagt åt mig att jag får knulla andra. Det tror jag verkligen inte har hänt.

Igår hade jag massor av hallisar, änglar i skyn med brinnande svärd som var ute efter mig. Jag fattar att de inte är verkliga, men det är jobbigt ändå. Att aldrig kunna vara riktigt säker på vad som är verkligt eller inte. Men på något sätt överlever jag. Jag vet inte riktigt hur. Men på något sätt går det.

Frågan är bara: Är det jag känner inför andra verkligt, eller finns det bara i min fantasi?


Läs även andra bloggares åsikter om hallucinationer, drömmar, mardrömmar, verklighet, änglar, fantasi

Natten blev till morgon och jag somnade. Och vaknade med ångest. Och fick sms som gav mig mer ångest. Och jag vet inte vad jag skall ta mig till.

Det är bara ännu en vanlig dag. Förutom att jag inte kan sluta tänka på Mannen. Och har fjärilar i magen. You know. Nästan lite nykär. Lite mer än bara lite intresserad. Synd bara att ett förhållande med mig är helvetet på jorden. Faktiskt. Det går inte att leva med någon som jag, som bryter samman eller får vredesutbrott över ingenting alls.

Frågan är: Ska jag dra mig ur nu? Eller vänta på att Mannen gör ett eget val?


Läs även andra bloggares åsikter om sömnproblem, ångest, känslor, nykär, fjärilar i magen, egna val

Dejt nummer två började fint. Speciellt eftersom jag berättade för Mannen om mina röster i huvudet och hallucinationerna, och han tog det med ro. Det är fördelen med att dejta någon som vet hur är det att vara psykfall. Inte lika bra gick det dock att sova, det tog flera timmar efter att Han hade somnat innan jag gjorde det. Och så vaknade jag X antal gånger med värmeslag, mardrömmar och annan skit. Men, men... Ett par timmar blev det iallafall.

Idag-dagen innebar kaos i spårvagnstrafiken, så jag är något irriterad. Så jag skall nog gömma mig ett hörn ett tag.



Läs även andra bloggares åsikter om dejt, sömnproblem, kollektivtrafik

Igår:

Sofforna står nu på plats i mitt vardagsrum. Det känns nice, fastän jag tror att jag nästan vred axeln ur led när jag försökte lirka in den ena i hissen. Det gick ändå inte, så det blev bärande upp till 6:e våningen. Roligare saker har jag gjort.

Inatt:

Mardrömmarna står mig upp i halsen. Inatt drömde jag att jag föll, från ett högt berg. Jag flög och sedan dog jag och det var underbart. Men min hjärna verkar tro på reinkarnation, så jag återföddes. Och redan i min blivande mammas mage kunde jag minnas mitt gamla liv. Och paniken kom så fort jag såg dagens ljus. Ett liv till att leva med vetskapen om att jag inte vill vara med.

Idag:

Sjukgymnastik. (*suck*) Häng med Frugan i valfri park. Sedan dejt nummer två med Mannen. Vilket innebär något jag inte är riktigt bekväm med: att sova över. Men jag skall möta mina rädslor...


Läs även andra bloggares åsikter om möblering, mardrömmar, reinkarnation, dejt, sjukgymnastik, rädsla

Jag är sämst på att hålla ordning på mina saker. Jag glömmer dem, tappar bort dem, lägger dem någonstans och undrar sedan varför jag inte hittar dem. Vid dejten i fredags glömde jag mina solglasögon hos Mannen. Jag tappade tydligen också ett örhänge, något som jag inte ens reflekterade över. Så idag var det bara att pallra sig till hans jobb då han snällt hade gått med på att ta med sig mina saker. Det var pinsamt värre. Det är illa nog att försöka prata med någon när man har fjärilar i magen och surrande bin i huvudet. Än värre är det att försöka få det att låta som en casual sak att man är ständigt glömsk.

