charlyene against the world

...har jag nästan inte fått något gjort idag. Förutom mötet med psykiatrikern har jag:

diskat två tallrikar
ätit ett äpple
ätit pizza
druckit kaffe
gjort ett armband
stirrat in i väggen
kollat på Simpsons

Död, våld och andras sorg kallas idag nyheter, och Englas begravning kommer att direktsändas av SVT. Jag vill uppmana till bojkott av programmet. Snälla, fall inte i fällan att vara den som fascineras över andras lidande.

::::----::::

Ulrica Schenström bryter tystnaden och pratar om sin fylla. Hon säger att hon har utsatts för ett mediedrev som har gjort henne mer eftertänksam... Då undrar jag nu varför han söker efter mer uppmärksamhet genom att "tala ut"?

::::----::::

En vårdare har åklagats för att ha tvångsrakat könet på en handikappad kvinna som han vårdade. Han påstår att detta skedde för att underlätta hygienen. Även om det sistnämnda skulle vara sant, undrar jag hur han kan tycka att det är okej att göra något som i bästa fall minimalt underlättar hans jobb och som möjligtvis kan orsaka ett trauma hos patienten?

Jag har aldrig upplevt att min psykiatriker tar mig på allvar. När jag berättade om mina funderingar på att byta kön, sade hon åt mig att jag var löjlig. Att det inte var något man funderade på, det var något man visste. (Förnedrande OCH så oerhört normativt)

När jag säger att jag har problem att få ordning på vardagen säger hon åt mig att skaffa mig ett jobb i sommar, så att jag får lite rutiner.

När jag frågar vad som är felet på mig säger hon att jag har lite svårt att hantera känslor.

När jag säger att jag är rädd för att bli lämnad suckar hon åt mig.

Men värst av allt är nog hennes oändligt långa haranger - om hur andra människor är, hur de fungerar, och hur jag borde bli som dem, för då kommer jag att må bra. Hon sitter där och talar om för mig att det jag känner är fel och onödigt, och om jag bara kunde tänka och känna såsom hon tänker och känner så kommer jag att inse att jag egentligen inte alls mår dåligt.

Jag berättar inte så mycket för henne längre. Jag orkar inte. Jag känner mig bara lat och dumförklarad. Och rädd för att jag snart skall tvingas till att jobba. Kanske jag bara är lat ändå.

E påpekade idag för mig att jag inte är så apatisk som jag tror att jag är. För jag får ju faktiskt saker gjorda. Idag har jag:

Rusat runt som en galning i lägenheten och slängt alla mina kläder omkring mig för att jag inte hittar några som jag trivs i.
Städat upp alla kläder som jag har slängt omkring mig.
Lipat för att jag inte orkar diska.
Lipat hos sjukgymnasten.
Varit arg på sjukgymnasten för att hon ger bra råd, som bara får mig att känna mig ännu mera lat när jag vet att jag inte orkar genomföra dem.
Promenerat med Frugan.
Suttit i E's kök och babblat om pojkar.
Ätit fil och flingor.

Tror att det är dags för mig att lipa lite till och sedan sova (om jag kan)

Efter gårdagens tre piller och två glas vin slocknade jag i min säng. Oh yes. Och sov timme, efter timme, efter timme utan uppvaknanden men med en mardröm som snurrade runt, runt, runt, om och om igen.

Början kunde vara lite olika, men rädslan steg alltid, för jag sprang runt och hittade inte det jag skulle ha: ett par nycklar som skulle ta mig ut ur mitt liv. Den slutade med att jag stod uppe på ett tak, högt över marken, men det var stängsel takkanten, så jag kunde inte hoppa. Och jag skrek till alla där nere: Snälla döda mig! Men när någon väl tog sig mod till att komma upp på taket och skjuta mig, föll jag bara ner i en ny början.

Idag är mitt huvud inte riktigt med, och min kropp är tung. Dessutom skall jag till sjukgymnasten och jag vill verkligen inte. Men som vanligt kommer plikttrogna Charly att gå dit. För det är så hen gör...

Frugan kontaktade mig via MSN och ville äta sushi. Jag tänkte ?fuck all? och gick med på det. Dagen resulterade i x antal timmars häng i Kungsparken, titt på Lagerhaus, och att jag ligger 65 kr back i denna veckans budget. Jag avskyr att inte ha några pengar. För jag har verkligen inga pengar alls. Sammanlagt har jag efter räkningarna är betalda har jag 1600 kr att leva för. Det är 400 kr i veckan. För dem röker jag mer än 200. Jag förstår inte hur detta skall gå ihop. Men det är väl bara att bita ihop tänderna och hitta ett sätt. För vad skall jag annars göra? Jag har inga sparpengar, jag vill inte låna av mina vänner, och att be föräldrarna om pengar känns? fel? För då måste jag ju förklara att jag har satt mig själv i en sits där jag inte kan ta hand om mig själv. Fast det kan jag ju inte annars heller. Varje månad, när jag studerar, får jag ca 7400 kr i studiestöd, 1100 kr i bostadsbidrag och 3000 kr från mina föräldrar. Det är 11500 kr varje månad. Ändå så lyckas jag inte spara något, och vissa månader lever jag på vad jag anser vara väldigt lite pengar. Jag är fan sämst. Sämst på att hantera pengar, sämst på att klara mig på vad andra anser normalt. Och totalt shoppingberoende.

Så nu sitter jag här och mår dåligt igen. Över ekonomin, över hur dålig jag är, över allt som jag borde göra men inte gör, allt som jag inte avslutar, och livet bara känns skit. Jag borde göra något, men vad? Klockan är kvällen och det är mörkt ute och jag är för rastlös för att kunna läsa, för att kunna titta på TV, för att kolla på film, för att sy på mitt lapptäcke, för att bara ligga och dagdrömma, för att spela? Jag vill inte gå på promenad, det är för sent och det är lite läskigt ute. Jag är fast i att känna ångest och tomhet. Och jag kan inte ta mig ur det. Jag vet inte vad jag skall göra. Jag önskar att jag hade en boxboll, en sandsäck, men jag vet att det egentligen inte hjälper. Att slå saker ökar bara min aggression. Kanske borde jag hitta NÅGON att slå. Tänk att bara gå ut på gatan och spöa på första bästa person jag ser på ett någorlunda avskilt ställe. Alternativt få spö själv. Jag har aldrig riktigt blivit slagen, så jag vet inte hur jag kommer att ta det. Kanske borde jag ta reda på det.

Men allra mest vill jag ha mina rakblad (som Frugan tog från mig när jag åkte till psyket sist). Jag vill skära, skära, skära, SKÄRA! Se blodet flyta och känna smärtan. Men jag skall inte. Jag skall verkligen försöka sluta. Jag vet bara inte hur man gör.

