charlyene against the world

Jag såg Berny Blue igår, dokumentären om Berny Pålsson. Den handlar om vad som hände efter Vingklippt Ängel, efter schizofrenidiagnosen och efter att hon blev utsläppt från slutenvården. Alltså den som hon skriver om i Känn Pulsen Slå, som kom ut tidigare iår (jag har inte läst den sistnämnda). Det är en kamp mot sjukdomen, en kamp mot droger och en kamp för livet.

Mest fokuserades det på drogmissbruket och på skrivandet. Jag tror att det är lätt blir så, tyvärr, när man gör en film om någon som är psykiskt sjuk. Att det fokuseras på saker som går att ta till sig även om man är psykiskt frisk. För sjukdomen sitter i den människan, och det är extremt svårt att beskriva pyskisk sjukdom för någon som aldrig själv har upplevt det.

Men drogmissbruk är konkret, vi vet alla att det är dåligt, vi vet alla att det får fruktansvärda följder. Men Berny Blue är inte en film om drogmisär, det är en film om en kamp mot drogerna. En kamp som hon desperat försöker föra, men hon står nästan ensam i den. Landstinget och kommunen hjälper henne inte, enda stödet hon har är pojkvännen.

Hon tar sig genom det med hjälp av skrivandet. Och det är här som filmen börjar irritera mig. Inte för att hennes skrivandet finns med, inte för att det visas klipp på hur hon sitter framför datorn och skriver, eller hur hon läser upp en text ur hennes nya bok inför andra. Det som stör mig är alla dessa inlippta textrader, som är Berny's egna. Som om filmen enbart handlade om hennes författarskap och inte om henne om människa. Som om filmen bara var en förlänging av hennes skrivande. Detta är inte en film om en person, det är en film om en författare tycks textraderna säga till mig.

Varför hade filmskaparna inte kunnat lägga in mer intervjuer med Berny, där hon själv berättar, istället för att skapa denna distans som det tryckta ordet innebär?

Och varför försöka, genom suddiga bilder och dessa inklippta textrader, försöka skapa en atmosfär av misär och lidande? Tror filmskaparna att det inte går fram till tittarna om det inte överförtydligas?

Well. Dokumentären var okej. Säga vad man vill om Berny (och jag skulle kunna säga mycket), så har hon verkligen kämpat.


Läs även andra bloggares åsikter om berny pålsson, vingklippt ängel, känn pulsen slå, berny blue, dokumentär

Jag mår skit. Trots att Voxran har väckt min energi och får mig att uträtta saker, så mår jag skit. Dagarna är okej. Men kvällarna är ett helvete.

Som nu. Tusen känslor blandas med tusen tankar. Dissociation och depersonalisering skapar ett levnadsutrymme åt mig som är ca 2 meter högt och en meter brett. Det är allt som jag har att röra mig på. Som ett spöke i en glasbur. Tomhet, ångest, frustration - FUCK ALL!

Livet. Döden.
Livet. Döden.
Livet. Döden.
Livet. Döden.
Livet. Döden.

Jag kan inte välja. Orkar inte välja. Kan inte välja. Orkar inte välja.
Så jag fastnar mitt emellan, i någon form av existens av gråhet.

Jag vill inte leva, men jag har dödsångest. Jag vill inte dö, men jag har livsångest. Fast i malströmmen, jag dras inte längre sakta nedåt utan det går med expressfart. Highway to hell? Nope. Jag har sett helvetet och det var ingenting i jämförelse med detta. Hellre brinna i tusen år än att leva en kväll till med detta. Ändå fortsätter jag leva.

Jag kan inte förklara hur det här känns. Hur skuldkänslorna väller upp i mig, skulden över att leva, och blandas med skam för att jag är för feg för att våga dö. Hur frustrationen tar över mig när jag inser att hjälpen är långt bort, och jag vet inte ens om det är någon hjälp, för vem fan vet om en timmes terapisession i veckan kommer att hjälpa ett endaste skit?

(This pain in my head escaped from my heart)

Jag kan inte förklara hur det känns som om väggarna flyttar sig närmare, som om det blir svårt att andas, som om jag inte kan röra mig i min egen kropp - den är mitt fängelse. Jag vet inte hur någon skall kunna förstå hur det känns att känna sig som ett spöke, som om ingenting är verkligt. Mitt liv är en film och kameran är mina ögon. Och jag orkar inte bry mig om något annat än den krampaktiga smärtan som fyller mitt mellangärnde, fyller mig och drar all kraft ur mig.

Jag kan inte välja. Orkar inte välja. Men kan inte stanna kvar i denna existens av gråhet.


Läs även andra bloggares åsikter om döden, livet, självmord, må kasst, psykisk sjukdom, ångest, må dåligt, döende, förklaring, skuldkänslor, skuld, skam, självhat

Igår... Vet inte riktigt vad jag skall säga om den dagen. Träffade min moster, som jag ser ytterst sällan, och som jag har en ambivalent inställning till. Hon kan vara djupt egocentrisk, självgod och sårande. Samtidigt är hon udda, rolig och har en förståelse för svårigheter i livet.

Men hennes förmåga att ifrågasätta för ifrågasättandets skull gör mig lite irriterad. Speciellt när det gäller känsliga saker. För är det någon gång jag blir frustrerad, så är det när människor tror att jag överdriver eller inte tror på mig alls, när jag säger att det finns en mur mellan mig och min familj. Frustrationen kommer delvis av att det är så oerhört svårt att förklara exakt vad den muren består av och varför den finns. Så ofta ignorerar jag den. För att den är för vag för att kunna existera på ett rationellt plan. Men ändock kommer frustrationen när någon inte verkar stå på min sida.

Jag: "Jag har aldrig fått stöd från min familj."
Moster: "Överdriver du inte nu?" (Hon tittar på mig menande.)
J: "Nej. Det är som en mur mellan mig och min familj."
M: "Vaddå för mur?"
J (frustrationen börjar komma): "Vi pratar aldrig om saker... Det finns så mycket jag inte vet om mina föräldrar."
M: "Varför skall du veta saker? Föräldrar är föräldrar och barn är barn." (Här ger hon sig in i långa haranger om hur föräldrar/barn-förhållandet ser ut.)
J (nu jättefrustrerad): "Men jag känner inte att de stödjer mig. Det är ju vad föräldrar skall göra!"
M: "Vad är det för stöd du vill ha? Hur skall stödet se ut?"
J: "Jag vet inte. Jag har ju aldrig haft ett stöd, så hur ska jag kunna veta hur det ska se ut?"
M: Men om du inte vet vad du vill ha för stöd, hur skall du kunna få det?"

IRRITATION! För i slutändan kan hon säga vad hon vill. Hon är min moster, min mammas syster, och har en helt annan relation till mina föräldrar än den jag har. Och det spelar ingen roll vad som faktiskt skedde, eller hur det faktiskt var, för det är min subjektiva upplevelse som spelar roll. Jag försöker kämpa för att verkligen kunna känna det, men omvärlden gör det inte så jävla lätt för mig.


Läs även andra bloggares åsikter om moster, släkt, relationer, barndom, subjektiv upplevelse, stöd, ifrågasättande, irritation

Det är inte lätt att vara pyskfall. Förutom att tampas med psykisk instabilitet av diverse slag, skall man kämpa med att få adekvat vård; och dessutom finns det en märklig hierarki både psykfall emellan och inom psykvården (läs tidigare inlägg om detta här och här). Men inte nog med det: förutom psykfall är man ju också (hör och häpna) MÄNNISKA!
(En förundrad tystnad sänker sig över bloggosfären.)

Psykbryk skriver om att män över 65 år toppar självmordstatistiken (läs inlägget här). Varför just de är överrepresenterade kan diskuteras, och än mer kan det diskuteras varför de inte söker/får hjälp. Är det skam och skuld som hindrar män över 65 år att söka hjälp för exempelvis depression? Är det ovetskap om det egna måendet och depressionssjukdomar? Eller är de så att de helt enkelt inte räknas som en grupp som skall terapiseras och medicineras, och helt enkelt vårdas och hjälpas?

Det är inte bara din sjukdom som spelar roll när du söker hjälp inom den psykiatriska vården. Vem du är som människa, spelar också roll. Statistik, normer och ren jävla diskrimminering spelar stor roll. Fler kvinnor än män begår självmordsförsök, därför tas kvinnors självmordsförsök inte på lika stort allvar. Färre män än kvinnor har ätstörningar (även om jag tror att männens mörkertal är mycket större), så mäns ätstörningar uppmärksammas inte på samma sätt som kvinnors.

Är du över 65 är du förmodligen pensionerad, och borde därför leva glad och lycklig. Att du har tappat din yrkesidentitet och dessutom kanske känner döden närma dig, det spelar ingen roll. Du passar inte in i normen. För oavsett vad statistiken än säger, så är äldre inte en grupp man bryr sig speciellt mycket om. De är ju gamla och skall ändå snart dö, eller hur?

Jag som intellektuell diskrimmineras, för intellektuell kan inte vara psykiskt sjuka, eller hur? Speciellt kan de inte ha en sådan störning som borderline, det gååååår ju inte! Patienter med sjukdomsinsikt diskrimineras, för om man har sjukdomsinsikt borde man kunna ta sig ur skiten själv, eller hur, eller hur, eller hur?

Om du som människa har lärt dig att visa upp en fasad som social och glad, då kommer psykvården i lägre grad tro på att du verkligen är sjuk. Skrattar du för ofta när du träffar din psykiatriker kommer hen till slut inte att tro att du ens är sjuk. Är du över 35 år kommer du aldrig att diagnosticeras med borderline, eftersom borderline försvinner när man får större ”personlig mognad” (något som man antas ha efter 35 års ålder). Har du en akademisk examen kommer du aldrig att diagnosticeras med ADHD, för hur skulle du ha lyckats klara av en sådan prestation med koncentrationssvårigheter?

