charlyene against the world

Mirran är i stan. Förhoppningsvis kommer jag att träffa henne idag. Annars vet jag inte vad jag gör...

Annars är det mest höst och jag ska dricka kardemummakaffe...

...är ibland svårt. Har knappt gjort något idag, för det finns inget att göra.

Har städat, diskat och kommit på att jag borde tvätta (första lediga tvättid fanns på måndag). Och läst lite om diskursanalys.

Men resten av dagen har gått åt till att ha total jävla ångest över tanken på att behöva skaffa ett jobb. För det måste jag ju göra snart. Antingen det eller plugga vidare. Och jag kan inte bestämma mig... Så jag får väl söka båda och se vad som händer.

Men det känns jävligt svårt att hitta jobb. Mest för att beteendevetare är en sådan bred benämning. Vad finns det egentligen för jobb som jag är kvalificerad för?

Ingen jävla aning.



ÅNGEST.

Tentan är avklarad. Den skrevs på 1 timme och 10 minuter. Jag tror aldrig jag har skrivit en tenta så snabbt någongång tidigare. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken... Men det kändes helt okej.

Har införskaffat Pierre Bourdieu's Den manliga dominansen, vilket är nästan skoluppgift - läsa boken och recensera den i en vetenskaplig review. Det känns kul att göra något annat för en gångs skull, än tråkiga föreläsningar och seminarier.

Sedan är det uppsats som gäller. Ämnet är inte bestämt än, men det blir troligtvis något inom intersektionalitet och diskursanalys. Känns rätt okej faktiskt.

Lite tentaångest har man ju. Det kom igår kväll på vagnen när jag satt och läste igenom mina papper och insåg att jag förstår och fattar, men kommer inte komma ihåg allt. Men jaja... För sent att göra något åt det nu.

Och försent att göra något åt det då också, tyckte jag, när klockan närmade sig midnatt och jag var minst sagt trött.

Så nu är det bara att äta sin gröt, slänga på sig ansiktet, dricka kaffet och dra iväg mot 4 timmar av kramp i handen.

Vem skriver för hand nuförtiden? Inte jag, iaf inte om det gäller längre texter. Och kanske pga ovanligheten gillar jag det, även om det ibland blir lite stelt i handledsmusklerna. Jag gillar att se bokstäver, stavelser, ord, meningar formas under min hand. Det är inte alls samma känsla när man skriver på datorn...

Imorgon är det salstenta som gäller och jag är lite nervös. Jag gillar inte att arbeta under tidspress... Det kanske är något som jag borde lära mig dagens moderna samhälle. (Eller senmoderna, postmoderna... Vad man nu än vill kalla det.)

Men det skall nog gå. Det måste det göra.

1-0 till Blåvitt. Inte kul. Men nöjet att se ett av deras mål försvinna under dem pga av en (osynlig?) offside var grymt underhållande.

Av någon anledning har jag lyckats vända rätt på dygnet... Fråga mig inte varför, men så är det.

Snart är det dags för tenta, det känns rätt okej. Sedan börjar ny kurs, som består av att läsa en bok och skriva en vetenskaplig recension. Känns rätt okej, det med.

Sedan gäller uppsats. Skall skriva med en annan Frida denna gång. Vi får väl se hur det går...


Oroar mig för framtiden, för pengar, för plugg, för jobb och allt annat tokigt... Hur klarar människor att leva egentligen?

Vi har väl alla upplevt den, mer eller mindre, - ångesten över vad man faktiskt skall bli i sitt liv. Som om man inte är något om man inte är sitt jobb. Jag är studerande, jag är polis, jag är sjuksköterska, jag är systemvetare... Eller vad det nu kan vara...

Eller?

Är det faktiskt inte så att ens roller är så många fler än så?

Jag är inte bara studerande, jag är dotter, syster, vän, fru.... Och tusen andra saker. Men de verkar liksom inte räknas lika mycket. De är inte viktiga. Ens sysselsättning är ens jobb är ens liv.