Allt är skit, piss, bajs, meningslöst och jobbigt. Det är apati och letargi blandat med raslösthet och oro. Det bränner och sticker och gör ont, men ont på fel sätt. Jag vill ha fysisk smärta, kontrollerad smärta, något som får mig att tänka på något annat än kaoset i mig. Jag vill ha tankar som stannar kvar, men ändå inte tynger. Något som kan få mig att inte känna såhär. Kanske jag borde ta ett par piller. En Propavan och två Atarax ligger redan och löser upp sig själv i min mage. Kanske en Lyrica OCH en Mirtazapin kan hjälpa ? de har alla bieffekten att de ger dåsighet. För jag orkar fan inte.
JAG ORKAR INTE!!!!

Jag har aldrig varit en person som dricker mycket alkohol, faktum är att jag avskyr att vara full. Visserligen är jag rökare, men jag har aldrig rökt på, sniffat koks, tagit E, tjack eller någon annan olaglig drog överhuvudtaget. Jag tar heller inga lagliga droger, förutom dem som min psykiatriker skriver ut till mig, och ofta tar jag dem i måttliga doser. Men ändock sitter jag här nu med ett glas vin i handen. I hopp om sömn, lugn eller vad som helst som inte är detta. Jag inser att det är ett självskadande, självförstörande beteende. Men det spelar ingen roll. Om någon gav mig heroin just nu och lovade mig att jag skulle bli beroende av första silen och leva ett plågsamt liv, med en plågsam död som slut ? jag skulle ändå skjuta upp.

Symtom på ADD (eller ADHD utan hyperaktivitet som kanske är mer korrekt uttryckt på svenska) kan vara:

Ofta lättdistraherad av yttre stimuli
Ofta svårt att följa instruktioner från andra
Svårt att bibehålla uppmärksamhet
Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs
Tendens att tappa bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter
Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan

Symtomen skall ha varat i minst sex månader, och inte uppkommit i samband med exempelvis depression eller trauma.

Detta är jag (så som jag har varit sedan mitten av tonåren):

Väldigt lättdistraherad, kan inte koncentera mig på mer än en sak samtidigt. Att röka och att prata i telefon samtidigt är för mig svårt.
Har svårt att följa instruktioner från andra, tappar ofta bort mig och måste dubbelkolla hundra gånger. Speciellt svårt har jag beskrivningar av andra människor, eller platser. Vägbeskrivningar är ett helvete.
Jag "tune:ar ut" väldigt ofta när andra pratar med mig, eller när jag läser, eller när jag kollar på film. Tankarna snurrar och ofta vet jag inte ens vad jag tänker på. Jag är dock ganska bra på att dölja det.
Jag tappar bort: Mina glasögon, mitt busskort, mina nycklar, cigaretter och tändare på en daglig basis. Böcker, pennor, plångbok är andra saker som regelbundet försvinner. Jag har fortfarande inte hittat kabeln som skall gå mellan mobilen och datorn, för jag kan inte koncentrera mig på att leta.
Jag är BRA på att organisera målinriktade aktiviteter, om det inte är jag själv som måste genomföra dem. Då går det åt helvete. Jag drar upp en strikt planering, och om den faller så faller allt.
Jag har alltid minst 3 projekt på gång. Men i slutändan blir inget av dem gjorda. Halvfärdiga saker blandas med storslagna planer över hela min 79 kvadratmeter stora lya. Jag möblerar inte om längre, för det blir aldrig klart. Jag vet inte hur man slutför något.

Så. Det var dagens öppenhjärtiga erkännande: Jag har nog ADHD utan hyperaktivitet. Så fint...

Ännu en dag, ännu en vecka, ännu något arbiträra tidsinledningar som rullar på. Och försvinner bort till ingenting.

Det är sol ute, men jag skall nog inte ta mig längre än till torget för att köpa mjölk och fil. Det är vind ute, men den kan inte städa rent mitt huvud. Jag längtar efter ett riktigt sommarregn! Det kanske kan hjälpa mig att få bort de där taggarna som sitter i mitt bröst. Eller i alla fall rensa rent såren.

Jag städar och lyssnar på Rancid. Men inte fan känns det bättre bara för att det är ordning i lägenheten. Jag känner mig mest bara miserabel över att jag inte har gjort detta tidigare.

Gårkvällen slutade med inre kaos. Efter att ha spenderat dagen med att vara mer eller mindre manisk, på ett sådant där jobbigt sätt när jag bara är irriterad och inte kan få något gjort och knappt kommer ihåg att andas, slutade det med en 3-timmarspromenad som inte hjälpte ett dugg. När jag sedan låg i sängen, proppad med Atarax och Propavan, hade jag såpass mycket ryckningar i benen att jag inte kunde sova.

Vilket resulterade i att jag somnade vid fem och vaknade vid 10. Och nu känns ingenting bra.

Jag blir så trött på mig själv.

Natten har (som vanligt) varit dålig. Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att få vardagen att fungera: sömn, mat, städning.... Jag försöker, det fungerar ett tag, så faller det i bitar. Mest av allt känner jag mig lat. Lat och värdelös. Som inte kan ta tag i de minsta saker. Som tvätten. Eller disken. *suck*

Eller ta en promenad per dag. Jag borde göra det. Jag väger 8 kg mer nu än för lite mindre än ett år sedan. Jag är en fet blobb. Fet, äcklig, lat och värdelös. Och utan självdisciplin.

Jag börjar tröttna på mig själv. Kan jag inte få vara någon annan för ett tag? Se hur någon annan lever, andas, älskar och tar sig igenom livet. Men det går inte... Istället sitter jag här och väntar på något som jag inte vet vad det är. Att må bättre, kanske? 86 400 sekunder på ett dygn. Majoriteten av dem används för att vänta. Sekunder som aldrig kommer tillbaka. Sekunder som är meningslösa. Mitt liv är meningslöst. Jag är meningslös.

Det är inte sant att man mår sämre under vintern. Majoriteten av alla människor som jag känner mår som sämst vid den här tiden på året, när solen börjar värma och träden slår ut - och det beror inte på pollenallergi. Jag vet faktiskt inte vad som orsakar denna svägning nedåt under våren, men den kommer varje år.

Jag mår dåligt, Frugan mår dåligt, Tildus mår dåligt (Noah mår dock inte dåligt, han är för liten för det än så länge... Jävla tur för honom), istortsett alla jag känner går bara omkring och deppar och hatar livet. Ska det vara så? Är det detta som kallas för att leva?

Att krypa in i sig själv när solen tittar fram, och hata alla människor som verkar så outhärdligt lyckliga?

...skall spenderas som de flesta andra av mina dagar, nämligen genom att:

• skratta
• lipa
• bli förbannad över ingenting
• gå på promenad med Frugan
• läsa lite i Investigating Culture
• sy lite på mitt lapptäcke
• hata världen

Jag mår sämre igen. När jag vaknade imorse lipade jag för jag var så förbannad på min sjukgymnast. Varför? För att hon påstod att det säkert inte skulle dröja så länge innan jag kan börja plugga igen. Va fan vet hon om det? Va fan vet hon om mig? När jag säger att jag inte orkar höra om hur tråkigt ett "vanligt" liv är, så babblar hon mer om det. När jag säger att saker är meningslösa vänder hon och vrider på mina ord, och inser inte att trots att allt inte är becksvart/jämngrått betyder det inte att det har någon mening.