Stressrelaterade paranoida tankegångar? Jotack. Tänk om han tror att jag medvetet lämnade sakerna hos honom bara för att ha en ursäkt för att träffa honom igen. Tänk om han tycker att jag är löjlig för att jag inte ens kan hålla reda på mina saker. Tänk om han tycker att jag är jobbig som bad honom ta med sig sakerna till hans jobb. Tänk om...

Det kanske inte är så pinsamt att glömma saker hos någon som man är hemma hos. Om det inte vore för sexet och att det var första dejten. Men det kändes pinsamt. För att jag ALLTID är på detta vis. Glömsk och snurrig och darrig och helt enkelt jävligt fel. Jag är tjejen som alltid skriver upp saker för att inte glömma dem och sedan glömmer bort var jag har skrivit upp saker. Tjejen som lägger saker på "smarta" platser och sedan går och undrar var jag har gjort av saken i fråga. Tjejen som har post-it lappar uppsatta över hela lägenheten för att jag inte skall glömma att byta trosor eller stänga av kaffebryggaren. Mina blommor dör för att jag antingen glömmer att vattna dem eller vattnar dem för ofta för att jag har glömt bort att jag redan har vattnat dem. Tjejen som missar tider och glömmer bort vad hon skall göra. Eller vad hon har sagt eller gjort eller lovat. Eller människors ansikten och namn och svaren på frågor hon redan har ställt fem gånger.

Jag förstår att människor börjar tröttna på mig. Jag är också ganska trött på mig själv.


Läs även andra bloggares åsikter om minne, minnesproblem, minnesförlust, snurrighet, emotionell instabilitet, borderline, tänk om

En sak som jag tycker är riktigt jobbigt är att prata i telefon med människor som jag inte känner väl. Jag misstänker att det har att göra med att jag har så svårt att tolka andra människor, så som andra tycks göra automatiskt. Och det bli än svårare i telefon när man inte kan se kroppsspråket hos den som jag pratar med.

Så jag drar mig för det. Som fan. Egentligen skulle jag ha ringt till gynekologen för längesedan, det börjar bli dags att plocka ut min p-stav (och förhoppningsvis sätta in en ny). Och idag måste jag verkligen ringa och hyra ett släp. Men när jag väl orkar plocka upp telefonen - då svarar de inte! Jag har försökt i en och en halv timme nu. Det här börjar bli riktigt jobbigt.

En liten skitsak för andra, en jättesak för mig.


Läs även andra bloggares åsikter om fobier, fobi, telefonskräck, småsaker, telefonsamtal

Idag köpte jag två soffor för 500 kr på Myrorna. Frugan och Frugans far skall hjälpa mig att köra hem dem imorgon. Jag avskyr tunga lyft, men va fan. Hem skall de. Och trots att jag behöver dem känns det som en onödig utgift. Som om jag inte riktigt kan unna mig något till mitt hem, för det är ju bara en bostad.

Plus att jag har penganojja. Det kommer att ta lång tid innan min ekonomi fixar till sig efter den här något struliga våren. Jävla skit. Jag avskyr att inte kunna betala mina räkningar. Hyran är värst. Utan bostad är jag lost. Och trots att jag har pengar nu vet jag att nästa månad blir tuff som fan. Så trots att det bara är den andre idag oroar jag mig redan.


Läs även andra bloggares åsikter om inköp, ekonomi, ekonomiska problem, pengar, oro

Solen har börjat att stiga över himlen och jag kan inte sova. Som vanligt.... Jag försöker att inte göra alla de saker som jag tror ger lindring, men som egentligen bara gör saken värre. Kräkas, skura köksgolvet, you know the drill. Istället ligger jag i min säng och stirrar upp i taket.

Kanske borde jag göra något annat. Sluta tänka på sömn och mat och andra grundläggande behov och bara göra, bara vara. Men det är inte så jävla lätt.

Well. Inte mycket mer att säga.

PS. Daten gick bra. DS


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnsvårigheter, sömnproblem