Den sjuka elitismen handlar inte bara om vilken sjukdom du har. Det handlar om vem du är som människa. Passar du inte in i normen finns en stor risk för att du kommer att behandlas på ett helt annat sätt (förmodligen ett sämre sådant) än om du hade passat in.


Läs även andra bloggares åsikter om elitism, hierarki, psykisk sjukdom, psykisk instabilitet, människa, människovärde, diskriminering, påverkan

Med den ökade energin kommer också den ökade irritationen. De går hand i hand, likt ett bögpar på Pride. Jag kände den (irritationen alltså) komma redan i förrgår, men jag knuffade bort den. Irritation leder till ilska och ilska är som diarré, det bara måste ut, gärna vis sämsta möjliga tillfälle.

Men igår eftermiddag sköljde den över mig (återigen irritationen alltså, inte diarrén), och nu är jag fast i dess rödsvarta håla. Instängd känner jag mig, hur man nu kan vara instängd av en känsla. (Borde det inte vara tvärtom, eftersom känslor är något man har i sig?) Fast i den lilla, lilla platsen som kallas för irritabilitet och enligt den stämningslägesdagbok jag en gång blev tillsagd att föra gick skalan från 0 till 3.

Hur jag skall tolka den skalan vet jag inte. (Å andra sidan gick ångest enligt samma snäva skala, så det var nog lite feltänkt från början.) För det handlar om mina subjektiva upplevelser, inte om några yttre riktlinjer. Så är det 2 eller 3 på skalan att kasta tallrikar i golvet för att jag inte hittar min mobil? Är det verkligen 3 på skalan när jag gråtande sitter på huk och skriker mellan ihopbitna tänder av frustration när någon skickar ett sms, trots att sms:et var helt orelaterat? Jag blev ju störd i min värld, tänker jag och dunkar näven i mitt eget bröst i hopp om att kunna slå irritationen ur mig.

Är det 2 eller 3 (eller, hemska tanke, 1?!?!?) när jag vill promenera bort all min irritation, genom att bara gå rakt fram i timtal tills jag kollapsar, men inte klarar av att gå utan för dörren för att jag är för irriterad för att lyckas ta på mig kläder? Tro mig, händer som fastnar i tröjärmar och byxor som inte passar - det får mig att vilja dö, för JAG STÅR INTE UT!

Hur kommer det sig att jag aldrig får känna energi och lugn samtidigt? Är det en omöjlighet, eller är det bara jag som är så där överdrivet barnlig och känslig nu igen? (Jag har ju trots allt borderline...)


Läs även andra bloggares åsikter om irritation, energi, ilska, stämningslägesdagbok, kaos

Igår kände jag mig lite extra bordeline:ig.
Dagen började med att jag vägrade äta (självskadebeteende, 1 borderlinepoäng till mig)
pga jag kände mig tjock (dålig självuppfattning, 1 blp till mig).
Runt 12-tiden kom posten och med den ett arbetsgivarintyg jag behöver för att F-kassan skall sluta rövknulla mig, men arbetsgivarintyget var inte fullständigt, så jag fick en ångestattack (reagerade utifrån situationen, förstorade saker så att de kändes gigantiska och jobbiga, 2 blp till mig).
När ångestattacken var över skrapade jag upp mig från golvet, åkte in till stan och köpte ett frimärke så att jag kunde posta mitt jävla arbetsgivarintyg. Där stöter jag på Tildus som bjuder mig på fest, varvid jag åker och handlar mat eftersom jag måste äta innan jag skall partaja (återigen reagerar utifrån situationen, 1 blp till mig).
Hetsåt och kräktes (självskadebeteende gånger 2, alltså 2 blp till mig).
Satte mig vid datorn och försökte fylla min kroniska tomhetskänsla (1 blp till mig) med kunskap, och började ifrågasätta om min diagnos egentligen stämmer (svårt att få kontakt med det egna jaget, 1 blp till mig),
så jag satt och surfade runt bland sidor om andra personlighetsstörningar, vilket fick mig att få panik (liten sak blir stor sak, 1 blp till mig),
eftersom jag insåg att de flesta personlighetsstörningar passar in på mig i någon form (osäker på det inre jaget, 1 blp till mig).
Men jag spenderade tre timmar med att snoka runt på nätet (att helt gå upp i någon situation, 1 blp till mig),
för att sedan impulsivt överge allt av ingen speciell anledning alls (svårighet med impulskontroll, 1 blp till mig).
Och naturligtvis gick jag aldrig på festen, för jag hade just då hittat något roligare (gå upp en situation och glömma annat, 1 blp till mig).

Summa: 14 poäng


Läs även andra bloggares åsikter om borderline, personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, poäng

---

In case någon inte redan har fattat det, så är detta bara ett skämt för att visa hur trött jag är på min egen störning. Dock undrar jag om det ibland inte kan vara bra att göra sådana här saker, att skriva ner varje gång man beter sig utifrån sin störning. Då kanske man får en bättre insikt om hur mycket den egentligen påverkar en. Men å andra sidan, då måste man ju veta exakt vad störningen är... och det finns det nog ingen som gör.

Voxra:n har som sagt börjat att kicka in.
Tror jag.

Jag har ingen annan förklaring till varför jag under de senaste dagarna:
bara har snoozat väckarklockan tre gånger innan jag vaknar på riktigt,
eller
att jag häromdagen ägnade två timmar åt att välja kläder för veckan (som jag visserligen sedan övergav, men ändå),
eller
varför jag har för första gången på flera månader nästan lyckats läsa ut en bok. Visserligen är boken inte på något sätt högtravande, bombastisk eller svårläst. Men trots att det tar emot i hela min elitistiska själ, så är jag lite stolt.
(I övrigt är det en bra bok, som jag kan rekommendera till alla er som gillar biografier om självdestruktiva människor: "Jim Morrison - Life, Death, Legend" av Stephen Davis.)

Voxra är en medcin som används både mot depression och mot ADHD-relaterade koncentrationssvårigheter. Jag anser mig varken vara deprimerad eller ha ADHD, så varför medicinen fungerar har jag ingen aning om. Men jag njuter av att för en stund få känna mig lite mer levande, ha lite mer energi, orka stå ut lite mer.

Förutom natten som var har jag också sovit hyfsat (med hjälp av Nozinan). Jag har rökt mindre, knaprat färre ångestdämpande (Theralen och Stesolid) och har så smått börjat att skriva lite igen. Bloggen har jag ju skrivit i under de senaste månaderna, men allt annat har stått still. Min privata dagbok, där jag verkligen blottar mig, har samlat damm. De dikter jag en gång klämde ur mig har förflyttats till längst bak i bokhyllan. Noveller, och den storslagna bok som jag påböjade (skrev tre kapitel på fyra dagar), och allt annat - de har legat på is, eller snarare i is, fastfrusna, orörbara.

För mig, som älskar ord och ordens makt, har sorgen över att varken kunnat läsa eller skriva under de senaste månaderna varit enorm. Frustrationen, då jag har tagit upp en bok, läst två kapitel och sedan låtit den ligga, har fått mig att vilja ta kökskniven och skära upp mitt mellangärde. Mitt intellekt är det enda jag har som jag känner mig det minsta stolt över, och att då inte kunna använda det - kaos, förnedring, död.

Jag vet att det är bluff, båg och lurendrejeri, men jag känner mig mer hel när jag kan fylla mitt inre tomrum med text. Andras ord, egna ord, konstiga ord och meningar. Tankar som flyger, tankar som stannar. Virvlande bokstäver som blir till något meningsfullt om de sätts i rätt ordning.

Min intellektuella höjdpunkt inträffade för flera år sedan. Jag har med näbb, klor och rakblad kämpat för att bibehålla denna, och har till viss del lyckats. Den punkt jag står och tampar på nu är miltals ifrån mina bästa prestationer, och även låååångt ifrån hur jag var innan den svacka som jag är i nu slog till (för lite mer än ett år sedan). Men kanske kommer det att vända nu?

Jag hoppas det. Jag hoppas det så mycket att jag inte kan hindra tårarna från att falla. Jag hoppas det så mycket att jag knyter händerna och vill skrika av frustration, för att jag inte vet hur framtiden ser ut. Jag vill inte tillbaka till den punkt där jag reduceras till att läsa notiserna i metro, och jag inte ens kan koncentrera mig längre nog för att läsa en dikt. För att inte tala om att jag inte minns vad jag ar läst, hört eller sagt.

Framtiden är så oklar, men jag kastar mig in i det grunliga vattnet ändå.


Läs även andra bloggares åsikter om intellekt, läsning, medicin, koncentration, prestation, må dåligt, koncentrationssvårigheter, kamp

Igår kväll:

Kunde inte somna. Hela min kropp låg och ryckte i hopp om att ett av dessa ryck skulle ta mig ur sängen. Men så skedde inte. Min hjärna fylld av Nozinan, stretade emot allt den kunde. Jag hade hoppats på att hjärnan, med dess neuroleptika-luddighet, skulle vinna, men min plan slog snett. Trots mina mediciner var nämligen min hjärna på högvarv. Men tack vare mina mediciner kunde jag inte förstå mina egna tankar.

Så där låg jag - med en kropp som ryckte, en hjärna som var för trött för att göra något, och tankar som rusade runt, runt, runt. Det tog gott och väl fyra timmar innan jag somnade, men jag klarade aldrig av att gå upp och göra något pga hjärnans dimma.