Eller?

Snart tar jag min kandidatexamen. Kanske borde jag bestämma mig om framtiden. Ångesten kommer och går o vågor. Ena stunden är allt glasklart, andra stunden är det inte alls lika klart men ändå inga problem (det ordnar sig), tredje studen stirrar jag ut genom fönstret och känner hur ett mellanstort monster har slagit klorna i mitt bröst.

Dessa tankar kommer varje vår och varje höst, i övergångsperioderna. Höstdagjämningen är här och snart förbi, det borde finnas en balans, men inte i mitt liv.

Den här gången har ångesten över livet resulterat i det som brukar lite lustigt kallas för en existentiell ångest.  Vem är jag egentligen?

Och jag inser att jag faktiskt inte känner mig själv.

Idag har jag gjort vad jag förutsatte mig att göra:

Städa (dammsuga, diska, damma, skura badkar och liknande)

Plugga (Inför tentan, you know)

Spendera en jävla massa pengar på saker jag egentligen inte behöver (typ kläder, armband och lite annat skräp)

Det blev en heldag av det! :-)

Jag tror att jag (trots allt) tycker om mig själv idag. Det är inte så att jag tycker illa om mig själv de flesta dagar, det är bara det att jag oftast inte tänker så mycket på det.

Men idag tänkte jag på det: jag gillar mig själv idag. Inte för att jag har gjort egentligen något jättespeciellt, men jag känner mig ändå nöjd.

Under de senaste veckorna, egentligen senda skolan började igen, har jag gjort upp en plugg-plan... Och jag har lyckats att hålla den. Och det säger faktiskt en hel del. Så trots att jag inte har gått på föreläsningarna (som jag aldrig har räknat som speciellt viktiga, och därför inte har räknat in i planen) så känner jag att jag har hyfsad koll.


Förutom på Weber. Den mannen jag ju ingen förnuftig människa förstå...


Så jag gillar mig själv. Idag... Får se vad morgondagen säger...

Vaknade påtok för sent (som vanligt), släpade mig ur sängen med huvudvärk (som jag alltid har när jag har sovit för mycket) och var just påväg att äta frukost när Tildus messar och vill ha in mig till stan. Och det känns som en bra idé. Så jag åker in, käkar frukost/lunch bestående av thaimat, träffat Spattis och ser honom och Tildus gnabbas (som de alltid gör). Han åker vidare, jag och Tildus dräller runt en stund, hon klipper sig, jag gör så lite som möjligt.

Sedan åker jag hemåt, handlar på vägen, och kommer in från regnet (det har spöregnat typ hela dagen). Städar lite, plockar upp mina kläder som jag har spridit runt halva lägenheten i "morgonens" hast, äter lite...

Och sätter mig med tentan. Eller snarare med den första av de 8 instuderingsfrågor som vi har fått, av vilka 4 kommer att komma på tentan i nästa vecka - som är en salstenta.

Jaja. Inte mycket att göra. Eftersom jag inte tog tag i det förrän sent, får jag väl inte sluta förrän jag är färdig, dvs sent. Men, men... Vad skall man annars göra?

Another day, another... day... simply.

Försöker ladda ner drivrutiner till mitt ljudkort (men ingen seedar) - funkar inte.

Försöker förstå Max Weber - funkar inte.

Försöker förstå instuderingsfrågorna till tentan - funkar inte.

Försöker att inte irritera mig över vädret (spöregn och blåst) -funkar faktiskt hyfsat. Med lite te känns allting bättre...

Ännu en dag av läsning. Har läst ut min kurslitteratur och fördjupar mig nu lite genom att läsa om politisk idéhistoria. Sven-Eric Liedman måste nog vara en av mina favoritförfattare. Gillade honom inte alls första gången jag läste något av honom, men han har växt i mina ögon.

So... Jag har fått en del gjort idag, trots att jag tycks vara helt inkapabel att ta mig upp ur sängen i tid. Har bara varit på en föreläsning och två seminarium den här kursen... :-( Jag är en dålig människa.