Nu orkar jag inte ens tänka. Så jag tänker sluta med det.

Inatt drömde jag om fiskar. Det var ganska fint, faktiskt. Fiskar som hoppar i en damm och plaskar i ett vattenfall. det kändes skumt att drömma en dröm som var så lugn, för även de drömmar som inte är mardrömmar, är för mig så intensiva att jag ofta känner mig tömd efteråt.

idag är min första träff med sjukgymnasten på ca 2 veckor. Jag vill verkligen inte gå dit, men jag ska. Bara för att döva min ångest över att känna mig lat när jag avbokar. Men jag är så trött på sjukgymnastiken att det skapar avsky i min mage och i mitt bröst varje gång jag tänker på det. Inte för att sjukgymnasten är elak, utan för att gymnastiken gör vad den skall - rör upp mina känslor. Och jag orkar inte med känslor.

Känslor får mig att känna mig som en dålig människa. I mig bor ilska, skuld, skam och ångest. Men inget mer.

Utsättningssymtomen efter Sertralin:et har börjat ge med sig. Visst gungar marken ibland, men jag tror inte längre att jag kommer att svinna var femte minut. Det känns skönt. En annan sak som är skönt är att jag uppenbarligen kan ta Zolpidem-pillren igen, vilket gör att jag kanske, kanske, kanske (hoppas, hoppas, hoppas) kan få en lite mer normal dygnsrytm.

Uta insomningstabletter går mina sömnsvårigheter i cykler.

Det börjar med några dagar av "normal" sömn, dvs nio timmar, inte jättemycket mardrömmar och uppvaknanden på natten, och jag tar mig ur sängen när klockan ringer.
Så går det nedåt. Jag stannar uppe allt längre om nätterna, och sover allt längre om morgonarna. Jag kan inte vakna när klockan ringer, och det spelar ingen roll om jag så har tre väckarklockor som alla står minst tre meter från sängen så att jag måste gå upp när de piper - jag kommer ändå inte upp. Oftast minns jag inte ens att jag har stängt av dem.
Så skärper jag mig - i ett par dagar. Vänder rätt på dygnet och gör som "man ska".
Så kommer den värsta fasen: JAG KAN INTE SOVA! Vrider och vänder på mig, går upp, gör annat, kan fortfarande inte sova, sover mikrosömn, är jättetrött, drömmer mardrömmar, vaknar efter bara några få timmars sömn och är helt utmattad, men kan inte somna om.
Så ger jag tillslut upp. Tänker: Nu gör jag vadsomhelst bara jag får sova. Och då brukar det vända tillbaka till att vända på dygnet, sova abnormt länge, inte kunna vakna.
Så lyckas jag sova normalt i några dagar, max en vecka.

Så går det... Runt, runt, runt... Och jag mår inte bra av att aldrig få ordning på mitt liv.

Så jag är jäkligt glad att jag inte längre mår illa av Zolpidem.

Det pratas mycket om barn. Om att ha eller inte ha. Om männens rätt vid aborter, om kvinnans rätt till val. Om varför man inte vill ha barn. Vissa som uttalar sig MOT barn framstår mest som patetiska partyprissar som är alltför egocentriska för att kunna tänka sig att ta hans om ett annat liv. Men det får stå för dem.

Värre är att jag inte har hört det ifrågasättas den sk "naturliga" rätten till att skaffa barn. Och om det gör det, är det ifråga av avvikanden, dvs förståndshandikappade, pedofiler osv. Men är det så självklart att den "vanliga" människan skall ha rätt att skaffa barn? Det känns som att rätten till att skaffa barn är normen, medan varje fall som väljer att INTE skaffa barn skall debatteras och diskuteras.

Jag anser INTE att alla skall ha rätt till barn. Snarare anser jag att barnafödande skall vara undantaget istället för reglen.

Varför? För att vi lever i en pissig värld. Vår värld är sjuk och vi mår dåligt. Detta handlar inte om någon form av födselkontroll för att hålla nere befolkningen, för att på så sätt spara på våra resurser. Oh nej. Om vi ville skulle vi kunna försörja långt fler än vad som existerar idag. Det skulle krävas en stor omställning, men det skulle gå. Om vi alla bara hjälpte till lite mer, och fördelade resurserna på ett vettigare sätt över jordklotet.

Men ändock är världen sjuk. Att leva innebär att lida. Vissa tänker bara inte så mycket på det som andra. Men att uppfostra ett barn till ignorans är inte ett bra sätt att unvika lidandet. Ett barn fött i Sverige idag (jag väljer Sverige som exempel eftersom det är mig närmast) kommer (med all sannorlikhet) att genomleva:
ökad kontroll över det privata livet och en kränkning av integriteten,
statusstress eller utanförskap om barnet inte hakar på stresstrenden,
osäkerhet både i det privata livet och identiteten,
men också i en större skala då vi lever i ett risksamhälle,
arbetslöshet och rädsla för att inte kunna försörja sig själv,
osäkerhet vad det gäller boende,
den nedvärdering av det egna jaget som kommer av en liberal politik där individen beskylls för motgångar,
förmodligen någon form av psykisk sjukdom, exempelvis depression,
utanförskap pga att barnet tillhör en grupp som inte tillhör den maximala normen, möjligtvis då hen har föräldrar inflyttade från annat land, hen är icke-hetero, icke-man etc.,
...and the list goes on and on....

Det är löjligt att tro att ett barn som föds idag kommer att leva ett liv där hen kommer att vara lycklig större delen av tiden. Det är snarare ett undantag än en norm. Så... Sluta föda barn, skaffa inte barn, ta ert ansvar och gör det enda rätta för att unvika lidande: Använd preventivmedel! Och utnyttja svenska vårdens goda resurser till abort!

...idag Dianca Patrick som blev första kvinna att vinna Indy Racing League. Stort grattis till henne!

Inom psykodynamisk terapi ses borderlinesyndromet som en överlevnadsstrategi. Det handlar om att leva så nära döden som möjligt - utan att dö. Det handlar också om att överleva. Att överleva ännu en dag. Hotet om separation och förintelse vilar tungt på borderlinemänniskans axlar. Hon tror sig enbart finnas till genom en annan människa. Därför blir varje separation ångestfylld och ett incitament till utagerande för att undgå tomhet, kaos och förvirring. De flesta av dem har inte ord för att beskriva hur det känns inombords. Bristen blir till ångest och rädsla, ibland så stark att den leder till självdestruktiva handlingar. Samtidigt, enligt psykodynamisk teori, är självskadan meningsbärande, ett språk som klienten talar för att kommunicera en djupare liggande inre problematik.

Källa: Närsjukvården i centrala Östergötland

(Okej, jag vet att jag tjatar om borderline, men jag kan inte släppa det.)


