charlyene against the world

Joe Strummer & the Mescaleros spelas och jag läser The Last Gang in Town. Ännu ett utslag av min vanliga tendens att dyka med huvud före in i ett intresse... som vanligtvis tills ämnet är uttömt och jag går vidare till något annat. Jag går dit min hjärna pekar mig med andra ord.

Kanske borde jag göra något vettigare med min tid, men faktum är att jag inte har lust. Jag har inte lust att påbörja kurslitteraturen innan kursen har börjat, jag har inte lust att gå och handla, jag har inte lust att överhuvudtaget röra mig.


Igår, när jag kom hem efter att ha fikat med Tildus, Anna och en jävligt irriterande tjej vid namn Lisa (som jag träffade för andra gången och som jag började avsky redan den första), hade de outdoor movie-night på torget i närheten av mig, vilket innebar att jag satt på balkongen och tittade på Al Gore's idiotiska film En Obekväm Sanning, fast jag kunde inte höra ett skit och nederdelen av skärmen doldes av ett hus. Men snacka om propaganda! Jag säger inte att det inte fanns sanningar i den, men ack, vilken vriden bild den visar.... Men jaja, det finns ju poäng att plocka på sådant också...

Idag regnar det. Varför kunde de inte ha move-night en dag som denna när ingen verkar våga sig utanför dörren utan ett jätteparaply?

Läser Peter Englunds blogginlägg om hösten. Och blir faktiskt lite insprierad. Även om stora saker sällan händer mig om höstarna så förstår jag honom alltför väl när han säger att sommaren är mer av ett tillstånd än en årstid.

Men kanske alla årstider är tillstånd för mig? Kanske är det därför jag har så svårt att släppa dem när de väl övergår i nästa?

Mitt sommarjag handlar om ensamhet, dagdriveri, långsamhet, avsaknad av rutiner
(Det är nu jag drar mig undan, irriterar människor genom att inte svara i telefon, jag vill träffa så få som möjligt, utan istället vara i mig själv. Skriva, läsa, lyssna på musik - men helst av allt dagdrömma)
Mitt höstjag möter socialitet, hårt arbete, identitetskris
(Alla dessa kvällar på Kelly's eller King's Head, med en öl i näven och skrattet redo. Det är nu jag tänker att iår skall jag verkligen satsa på skolan, och när det inte blir så drabbas jag av en identitetskris. Vem är jag och varför pluggar jag?)
Mitt vinterjag fylls av mani, trötthet, men också lugn (när manin väl lägger sig)
(Så kommer vintern, och som för att kompensera för mitt intetsägande sommarjag är det nu jag fylls av tusentalsprojekt - alla vilka kommer att fallera så snart den första vårdagen kommer)
Mitt vårjag är ångest, ambivalens, hysteri och en evig trötthet
(Detta är tiden när jag helst av allt vill dö. Det är nu mina ätstörningar tar sig de mest absurda former, det är nu jag får för mig att skära mig själv, det är nu jag har absolut ingen tro på mig själv och jag vill bara sova, sova, sova bort tiden...)

Det känns som om det är dags att lägga kortbyxorna på hyllan och dra på sig jeansen (som jag visserligen har använt hela sommaren, pga det dåliga vädret). Det är 14.2 grader ute och himlen har ändrat färg från sommblå till en lite ljusare ton.

Snart kommer det att vara frost ute, man kommer att se sin egen andedräkt och jackan kommer att bli ens käraste plagg.

Jag är inte riktigt redo, känner jag. Jag är liksom inte riktigt färdig med sommaren. Jag vill helst av allt bara fortsätta ett tag till - en månad till hade varit perfekt.

Men det är inte jag som bestämmer sådant.

Jag avskyr att köpa födelsedagspresenter. Jag har aldrig någonsomhelst aning om vad jag skall köpa. Och det känns som om man alltid har en sådan press på sig att hitta något riktigt bra.

Tildus fyller år den 3 september. Hon är den enda av mina vänner som jag måste köpa någonting till - alla andra har jag lyckats få att inse att födelsedagar faktiskt inte spelar speciellt stor roll.

Så nu måste jag hitta något till henne. Frågan är bara vad... Kanske en kaktus? :-)

Jag vill bara skrika rakt ut, över ingenting! Eller allting, take your pick!