Å andra sidan tycks jag aldrig missa speciellt mycket som jag inte kan ta in ändå... Kanske är jag bara extra smart?

Det finns dagar när jag önskar att jag fortfarande var tillsammans med Johan. Dessa dagar kommer vanligtvis när min dator inte fungerar. Och endast då!

Hur svårt skall det egentligen vara att hitta drivrutiner för en ljudenhet? Tydligen jävligt svårt...

*suck*

Jag saknar min musik.

Ännu en skoldag, ännu ett seminarium. Denna gång om Max Weber, en urtråkig liberaljävel. Men, men... Det är obligatorisk närvaro, så det är lättare att sitta av tiden än att göra komplettering. Men det känns faktiskt lite som ett fängelsestraff... Dessutom började inte dagen speciellt bra - försov mig och vagnstopp på bron, så jag fick ta överfull buss och irriterade mig på massor av människor.

Lämnar tillbaka böcker på bibblan, lånar nya - denna gång två av Sven-Eric Liedman och en biografi om Malcolm X. Åker hem, känner mig lite stressad för jag måste snart tillbaka till stan. Och när jag går uppför backen till huset håller en brandbil på att backa in på planen utanför.

Det är ingen bra dag. Och min dator spelar fortfarande inte ljudfiler.

Men snart är det dags att åka in för demo. Hoppas att humöret blir bättre när jag får skrika lite.

Det har varit värsta humörsvägningsdagen! Små saker har gjort mig jätteglad (som tex ett trevligt besked om mer pengar), och små saker har gjort mig jätteirriterad (som tex att den "nya" datorn inte fungerar som den skall. DET GÅR INTE ATT SPELA UPP LJUDFILER!!!!

Och jag vet inte varför. Jag avskyr det, jag hatar det, för jag MÅSTE ha musik igång. Så nu vet jag inte vad jag skall göra... Gråta lite kanske?

Har dock fått pluggat det jag skulle (hata Durkheim) och varit iväg och simmat med Tildus. Det var trevligt, trots att Spattis var överenergisk och simmade 1,5 km, medan jag och Tildus tog våra 400 meter. Men, men... Så är det. Människor är olika, helt enkelt.

Ny dator är alltid krånligt. Det är så jävla svårt att minnas vad för program man egentligen använder... *suck*


Dessutom:

2-2 för GAIS mot Kalmar...


*Jättesuck*

Föräldrarna har precis lämnat mitt hem. De har varit här för att säga hej och dumpa av en "ny" dator till mig, dvs en som de inte längre använder. Och det slår mig: jag har aldrig köpt en egen dator. Är jag bortskämd?

Jag har läst 50 sidor in i Den Sociologiska Visionen och jag är redan kär. Inte minst för att han översätter Talcott Parsons rappakalja till förståeligt språk. Och vem vill inte läsa en underhållande bok av en vänstervriden, välargumenterande, ilsken sociolog? Den som inte vill det är inte min vän...

















(Eller jo, kanske... Om de kan argumentera för varför de inte vill det...)

Jag har idag handskurat mitt köksgolv. Onödigt? Inte om man skall döma efter hur brunt det använda vattnet blev.

Det började med att jag dammsög. Och upptäckte fläckar som uppenbarligen inte försvann upp i dammsugaren (dvs inte löst smuts). Så jag moppade golvet. Och fläckarna gick fortfarande inte bort. Så jag lade mig på knä och skrubbade med en svamp.

Och fläckarna är fortfarande inte borta. Antagligen har de funnits där hela tiden, jag har bara inte lagt märke till dem innan.

Men jag har iaf ett väldigt rent köksgolv.

Ännu en dag utan en riktig början. De flyter alla in i varandra. Morgoncigg, frukost (havregrynsgröt med sojamjölk *mums*), kaffe and then off I go. Denna dag en snabb sväng in till stan för att gå till bibblan... Lämnade tillbaka Redemption Song och lånade två nya böcker: Den sociologiska visionen av C. Wright Mills och The idea of culture av Terry Eagleton.