Anser jag att jag lever genom en annan människa? Inte nu. Därför är jag meningslös. Men visst. Jag anpassar mig alltid efter någon annan, ändrar tider, struntar i mig själv etc. Vänner, familj, vad som helst. Och de få gånger jag har varit i en relation har jag deifnitivt gjort det. Det är ingen trevlig insikt....

Propavan:et gör mig seg. Atarax:en gör mig seg. Men det är okej. För det är strålande sol ute, och nästan 14 grader i skuggan. Synd bara att en stor del av tiden skall tillbringas inomhus, då jag och tildus skall på babysim för första gången med hennes 2 månader gamla son.

Det känns faktiskt lite nervöst. Jag har ju, efter de senaste veckornas inre kaos, en hel del sår på kroppen (mest på armarna och benen), plus ett antal ärr som är ganska tydliga. Jag är inte rädd för människors blickar, jag är inte rädd för kommentarer insmugna bakom ryggen på mig. jag är rädd för att jag skall få ett blankt nej till att gå ner i bassängen, och inte kunna hantera det, utan bli röd i ansiktet och så förbannad att jag börjar gråta. Så är det. Tårar hos mig är sällan ett tecken på att jag är ledsen, utan snarare på att jag är arg.

Och jag HATAR det! Jag vill kunna vara kall och rationell och komma med världens bästa argument tillbaka. Och platta dem totalt. Men det kommer inte att ske. Jag kommer att gråta och stamma.

Eller så kanske inget händer alls. Vi får se. Nu skall jag dricka kaffe för att lugna mina nerver.

Jag fick träffa läkaren runt halv elva imorse. Vi pratade inte så länge, men vi tog upp vissa ämnen, som exempelvis emotionellt instabil personlighetsstörning (förut kallad borderline) och en annan sjukdom som ofta följer på den förstnämnda, nämligen ADHD. Jag är inte alls säker på att jag har ADHD i någon form, och jag är inte lika säker på att jag har borderline som jag var igår, även om det kanske är troligt.

Det är troligt, för jag kom till en inte alls rolig insikt imorse: Jag internaliserar sjukdomar (något som är mycket vanligt hos borderline-patienter). Säger någon att jag har depression förstärker jag mina depressiva drag. Säger någon att jag är bipolär agerar jag så som jag tror att en bipolär människa skulle ha gjort. Och så vidare? Jag gör det för att jag är manipulativ och söker uppmärksamhet. För uppmärksamheten är det som dövar den ständiga tomhetskänslan jag har. Det är inte roligt att komma till den insikten alls, men jag tror att den var nödvändig.

Det jag måste göra nu är att först ?ta tag? i mitt liv, dvs inte bara strunta i saker som känns tråkiga, tex städa. Jag måste grabba tag i livet med båda händerna och hålla mig fast vid det, hålla mig fast vid en vardag. Jag får heller inte trissa upp mig så som jag kan göra, så som jag gjorde igår. Om något går snett skall jag försöka lösa det, kan jag inte det får jag ändå inte gå upp i ett förhöjt stämningsläge där jag känner att jag inte kan kontrollera mig själv. Impulserna måste stoppas INNAN de kommer fram. Hur detta skall gå till vet jag inte riktigt. Men jag måste sätta mig ner och fundera ut en färdig plan. Och jag MÅSTE sluta skära mig själv. Linda plockade upp några saker i min lägenhet igår, saker som jag skulle behöva om jag hade stannat längre, men hon tog även med sig rakbladen. Det är lika bra. Jag SKALL inte köpa nya.

Jag skall alltså: ta tag i mitt liv, sluta stissa upp mig själv, göra en REALISTISK handlingsplan och FÖRSÖKA följa den, sluta skära mig, men även gå ner till så lite mediciner som möjligt, eftersom mediciner och förstärker känslan av att vara ?ett psykfall?. Propavan och Atarax är okej, om jag skulle få en ?bra? antidepressiv medicin skulle det också vara okej. Men inget mer. Annars får jag ta mig fan klara mig!

Jag fick en ny medicin på psyket som skall verka mot depressionen i mig. Den heter Mirtazapin, och är till skillnad från Sertralin inte ett SSRI-perparat (serotoninåterupptagshämmare). Jag tänker dock inte ta den, trots jag var och hämtade ut den idag. Dels vill jag inte äta piller, dels är en av de vanligaste biverkningarna viktuppgång, och jag vill VERKLIGEN inte gå upp i vikt. Jag väger redan tillräckligt mycket som jag gör. En annan vanlig biverkning är också ökat aptit, och jag HATAR att laga mat. Så? Nu kommer jag att vara barnslig och säga nej, tack.  

...en mycket rolig sida, där man kan analysera ens egen och andras bloggar. För att se vilken typ av bloggare man är... Själv är jag idealist. :-)

Typeanalyzer

Kul när man blir utsläppt från psyket bara för att komma hem och inse att CSN kräver mig på nästan 17.000 kr innan siste maj. Jag som hanterar saker så bra...

Jaha. Då var man då inlagt på en allmänpsykiatrisk avdelning. Efter en natt av ingen sömn klappade jag ihop och visste inte vad jag skulle göra. Och så blev jag inlagd. Min första tanke när de tog mig till avdelningen är att här vill jag inte stannna. Jag vill hem. Hem, hem, hem, HEM!!! Men vi får se.... Den goda nyheten är att jag i allafall har sovit ca 2 timmar.

Fyra Atarax, två Propavan och en Lyrica. Och ändå ingen sömn. Jävla skitdag/natt.

Sist jag var hos psykiatriker Agneta påpekade hon för mig att PMH skulle ?bättre möta mina behov? och att det som jag lider av kallas för ?emotionell instabilitet?. Jag reflekterade inte så mycket över det just då, antog att hon menade mina humörsvängningar. Men idag fick jag för mig att googla ?emotionell instabilitet?. Och jag hittade nästan uteslutande sidor om ?emotionellt instabil personlighetsstörning?, också kallad borderline. Och efter att ha granskat kriterierna för vad som krävs för att uppfylla en diagnos för borderline, fick jag panik. Nio av nio kriterier kan jag passa in på.

Märk väl: KAN. Jag vet inte, jag vet inte om jag kan lita på mig själv så pass att jag vet att jag inte bara ?uppfinner? symtom för att passa in i en mall, för att jag så desperat vill veta vad som är fel på mig. Men nu är jag övertygad om att jag har borderline och det suger så stenhårt.

De diagnostiska kriterierna för borderline-personlighetsstörning enligt DSM-IV lyder som följer:

1.   gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer

2.   uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering

3.   uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla

4.   visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, medicin eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livstil).

5.   vissa kan uppvisa suicidala gester, suicidhot och ibland upprepat suicidalt beteende, eller självstympande handlingar

6.   är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)

7.   känner en kronisk tomhetskänsla

8.   uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)

9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline

Så tillåt mig därför att gå igenom dessa kriterier steg för steg.

