charlyene against the world

Det krävs mod för att leva, sägs det. Men varför är det så? Och är det ens sant. Jag vet många fega människor. Människor som inte vågar säga till sina vänner att vännerna har fel. Människor som inte vågar ta en konflikt, för att de är rädda för att inte vara omtyckta. Människor som inte vågar söka en utbildning, inte vågar söka nytt jobb. Människor som inte vågar göra val. Människor som är rätt och slätt fega.

Jag skulle snarare vilja säga att det krävs mod för att leva rätt. Det krävs mod för att tänka utanför lådan, mod för att säga det man tänker och mod för att säga "jag vet inte". Vi lever i en värld där allting ska vara svart eller vitt, där alla skall ha benhårda principer och aldrig låta sig förledas. Men det är inte så. Världen är en gråzon där det som var rätt igår är fel idag.

Människor som inte funderar, som inte resonerar, som inte kritiserar, som inte ifrågasätter - de är fega. Människor som bara lunkar på i sitt liv utan att stanna upp och fundera över deras egen plats i världen - de gömmer sig. Kanske inte medvetet, kanske inte med rädsla i bröstet och absolut inte för att de är tvungna. De bara gör det, för ingen ifrågasätter dem. MEN JAG IFRÅGASÄTTER DEM!!!

Jag säger inte att man alltid måste ha rätt, jag säger inte att man inte får ändra sig, tvärtom! Att kunna lyssna på andras resonemang och inse att man själv har fel - det är att utvecklas. Jag säger inte heller att man skall kritisera allting eller att man måste kämpa varje sekund av sitt liv. Men om man aldrig frågar sig själv: Vad gör jag här? Om man aldrig frågar sig själv detta och försöker finna ett svar - då kan man lika gärna vara död i mina ögon. Då har man förlorat sin mänsklighet.

Jag önskar att jag vore teoretisk fysiker. Det gör jag faktiskt. Jag önskar att jag kunde sitta och pilla med data och räkna ut hur universum fungerar. Och sedan gå hem och lägga mig och sova sött. Det finns vissa problem dock, speciellt ett: Jag förstår inte matte.

Grundskolematten, visst. Den är logisk och inte alltför abstrakt. Men efter matte A på gymnasienivå - då är jag körd. Totalt körd. Jag kan lära mig det, visst, bara jag får tillräckligt med tid på mig. Men jag förstår inte vad det är som jag egentligen håller på med.

Och det är mycket som är uppbyggt på matte. Fysik, ekonomi, massor av saker som jag skulle vilja kunna förstå, men inte gör. Jag förstår inte ekonomi. Jag förstår oftast tankarna bakom, men såfort jag ser en ekvation vänder jag blad.

Så varför vill jag då förstå sådana saker? Teoretisk fysik vill jag förstå helt enkelt för att jag vill förstå vad det är som gör att vi egentligen har ett universum och hur det fungerar. Var det bara en slump? Eller finns gud med i spelet? (Jag är agnostiker, så jag behöver bli ganska väl övertygad om en gudomlig existens innan jag skulle acceptera det.) Vad är ett svart hål och fyller de någon funktion?

Inom sociologin, det ämne som jag just nu väljer att spendera en del tid åt, verkar det som om att vara funktionalist, det är som att bli spottad på varje morgon. Och jag förstår det. Jag gör verkligen det. Varför förklara fenomen genom att säga att de är funktionella? Men samtidigt gillar jag det. Tänk så enkelt allting vore om allting fanns bara för att det fyllde en funktion!

Jag vill föstå ekonomi för att det är en stor del av världen, av våra liv. Och det känns som om det är någonting som man borde förstå. Jag menar, jag handlar saker nästan varje dag, borde jag då inte förstå vad det är som egentligen händer när massor av människor gör samma sak?

Jag vill förstå konsekevenserna av industrialiseringen. Jag vill förstå världen och människan och mig själv.
Gör det mig till lite konstig sådär? De flesta människor som jag känner brukar inrikta sig på att förstå en sak, oftast klass och det som rör sig däromkring. (Jag umgås för mycket med vänstermuppar, jag vet...) Men jag vill förstå ALLT!!! Precis allt. Tyvärr har jag inte förmåga nog att förstå allt. Tyvärr har jag inte intresse nog att förstå allt, och det kan låta inkonsekvent, men tänk såhär: Jag vill förstå allt, men jag vill inte behöva lära mig det.

Det finns ett antal saker som jag vill lära mig: hur samhället fungerar, hur människan fungerar osv, medan det finns andra som jag bara vill kunna: matlagning är en sådan sak. Jag tycker inte om att laga mat. Det är långtråkigt och jag bryr mig inte så mycket om vad det är jag äter egentligen.