Som vanligt på helgen är det städ- och pluggdag. I den ordningen. Pluggandet är en ganska tyst sysselsättning (förutom några utrop i stilen "men va fan!!!"), städning är det inte. Musik måste spelas på hög nivå och dammsugaren måste slängas runt lyan. Därför städar jag först, så att jag vet att jag hinner innan det blir kväll och tystnaden sänker sig över huset.

Inte för att jag tror att så många bryr sig egentligen, men lite hänsyn kan man faktiskt visa mot sina grannar. Trots att de inte visar alltför stor hänsyn till mig... :-)

Men jag ser fram emot kvällen när dagen är över, både städandet och pluggandet är klart, och jag kan ge mig ikast med mina nya böcker. I love it.

Att öppna en bok man inte har förut läst är som att öppna en present - man vet inte riktigt vad som döljer sig inom. Och en bra bok är som en kärleksaffär - det börjar spännande, sedan blir man lite smått uttråkad, sedan inser man att det finns värden som man inte har märkt förrän just då... Och så tar det slut. Är det bra lämnar det en känsla av saknad. Är det dåligt lämnar det ilska. Och är det riktigt bra - då kan man göra om det igen.

Ibland kommer känslor man inte förstår. Känslor av att vara rädd, övergiven, utnyttjad...
Och känslan av att vara liten igen. Vilja vara trygg.
Jag vet inte varför dessa känslor kommer till mig då och då.
Jag vet inte heller hur jag skall hantera dem.

Oftast försvinner de av sig sjävla efter ett tag.


Oftast.

Lyckades faktiskt ta mig till skolan idag, även om jag var typ en halvtimme sen. Diskuterade Marx och klassbegreppet, genomförde en strålande redovisning och åkte hem.

Imorgon: Max Weber. Gud vad jag hatar den mannen. Jävla liberalarsle.

Har dock fått ett tips om läsning: C. Wright Mills. Någon som har läst något av honom?

Imorgon är det dags för ännu ett förhatligt seminarium. Det finns nog inget tråkigare i världshistorien. Jo, det gör det, det var en överdrift, men du förstår vad jag menar...

Det är som att vara tillbaka i gymnasiet igen, en redovisning som nervöst hasplas ur torra halsar inför en uttråkad klass. Och trots klagomål, trots förslag om förändringar, så görs inget.

Och alla hatar det.

What's the fucking point???

Tildus är ju (som ni säkert känner till) gravid. Och förutom alla praktiska saker som detta innebär, så har det även producerat underliga tankar i mitt huvud - nu senast i form av en dröm.

Jag minns inte mycket av den, mer än att jag är gravid, och har fått värkar. Det är alltså dags för barnets att födas och jag är ganska rädd, mest för smärtan. Jag befinner mig i ett rum med trägolv, av det där gammaldags, obehandlade slaget. På golvet står även en underlig träställning, som består av två långa trälängor, mellan vilka jag skall lägga mig. Det finns två andra kvinnor i rummet - den ena känner mig mellan benen, varpå den andra säger: "vi skall nog kunna rädda det här barnet om vi bara lyckas vända på det" (och fram till den här punkten har jag inte ens vetat att något var fel) och den första svarar: "hmm, det tror jag inte". Det är allt jag minns.

Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka en dröm som denna. Har jag något undermedvetet som ligger och gnager i mig, eller är det bara så att drömmen har kommit fram ur Tildus "omständigheter" som det så "fint" heter???

Annars har en del andra graviditet-relaterade tankar kommit fram på sistone. Inte frågan om jag vill ha barn eller ej, jag är fortfarande inte alls tilltalad av tanken på en mini-Charly som springer omkring. Jag är alldeles för självisk för det, och orkar inte med saker som stör mig och min individualitet.