1.   Ja, jag undviker separationer. Jag tillåter inte människor att komma tillräckligt nära för att de skall kunna separera sig från mig, eller så stannar jag kvar hos människor som jag borde bryta med. Jag avskyr separationer. De ger mig ångest. Ett exempel på det första är att jag inte ger mig in i några som helst relationer med män, varken sexuella eller emotionella. Ett exempel på det andra är att M. Jag lärde känna Mgenom Frugan, då de var vänner. Efter ett tag insåg jag att M var en person som bara kunde ha en vän samtidigt och som ville att allt skulle ske på hennes villkor. Jag kände mig instängd. Ändå fortsatte vår relation ganska intensivt månad efter månad, tills jag en dag på ett mycket fegt sätt (genom sms) sade upp kontakten med henne.

2.   Idealisering växlat med nedvärdering av andra människor, det är jag i ett nötskal. Jag kan älska någon, för att sedan hata denna och förbanna mig själv för att jag inte såg från början vilken ond människa det var. Återigen: exempel M.

3.   Osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla: Hej, ho? Jag vet inte vem jag är, jag vet inte ens om jag ?borde? vara kvinna eller man, eller vad jag själv tänker, känner och tycker.

4.   Av exemplen som nämns ovan: slösaktighet, viss tendens till att vilja avvärja mig från mediciner för att sedan ta stora mängder, vårdslöshet i trafik, viss hetsätning, och en alltmer kaotisk livsstil (vad det nu än innebär).

5.   Självstympande handlingar har jag haft i säkert 15 år vid det här laget. Att skära sig är liksom min grej, mitt straff för den dumma människa jag är, och min ångestlindring. Den enda ångestlindring som jag känner hjälper.

6.   Affektivt instabil är jag även det. Upp och ner, åt sidan och tillbaka, framåt och bakåt, hela tiden på språng och reagerar efter hur jag känner, även om jag döljer det väl. Har lärt mig att känslor kan man inte lita på, så jag ignorerar dem till den punkten när jag inte längre känner något. Vet sällan vad jag känner, vet oftast inte ens om ATT jag känner något, men reagerar utifrån det i alla fall.

7.   Den kroniska tomhetskänslan har funnits hos mig sedan jag var liten. Först trodde jag att det berodde på att jag var fel, att jag inte passade in, men nu vet jag att den bara finns där. Tomhet och uttråkning, som leder till ångest.

8.   Ilska var länge mitt stora problem, speciellt i relationer. Blev arg på allt och alla, hela tiden. Det bara kom över mig och jag kunde inte kontrollera mig. Och det fick mig att känna mig svag. Svag och som en dålig människa.

9.   Stressrelaterade paranoida tankegångar, eller disassociativa symtom? Detta är den kluriga biten. Jag vet inte riktigt vad det innebär. Att jag tror att någon står bakom mig, eller att jag är förföljd, trots att det inte är så? Att jag ibland ser saker som inte finns där? Att jag tappar minnet? Att det känns som om jag ibland slits itu?


Detta är min personliga uppfattning. Som vanligt kan jag inte lita på att den stämmer. Kanske har jag bara vridit och vänt på mitt liv så att det SKALL stämma in på kriterierna. Jag vet inte, jag vet ingenting. Men faktum är att jag är rädd nu.

Jag drömde om tåg inatt. Som vanligt splittrades drömmen när jag vaknade och jag minns endast fragment.

Men det var något om tåg. Att jag och min pappa skulle åka tåg. Men först var man tvungen att ta ett tåg, för att sedan byta till ett som gick en km längre ner. Under jorden. Så jag visade fram mitt studentleg och betalade mina fem cents, som man tydligen var tvungna att betala. Och min pappa propsade på att jag skulle betala för honom också, så att han fick studentrabatten. Jag försökte protestera, och säga att det inte går till så, men det struntade han i. Och sedan försvann han.

Istället kom en man som också hade studentleg och betalade sina fem cents. Och under jorden fanns ett landskap som var en kombination av Alice in Wonderland och videon till Red Hot Chillipeppers Californication. Mycket grått och rött med övergivna hus. Jag vet inte vart jag skulle, eller vad jag gjorde där, men när jag kom fram till platsen som jag trodde att jag skulle till var det övergivet. Ingen människa i sikte. Sedan vaknade jag.

Jag tror att jag behöver en drömtolkare.

Jag har aldrig varit ett fan av myndigheter. Min anarkistiska ådra rinner alltför djupt för att jag skall känna mig tillfreds när myndigheter försöker kontrollera mitt liv. Och nu har jag fått ett brev från Försäkringskassan som lyder:

"Hej!

Vid sjukdom skall Försäkringskassan bedöma rätten till ersättning och ha en samordnande roll i rehabiliteringen. Nu när du är sjukskriven behöver vi få en beskrivning av din sjukdom och tidigare arbetsuppgifter samt hur du upplever ditt hälsotillstånd.

Med anledning av detta vill jag att du kommer på besök till mig på Försäkringskassan, den 2 maj 13:00 så kan vi diskutera alla förutsättningar som gäller i ditt ärende. Om tiden inte skulle passa, var vänlig och meddela mig, så kan vi bestämma en annan tid.

Med vänlig hälsning
(Jätteful signatur)
XXXXXXXXXXXXXX"

Vad betyder detta? Att jag inte får några pengar? Eller att de skall sitta där och psykoanalysera mig? Och säga att jag är fullt frisk?

Jag har total ångest. Jag kan inte hantera detta på något plan alls. Skit, skit, skit.

Jag avbokade min tid hos sjukgymnasten. Jag pallar helt enkelt inte att gå någonstans. Som vanligt känner jag mig som en dålig människa. Nu kommer jag att ha skuldkänslor resten av dagen för att jag inte gör det jag skall göra. Men det är bättre än att tvingas gå utanför dörren.

Igår kunde jag inte sova (som vanligt). Slocknade tillsist halv sex, med mardrömmar som trängde sig ner i min hals. Vaknade halv 11 och sedan dess har jag bara legat och grinat. Eller ja, jag kan ju inte gråta, inte så som jag grät för ett år sedan. Men det har kommit några tårar och jag har legat och dragit efter andan sådär häftigt som man gör ibland när man gråter.

Men det har inte varit skönt. Ångesten ligger fortfarande som en klump i magen. Idag skall jag till sjukgymnasten och göra mina töntiga rörelser och förmodligen bli förbannad på henne för att hon säger saker som jag varken vill höra eller håller med om. Som att "det är bara så det är". Det finns inget "det är bara så det är", i min värld. Allt måste rationaliseras och förklaras. Men hon fattar inte att om jag inte har ett skäl så lägger jag av. Hon försöker tvinga mig in i ett perspektiv som jag inte kan ge skäl till. Samtidigt som hon är hurtig. Jag avskur hurtiga människor.

Jaha. Ännu en tripp till psykakuten med panikångest i kombination med utsättningssyndrom till följd av att jag numera vägrar käka Sertralin. Very much fun. Fick iaf träffa en trevlig läkare. Alltid något. Nu skall jag sluta vara irriterad över mitt liv och att jag inte kan söka kurser inför hösten då sidan ligger nere. Istället skall jag äta Singoalla och läsa en bok.

