Whatever
Jag tror att det kommer att bli en sömnlös natt. Ingenting känns bra. Ångestdemonen härjar och skriker i mig, snart kommer rösten att vakna till liv, jag känner hur den rör sig i mitt huvud. Jag lyssnar på KSMB's SexNollTvå och är iallafall lite glad över att självmordspunk finns.
Det är inget speciellt som har framkallat denna ångestattack. Det är bara som vanligt, att jag mår dåligt över oavslutade projekt och över att jag inte riktigt vet vad jag vill. Jag sade till Mannen att jag inte ville ses förrän söndag, ville ha några dagar på mig att vara själv, fixa saker och andas lungt. Men han saknar mig. Och vill ses redan imorgon. Och jag vet faktiskt inte vad jag vill.
Säger jag nej kommer jag att ha dåligt samvete.
Egentligen vill jag bara skära ut min hjärna och hitta en ny. För den jag har fungerar uppenbarligen inte. Jag vill kunna vara glad över att jag har någon som saknar mig, någon som gillar mig, någon som ser fram emot att träffa mig. Jag vill kunna hantera min ångest och... whatever...
Jag har lust att skära upp mina handleder med kniven som står i köket. Den där lilla fruktkniven som har en så fin spets och ett stadigt handtag. Se hur fettet viker sig åt sidorna och bloder väller fram. Jag har lust att ta mina 29 Mirtazapintabletter och skälja ner dem med vaniljvodka. Bara försvinna och aldrig mer komma åter. Varför ger jag inte efter?
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ångest, panik, relationer, ambivalens, självskadebeteende
Det är inget speciellt som har framkallat denna ångestattack. Det är bara som vanligt, att jag mår dåligt över oavslutade projekt och över att jag inte riktigt vet vad jag vill. Jag sade till Mannen att jag inte ville ses förrän söndag, ville ha några dagar på mig att vara själv, fixa saker och andas lungt. Men han saknar mig. Och vill ses redan imorgon. Och jag vet faktiskt inte vad jag vill.
Säger jag nej kommer jag att ha dåligt samvete.
Säger jag ja kommer jag att känna mig instängd.
Säger jag nej kommer jag att sakna honom. Säger jag ja kommer jag att längta därifrån.
Säger jag nej kommer jag att gråta.Säger jag ja kommer jag att gråta.
Ingenting fungerar
Egentligen vill jag bara skära ut min hjärna och hitta en ny. För den jag har fungerar uppenbarligen inte. Jag vill kunna vara glad över att jag har någon som saknar mig, någon som gillar mig, någon som ser fram emot att träffa mig. Jag vill kunna hantera min ångest och... whatever...
Jag har lust att skära upp mina handleder med kniven som står i köket. Den där lilla fruktkniven som har en så fin spets och ett stadigt handtag. Se hur fettet viker sig åt sidorna och bloder väller fram. Jag har lust att ta mina 29 Mirtazapintabletter och skälja ner dem med vaniljvodka. Bara försvinna och aldrig mer komma åter. Varför ger jag inte efter?
/Charlyene - som tror att döden är en lösning, inte ett problem
Kommentarer
Postat av: psykiatrin.blogg.se
Oj vilken bra blogg du har, kan jag länka till den från min sida? Tack så mkt för namnbidraget till änglarna, ska lägga upp det nu! Kom gärna med berättelser och sånt från psykiatrin också :) Tack så mkt!!
Postat av: Underdark
Känner igen mig mycket i dig..
Ångesten är verkligen ens värsta fiende,
det kan vara alltifrån en krypande känsla som växer starkare o starkare innifrån och ut.
Eller direkt i en attack som att en jättelik
ångest-bläckfisk landar på en bröst och suger åt
all energi och lust som finns..
Ha det bra, du är inte ensam!
styrkekramar
Postat av: Charlyene
Till Underdark:
Tack så mycket. Du är inte ensam heller, you know.
Trackback