Men jag undrar hur det känns att vara gravid. Hur känns det att ha något som växer i ens mage? Jag har varit gravid en gång - gjorde abort och har aldrig ångrat det. Allt jag minns av denna korta graviditet var illamående. Jävligt störande. Men hur känns det att ha något i sig som inte är helt och hållet en själv? Jag kan inte ens föreställa mig.

Väckarklockan ringde 6 imorse. Vad gör jag? Stänger av den och somnar om. Men jag vaknade precis i tid för att rusa ur sängen, röka morgonciggen (vilket jag alltid gör hur bråttom jag än har, för tro mig - ni vill inte se mig om jag inte får röka), klä på mig och springa till spårvagnen.

Vad var så viktigt en söndagmorgon? Träningen, såklart... Haha, det trodde ni inte om mig, eller hur? Men faktum är att jag har börjat simma igen. Det känns helt underbart, även om min kondition lämnar mycket att önska.

Simmade några längder, slängde mig i bastun (vårversionen), duschade och åkte in till stan. Tog en latte, träffade ett av Tildus gamla strul som förmodligen var en av de tråkigaste människor som jag någonsin har träffat. Allt han snackade om var: träning, droger, våld och idiotiska polare. Fun, wasn't it???

Drog runt lite på stan med Tildus och Anna och Jens. Tildus anmärkte att Jens var förmodligen den av alla män hon känner som skulle passa bäst för mig. Jag får helt enkelt byta kön (eftersom han är bög, fattaru trögt eller?). Nejdå, jag är inte intresserad av Jens. Men han är rolig att hänga med stundtals.

Åkte hem, käkade och läste lite om nästa döda vita man i den kanon som vi nu kämpar oss igenom under kursnamnet "Klassisk sociologisk teori". Det handlar alltså om Marx, Weber (han som jag strular med just nu) och Durkheim. Måste dock säga att trots att Weber drog en hel del åt det liberala hållet och därmed inte riktigt är min cup of tea så har han intressanta tankegångar, speciellt det kanske mest kända verket om kapitalismens uppkomst ur protestantismens etik.

Vad göra nu? Läsa lite nöjesläsning kanske???

Åkte hem till Tildus igår och käkade. Hon drog ut på krogen och jag åkte hem. Jag orkar helt enkelt inte med folk. Men, men... Jag kollade på CSI:NY (vilket inte alls är lika bra som de andra CSI-formerna) och somnade sedan.

Idag har jag (som varje helg) städat, handlat och pluggat. Det är fortfarande Marx som gäller, men jag får väl leva med honom ett tag till. Nästa vecka skall jag inte slappa så som jag har gjort denna, utan verkligen ta mig till föreläsningarna och seminarierna (även om de suger).

Anyways... Inte mycket nytt, med andra ord.

Marx ger mig fortfarande huvudvärk. Den mannen var ju galen. Inte för att hans idéer är helt ute och snurrar, och utan för att han lade ner så jävla mycket tid på att fundera. Och dricka... och fäktas... och knulla... But that's life.

Skulle ha haft seminarium idag, gick dit för för-diskussionen, men klarade inte av att stanna kvar. Av någon anledning var jag tvungen att gå in och lipa på toan. Och jag har ingen aning om varför. But that's life.

Borde sätta mig och läsa mer Marx, men jag har inte tid. Skall iväg till Frölunda (av alla jävla ställen) för att möta upp Tildus som envisas med att vi skall börja simma tillsammans. Jag har inte simmat på mer än ett år, så vi får väl se hur det går. But that's life.

Ännu en morgon när jag har försovit mig och får stressa för att hinna i tid. Jag avskyr stress om morgonarna, men jag avskyr också att ta mig ur sängen när jag uppenbarligen inte har sovit klart. Det är ett jävla dilemma!

Har varit och handlat. Fyra tunga kassar och så var hissen trasig. Snacka om otur. Jaja, motion är ju alltid trevligt, 6 trappor upp...