Så vad skall man göra? Tar jag livet av mig har jag säkert bara bekräftat Durheims tes om att jag har avskärmat mig från samhället. Alienation och allt det där, fast det var Marx, fast det hänger ju ihop. Allting hänger ihop. Och jag blir sakta men säkert alltmer galen.

Jag kommer aldrig att utföra stordåd. Det är bara att erkänna detta faktum. Det är inte det att jag inte är smart. Det är inte det att jag inte har åsikter. Det är bara det att jag inte har drivkraften.

Jag har inte drivkraft nog att genomföra stordåd. För er som tror att stordåd kommer av ögonblick av ingivelse, så vill jag bara påpeka att ni har FEL!!! Stordåd kräver inte bara talang och tur, de kräver hårt arbete. Nelson Mandela satt 27 år i fängelse för att kunna utföra sitt stordåd. Bara som ett exempel.

Och nu vet ni det.

Så jag lunkar vidare i min vardag. Igår inhandlade jag vinterskor och vinterkappa. Idag köpte jag en vetevärmare, åt lunch med min fru och gick hem och tittade på gamla avsnitt av West Wing. Det är något fascinerande över män med makt, eller hur?

Ibland, inte så ofta men från och till, får jag frågan vad jag gillar för killar. Saken är den att det gör jag inte. Jag gillar inte killar. Jag är inte manshatare (även om jag är något radikalfeministisk), jag är inte flata (även om jag önskar att jag vore det ibland och dessutom ser mig som kognitivt bi), men jag gillar inte killar.

Det är klart, det finns några snygga saker som springer runt på stan. Det är klart att jag kan känna mig dragen till dem. Det är klart att jag kan sitta och ha en trevlig diskussion med någon av det manliga könet from time to time. Men jag vill inte ha ett förhållande. No way!

Det skulle vara trevligt att ha någon att krama, I agree. Men jag är idealist. Jag vill ha ett förhållande med någon som jag är kär i. Jag vill ha ett förhållande med någon som känner mig. Jag vill ha ett förhållande med någon som är kär i mig. Och det är nog mest punkt två som bekymrar. Jag är svår att lära känna. Inte svår som att lära känna som i "Hej, jag heter this and that" och "Vad gillar du för bilar?", men svår att komma in under skinnet på.

Jag diskuterar gärna politik. Jag diskuterar gärna det mesta faktiskt. Men att lära känna mig, som i att veta mina styrkor och svagheter. Det tar låååång tid. Och jag är inte speciellt intresserad av att låta någon lära känna mig.

Är jag egocentrisk? Ja. Är jag elitistisk? Ja. Är jag en fucking jävla bitch? Ja. Eller iallafall uppfattas jag så. Jag borde kanske ändra min image?

Så varför är jag på detta vis? Det kan bara en riktigt bra psykolog utröna.

Jag sitter här och äter pepparkakor och funderar på Linda Skugge. Skugge är inte en person som jag gillar speciellt mycket. Hon är alltför liberal och dessutom alltför motsägelsefull för att jag skall kunna uppskatta hennes pubertala utbrott. Det som Skugge brukar klaga om är alla dessa människor som inte klipper sig och skaffar sig ett jobb. Som om alla arbetslösa vore lata. Detta är en utbredd "sanning" i detta avlånga land - att man kan få ett jobb bara man letar tillräckligt hårt.

But I've got news for you. Så är det inte. Jag vet inte hur många lediga jobb det finns och jag vet inte exakt hur många arbetssökande som det finns. Men jag vet detta. Det finns långt fler arbetslösa än det finns lediga jobb. Det är en ekvation som inte går ihop. Inte undra på att arbetsköpare kan komma undan med att vara sexister, rasister och jävligt korkade.

Men Skugge anser iallafall att alla skulle kunna skaffa sig ett jobb. Och hon önskar att alla tonåringar borde sluta klaga. Jag önskar mest att Skugge själv skulle sluta klaga. Detta gör dock att min dubbelmoral blir ganska total eftersom jag också klagar. Så jag kan inte skall säga åt människor generellt och Skugge i synnerhet att sluta klaga. Trots allt har jag ganska roligt åt människor som klagar. Och jag tycker om att klaga själv. Och det är jättefint att Skugge har fått så mycket uppmärksamhet och att många läser henne. Det som jag däremot inte tycker är fint är att det finns många av Skugges läsare som inte reflekterar över det som hon skriver. Eftersom Skugge är kritisk så måste det vara bra, eller hur?

FEL! Det handlar om åsikter. Skugge är precis lika subjektiv som jag. Och hon är förmodligen inte det minsta smartare än vad jag är. Men hon läses av många fler som inte orkar tänka själva och komma upp med en egen åsikt om egentligen någonting så de övertar hennes. And that's pissing me off.