Idag:

Vaknade med ett tryck över bröstet och andnöd klockan halv åtta. Tjohej panikattack! När den väl hade bedarrat hade jag ingen som helst lust att ta mig ur sängen, men cigaretterna lockade. De har varit min räddning från total misär i liggande ställning så många gånger att jag inte kan räkna dem. Därför är jag lite rädd nu när Voxra:n börjar kicka in, då en av biverkningarna är att jag är mycket mindre röksugen. Hur skall jag då kunna ta mig ur sängen under de jobbiga stunderna, när jag inte har ett beroende som kickar mig i röven?

Annars består dagen av blä, urk och ingenting.


Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, sömntabletter, dimma, panikattack, väntan, rödning, rökbehov, beroende

Ännu ett möte med psykologen. Jag är fortfarande skeptisk till om jag kan prata mig frisk. Jag försökte förklara för honom om den maktkamp jag gärna träder in i. Eller gärna är fel att säga. Jag avskyr maktkampen, den förstör för mig och för andra. Den får mig att vilja mosa, knäcka, förlöjliga den som jag duellerar med. Men den kommer så naturligt.

Problematiken ligger i att jag vill vara bäst och att jag inte vill blotta mitt inre. Dessa två i kombination leder till att jag drar upp mitt intellekt som en skyddande mur mot någon som jag misstänker kan se in i mig. Och när intellektet, som är min primära positiva egenskap, sätts upp som en mur måste jag även skydda muren. Vilket leder till att jag kämpar med näppar och klor för att visa mig smartast, så att ingen skall kunna bryta igenom min intellektualiserande mur och se att därbakom gömmer sig... vaddå? Någonting som skulle kunna vara jag, misstänker jag.

Jag skall försöka att påpeka när maktkampen kommer in i spelet. Det är svårt att genomföra terapi annars. Men hur slutar man med något som känns som ens enda överlevnadsstrategi?

Det står ganska klart och tydligt att jag måste, även om jag inte vet hur, använda mitt intellekt på andra sätt och till andra ting, än de som sker idag. Intellektet kan vara en guide för beslut, genomförande och för att hålla ut. Jag känner redan nu att detta kommer att bli en svår resa.

En sak som jag måste akta mig för JÄVLIGT NOGA är det svart-vita tänkandet som kommer i form av idealisering/nedvärderande. Jag bör ICKE upphöja min psykolog till himlen, heller bör jag ICKE avsky honom. Fast han påpekade en viktig sak om svartvitt tänkande, som aldrig förut har slagt mig: Att det är ett sätt att skydda den andra personen.

Tänk såhär: Jag träffar någon som jag lär känna litegrann. Jag idoliserar denna person, eftersom jag ännu inte har sett henoms brister. Eftersom jag tycker om personen vill jag heller inte att hen skall ha brister, för det är svårt att acceptera att andra som man tycker om har dåliga sidor. Så när denna persons dåliga sidor visar sig, måste mitt gillande för denna person dras ur mig och ersättas med de negativa känslorna - ananrs kommer de positiva känslorna att svärtas ner av de negativa. Därför finns bara de negativa känslorna kvar, som ett sätt att skydda de positiva känslorna för personen. Det är också mycket lättare att göra ett avståndstagande eller separation från en människa man enbart hyser negativa känslor för.

Krånligt? Något. Men väl värt att tänka på.


Läs även andra bloggares åsikter om intellekt, intellektualisering, maktkamp, svartvitt tänkande, idealisering, nedvärderande, skydd

Det var ju jättefint av mig att faktiskt ägna mig åt något så länge som två timmar (se föregående inlägg). Men beslutet som fattades (att bära vissa kläder vissa dagar) har gått åt helvete. Så att hålla fast vid ett beslut är något som jag fortfarande inte klarar av. Skit, skit, skit.


Läs även andra bloggares åsikter om beslut, hålla fast, stå ut, förändring

Igår kväll ägnades 2 timmar åt att leta efter kläder. Och inte i stilen "nu skall jag prova allt jag har och ändå inse att jag inte har något, så jag börjar gråta och vill skära mig själv, samtidigt som jag stressar ur, för jag har INGA KLÄDER". Nej, utan snarare "nu får det vara nog! det skall inte ta mig en timme varje morgon att hitta kläder att bära under dagen, så nu skall jag hitta kläder för resten av veckan". Det tog två timmar att få ihop fem dagars kläder, och nu hänger de prydligt i garderoben, redo att dras på.

Nej, jag skall inte göra om detta till en klädblogg, där nya inköp presenteras och outfits visas upp.

Min poäng är denna: Jag ägnade två timmar åt att göra en och samma sak (förutom ett par avbrott för rökning då naturligtvis). Jag kan inte minnas när jag senast lyckades göra det utan att vara inne i ett mani-anfall. Visserligen var jag jävligt trött, och framförallt IRRITERAD, i slutet (nästan till den punkt där jag bara ville gråta). Men jag genomförde det. Jag gjorde något som tog tid och jag slutförde det.

DET ÄR HELT FUCKING JÄVLA FANTASTISKT!!!

Frågan är: Var det en slump, eller har jag faktiskt hittat en medicin (Voxra) som fungerar?


Läs även andra bloggares åsikter om energi, ork, genomförande, slutförande, stå ut, hålla ut

1976 presenterade den norska socialpsykologen Berit Ås begreppet härskarteknik. Under 1980-talet uppmärksammades härskarteknikerna även i Sverige. Från början var härskarteknikerna fem, numera har Ås utökat dem så att de är sju till antalet. Sedan dess har andra härskartekniker lagts till och dragits från av andra personer och grupper än Ås.

En härskarteknik är en social manipulation vilken genom en dominant grupp bibehåller sin position gentemot personer från andra grupper. Det är ett socialt inövat beteende, som kan vara medvetet eller omedvetet, men som syftar alltid till att bibehålla en överlägsen maktposition. Vanligtvis brukar man tala om mäns härskartekniker gentemot kvinnor, men de kan även tillämpas på andra områden. Och jag frågar mig om det är så att härskarteknikerna är utbredda inom den psykiatriska vården? Den dominanta gruppen är i detta fallet psykpersonalen, med läkaren (psykiatrikern) i spets; den underlägsna gruppen är naturligtvis den psykiskt sjuke (patienten).

Härnedan följer lite kort om härskarteknikerna och exempel på hur de används inom psykvården. Teknikerna är inte alltid klart avgränsade och överlappar ofta varandra. Exemplen är hämtade från det jag själv har upplevt, eller vad andra har berättat för mig. Av sekretesskäl benämner jag alla patienter som X och all psykpersonal som Y, oavsett om det är mina egna upplevelser eller ej. Det finns säkert många fler exempel, så om någon vill tillägga något, är ni naturligtvis välkomna att göra så!

1. Osynliggörande
Att tysta eller marginalisera de socialt underlägsna. Som osynlig tappas ofta självförtroendet, initiativförmågan och känslor som att vara mindre värd, oviktig och betydelselös infinner sig.

Exempel:
Patient X har möte med Psykiatriker Y. Y ber X berätta kring självmordstankar, och varför hen inte längre vill leva. När X börjar tala om livsångest och att inte längre orka kämpa, tittar Y konstant ner i hens papper som hen bläddrar i fram och tillbaka, till synes utan att lyssna på X, och reagerar inte ens när X slutar prata.

Psykiatriker och annan vårdpersonal för ofta anteckningar över samtal. Det är svårt att undgå, men många använder antecknandet som ett sätt att undvika att se på patienterna, speciellt undviker de att titta patienterna i ögonen.

2. Förlöjligande
Att på ett manipulativt sätt framställa någons argument som löjlig och oviktig. Döljs ofta bakom skämt, så att det kan bortförklaras med att ”det var ju bara ett skämt”. Vill man inte vara med i jargongen, ses man som överkänslig eller humorbefriad.

Exempel:
En patient (X) har lagts in på allmänpsykiatrisk avdelning pga så pass djup depression att X inte orkar gå själv, utan får sitta i rullstol. Efter en tid blir X något bättre, mycket tack vare stöd från X’s mor som ofta kommer och hälsar på. När X slutligen klarar av att gå ut från rummet till matsalen enbart stödd på hens mors axel skrattar en vårdare högt och säger: ”Dags att klippa navelsträngen!”.

3. Undanhållande av information
Att utestänga eller marginalisera någon genom att undanhålla viktig information. Detta leder till att man känner sig utestängd och lurad.

Exempel:
Patient X har under flera månader gått hos Psykiatriker Y. Det är dock först när X skall remitteras till en annan öppenvårdsmottagning som Y berättar att X har en personlighetsstörning, trots att ämnet har diskuterats flera gånger förut.

Frekvent undanhålls information om biverkningar på alla de mediciner som psykvården försöker proppa i oss.

4. Dubbelbestraffning
Att försätta någon i en situation där personen nedvärderas eller bestraffas oavsett vilket handlingsalternativ den väljer. Ibland kan resultatet bli att den utsatte försöker göra båda sakerna, och känner sig dålig när hen inte orkar med detta.

Exempel:
Patient X skär sig frekvent. Psykiatriker Y säger åt X att sluta med detta, annars kommer X inte att få fortsatt vård. När X slutar skära sig själv anses hen som tillräckligt frisk för att inte längre vara sjukskriven.

5. Påförande av skuld och skam
Att få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något de utsätts för är deras eget fel. Är ofta, men inte alltid, en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Används ofta mot de som ställer obekväma frågor eller krav. Den som utsätts för denna härskarteknik får ofta veta att hen inte har anledning att gnälla. Grova fall av skuldpåläggning är att likställa med mobbing!