Efter skev sömn och märkliga drömmar (som involverade att jag ställde mig och skrek på en klippa vid Saltholmen) släpade jag mig upp ur sängen efterbäng på Atarax och Propavan. Och stressade iväg för att träffa psykiatriker A. Väl där får jag en chock då hon vill skicka mig vidare till PMH, dvs psykiatrienheten på Hisingen, där jag bor. Nice, tänker jag, eftersom mitt förtroende för A har stadigt dalat. Så får vi se när jag blir kallad dit.

Annars inte mycket nytt. Känslan av ostadighet har ständigt ökat. Igår fick den mig att kräkas. Jag hoppas att det blir bättre idag.

...kan man bara förstå om man själv har upplevt det. Hur förklarar man exempelvis alkoholberusning för någon som aldrig har varit full? Eller att vara kär, för någon som aldrig har känt så inför någon annan?

Ända sedan jag slutade ta Sertralinet för några dagar sedan har jag mer och mer fått en känsla som jag tror att man bara kan förstå om man själv har upplevt den. Den kan komma närsomhelst, om jag går, sitter, står, ligger i min säng - anytime, anywhere.

Känslan jag får har två komponenter.
Den första komponenten är fysisk. Säg att jag exempelvis sitter still, ritar, sittar in i väggen, vadsomhelst. Då är det som att världen rör sig. Som om den hoppade ett steg åt höger, fast jag inte rör mig. Som att tappa balansen och få svindel, utan att röra sig alls.
Den andra komponenten är mental. Det är som om under en kort sekund, då världen "hoppar till", blir allting overkligt. Världen omkring mig "dimmar ut", ungefär som när man stirrar på en vägg, eller på en sådan där tavla som man bara kan se det motivet i om man stirrar på den på ett visst sätt. Om någon pratar med mig när detta sker hör jag inte längre vad de säger. Det är som om orden försvinner och blir till bara en röst, som jag inte bryr mig om vad den egentligen säger.

Är detta bara ett utsättningssymtom, eller håller jag verkligen på att bli galen?

Det senaste dygnet har jag sovit 15 timmar. Det har varit jävligt gött, men det har också gett mig en svag huvudvärk.

Men, men... Idag är det 10 grader varmt och sol. Om jag har tur kommer jag att ha tillräcklig ork att ta mig hemifrån. Ut i solen, ut i värmen, ut från en lägenhet som bara känns som om den trycker på mig.

Malmö-resan var riktigt kul, iaf till stora delar. Det började med att en tågresa ner, och jag älskar att åka tåg. Bara sitta och läsa, låta tankarna flyta, inte oroa sig, inte behöva vara hemma där alla måsten finns. Så möttes jag och Tildus upp i Skånes största stad, gick till ett litet ställe och tog några öl tillsammans med några av Matildas kompisar. Som vanligt satt jag mest tyst. Jag har svårt för människor i grupp, men det betyder inte att jag tycker det är tråkigt. Jag gillar bara att studera andra.

Så gick vi vidare till KB, drack en cider och såg ett av världens bästa band (Tiger Army) göra en ganska dålig spelning. De spelade dock Santa Carla Twilight, vilket är min absoluta TA-favvolåt, så jag var glad ändå. Tyvärr var ljudet dåligt och spelningen alltför kort. Men okej. Allt kan inte vara perfekt. De hade med sig någon snubbe som spelade steel-slide, så jag fick höra In the orchard live. Och bara det var faktiskt värt resan ner.

En cider till, och sedan tåg till den lilla hålan där Tildus morsa bor. Tyvärr vaknade Tildus son och var SKITSUR. Han skrek i två timmar, inget hjälpte. Tillsist fick vi ett par timmars sömn innan han började skrika igen. Jag var skittrött och kände mig hjälplös. Tildus var skittrött och kände sig hjälplös, och anklagade sig själv för att hon hade lämnat sin son under kvällen.

Han somnade om vid halv nio. Jag fick en halvtimmes sömn till innan jag var tvungen att gå upp och ta mig till tåget som skulle föra mig hem igen. Tågresan var från helvetet. Det var så fullt med folk att det endast fanns ståplats, och det fanns ingenstans att hålla sig i. Dessutom hade hörlurarna till min mp3-spelare gått sönder, så jag hade ingen musik och var tvungen att spendera halva resan med att försöka att inte ramla. Sedan fick jag en sittplats, som jag blev bortkörd från då det kom på en rullstol. Jag var inte alls glad. Men hem kom jag. och slocknade, krasch bom bang, i min säng och sov till åtta.

Sedan ringde Frugan och väckte mig. Med benzoavtändning i kroppen var hon jävligt rastlös. Så vi gick på promenad. och diskuterade att moral faktiskt inte är något dåligt. Och att vi bort inpränta mer moral i alla vänstermänniskor som säger "almost anything goes". Så gick jag hem, sov och vaknade nyss. Och kräktes. Jävla skit.

Jag har skrivit en lista på vad jag skall göra idag. Städa ligger högt på den listan. Sedan får vi se. Det är svårt att tänka när det första som kommer upp i ens huvud när man vaknar är: "idag kommer jag att dö". Well, well... Jag har tänkt så förr, och jag är fortfarande här, eller hur?

Kom nyss hem från Malmö. Det har varit dels jättebra, och dels ganska dåligt. Återkommer om några timmar när jag har vaknat upp ur koman jag säkerligen kommer att försättas i såfort jag lägger huvudet på kudden.

Jag är sönderstressad av att ha gjort ingenting, ha gjort för mycket och ha gjort fel. Min hjärna kan inte bstämma sig för vilket. Passade Noah igår. I fem timmar. Och jag blev stressad när han skrek. Sedan träffade jag E. Hon babblade (hennes uttryck, inte mitt) och jag lyssnade, för jag kan inte säga något. Och så dumpade vi av Noah, och jag bröt samman. Skulle inte ha gjort det. Skulle inte ha brutit samman inför en av mina bästa vänner. Skulle inte, borde inte, jävligt dumt. FAN! ska inte frossa i mitt "mådåligt", ska hålla det inom mig. Stackars E.

Idag drar jag till Malmö för att kolla in staden och Tiger Army. Kommer hem imorgon eftermiddag.

Jag vet att man aldrig kan vara helt säker på något. Helt säker är man aldrig på att solen går upp i imorgon. Men kan man anta. När jag mår bra kan jag planera för saker, för jag antar att jag kommer att må bra imorgon också. Och i övermorgon. Och att svägningarna nedåt, som är en del av livet, kommer att vara hanterbara.

Men nu kan jag inte planera för något, känns det som. Jag har ingen aning om jag kommer att krascha idag, imorgon eller nästa vecka. Jag har ingen aning om imorgon är dagen då jag kan koncentrera mig eller dagen då jag bara stirrar in i väggen. Jag går på ständig helspänn i väntan på en dålig dag.