Farsan ringde och sade att det nu fanns en dator som jag kunde få (med tanke på att min inte fungerar som den skall). Nu måste den bara hämtas och jag får se till att föra över det som behöver föras över. Jobbigt, men sådant är livet. Köpa en nätverkskabel till bara, så löser det sig nog.

Nu är det bara dags att ta sig upp ur stolen och slå sig ner på en annan för lite pluggande. Marx ger mig dock huvudvärk. *suck* Han hade sina poänger, men ekonomisk-politiska teorier är inte det roligaste jag vet.

Tildus är nere. Och jag vet inte hur jag skall hjälpa henne. Jag vet inte ens om jag kan. Jag känner mig jävligt elak som inte gör mer för henne, men jag vet faktiskt inte vad jag skall göra.

Andra dagen i skolan. Jag är redan trött. Jag är inte gjord för dagtid. Så är det bara. Och alla dessa korkade uppgifter som måste göras, och alla dessa idiotiska seminarier som är obligatoriska... Avsky, avsky, avsky....

Men det är lite roligt också!

Första skoldagen.



Jag är inte på långa vägar redo för detta.


Men jag har inget val.

Ännu en dag i staden. Himlen är härligt grå, i så många nyanser att det inte går att räkna. De flyter in i varandra när molnen sveper förbi. Vädret är en sådan sak som visar på människans ambivalens - jag gillar inte alla grå dagar, men jag älskar vissa av dem. Jag älskar solen stundtals, men kan lika gärna hata den i nästa sekund.

Jag träffar en Tildus som är nere, en Mattis som är trött och bakis + massor av människor som jag inte vet om jag har träffat förr... Jag skiter i det och presenterar mig ändå, så får de tycka att jag är otrevlig som inte minns dem om de så vill.

När vi står i en tråkig skivaffär ringer Frugan, vi snackar lite, jag gnäller över skolan, hon gnäller över skolan... Och jag skrattar. Ett äkta skratt... Det var längesedan.

Tillslut bryts gänger upp och jag drar till bibblan. Det första jag ser när jag kommer in på musik-avdelningen är en Joe Strummer-biografi. Jag grabbar den och går igen. Köper cigg, och tar nästa vagn hem. När jag öppnar boken och börjar läsa om dagarna runt Strummers död hör jag i hörlurarna The Clash's "Straight to Hell"... Och jag börjar nästan lipa.

Hur kommer det sig att jag kan gråta för alla utom mig själv?

Vaknade igår av att Tildus ringer och säger åt mig att möta henne i stan. Vi fikar, hon går sedan och möter the man known as "Barnets Far", jag  och jag shoppar upp mina sista pengar (mer eller mindre). Visserligen var det rea, visserligen var det ting som jag har spanat på under en längre tid... ...men det var ändå onödigt. Jaha...

Åker hem, lyckas få i mig två koppar kaffe och börjar plugga det som pluggas skall. Tildus ringer (igen) och jag åker åter in till stan för att möta henne. Tanken är att vi skall hem till damen och kolla på film. Det blir inte så...

Jag kan inte ge exakta detaljer, men jävligt mycket otrevliga människor var på flera platser i stan. Och de kom från flera olika grupperingar, vilket inte alls är bra. Så det blev misshandel och bråk och en oerhörd osäkerhet. Så vi spanade lite (såg dock inte mycket), åkte till Gamlestaden där vi såg lite mer, och x antal timmar senare, när det hade börjat regna och allt var kallt, och vi var hungriga... Då åkte vi hem, åt sojakorv och potatismos, och jag somnade nästan i Tildus säng.

Resten av människorna i lägenheten (förutom en, som är för ung) drog ut på krogen, jag och Tildus drog oss kvar... Jag tror inte att jag har förstått hur ledsen Tildus är över allt som har hänt... Inte förrän nu. Tillslut lyckades vi ändå ta oss in till stan, där jag lämnade Tildus i goda händer medan jag själv åkte hem. Utmattad.