Exempel:
Citat från psykpersonal: ”Många med borderline mår bättre när de blir äldre. Det handlar om personlig mognad.”
 ”Om du rör på dig mer kommer du att må bättre.”
”Gå nu hem och diska så kommer ångesten att ge med sig.”

Patient X säger till psykiatriker Y: ”Jag känner mig stressad över ingenting.”
Psykiatriker Y: ”Det är för att du gör för lite. Om du gjorde mer skulle du inte bry dig så mycket om småsakerna.”

6. Objektifiering av kroppen
Att kommentera utseende i irrelevanta sammanhang.

Exempel:
Notering i Patient X’s journal: ”X sitter ofta med armarna korsade under bysten så att denna framhävs. Detta tycks onödigt då X har en välutvecklad byst.” (X’s diagnos är i övrigt depression, och kommentaren har därför ingen som helst relation till varken diagnosen eller behandlingen.)

7. Våld eller hot om våld
Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller visa att den möjligheten finns.

Exempel:
Att hota med tvångsinjektioner av lugnande medel om patienten inte lugnar ner sig.
Att hota med LPT (tvångsvård) om patienten inte frivilligt lägger in sig. (Jag räknar tvångsvård som en form av våld, eftersom det innebär ett ofrivilligt frihetsberövande.)

Detta var de sju härskartekniker som Berit Ås har formulerat. Jag vill dock tillägga två som alltmer frekvent används inom feministiska grupper, men som jag anser kan tillämpas även inom psykvården.

8. Tolkningsföreträde
Den härskande gruppen tar sig rätten att definiera verkligheten. Detta innebär att den härskande gruppen bestämmer vad som är viktigt och inte viktigt, och även vad som räknas som irrationella beslut. Resultatet av detta blir ofta att dialoger och diskussioner ofta kvävs redan innan de har påbörjats. Går ofta hand i hand med förlöjligande.

Exempel:
Patient X: ”Det känns inte som om jag vet vem jag är. Kanske jag egentligen borde vara man? Min kropp känns ju ändå helt främmande för mig.”
Psykiatriker Y: ”Det var det dummaste jag någonsin har hört!”

Patient X: ”Om morgonarna hör jag röster i huvudet. De skriker åt mig att jag borde dö. På eftermiddagarna är det mer som ett mummel.”
Psykiatriker Y: ”Det var ett mycket märkligt beteende.” Y ser skeptisk ut.

9. Stereotypisering
Detta innebär att man är fastlåst i en bestämd position eller roll som är icke-personlig, utan istället generaliserad. Dessa roller är inte sådana som vi själva har valt, utan tilldelas oss av den härskande gruppen.

Exempel:
Citat från psykpersonal: ”Du ska se att du snart mår bättre. Depressioner brukar lätta om våren.”
”Människor med obehandlad borderline borde inte få gå lösa på gatorna.”
”Deprimerade människor är så tröttsamma.”
”X har borderline personlighetsstörning. Lita inte på vad hon säger.”
"X uppvisar tydliga tecken på personlighetsstörning. Håll koll så att hon inte manipulerar de övriga patienterna."

Naturligtvis finns det många fler exempel. Men efter att ha funderat på saken, kan jag påstå detta:
Härskarteknikerna (oavsett om man räknar fem, sju eller nio härskartekniker) är väl utvecklade inom den psykiatriska vården!


Läs även andra bloggares åsikter om psykvård, härskartekniker, berit ås, psykiatrisk vård

För några dagar sedan träffade jag psykologen för första gången. Han som skall behandla mig, han som skall försöka hjälpa mig att bli frisk. Jag skrev ett kort inlägg om det, och fick en mycket intressant fråga från Maritha. Hon undrar om att jag upplever att jag inte blir tagen på allvar för att jag är så "verbal och bra på att uttrycka dig" (hennes ord, inte mina, men mycket smickrande), för att om jag är verbal och bra på att uttrycka sig så kan jag ju inte vara speciellt sjuk.

Det är en komplicerad fråga, som jag själv har funderat mycket över. En faktor som bör vägas in är också att jag har en kandidatexamen i beteendevetenskap, med sociologi som huvudämne och historia + pedagogik som tilläggsämnen. Detta är ett faktum som förvånar de flesta som jag träffar inom vården. Och det räknas inte alltid till min fördel. För hur kan man vara psykiskt sjuk och samtidigt ha lyckats skrapa ihop en universitetsexamen? Men då ser man bara till det yttre.

Jag har alltid haft det struligt med skolan - hög frånvaro och svårt med auktoriteter. Samtidigt har min verbala förmåga räddat mig många gånger från IG:n och streck. Jag har aldrig vetat vad jag har velat göra. Från början skulle jag bli lärare, sedan insåg jag att det var tråkigt, så jag började läsa sociologi istället. Jag har flera oavslutade kurser bakom mig, som jag helt enkelt bara har struntat i att slutföra. Jag har helt enkelt aldrig haft en plan, aldrig tänkt på framtiden utan bara gjort det som kändes logiskt just då.

Men det var inte min skolgång jag skulle skriva om. :-)

Tas jag mindre på allvar för att jag är verbal och har en universitetsexamen? Svaret är ja. Min examen ligger mig i fatet för att psykpersonal verkar tänka: "Hon har ju en examen! Då kan hon inte ha borderline, för borderlinesjuka är alltför struliga för att klara av något sådant." Mitt språk verkar ligga mig i fatet, för att psykpersonal verkar anta att bara för att jag är verbal så har jag självinsikt. Och har jag självinsikt så måste jag vara frisk, eller hur? Eller iallafall inte så sjuk att jag behöver hjälp. Vad de inte förstår är att eftersom mina känslor är ett kaos intellektualiserar jag, för att det är det enda sättet jag vet jag kan hantera mina känslor på. Och det tycker psykpersonal är ett bra sätt, men då glömmer de bort att om jag intellektualiserar innebär det oftast att jag rationaliserar bort mina känslor. Förstår de inte att min intellekutalisering är ett reellt problem för mig?

När jag träffade min psykolog i torsdags, så diskuterade vi bland annat död och självmord. Psykologen, Göran, påpekade för mig att det lät mer som filosofiska resonemang än depressivitet. Och jag fick sitta och övertala honom om att det handlade om mitt mående och inte någon form av existensialistiskt pladder. Men han förstod nog inte riktigt vad jag menade, för han föreslog att jag skulle läsa mer filosofi.

Det är jättesvårt att säga vad psykpersonal egentligen anser om mig. Men eftersom jag oftast är behärskad när jag träffar dem, så verkar jag just behärskad. Och är jag verbal och behärskad, samt kan resonera kring mina problem (sjukdomsinsikt verkar de ofta tro att jag har) - ja, då borde jag väl kunna ta mig ur det här själv, eller hur?


Läs även andra bloggares åsikter om intellektualisering, psykvård, psykiatri, psykiatrisk vård, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, att bli tagen på allvar, att inte bli tagen på allvar, sjukdomsinsikt

En 22-årig man skjuter på en skola i Finland. Nio människor dör. En tragedi, såklart. Men jag kan inte låta bli att fråga mig: Vad skall det skyllas på denna gång? Föräldrarna till mannen, hans "intressen" som sägs vara "vapen, datorer, öl och sex", psykisk sjukdom? Och om det sistnämnda, i såfall vilken sjukdom?

Läs mer här, här och här.


Läs även andra bloggares åsikter om skolmassaker, Finland, skuldbeläggning, död

Den sjuka elitismen gav upphov till diskussion. Bra! Det kanske inte innebär någon större förändring, men ett myrsteg är också ett steg.

Jag är så glad över alla er som kommenterar och kommer med egna åsikter. Ni gör min värld lite trevligare, för med er kan man föra en öppen diskussion om saker som man trodde var ensam om och plötsligt så märker man att det finns andra som förstår. Visst kanske jag måste förklara vissa saker ibland, men det är sällan jag behöver förklara förklaringen, så att säga. Och det är SÅ JÄVLA SKÖNT!

Jag är ju inte helt anonym här. Vill man verkligen så kan man hitta mig, speciellt eftersom det finns en bild på mig. Men det gör ingenting. Jag står för det jag säger, tycker, tänker och skriver. Men likväl så känner jag mig säker på att bli utdömd för det jag skriver på min blogg. Och de (få) gånger när någon idiot verkligen har skrivit något korkat, så har jag inte fått möta skiten ensam, utan andra har kommenterat den idiotiska kommentaren, och stått upp för mig. Jag skulle vilja säga att det är guld värt, men guldpriserna har gått ner såpass mycket det sista att det inte känns som om det räcker! Så det är diamant värt!

Som bloggskribent undrar jag ofta vilka mina läsare egentligen är. Några "känner" jag, eftersom de också har bloggar som jag regelbundet läser. Andra är helt anonyma för mig. De virvlar förbi de få gånger jag tittar på besökarstatistiken. Men jag antar att det är så för de flesta som skriver en blogg.

Den här bloggen började som något helt annat än den är idag. I början skrev jag mer om plugg, vad som hade hänt, ladida, you know. Då visste jag att något var fel, men eftersom jag inte visste vad trodde jag att jag inte kunde skriva ner det öppet. Nu vet jag att för att ta reda på vad som är fel, måste man börja med det enda som man vet: att något är fel. Allteftersom insikterna har rullat över mig har denna blogg utvecklats till att handla alltmer om livets mörkare sidor, psykisk instabilitet och borderline. Nu när min terapi är påbörjad kommer jag säkert att skriva mer om det, och vad som sker sedan vet jag inte.