---

Det andra som rör sig i min hjärna idag är det faktum att jag har spenderat ca 1200 på ett par vinterskor och en vinterkappa idag. 1200 kr är ca 16,5% av vad jag får från CSN 9 månader om året. Man kan göra argumentet att en vinterkappa och ett par vinterskor är något som man skall ha under hela vintern och att denna summa då istället borde slås ut över vintermånaderna. Visst, men samtidigt är det en stor summa att prångla ut på en gång. Man kan göra argumentet att jag borde ha sparat lite pengar varje månad för just utgifter som detta, men då glömmer man bort en sak: Det går inte att spara pengar när man är student.

Så vad är då poängen med denna lilla text? Poängen är den självklara: Det går att leva på pengarna från CSN. Bara att man inte kan göra det hela året, vilket leder till att man måste jobba under somrarna och inte få någon semester. Och det går inte att spara för oförutsedda utgifter. Jag har sparade pengar på banken, jag behöver egentligen inte bry mig. Men snart, inom ett år, kommer dessa pengar att ha tagit slut och jag får nöja mig med endast CSN. Och det gör mig förbannad att ingen räknar student som något värdigt!

Så FUCK U alla ni som tycker att studenter är lata. FUCK U alla ni som tycker att det är ett privilgeium att få bo i ett land där man får betalt för att studera och där man dessutom kan få låna pengar för att studera. FUCK U alla ni som tycker att studenter bara borde lära sig att hushålla lite bättre med pengarna. Ett stort jävla FUCK U till att ni som ser ner på studenter - vi är en mycket mer heterogen grupp är ni någonsin kan föreställa er. Go to sleep 6 six feet under ground, asshole!

Jag är student.

Hur många gånger har jag inta uttalat de orden när människor frågar vad jag gör. Det är tre små osyldiga ord kan man tycka - om det inte vore för en enda sak. Är det verkligen student jag är? Jovisst, jag läser sociologi. Jovisst, jag har 60 poäng historia bakom mig. Jovisst, i skrivande stund sitter jag och undrar varför jag istället inte läser Douglas Porpora och skriver på min tenta som skall vara inlämnad om lite mer än en vecka. Jovisst, jag får bidrag från CSN, tar lån från staten för att kunna leva under dessa långa, många år som jag fördjupar min kunskap, lära mig nytt och utbildar mig. Men är det verkligen detta som jag är?

   Man får en fråga om vad man gör, och man besvarar den med vad man är. Är inte det konstigt? Är jag inte så mycket mer än bara student? Och om jag jobbade (vilket jag gjorde, iaf deltid tills helt nyligen) är jag då inte så mycket mer än enbart mitt jobb? Jag är visserligen inte husägare eller mamma. Jag är inte drömtydare eller löksättare. Men jag är hobbyfilosof, jag är hobbyskribent, jag är bokmal till tusen och om jag fick välja en sak att ta till en öde ö så skulle det vara "Tjänarinnans berättelse" av Margaret Atwood. Jag skulle inte ta med mig en kniv, jag skulle inte ta med min tändstickor, jag skulle ta med mig en bok.

   Någon sade en gång till mig att man är vad man spenderar mest tid på. Så man skulle ju kunna tro att jag spenderar mest tid på mina studier. Ack så fel. Mest tid spenderar jag med mina böcker. Så jag är en nörd. So what? Ingen tar mig på allvar om jag skulle svara på frågan om vad jag gör med: Jag är läsare. Jag skulle säkert snabbt få en fråga till, nämligen: Kan man tjäna pengar på detta? Så kanske är det där som haken hänger. Man är vad man tjänar pengar på. Kapitalistiskt samhälle där pengar är allt för dem som inte har dem och inget för dem som har för mycket av dem.

   Kanske jag borde börja säga: Jag studerar. But where's the fun in that? Och dessutom implicerar orden "jag är student" så mycket mer än bara det faktum att jag är inskriven på ett universitet eller högskola. Det implicerar tex att jag är fattig, att jag äter nudlar, att jag går ut mitt i veckan och tar en öl eftersom studenter inte har vanliga scheman som de fuktiga människor som jobbar. Att jag dessutom är sociologistudent implicerar att jag inte är rasist, att jag är intresserad av åsikter och tankar och av människor, och säkert att jag är vänsterinspirerad. Hur sant detta är? Det får ni själva avgöra i kommande bloggar.

   Min poäng är att människor är mer än vad de tjänar pengar på. Min poäng är att fördomar och stereotyper är förmodligen ett mänsligt beteende, men ett fruktansvärt besvärligt sådant.

Min poäng är att detta är min introduktion.