En grå dag
Juni börjar gå mot sitt slut, och efter flera veckors intensiv sol har regnet fallit. Det är inte mer än 15 grader ute, mulet och med fukt i luften. Vinden är något kylig mot huden och istället för korta kjolar och linnen bär jag jeans och långärmad tröja. På vägen hem från spårvagnen går jag med huvudet något böjt ner mot bröstet, så att jag kan se gångbanan framför mig och därmed undvika vattenpölarna som har bildats.
Det känns nästan som om hösten vore på intågande. Som om de tre veckor av värme som nyligen tagit slut var allt jag fick denna sommar. Men jag kan inte låta bli att längta efter mer. Det är gråa dagar som dessa som jag spenderar all min tid inomhus. Gärna med en kopp kaffe i ena handen och en kaka i den andra. Och jag kan inte sluta längta.
Jag längtar efter sol och värme. Efter dagar när jag svettas bara jag tar ett steg utanför skuggan och när kvällarna inte känns som början på natten, utan snarare som en ljummen avslutning på dagen. Dagar när jag inte känner mig ensam. Ensamhet och längtan är två snarlika känslor. För vad är ensamhet mer än en längtan efter närhet? Jag önskar mig en kram, någon som håller om mig, någon som visar att de tycker om mig. Någon som får mig att känna mig levande, om så bara för en stund. Någon som skrattar åt det roliga jag säger, och som ändå förstår allvaret i mina ögon. Men det finns ingen här. Och ensamheten är överväldigande.
Är det sant som det sägs, att människan är ett flockdjur? Och om så, varför behöver vi tid för oss själva? Känner fåren någonsin av en längtan efter att gå undan, vara utanför flocken? Eller har hästen någonsin behov av att ställa sig nära en annan häst, bara för att få vara nära någon annan? Gå apor undan från gruppen frivilligt?
Vad är det egentligen som människan behöver? Finns det överhuvudtaget ett universellt, mänskligt närhetsbehov? Det finns människor som kan leva ensamma hela sina liv, men ofta antas det att de saknar närheten och egentligen skulle behöva den. De anses sjuka eller trasiga. Men är det verkligen sant? Det finns människor som längtar efter familj, efter att vara minst en person till i ett gemensamt boende. Är det så som det ultimata livet ser ut? Jag plus en är lika med närhet. Barn däremot, är valfritt. Tvåsamheten anses vara det normala. För att leva tillsammans fler än två vuxna, anses onormalt och nästintill omöjligt. Men oavsett vilken form av intim närhet som vi väljer antas vi ändå ha behov av att vara ensamma. Tillsammans men själva ibland.
Och får vi inte både det ena och det andra längtar vi. Efter närhet och ensamhet. Efter den perfekta balansen mellan dessa två. Inte för mycket och inte för lite. Men är det realistiskt? När regnet smattrar mot min ruta, kan jag inte låta bli att undra: Är närhet något vi verkligen behöver, eller är det något som vi har socialiserats in i?
När människorna utvecklades från apor till just människor antogs vi leva i flockar, eller stammar som det mer vanligt brukar kallas. Vi var nomader som jagade och samlade, och vi visste namnet på alla som ingick i vår stam. När stammen växte och blev så stor att vi inte personligen kunde hålla reda på alla de övriga individerna delades stammen och blev till två stammar. Eller så utövades populationskontroll, bland annat genom avhållsamhet eller spädbarnsmord. Frågan är: hur såg den intima närheten då? Fanns det någon tvåsamhet? Fanns det som vi idag räknar som den intima kärleken? Och kunde man känna sig ensam, eller för den delen känna ett behov av ensamhet? Jag har ingen aning.
Kanske spelar det ingen roll. Kanske är debatten om vad som är natur och vad som är kultur onödig. Bara för att något är biologiskt betyder det inte att det inte går att ändra på. Och bara för att något är inlärt betyder det inte att dess påverkan på oss är lika stark som det medfödda.
Vad jag vet är att jag behöver närhet. Och att min längtan efter denna närhet, min ensamhet, blir så mycket starkare när jag sitter ensam hemma under en grå dag.