Oavsett vad så är jag tacksam för mina läsare, tacksam för ni som kommenterar och tacksam för att ha ett forum att ventilera mitt inre utan att bli stigmatiserad. Det gäller allt från mina tankar kring liv, död och sjukdom till mitt gnällande över idioti och skavsår. Jag är naturligtvis också tacksam för alla er som själva skriver eminenta bloggar, oavsett ljusa eller mörka - bloggar som berör och som väcker tankar och känslor.

Så: TACK!

/Charlyene - keep on blogging

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggvärlden, bloggosfären, tack, tacksamhet, läsare, utveckling

Jag har skrivit om det förut, men ämnet är fortfarande akutellt: Den sjuka elitismen som finns inom psykiatrin gentemot patienter och deras problematik, men också hos psykfall mot andra psykfall. Denna gång gäller min upprördhet ett mer specifikt område: Ätstörningar.

Högst upp i rang ligger såklart Anorexia nervosa. Anorexi innebär undervikt och självkontroll, något som beröms i samhället i stort. Man skall vara smal och tänka på vad man stoppar i sig. Man skall träna, och det är inget problem att veta sin exakta vikt. Ibland upplever jag det som att det är VIKTIGT att veta sin exakta vikt (no pun intended), som om man vore konstig om man inte visste den.

Sedan kommer Bulimia Nervosa. För även om man inte alltid (eller till och med sällan) blir rejält underviktig av bulimi, så är det ändå en form av kontroll. Äta, kräkas, kontrollera sig själv. Men självkontrollen ses naturligtvis inte som lika hög som hos anorektiker, och eftersom vikten inte påverkas lika mycket får bulimikerna stå under anorektikerna.

Sedan har vi Binge Eating Disorder, vilket jag skrev om lite kort igår. Det är klart att denna ätstörning står låg ner i rang, det handlar (utifrån sett) om att tappa kontrollen, att inte kunna hidnra sig själv. Dessutom är många med BED överviktiga, något som är stigmatiserat i vårt avlånga land (och övriga Västvärlden).

Och så har vi resten av ätstörningarna, de som inte ens preciseras eller diagnosticeras. De som man knappt ens bryr sig om att behandla.

Är det inte sjukt att det skall vara såhär? Är det inte fruktansvärt att psykiska sjukdomar överhuvudtaget skall behöva rangordnas? Är det inte avskyvärt att denna rangordning finns både inom den psykiatriska vården och hos de med psykisk instabilitet?

Men det känns ju som om det är såhär som världen ser ut. Hierarkiserad ut i tåspetsarna. Där de på längst ner i hierarkin inte tas på lika stort allvar.

Eller har jag fel? Kanske är det bara jag som överanalyserar världen omkring mig i hopp om att förstå den. Så jag frågar er: Håller ni med mig?


Läs även andra bloggares åsikter om ätstörningar, anorexia, bulimia, anorexi, bulimi, BED, binge eating disorder, hierarki, psykisk instabilitet

Jag sitter och gör ingenting. Dricker blaskigt snabbkaffe, för att jag inte orkar göra riktigt kaffe. Dricker det med mycket mjölk och undrar över hur riktigt kaffe egentligen smakar. Finns det ens något sådant som "riktigt" kaffe? Vem vet?
Inte jag,
inte jag,
inte jag.

Mina matvanor börjar att oroa mig. Jag har ingen självkontroll tycks det som, i allafall inte under dagens senare timmar. På dagen går det oftast bra. Jag börjar dagen med kaffe och en macka. Eller möjligtvis kaffe och ett äpple om jag måste iväg någonstans och inte orkar äta något "riktigt" innan. Så äter jag lunch/middag runt tre - vanligtvis något i stil med pasta och någon form av sås som det bara är att värma. Inte det bästa kanske, men inte det sämsta heller.

Men sedan går det utför. Runt sju äter jag kvällsmat, ofta havregrynsgröt eller jordguddskräm, och kanske en smörgås till detta. Vilket väl är helt okej. Men efter detta fortsätter jag äta, trots att jag inte ens är hungrig. Glass, godis, bullar - allting sött som jag äger äker fram och jag frossar som en tok. Och på kvällarna kan jag inte kräkas, vilket jag gör om jag får hetsanfall om dagarna (eftersom äckelkänslan av att ha kräkts kommer att ligga kvar i mig när jag sedan skall försöka sova, och det är inte alls bra). För det är verkligen hetsätning det handlar om - nästan varje kväll. Jag vräker i mig utan kontroll, allt som finns i min närhet åker ner i min mage. Och om det inte finns något hemma, ja då går jag till macken som ligger fem minuter från mitt hem, och som har öppet till midnatt.

Varför är det så? Varför känner jag detta enorma behov av att fylla min mage till bristiningsgränsen under kvällarna? BED (BingeEatingDisorder) är ett relativt nytt begrepp inom psykiatrin, men jag börjar nästan tro att jag har det. Och FAN VAD JAG INTE VILL FORTSÄTTA SÅHÄR!!! Jag vill ha självkontroll, vara balanserad, kunna äta riktigt, kunna äta bra, kunna gå ner i vikt. Men DET GÅR INTE!!!


Läs även andra bloggares åsikter om BED, Binge Eating Disorder, mat, matvanor, hetsätning, kvällar, självkontroll, impulskontroll, självkänsla

Jag vaknade klockan 12.12 *pip*, och genast blir jag irriterad över att jag inte kan ta mig ur sängen när klockan ringer. Efter en halv kopp kaffe och lite dividerande med Frugan, klär jag på mig och ger mig av mot Wieselgrensplatsen, då vi har besämt att vi skall gå på promenad. Problemet är att mina skor för dagen, de skor som jag så bestämt påstod att jag skulle gå in, är mina Dr Martens


- svarta kängor, utan stålhätta, köpta på Myrornas för ett halvår sedan och aldrig använda pga sommarvärme. Så promenaden blir en pina, för mina fötter vill verkligen inte ha Dr Martens. Men samtalet är intressant.

Hur kommer det sig att man varje höst drar sig inåt, in till filtar och tända ljus, böcker och myspys - redan INNAN det faktiskt har blivit kallt ute? Och hur kommer det sig att både jag och Frugan blir så förbannat svenniga varje höst? Husmanskost, lingonsylt, te och diskret klädsel är bara några av symtomen. Vad är det med hösten som gör att man tonar ner sig själv och återgår till barndomens små stunder av lycka? Är varje höst en återgång till livmoderns trygghet?

Ett annat symtom jag finner mig själv utöva varje höst är att jag tittar genom en mängd Disney-filmer. Ofta sådana som jag har sett innan, men som jag ser igen. De behöver inte ens vara speciellt bra, men jag tittar på dem ändå. Igår stod Finding Nemo på repertoaren. Rätt kul film, med sina sexistiska inslag. Men när jag sitter där i godan ro och kollar på filmen samt vräker i mig bullar jag har köpt på Willys tidigare, då ringer min moster.

Jag har ett komplicerat förhållade till hela min familj, och detta gäller även min moster. Kanske är mitt förhållande till henne lite extra komplicerat, för när jag var liten tyckte jag att hon var såååå coool. Sedan insåg jag att hon är förbannat jävla dryg och självupptagen. Hon är även en sådan person som en gång i ungdomen var rebellisk, och nu inte kan ta sig ur det där "jag skall ifrågasätta allting för det är det som jag är van vid", vilket blir jävligt irriterande eftersom hon ofta ifrågasätter andra människor och gör dem till ingenting - bara för att hon kan. Men på något vänster gillar jag henne.

Så när hon ringer är jag chockad (vi pratar nästan aldrig) och ambivalent inställd. Så samtalet blir något haltande. Men hon bjöd mig att betala min resa till Bryssel (där hon bor) om jag kommer och hälsar på henne. Som den hora jag är, är jag naturligtvis lockad över att åka dit, eftersom det är gratis. Och kanske, kanske man kan få henne att ta tåget till Paris med mig. Synd bara att min franska är icke-existerande!

Men hon skall till Göteborg på fredag, då skall vi träffas för en sen lunch och diskutera saken. På något sätt ser jag fram emot det.


Läs även andra bloggares åsikter om familj, promenad, Dr Martens, höst, svennighet, säkerhet, dra sig inåt, bryssel, paris, resa, släkt, ambivalens

Jag är tjejen som älskar mina Converse, som använder tygskor långt in på hösten och förfryser tårna. Jag äger ett par högklackade skor, använda utomhus en gång. På vintern, när snön ligger tjock (vilket typ aldrig händer i blöta Göteborg) använder jag ett par fodrade stövlar. Anledningen till min sko-iga ensidighet är att mina fötter inte lämpar sig för skor. Allting som är mer utstuderad än ett par Converse ger mig skavsår.

Så varje höst är det en plåga, inte bara att hitta ett par höst-skor bland det varierande men ständigt fula skomodet, utan också att sedan gå in dessa skor. Jag använder mängder med skavsårsplåster, går runt och funderar över blåsor och huruvida man skall sticka hål på dem eller ej, och plågas.

Och inte kan jag använda skorna jag köpte förra året, eftersom jag av någon anledning jag aldrig kommer att förstå, sliter ut skor på en säsong. Kanske är det för att när jag väl har gått in ett par så går jag in dem ständigt. Kanske beror det på att jag promenerar mycket mer om hösten och vintern än om våren och sommaren (vem älskar inte att gå i regn och halv storm?).

Varför skall fötter vara så jävla krångliga?