Över:::

:::vädret
:::alla jävla smånassar som fyller mitt älskade Göteborg
:::människor som dör
:::människor som dumpar andra utan förvarning
:::sura tanter på registeringen
:::idiotiska studenter
:::tanken på att börja plugga igen
:::att sommaren är över
:::utlånade böcker på biblioteket som JAG ville låna

Men mest av allt vill jag skrika över mitt eget jag.
Plötsligt står det så klart för mig att jag inte kan leva i den vanliga världen.

Det känns som om hälften av alla kvinnor jag känner är på smällen just nu. Tildus mini-monster har en beräknad anländningstid runt slutet av januari/början av februari (har hon riktig otur föder hon på alla hjärtans dag!). Två inte så nära vänner fick sin för ett par dagar sedan. I träskets yttre kanter ser man magar överallt.

Och så den eviga frågan, som ställs till mig av både andra och jag själv: Vill jag ha barn? Svaret är ett solklart nej. Problemet är bara att man då (som kvinna) måste förklara sig. Som om det är något fel på en... Eller ännu värre: att det är en ungdomsgrej som man kommer att växa ifrån.

Måste ALLA kvinnor/tjejer vilja ha barn? Jag kan inte säga hur jag känner om 10 år, men det verkar ganska otroligt att jag skulle ändra på något som jag så benhårt tror på: JAG VILL INTE HA BARN!

Imorgon är det dags för registering.
Dags för att på allvar börja återkomma till verkligheten.

Jag gillar inte verkligheten -
den är inte min vän.
Helst skulle jag vilja slippa den och leva i mina drömmar...
Men det är ju en omöjlighet.



Tyvärr...

Är det inte märkligt hur hjärnan fungerar? Minsta lilla sak får den att byta riktning lite, gå åt ett annat håll och finna nya banor. Samtidigt kan de största händelser gå en rakt förbi.

Vad är det som gör detta? Vad är det som gör att min hjärna väljer vissa saker, och förbiser andra? Och hur kommer det sig att min hjärna skiljer sig från din?

...kommer från The Clash's "Rudie Can't Fail" och lyder:

Sov över min tvättid. Att vända dygnet rätt är bland det svåraste jag vet. Kanske beror detta mycket på att jag är en nattmänniska. Jag älskar mörkret, jag älskar tystnaden, jag älskar att vara vaken när andra inte är det. Eller så är det bara så att jag älskar min morgonsömn! :-)

Kom dock itid för att träffa Åsa, vilket var mycket trevligt. Vi snackade om allt och inget, om liv och död och medicinering av barn. Om friskolor, om manodepression, om huliganer och våld. Helt enkelt nice.

Sedan åkte jag hem och somnade. Så nu lär jag väl inte kunna sova inatt heller.

Det känns som om vardagen kryper allt närmare. Och den är ett ständigt problem. Inte nog med att man måste ta sig ur sängen i vettig tid på morgonen, man måste också göra något annat än att dricka kaffe och dagdrömma.

Var och betalade min kåravgift idag. 230 spänn fattigare för något som jag inte har frågat efter! Så jävla trött på skiten...

Så jag lyssnar på LONDON CALLING på repeat, och ignorerar världen idag. Och jag känner faktiskt att det är lite tråkigt att Joe Strummer är död. Även om det hände för några år sedan. Det är en större förlust än Bergman. Långt större!

Var med Tildus på ultaljudet. Allt såg bra ut. Det var faktiskt ganska fantastiskt att se den där lilla saken i magen sparka omkring som en tok! Jag tror benhårt på att det är en pojke, men det är ju inte säkert. Men det såg så ut, om vi säger så... :-)
        Tildus är nu i 17:e veckan + två dagar... Ungefär. Det är ju inte direkt en exakt vetenskap, om vi säger så.
Hon fick med sig bilder hem, och det är ju alltid trevligt. Barnets huvud är nu ca 4 cm tvärsöver, vilket är normalt och bra.
       För ärlighetens skull måste jag ju bara erkänna att jag var på väg att börja lipa när jag såg den lille saken.