Är det ett tecken på att jag börjar må bättre? Att allt inte är jämngrått och att jag kan se skillnaden?

i desperation efter sömn och lugn tog jag en Zolpidem igår. Efter 30 minuter hade jag fortfarande inte somnat, men hela världen snurrade såfort jag stängde ögonen. Tillslut gick jag upp och kräktes. Försökte sömna igen, allting bara gick runt-runt-runt. Kräktes igen. Så fortsatte det i fyra timmar. Sedan lyckades jag somna. Och drömde mardrömmar om att Tildus var arg på mig.

När sömnen inte fungerar så står mitt liv stilla. Jag behöver den för att klara av att ens existera. Nu vet jag inte vad jag skall göra.

Åh, jag längtar så efter sommaren. Jag vill ha sol och värme, jag vill kunnat sitta ute hela dagen utan att frysa. Jag vill äta mackor i Slottskogen och skölja ner dem med kaffe och saft. Jag orkar inte med vintern längre.

Jag försöker desperat vänja mig av vid Zolpidem-tabletterna. Men jag faller direkt tillbaka i gamla mönster.

Kan inte somna,
vrider och vänder på mig,
hör köksklockan ticka högt i mitt huvud även om jag stänger dörren.

Så tar jag en Atarax,
kan fortfarande inte sova,
tar mig ur sängen
(nu är vi inne på timme fyra av vakande),
äter,
kollar på dåliga serier på TV,
röker,
tar en Atarax till,
försöker läsa,
kastar boken i golvet,
skriver några rader,
sluter ögonen,
vrider och vänder på mig
(timme sex av vakande har inletts),
slumrar till,
vaknar i panik.


När klockan närmar sig sex brukar jag kunna sova, i ryckiga stötar, vaknandes med paniken i bröstet om och om igen. Men jag sovar iaf lite. Och så vaknar jag runt 12 och är helt slut och väck i huvudet.

Atarax är ett lustigt piller. Det hjälper nästan inget samma dag som jag tar det, men om jag sover emellan så är jag lugn i flera timmar dagen efter. Hur kan det vara så?

Jag känner mig misslyckad. Över allt jag företar mig och att som jag inte gör. Är det så livet skall vara?

Tildus messade mig när jag fortfarande låg kvar i landet mittemellan vakenhet och sömn, och jag insåg att snart måste jag förklara för henne hur jag mår. Annars kommer hon att stöta bort mig. För så gör man med människor som inte släpper någon nära. Och ja, jag känner att jag kan prata med henne. Jag vet bara inte vad jag skall säga. Jag vet inte vad som är fel. Är det så livet skall vara?

Jag glömde ta Sertralin:et igår. Tänkte inte på det överhuvudtaget, förrän idag när det var dags att äta min frukostgröt. Tog heller inget Lyrica igår. Jag känner mig skeptiskt inställd till att proppa mig full med fler mediciner än de som jag redan tar. Om mitt problem nu är att jag har svårt att känna saker och hantera känslor, då skall jag väl inte döva mig själv med lugnande? Det är inte en långsiktig lösning, inte för mig iaf.

Kanske jag skulle må bättre om jag inte tog några mediciner alls?

Första gången jag hörde Rancid's Time Bomb var 1997, två år efter den släpptes. Jag var 15 och hade redan insett att den "normala" världen inte var min. Jag var alltid annorlunda, alltid lite utanför. Som om alla andra pratade ett annat språk, ungefär. Ett språk som jag kunde någorlunda, men som inte var mitt modersmål. Jag kunde förstå vad andra pratade om, men jag missade nyanserna. Tappade bort ord och kunde inte riktigt förklara exakt vad jag ville ha sagt. Så jag tystnade. Det spelar ju ingen roll vad man säger om inte andra förstår, eller hur? Då blir man som den galna mannen som pratar för sig själv på ren gallimatias. Ignorerad och utstött.

Så när Time Bomb kom och jag sveptes in i en värld av ska-punk och nitar fanns det en strof som rullade i mitt huvud om och om igen: "Secret to a good life is knowing when you're through". Hemligheten till bra liv är veta när du har fått nog, typ...

Jag har aldrig kunnat leva efter den devisen. Annat har kommit i vägen, stört mig och fått mig att tro att intellektualism och ska-punk inte går att kombinera. Och jag glömde bort mig själv. Tappade bort mig i en värld som aldrig kändes som min, men som jag desperat ville tillhöra. Jag visste aldrig när jag hade fått nog. Jag bara fortsatte.

Hur hittar man sig själv igen?

Igår var en spännande dag. Påbörjade ett självmordförsök men fegade ur. Det hela slutade med två små skärsår och en hand som haqr tappat känseln till hälften pga för lång tid i isvatten. Åkte sedan till psykakuten med Frugan i släptåg och diskuterade inläggning med en mycket trevlig läkare. Men eftersom det bara fanns lediga platser på psykosavdelningen tackade jag nej. Fick dock ännu en medicin att proppa i mig. Antalet uppgår nu sammanlagt till 6: Sertralin, Seroquel, Zolpidem, Propavan, Atarax och nu senast Lyrica. Well, well. Tog en av de sistnämnda vid 10-tiden igår kväll, och efter bara en halvtimme kände jag mig lugn och på något underligt sätt stabil. Så jag lade mig och läste för första gången på ett par månader. Inte för att det blev en lång läsning, men jag tog mig igenom 20 sidor, vilket är MYCKET mer än jag har orkat det senaste halvåret. Och efter ca en timme kände jag: "Nu är jag trött. Nu skall jag sova." Vilket jag också gjorde. 13 timmar sov jag, och vaknade endast en gång under natten. Och jag hade dessutom nästan inga mardrömmar alls. Det kändes helt underbart.

När jag slutligen tog mig ur sömnens varma hand slog jag på mobilen och lyssnade av ett meddelande från E, som tyckte att jag skulle dra in till stan. Vilket jag också gjorde. Vi gick och åt lunch (eller ja, frukost för mig), sedan tog vi en promenad i det hyfsade vädret. Umgänget avslutades med ännu en fika och en gångstund ner till Brunnsparken. E är guld värd. Hon är en av de trevligaste, roligaste, mest omtänksamma personer jag känner. Detta i kombination med att hon är ärlig gör henne till en av de bästa vänner jag någonsin har haft.

Vad jag skall göra med resten av min dag är ännu inte bestämt. Städa lite kanske. Det kan liksom behövas.

Klockan är halv nio på morgonen och jag steker pannkakor. Det var det enda som kändes vettigt iaf. Inte för att jag tänker äta dem nu, utan för att jag skall ha mat till senare så att jag slipper laga mat när jag väl blir hungrig. Eller rättare sagt när jag kan tänka mig att äta. Hungrig blir jag ju faktiskt sällan. Illamående - ja, hunger - nej.