Läs även andra bloggares åsikter om skor, höst, skavsår, plåga, mode

Nu är det fanimej dags att ändra på något! Jag kan inte fortsätta leva såhär, i en dimma av overklighet och noll tidsuppfattning. Endast almanackan ger mig stöd att räkna ut hur länge sedan det var som jag kom hem från slutenvården, men i min hjärna hade det lika gärna kunnat vara ett år sedan, eller en dag. Tid spelar ingen roll, allting rullar på eller står still. Förändring är varken god eller ond, det är bara förändring; men något måste göras!

I min trötthet lyckades jag idag klämma i mig en skriva bröd till frukost. Problemet med brödskivan, och det som startade mitt hat mot mitt eget liv, var att brödskivan var möglig. Två tuggor hade slunkit ner när jag undrade över den äckliga smaken, vänder på skivan och ser det gröna storma mot mig. Naturligtvis rusar jag för att kräkas, men trots hulkande tills tårarna rann kom det knappt upp något alls.

Whatever om jag blir sjuk, whatever om det är skadligt. Det är ÄCKLIGT och jag förstår inte hur jag kan låta mig sjunka till en nivå där mögligt bröd är något som existerar i mitt hushåll.


Läs även andra bloggares åsikter om förändring, mögel, liv, existens

Jag hade mitt första möte med psykologen idag. Han visade sig vara en grånad herre runt de 50, med vita adidas-sneakers och fred perry-skjorta. Jag fnissade lite åt honom i mitt inre, och stirrade samtalet igenom på hans skor.

Vi pratade om problem och filosofi, och jag fick en känsla av att min intellektualisering förvånade honom. Jag pratade om overklighetskänslor, och hur jag lägger ner, stänger av, slutar bry mig när den blir för kraftiga. Jag babblade på om en massa skit, men jag vet inte om han förstod eller om det jag sade spelade någon som helst roll.

Well, vi får se. En gång i veckan skall vi ses. Frågan är: Hur kan man prata sig frisk?


Läs även andra bloggares åsikter om psykolog, psykologi, terapi, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline

Jag skrev ner lite tankar, men blev bara ledsen och tom av att tänka. Hur skall jag kunna engagera mig i mitt liv, om det känns som om jag inte har ett inre jag? Hur skall jag kunna bry mig om något, när världen omkring mig ständigt känns overklig? Hur skall jag kunna få bukt med mina känslor när jag för det mesta känner inget? Jag vet inte ens vad är fel, är det något fel, inbillar jag mig bara - men om så, varför drömmer jag ständigt om att dö? Fast å andra sidan, om inget är verkligt - vad spelar det för roll om jag dör?

Jag orkar inte tänka. Min hjärna är fylld av tankar jag inte förstår, som jag inte orkar med. Jag begraver mig själv i böcker, försöker läsa mig till all världens kunskap i hopp om att den skall kunna fylla min kroniska tomhet. Men helvetet är inte en plats på jorden, det är något vi bär inom oss. Jag dövar smärtan med biografier och facklitteratur, med romaner som "talar till mig" och som för en stund får mig att tro att en annan värld väntar runt hörnet.

Som den duktiga flicka jag är läser jag Margaret Atwood och Joyce Carol Oates, Oscar Wilde och Carl Jonas Love Almqvist, Andreas Roman och Kazuo Ishiguro, George Orwell och Mare Kundre... (Bara för att nämna några.) Jag läser om trangender och prostitution, queer och biologism (bara för nöjet att kontrastera), The Clash och Jim Morrisson, om Marx, Weber, Foucault, Nietzsche samtidigt som jag läser texter av dem. Jag läser om neoliberalism och liberalism och liberalanarkism och framförallt läser jag böcker jag egentligen avskyr, som Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg och jag kärks nästan på hans förenklade resonemang som hoppar över minst tre viktiga steg på varje sida, hela boken igenom...

Men jag undrar när bubblan skall spricka? När kommer jag att bli genomskådad? Jag framställer mig själv med fina ord och vackra fraser, med resonemang jag har stulit från andra och stundtals även egna tankar. Men jag är inte tillnärmelsevis så bra som människor tycks tro. Jag läser för att dämpa min tomhet, min ångest, min känsla av att inte vara verklig, av att inte ha ett jag att hålla fast vid. Och jag använder min kunskap genom att slänga den i ansiktet på människor, för att få dem att tro att det faktiskt finns något bakom den mask som kallas mitt ansikte, något som är en verklig person. Det värsta är att många tycks uppskatta min verbala förmåga, min relativiserande form av konversation. Ingen tycks genomskåda vem jag är. Så... vem är egentligen lurad - jag eller dem?


Läs även andra bloggares åsikter om tom, tomhet, kunskap, böcker, litteratur, verklighet, ångest, utfyllnad, ångestdämpande, masker

Ibland tänker jag mig inte för. Ibland gör jag saker utan att tänka. Ibland blir det inga vidriga konsekvenser av mitt ogenomtänkta handlande, ibland blir det konsekvenser som jag kanske hade kunnat se om jag bara hade... tänkt...

Inlagd på Östra sjukhusets allmänpsykiatriska avdelning (eller snarare en av dem) möter jag en medpatient jag här tänker kalla Anna*. Varför Anna är där vet jag inte, det är inte sådant man bara frågar hur som helst. Anna säger hej, vi pratar lite, och en dag när jag kommer tillbaka från nattpermission kommenterar hon den svarta bolerotröja jag har på mig. Hon tycker den är ursnygg. Jag bekänner att det är första gången jag använder den sedan den inhandlades för två år sedan. Och, eftersom jag är som jag är och det råkar vara Annas födelsedag denna dag, ger jag henne tröjan.

Överstormad av lycka kramar hon om mig och berättar att jag är "bäst i världen". Inte långt efter detta kommer konversationen in på teknik, datorer och Annas självutnämnda oförmåga till att ens kunna göra de enklaste saker på datorn, som exempelvis skaffa sig en mail-adress. Naturligtvis hjälper jag henne med detta. Detta skulle jag aldrig ha gjort. Förutom att jag får springa till datorrummet var femte minut för att hjälpa henne, märker jag snart att hon har registrerat sig på Tradera. Och Anna visar sig ha ett shoppingberoende of doom. Jag säger åt henne att inte handla för mycket, jag säger åt henne att tänka på att frakt tillkommer och att hon därmed kommer att lägga ut mer pengar än vad hennes bud anger. Men naturligtvis är det som att kasta en fjäder på vatten, det sjunker liksom aldrig in.

Så nu, när jag är frisläppt och hon är kvar, tappar hon plötsligt bort både användarnamn och lösenord. Till både mailen och Tradera. Vilket är bra, för hon kan inte shoppa mer. Vilket är dåligt, eftersom hon inte kan betala det som hon faktiskt har köpt. Tyvärr har hon samma lösenord till både mail och Tradera. Så hon ringer mig. Jag svarar inte. Hon talar in på mitt mobilsvar. Hon skickar sms. Hon ringer igen. Hon skickar fler sms. Hon ringer var tionde minut. Detta pågår i två dagar, innan jag tillslut säger fuck this och ger henne lösenordet och användarnamnet. Hon säger att hon älskar mig (sic!) och berättar om den ångest och frustration hon upplevt under denna tid hon har varit utan tradera.

Jag mår dåligt. Jag vet att det inte är mitt fel att Anna är fast i ett shoppingberoende. Men att på en allmänpsykiatrisk avdelning inte tänka längre än näsan räcker, och bidra till att någon kan utöva detta beroende - det känns inte bra. Jag har uppenbarligen begått ett misstag. Frågan är: Ska jag försöka rätta till det, eller skall jag låta det vara?


*naturligtvis inte hennes riktiga namn

Läs även andra bloggares åsikter om köpberoende, shoppingberoende, slutenvård, misstag, rådvillhet, tänka efter

Att dejta är svårt. Speciellt om det är med någon som man en gång redan har varit tillsammans med, och blivit dumpad av. Så det var nervöst, pinsamt och lite jobbigt. Men vi skrattade en del, och hånglade lite... Promenerade och drack kaffe.
Vi försökte hålla ord borta från de jobbiga bitarna, men det är oundvikligt att tangera dem när man är som mig och Mannen - nyfikna. Men vi skämtade bort det, och drog sexskämt istället.
Inte så illa för att vara första dejten efter ett uppbrott.


Läs även andra bloggares åsikter om date, dejt, relation, nervositet

Inte nog med att dagen började dåligt, då F-kassan rövknullade mig återigen, Frugan och jag gjorde det inte helt genomtänkta beslutet att försöka döva vår ångest genom att åka till Apoteket och hämta ut de mediciner som jag pga pengabrist inte har lyckats få ut. Hon lånade mig pengar, så det kändes skönt att påbörja min Voxra-kur, plus att jag nu har både neroleptika som sömnmedel och Stesolid mot ångest.

Men det krävdes besök på två Apotek för att få ut min Voxra, eftersom den var slut på alla Apotek i stan, förutom ett. Vilket bara ökade på min stress, eftersom jag idag skall ha en "dejt" med Mannen. Eller ja, vi ska träffas för en kaffe. Och det borde vara trevligt, roligt och underhållande. Men jag har huvudvärk och kan inte för mitt liv fatta ett beslut om vad jag skall ha på mig för kläder.

Så jag drar väl på mig något underligt som vanligt, och hoppas på att han inte ens bryr sig vad jag har på mig.


Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, stress, ångest, dejt, date, apotek, medicin, kläder

Snabb sammanfattning:

I mitten av februari blev jag sjukskriven medan jag pluggade. När terminen sedan var över (den nionde juni) skickade jag in en ny ansökan om sjukpenning, en som sade att nu skulle jag vara sjukskriven som arbetslös istället för student. Då måste Försäkringskassan göra en ny bedömning. Min ansökan inkom den 19 juni till F-kassan, och sedan dess har ingenting hänt. Jag har ringt och frågat vad som sker, ringt och frågat om papper saknas, ringt och ringt och ringt. Tillslut ringer min handläggare upp mig och säger att han inte heller vet varför det tar så lång tid. Jag sliter mitt hår, och går tillsist till mina föräldrar för att be om hjälp med hyran som vid det laget redan har hamnat hos Kronofogden, eftersom Soc av outgrundliga skäl har vägrat att hjälpa mig.

Nytt:

I arla morgon (runt halv elva på förmiddagen) ringer en person upp mig från F-kassan och säger att anledningen till att inget händer är att jag inte har skickat in vissa papper. Dessa papper är arbetsgivarintyg från mitt arbete INNAN jag började plugga, min inkomst och papper från CSN som säger att jag inte längre pluggar. KUNDE DE INTE HA SAGT DET LITE TIDIGARE, TEX NÄR JAG FRÅGADE OM NÅGOT SAKNADES?!?!?!?

Men att få tag i papper från så långt tillbaka, alltså åren 2001 och 2002, är inte så jävla lätt. Jag ringer min mamma och börjar nästan gråta av ilska. VARFÖR måste det ta nästan 13 veckor innan de säger något? VARFÖR måste de få in uppgifter som de själva kan kolla? VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR? JAG HATAR F-KASSAN!!!

Och det värsta är att personen som ringde mig hela tiden pratade om min eventuella sjukpenninggrundande inkomst, så jag vet inte ens om den är giltig. Det känns som om jag skall falla ner i gråt och kräkas....


Läs även andra bloggares åsikter om Försäkringskassan, byråkrati, långsamhet, idioti, hat, sjukpenning, sjukskrivning

Jag vaknar av väckarklockans pipande, men jag har ingen som helst lust att ta mig ur sängen. Men jag måste, för annars är ännu en dag förstörd. Så jag tar mig från sängen till soffan framför TV:n. Längre än så tar jag mig inte. Min energi är slut, jag känner mig utmattad. Men när jag slänger mig ner i min gröna sammetssoffa känner jag något - solen som värmer min hud och får mina ögon att kisas.

Det är stunder som dessa som jag lever för. Stunder när omvärlden lyckas tränga igenom min bubbla och få mig att känna... lite glädje över att leva, I guess. Stunder när det inte spelar någon roll hur sunkig jag är, hur dåligt jag mår. Jag lyfts upp och känner för en stund lite lugn. Vad skulle jag göra utan solen?

Nu skall jag bara kämpa för att behålla den känslan...


Läs även andra bloggares åsikter om sol, energi, lugn, känslor

Det har varit en av de där dagarna igen. En av de där dagarna då allt jag klarar av att göra är att ligga i sängen och stirra upp i taket, och tänka ut sätt att dö på. Eller snarare - om och om igen gå över i min hjärna hur jag skulle göra det. Vilka piller som skall tas först, hur mycket alkohol jag kan få i mig utan att kräkas... Som vanligt gör jag det inte. Det stannar som drömmar i mitt huvud. Varför tar jag inte steget fullt ut? Kanske är det så att jag vill leva. Fast varför? Det finns ingen anledning, det finns ingen mening. Så jag bara fortsätter existera. Hetsäter, känner fettet lägga sig runt min midja och kolla på film. Idag var det Wall•E som gällde. Jag önskar faktiskt att jag hade hens jobb... Tänk att vara ensam och åka runt, att ha ett mål och en meing, men inga chefer. Bara få vara i fred. Fan va skönt det hade varit.

Annars har alltför många människor hört av sig idag. Människor som jag inte orkar prata med. Människor som suger musten ur mig, men som aldrig skulle förstå vad jag menade om jag sade det till dem.

Jag mår sämre sedan min inläggning. Första dagarna gav den mig lite välförtjänt lugn och ro, men nu, när jag är ute, känns det som om det bara har förstärkt känslan av meningslöshet. Och ständigt snurrar frågan: Varför tar jag inte livet av mig? Varför klamrar jag mig fast vid denna existens? Jag vet att jag tjatar om det, men jag förstår verkligen inte varför jag fortfarande lever. Varför jag inte tar steget fullt ut och tar mitt eget liv? JAG FÖRSTÅR INTE!!!


Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt eget liv, tankar, drömmar, må dåligt, psykisk instabilitet, wallE, människor, inläggning, slutenvård

Var går gränsen mellan att må bra och att må dåligt? Finns det verkligen en fast punkt satt på en linje, där allt på ena sidan om den är "dåligt" och på andra sidan om den är allt "bra"? Knappast. Gränsen är flytande och ibland subjektiv. Inom den psykiatriska vården pratas det mycket om subjektivt lidande, dvs att om du upplever att du lider då är det något som är fel. Naturligtvis finns det problem med att se lidande ur detta perspektiv, men hur skall man objektivt kunna mäta hur du mår? Var går egentligen gränsen mellan nedstämdhet och klinisk depression? Var går gränsen mellan oro och ångest? Finns det en brytpunkt mellan att älska någon och att klamra sig fast vid denne? Gränsen mellan det patologiska och det normala är tunn, hårfin rentav, och ständigt flytande. Så... Vad är skillnaden mellan mig och någon annan, någon som befinner sig inom det "normalas" spektrum? Frågan är inte alls lätt att besvara och jag förväntar mig inte att komma med ett utförligt svar i detta inlägg. Det krävs dialog, frågor som bollas fram och tillbaka, svar som funderas över och då kanske, kanske, kanske man kan komma ett steg närmare sanningen. Jag tänker besvara Sikers frågor så gott jag kan, men ha i åtanke att det inte är slutgiltiga svar.

Har du alltid mått och känt som du gör nu? Kan du minnas någon punkt där allt tog en vändning mot det mörkare? Sker det i perioder, och vad utlöser dem i så fall? När är du glad och vad beror det då på?

Jag tror inte att barn upplever att må dåligt på samma vis som vuxna gör. Barn kan känna ångest, nervositet, oro, nedstämdhet och många andra saker men kan inte sammankoppla denna måenden till ett schema, så som vuxna gör. Jag har inte alltid mått och känt exakt så som jag gör nu. Tilläggas bör att jag inte lider av någon egentlig, klinisk depression, utan har en personlighetsstörning vars mönster visar sig i att jag flukturerar mycket i mitt mående, både dagligen och på lång sikt. Jag kan inte minnas en tid när jag mådde bra, däremot har jag i perioder mått bättre än vad jag gör nu och vad jag gjorde för ett halvår sedan.

Mitt första minne kommer från när jag står i köket med min mamma och hon gör mandelmassa. Jag är ca tre år gammal, lite yngre kanske, men jag har svårt att minnas exakt. När mandelmassan är klar rullar hon den till små ägg och ger mig ett. Jag stoppar det i munnen och tänker direkt att detta ör fruktansävrt äckligt. Men jag vågar inte spotta ut den, jag vågar inte göra min mamma besviken genom att säga att jag inte vill ha hennes mandelmassa. Så jag ljuger, och säger att det kliar i halsen. För på något sätt vet jag att det är bättre för mig att ljuga om en påhittad allergi (vilket resultatet blev) än att säga att jag inte tycker om något som min mamma ger mig.

Kanske det minnet säger ingenting, kanske det är betydelselöst, men för mig säger det ganska mycket om hur jag och min familj interagerar. Jag var ett ängsligt barn, fylld av oro och handlingsförlamande ångest. Jag kunde sitta i timmar på mitt rum och stirra in i väggen, för att jag hade en känsla i mig som jag inte kunde förklara och som tog över mig. Det knöt sig i magen, bröstet kändes tyngre, det var svårt att andas, huvudet snurrade till som om jag skulle svimma. Nu vet jag att den känslan är ångest, men jag visste inte då. För jag kunde inte prata med någon om det. Mina föräldrar struntade i min klagan om att jag inte ville göra saker, de tolkade det som om jag bara vore lite ängslig eller till och med lat.

Det finns inget punkt där allt tog en sämre vändning, ingen egentlig punkt. Men att jag flydde mitt föräldrahem när jag var 16 gjorde inte saken bättre. Varför flydde jag? För att tystnaden var öronbedövande. Jag blev aldrig slagen hemma, jag blev inte sexuellt utnyttjad. Mina föräldrar är snälla, men iskalla människor. Den enda gången som känslor visades var när min mamma hade sina raserianfall. Då gömde sig resten av familjen på respektive håll, och ofta skakade jag av rädsla för att min mamma skulle skylla allt på mig, vad det nu än var som hon var arg över. Hon skyllde ofta på mig. Jag var ju det yngsta, vilda barnet, så olik min syster som man bara kan vara. Jag var den som sprang omkring, var vild och galen. Så jag fick skulden för mycket, ofta för saker som jag inte hade gjort och ibland för saker som jag hade gjort. Men jag fick aldrig en chans att förklara mig. Saker diskuiterades aldrig, vi pratade aldrig om något alls. Min mamma förklarade bara för mig (i ilska) att jag fick inte göra si eller så, och så var det över. Men jag förstod aldrig varför. Och jag tilläts endast vara ledsen när det fanns fysiska orsaker till det, som exempelvis att jag hade skadat mig. Nu vet jag att min mamma har under stora delar av sitt liv lidit av depression och ångest. Men jag förstod aldrig varför min mamma drog sig undan och undvek mig.