Träffade Åsa idag, en gammal polare från historian. Det var kul, jag sprang på henne på hennes jobb, så det blev lite stressigt, men vi skall fika imorgon förmodligen.

Annars har jag The Clash's Rudie Can't Fail på repeat och förbereder mig (mentalt) inför skolstarten genom att inse att imorgon måste jag verkligen betala kåravgiften. Fan vad jag hatar kåren. De är totalt meningslösa. Okej, inte riktigt kanske, men det borde verkligen vara frivilligt! De skyller på att de argerar som fackförening för en, men vem fan tvingas in i en fackförening????

Ska med Tildus till sjukhuset idag för att göra ultraljud! Jag är ledsen, men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var det minsta exalterad.

För visst ser man på henne nu att magen har växt, och man har insett lite mer att det faktiskt växer ett liv där inne... Men ändå! Att få se det på detta vis, att få det bekräftat.... - att här finns snart en ny människa!
Det är underbart.

Hoppas jag. Vi får väl se efter att jag har varit där med henne!

Fikade med Frida. Snackade mycket om kultur... Det är svårt det där. Inte för att jag håller med om "The Clash of Civilizations", men det är ändå svårt.

Har funderat mycket på vad det finns för positiva saker i den svenska kulturen... Någon som har några förslag? Är det ens någon som vet vad den svenska kulturen är? Det måste ju finnas mer än köttbullar och knäckebröd och småfuckingjävlagrodorna kring en fallos-symbol.




Eller?

Frida ringer och väcker mig strax före elva. I telefonen berättar hon att hon äntligen har fått besked om att hon har kommit in på samma kurs som mig, efter att ha varit reserv alltför länge. När vi lägger på känns allting så verkligt.

Snart kan jag inte längre sova bort halva dagen, utan att bry mig. Snart är det dags för registeringar, bankbesök och terminsstart. Om mindre än två veckor är det bara att återgå till skolbänken.

Jag vet inte ens hur jag skall sammanfatta sommaren - regn och dagdrömmar, kanske? Alla de planer som jag hade försvann någonstans, och det gör ingenting alls egentligen. Det känns inte alls som om jag har "slösat bort" min tid, utan snarare att jag har tagit tillvara på den just genom att inte fylla den.

Men snart återkommer alla måsten och krav och tidsplanering och pluggande. Snart återkommer vardagen. Och jag är inte redo.

Har varit utan Internet i några dagar. Det har sugit som fan. Man vet inte vad man har förrän det är borta, eller hur var det nu igen?

Vad gör man när man inte kan kolla TV-tider, nyheter, ladda ner saker, maila osv? Dagdrömmer...

That's what I've been doing. And it's niiiiiiice....

Annars inte mycket, fikat, läst lite, fortfarande inte frisk...

Och har insett att skolan börjar snart. Life IS hard!

Still ill. Ska försöka sova snart. Det är alltid skönt att sova. Om man inte har mardrömmar förstås. Fast även mardrömmar kan vara spännande. Det är (för mig) ibland skönt att vakna upp livrädd. Det finns en trygghet i rädslan, även om jag inte kan förklara den.

En del människor drömmer nästan aldrig, varken mardrömmar eller andra drömmar. Iaf inte så de kommer ihåg det. Jag drömmer nästan varje natt. Och jag minns mina drömmar så tydligt. Jag undrar vad det beror på.

Någon som har en bra förklaring?

Sjuk igen.

Är så jävla trött på det. Att inte orka ta sig utanför dörren, att vakna av frossa om nätterna och av svett på morgonarna. Att inte orka laga mat, så man slänger in något fabrikat i micron... som man sedan inte orkar äta. Jag lever på glass och cigaretter. Och det hjälper säkert inte mitt halsont på något sätt...

Jag hoppas bara att jag blir frisk till nästa vecka då det är dags att börja förbereda sig för skolan igen.

Det har varit två dagar av film: I förrgår såg jag och Tildus Simpsons-filmen. Helt jävla underbar. Jag kan bara inte låta bli att älska Simpsons överhuvudtaget, och att få se en hel film... Underbart!

Igår såg Tildus, jag, Jorre, Anna och Emma La vie en rose. Också underbar, även om slutet var lite långt. Edith Piaf var verkligen en märklig kvinna med ett märkligt liv.