Efter att ha haft en för jävla dålig dag igår lyckades jag ta mig hem till E. Och satt i hennes soffa och gnällde över mitt liv. Sedan kändes det lite bättre. Eller ganska mycket bättre faktiskt. Men nu, efter att ha sovit fem timmar och vaknat med illamående, känns allt skit igen. Jag avskyr att det spelar ingen roll att jag tar mig upp ur avgrunden en dag, jag vaknar alltid på botten igen.

Värst är att känna att jag inte har kontroll. Över vad jag säger och gör, mot andra och mot mig själv.

Snälla, låt mig få vila.

Jag och Frugan tog oss in till stan. Vi åt sushi i solen och störde oss på människor. Det var nice. Men nu är jag helt slut. Jag skall försöka ta mig hem till E ikväll, annars har jag inga planer. Vad gör man egentligen när man är sjukskriven och inte kan koncentrera sig på att läsa böcker? Jag har ingen aning.

Jag har ingen aning om vad jag har gjort de senaste 1.5 månaderna. Känns som om varje dag bara har varit en kamp för att inte falla ner i det becksvarta hålet. Jämngrått, helt enkelt.

Jämngrått och illamående.

Make more pictures for your blog

När jag igår sjukskrev mig fick jag syn på nyheter på Försäkringskassans hemsida. Där kan man bland annat läsa att "Försäkringskassan börjar använda det försäkringsmedicinska beslutsstödet i sitt arbete". Detta innebär, i korthet, att Socialstyrelsen har framtagit riktlinjer för hur länge man skall vara sjukskriven vid olika sjukdomar. Om läkaren vill sjukskriva en patient längre än så måste en motivering ges.

Är det bara jag som tycker att något är snett när en läkare inte längre anses kapabel att själv avgöra hur länge patienten behöver vara sjukskriven? Och att det finns stora risker för att människor kommer att hamna i kläm pga att Försäkringskassan kommer att hänvisa till detta beslutsstöd för att neka människor sjukskrivning?

Byråkrati kan vara något positivt. Det innebär (eller skall iaf i teorin) att människor behandlas lika. Men när människor borde bedömas utifrån individen, finns stora risker för att byråkratin snarare stjälper än hjälper.

Socialstyrelsen försöker att värja sig från denna typen av kritik, då de har gett ut en broschyr, som kan läsas här. Där skryts det vitt och brett om att den individuella bedömningen fortfarande är lika viktig. Bullshit, I say.
Låt läkarna, dvs den personal som har medicinsk kompetens att bedöma en patients arbetsförmåga, sjukskriva så som de anser nödvändigt. Inget annat skall spela någon roll.

Jag har blivit sjukskriven i två månader till. Inte för att jag vet vad det skall vara bra för. Jag kan knappast se att jag någonsin kommer att mår bättre. Ljuset i slutet av tunneln blir allt svagare. Dessutom kommer det att orsaka en hel del stress, eftersom min sjukskrivning går ut mitt i en kurs och jag inte har någon försörjning efter det. Vad jag skall göra i sommar vet jag inte heller.

Så just nu känns allt piss. Gult piss som rinner över asfalt. Äkcligt och vidrigt. Dessutom har jag skurit sönder mitt ben.

Så... Vad händer nu, egentligen?

...anser min Fru att jag skall lägga in mig. Men jag vet inte om jag klarar av det.

Jag har för en gångs skull lyckats sova. Visserligen med hjälp av piller, men det var ändock sömn. Mardrömmarna kom och gick, trodde ett tag att jag skulle dö av hjärtattack när jag fick hjärtklappning och panik under natten, men jag lyckades ta mig igenom det.

Vad jag dock inte lyckades med var att ta mig till skolan. Ännu en missad föreläsning, och detta är bara första veckan. Jag måste erkänna att jag är helt hysteriskt duktig på att ge mig själv ångest.

Skall träffa psykiatrikern idag. Vet inte vad jag skall säga. Vet inte hur jag skall förklara hur jag mår, och hon ställer aldrig rätt sorts frågor. Det är som om hon inte kan förstå vad som är viktigt. Och jag kan inte förklara.

Jag vill bara kräkas och sedan skära sönder mitt ben. Armarna skall jag undvika att skära i, för det är så svårt att följa ärren där. Men låren är enkelt att täcka över, eller hur? That's my new spot.

Den sista veckan har jag haft så mycket ångest att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Jag har proppat i mig Atarax som en galning, stuckit ner mina knutna nävar i jackfickorna och hållit huvudet nere. Jag har druckit alkohol tillsammans med mina piller (något som jag alltid har undvikit förut), shoppat, kedjerökt och gått på fotboll i snålblåst - allt för att slippa tänka, slippa känna, slippa vara närvarande i nuet.

Jag drömmer mardrömmar om den lilla fruktkniven i mitt kök, som har så vacker spets och fast handtag. Jag ser den skära i min arm, i mina handleder och hur allt bara försvinner. Men när jag vaknar är jag för feg för att genomföra det. Rädd för smärta, och rädd för att det skall finnas en himmel där uppe, ett liv-efter-detta. Jag vill inte till någon jävla himmel (eller helvete, för den delen), jag vill bara inte längre existera.

Att behöva försöka koncentrera sig på plugget är en pina, att försöka städa är en plåga, att försöka sy klart mitt jävla lapptäcke är en omöjlighet. Jag kan inte göra mer än en sak i taget, jag kan inte brygga kaffe och diska samtidigt. Jag kan inte prata i telefon och röka samtidigt.

Hur skall jag kunna överleva detta?

Blogg.se har uppenbarligen strulat en del. Har inte kunnat logga in på ett par dagar nu. Men nu verkar det funka igen, and I'm back om track!

Min sjukskrivning är över och jag har börjat plugga igen. Igår var det introduktion för kursen Genus, släktskap och miljö i förändring. Jag har aldrig läst varken antropologi eller globala studier tidigare, så detta kan bli intressant. Dock känner jag redan nu hur tröttheten kryper över mig. Jag gick på introduktionen och registrerade mig igår, men orkade inte sitta där i två timmar till för den första föreläsningen så jag åkte hem. Jag kunde helt enkelt inte koncentrera mig.

Jag borde öppna böckerna och börja läsa idag, men jag tar mig aldrig längre än 10 meningar. Jag som ÄLSKAR böcker! Jag som ÄLSKAR att läsa. Nu kan jag knappt läsa en notis i Metro. Jag känner mig helt enkelt inte som mig själv. Fast det är ju ett genomgående tema för mig just nu. Jag känner mig varken som mig själv eller ens som en riktig människa.

Om jag inte är människa, vad är jag då? Jag vet inte. Fel, mestadels. Som om något i mig har gått så snett att jag inte kan räddas. Som om människorna omkring mig bär på någon hemlighet som jag inte förstår. Hemligheten till livet. Till hur man lever. Till hur man andas.

Samtidigt förstår jag inte hur någon kan gå genom livet och inte ifrågasätta varför man överhuvudtaget existerar. Finns det något skäl till att just du lever? Eller går du bara genom livet och antar att det är en rättighet? En rättighet du har bara för att du råkar ha blivit född.