Läs även andra bloggares åsikter om ensamhet, längtan, närhet, relationer, biologi, inlärt, natur, kultur, regn
Det känns nästan som om hösten vore på intågande. Som om de tre veckor av värme som nyligen tagit slut var allt jag fick denna sommar. Men jag kan inte låta bli att längta efter mer. Det är gråa dagar som dessa som jag spenderar all min tid inomhus. Gärna med en kopp kaffe i ena handen och en kaka i den andra. Och jag kan inte sluta längta.
Jag längtar efter sol och värme. Efter dagar när jag svettas bara jag tar ett steg utanför skuggan och när kvällarna inte känns som början på natten, utan snarare som en ljummen avslutning på dagen. Dagar när jag inte känner mig ensam. Ensamhet och längtan är två snarlika känslor. För vad är ensamhet mer än en längtan efter närhet? Jag önskar mig en kram, någon som håller om mig, någon som visar att de tycker om mig. Någon som får mig att känna mig levande, om så bara för en stund. Någon som skrattar åt det roliga jag säger, och som ändå förstår allvaret i mina ögon. Men det finns ingen här. Och ensamheten är överväldigande.
Är det sant som det sägs, att människan är ett flockdjur? Och om så, varför behöver vi tid för oss själva? Känner fåren någonsin av en längtan efter att gå undan, vara utanför flocken? Eller har hästen någonsin behov av att ställa sig nära en annan häst, bara för att få vara nära någon annan? Gå apor undan från gruppen frivilligt?
Vad är det egentligen som människan behöver? Finns det överhuvudtaget ett universellt, mänskligt närhetsbehov? Det finns människor som kan leva ensamma hela sina liv, men ofta antas det att de saknar närheten och egentligen skulle behöva den. De anses sjuka eller trasiga. Men är det verkligen sant? Det finns människor som längtar efter familj, efter att vara minst en person till i ett gemensamt boende. Är det så som det ultimata livet ser ut? Jag plus en är lika med närhet. Barn däremot, är valfritt. Tvåsamheten anses vara det normala. För att leva tillsammans fler än två vuxna, anses onormalt och nästintill omöjligt. Men oavsett vilken form av intim närhet som vi väljer antas vi ändå ha behov av att vara ensamma. Tillsammans men själva ibland.
Och får vi inte både det ena och det andra längtar vi. Efter närhet och ensamhet. Efter den perfekta balansen mellan dessa två. Inte för mycket och inte för lite. Men är det realistiskt? När regnet smattrar mot min ruta, kan jag inte låta bli att undra: Är närhet något vi verkligen behöver, eller är det något som vi har socialiserats in i?
När människorna utvecklades från apor till just människor antogs vi leva i flockar, eller stammar som det mer vanligt brukar kallas. Vi var nomader som jagade och samlade, och vi visste namnet på alla som ingick i vår stam. När stammen växte och blev så stor att vi inte personligen kunde hålla reda på alla de övriga individerna delades stammen och blev till två stammar. Eller så utövades populationskontroll, bland annat genom avhållsamhet eller spädbarnsmord. Frågan är: hur såg den intima närheten då? Fanns det någon tvåsamhet? Fanns det som vi idag räknar som den intima kärleken? Och kunde man känna sig ensam, eller för den delen känna ett behov av ensamhet? Jag har ingen aning.
Kanske spelar det ingen roll. Kanske är debatten om vad som är natur och vad som är kultur onödig. Bara för att något är biologiskt betyder det inte att det inte går att ändra på. Och bara för att något är inlärt betyder det inte att dess påverkan på oss är lika stark som det medfödda.
Vad jag vet är att jag behöver närhet. Och att min längtan efter denna närhet, min ensamhet, blir så mycket starkare när jag sitter ensam hemma under en grå dag.
/Charlyene - som längtar efter den perfekta närheten
Läs även andra bloggares åsikter om ensamhet, längtan, närhet, relationer, biologi, inlärt, natur, kultur, regn
Kommentarer
Trackback