Ikväll skall jag sitta hemma och se This is England. Jag hoppas att den är bra, för att göra en dålig film om engelska skinheads... Det är som att mörda någons katt.

Men det är ikväll det. Annars är det tvätt- och städdag idag. Måste ta hand om min lya juh! Och mina (fåtaliga) krukväxter. Omplantering is not the shit, men ibland måste det bara göras.

Man kan inte låta bli att känna ett uns av tragik när man läser detta.

Jag har lärt mig att lim från lösnaglar är jävligt jobbigt att få bort.
Och att det inte är bra att promenera när det är 27 grader ute.

Jag har insett att av allt som jag planerar att göra, så utför jag ca hälften inom den tidsram som jag har satt upp.
Och att två datorer i samma rum gör rummet jävligt varmt.

Så inser jag också att det är svårt att stödja någon som man inte litar på. Lies, lies, and more lies.

BonAqua Silver är det äckligaste vatten jag någonsin har smakat.
Bönor som kokar luktar för jävligt.
Solen skiner - så varför sitter jag här inne och ser dum ut?

Ikväll är det fotboll - GAIS-Djurgården. Jag har fribiljett. Livet är underbart.

Blev sparkad på låret av mitt ex igår, alltid en trevlig upplevelse (NOT!!!). Han är en jävla idiot fuckhead, så jag borde ha förväntat mig det. Han anklagade mig för att ha spridit lögner om honom... För 6 jävla år sedan! Get over it! Fattar inte ens varför han är i Götet.

Träffade R igår. R är fet, ful och dryg, men av någon jävla anledning gillar jag honom. Så är det. Vi drack öl, jag blev full. *suck* Jag borde verkligen sluta dricka. Eller börja dricka mer, så att jag tål alkoholen bättre. Åkte hem, sov, åkte in till stan igen...

Idag har jag varit i Björlanda med Tildus och Anna. Vi solade, chillade, Tildus och Anna badade (Tildus gjorde värsta vurpan som jag någonsin har sett!). Sedan hem till Anna, vars mor lagade mat åt oss (nice) och vars far är galen (roligt).

Tildus och Anna var på utgång, jag åkte hem. Jag måste börja vrida rätt dygnet igen.

Imorgon: Nothing at all.

Lyssnar på AFI och pysslar med datorerna. Vad annars skall man göra när man väntar på att klockan skall bli tre så att jag kan gå till Kapten Krok och titta på TV-spel???

Imorgon kommer en gammal polare från "Norrland" hit. Han skall se Stones, och vi skall hänga lite. Jag är ambivalent inställd, mest för att jag inte tycker om "blasts from the past". Jag gillar att hålla mig i nutiden...

Satt och kollade på ett prgram igår om en man som hade tappat minnet. Inte pga skada, utan pga trauma. Hans hjärna hade helt enkelt stängt av den delen, för det blev för jobbigt för honom.

Och jag kan inte låta bli att undra hur det skulle vara att vakna upp en dag och inte minnas - vem man är, vem ens familj är, ens vänner, ens favoritmat osv... Skulle man orka (som mannen i programet) att börja om på nytt, se det som en ny chans att förändra sig och bli den som man vill vara?

Eller skulle det bara vara så skrämmande att man skulle stänga av igen? Glömma bort allt - om och om och om igen?

Det mest fantastiska i programmet var när han för "första gången" badade i havet. Han visste att han kunde simma, men han visste inte hur det kändes att vara omsluten av vatten... Men han upptäckte det på nytt - och älskade det.

Skulle det vara en välsignelse att få börja om? Ibland önskar jag att jag kunde det...

Hemma igen efter en tur till landet (föräldrarna). Det var nice. Syrran var där med sin sambo, vi åt god mat och massor av ost. Åkte till Smögen och hängde en stund, vilket var trevligt, även om jag ogillar människorna. Och gjorde inte så mycket mer.

Jag flydde innan det började stå mig upp i halsen och är nu åter hemma i min lya. Som fortfarande är full av Frugans saker som hon skulle ha hämtat i måndags, men inte gjorde... *suck* Men vafan, flyttade in dem i det "tomma" rummet, så får de väl stå där så länge...


Fika ikväll med Anna och Tildus. Blir nog nice...