När jag var 16 fick jag nog. Flyttade hemifrån till min dåvarande pojkvän, långt ifrån den landsortshåla jag är uppvuxen i. I efterhand kan jag se att det kanske inte var det bästa draget, men då kändes det som om jag inte hade något val. Jag behövde komma bort från mina föräldrar, som kvävde mig. Men det innebar också att jag blev ensam. Jag hade ingen, förutom min pojkvän, att hålla fast vid. Då gick jag in i min första ordentliga depressiva perioder. Jag började skära mig regelbundet, svälta mig själv och gick ner i vikt till strax under 50 kg. Jag gjorde ingenting, träffade ingen förutom min pojkvän och hans vänner. Jag var fast i ett fängelse jag hade skapat åt mig själv. Det är också från denna tid som min personlighetsstörning utvecklade sig till ett fast mönster. Det var då som jag insåg att jag inte har något inre jag, ingenting i mig är sant, utan allt är sådant som är flytande. Tomhetskänslorna utvecklades och blev mer eller mindre kroniska. Och jag lärde mig att det enda sättet att hantera mina känslor på var att knuffa undan dem.

Eftersom denna personlighetsstörning gör att jag flukturerar i mitt mående finns det mycket som gör mig glad. En god latte i solen, en promenad i ensamhet, ett samtal med en vän. Men även om jag blir glad, finns tomhetskänslorna alltid hos mig. De varierar i intensitet och styrka, men de finns alltid där om inte ångesten tar överhanden. Därför är jag sällan genuint glad, utan snarare bara lite mindre tom. Och när jag har perioder av depressivitet är det svårare att finna de saker som gör mig glad - eller snarare, de sakerna som gör mig glad spelar mindre roll. För visst har jag perioder då jag har mått bättre och perioder då jag har mått sämre. Men personlighetsstörningen finns alltid där, oavsett depressivitet eller ej. Jag mår bättre när jag presterar, när skolan fungerar, jobbet fungerar, när jag känner att jag har en plats. Tyvärr tar mitt mående överhanden över mig och gör att jag inte kan prestera, att jag inte klarar av att jobba eller plugga. Då förstärker det känslan av att vara värdelös, av att känna mig som en lat jävla idiot som inte ens klarar av att ta mig ur sängen. Jag anser mig själv vara relativt intellektuell, jag är glad för min förmåga att resonera och granska resonemang. Det är det som har klarat mig ur många farliga fällor. Tex insåg jag tidigt att jag har anlag för beroendepersonlighet, att jag lätt fastnar i beroenden och har svårt att ta mig ur dem då jag till stor del saknar impulskontroll. Tack vare mitt denna insikt har jag aldrig provat droger, eftersom jag tror att om jag hittar något jag gillar så kommer jag att fastna i det.

Så de perioder när jag både har pluggat och jobbat samtidigt har jag mått bättre. Då har jag två platser där jag spelar roll, där jag hör hemma, där jag uppskattas. Att förlora det är en stor sorg för mig. Samma saker gäller hobbys: Min passion har varit läsning och böcker, något som jag inte kan ägna mig åt nu eftersom jag har förlorat min koncentrationsförmåga. Men jag mår mycket bättre när jag på en daglig basis får sjunka ner i böckernas värld. Jag läser helst faktaböcker, böcker som får mig att tänka och resonera. Den perioder när jag har mått sämst har utlösts av att mitt känslomässiga försvar, det enda sätt att hantera känslor på som jag vet (nämligen att knuffa undan och ignorera dem) bryts ner. Jag vill helst inte kännas vid mina känslor, för de är jobbiga och jag kan inte hantera dem. Sämre mår jag också när mina rutiner bryts. Jag behöver starka rutiner för att kunna hantera mina dagliga, emotionella upp- och nedgångar. Men det kärvs oftast väldigt lite för att "putta mig över kanten". En dålig period kan börja med en liten sak, som att något går snett som jag inte kan lösa, och så känner jag mig värdelös och så börjar spiralen nedåt. Jag vet varken hur man stoppar eller vänder en sådan spiral.

Har du någon förebild? Lyssnar du på andras råd, och i så fall, vad rör det sig om då?

Förebild? Nej, knappast. Jag kan beundra människor väldigt mycket, speciellt intellektuella människor som exempelvis Stephen Hawking. Men jag ser dem inte som förebilder. Jag måste hitta min egen väg. Råd tar jag dock gärna emot. Det kan röra sig om allt från inredning till hur jag skall hantera min ångest. Jag är villig att prova allting minst två gånger, men ser jag ingen indikation till att det fungerar efter dessa två gånger så krävs det mycket att jag skall fortsätta prova. Om det inte gäller saker som jag vet tar tid, såklart. Jag har i perioder haft stor användning av råd angående sömnhygien, något som tar lång tid att göra till rutin. Självklart är det dock så att jag tar hellre emot råd av människor som förstår min situation än utomstående som inte förstår min problematik. De råden fungerar oftast också bättre.

Hur är din självkänsla vanligtvis? Är du bra på det du gör? Är du bättre än andra på något?

Min självkänsla är varierande. Under mina depressiva perioder är den låg, minsta sak kan få mig att känna mig värdelös och framförallt lat, något som plågar mig. Jag anser dock att jag har bra egenskaper, som min förut nämnda intelletuella förmåga, samt förmåga att jobba hårt under relativt långa perioder. Jag tycker att jag är snygg och att jag kan vara både underhållande och vänlig. Just nu är jag ju inne i en period av låg självkänsla eftersom jag är oförmögen till att varken plugga eller jobba, något som plågar mig svårt. Men jag försöker tänka att det kommer att vända, att jag kommer att kunna återgå till det snart. Men när jag jobbar/pluggar/bedriver självstudier tycker jag att jag är bra på det. Jag har lätt för att ta in vissa typer av fakta, och också att använda mig av det. Kanske är jag bättre på det än andra, men det beror nog bara på att jag är villig att lägga ner extremt mycket tid på saker som intresserar mig.

Har du lätt att ta en offerroll, och om du gör det, vad framkallar det för känslor? Hur ser du på en person som tar en offerroll i allmänhet?

Offerroll är ett problematiskt begrepp. Är man ett offer för att man erkänner sin diagnos? Är man ett offer för att man accepterar att man inte kan göra vissa saker, iallafall inte just nu? Är man ett offer för att man (som jag) tror att uppväxtsituationen spelar roll för hur man mår idag? Var går gränsen för att göra sig själv till ett offer?

Ofta vägrar jag acceptera att jag inte kan göra vissa saker. Och det skapar smärta hos mig. Jag vill vara lite mer accepterande för att jag faktiskt har problem med vissa saker, men jag är rädd för att hamna i en offerroll. Jag vill se mig själv som stark, som kämpande. Men det gör ju också att när saker och ting inte fungerar, så skyller jag på mig själv. Försover jag mig är jag lat. Städar jag inte är jag värdelös. Pluggar/jobbar jag inte är jag meningslös. Allt är mitt fel, det är bara jag som kan förändra min situation.
Jag gillar inte offerrollen, varken hos mig själv eller andra. Däremot anser jag att man skall känna en acceptans för den man är, och hur man mår. Det är inget fel i att acceptera att man inte klarar av vissa saker. Tyvärr har jag svårt att acceptera mig själv, men jag beundrar andra människor som klarar det, för länge vägrade jag ens erkänna att jag mådde dåligt. Jag bara körde på, helt utan att känna.

Tror du på en människas förmåga att skapa sig själv, att styra över sitt eget öde?

Absolut. Jag tror inte att jag är ett hopplöst fall, att jag alltid kommer att må på detta vis. Jag tror att jag har en medfödd sårbarhet för psykisk instabilitet, som sedan förstärktes eftersom jag inte lärde mig att hantera känslor. Mitt mående har också påverkats av dåliga val som jag själv har gjort i livet. Men det är upp till mig själv att ta mig ur denna instabilitet. Dock anser jag att jag behöver hjälp. Jag har försökt i större delen av mitt liv att hitta sätt för att må bättre, men har inte lyckats. Men det är ändock bara hjälp - arbetet måste jag göra själv.


Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, frågor, svar, diskussion, liv, mående, psykisk instabilitet, öde, offerroll, eget ansvar

Jag är utsläppt, frisläppt, utskriven. Med recept på Voxra, Nozinan och Stesolid skall jag nu alltså försöka överleva fram tills min öppenvårdskontakt om en vecka eller så.

Jag har inte blivit bättre av min tid inom den psykiatriska slutenvården, snarare sämre. Jag förstår inte hur jag skall överleva detta. Kan någon förklara för mig?

Den goda nyheten är iallafall att jag är slutkörd efter att ha får ett totalt manianfall i väntan på att få träffa överläkaren idag, så jag kan nog sova inatt. 5 fucking jävla timmar fick jag vänta! Och jag var helt hyper, så jag bara gick runt, runt, runt. Tillslut fick jag tillsägelse av personalen att ta en promenad, för jag störde tydligen alla som försökte ta det lugnt. :-)

Skriver mer imorgon. Det är dags för mig att sluta mina gråblå ögon nu och hoppas på att få försvinna från världen en stund.


Läs även andra bloggares åsikter om frisläppning, utskrivning, slutenvård, psykiatri, mani, väntan, sömn

Jag är hemma igen efter läkarbesök på avdelningen. Ingen verkar riktigt veta vad de skall göra med mig, för de är tveksamma till att släppa ut mig och tveksamma till att stänga in mig igen. Så jag är ännu inte riktigt fri, jag skall tillbaka imorgon för att träffa överläkaren. Å hej och hå, fram och tillbaka. Jag ser inte riktigt meningen med det, men å andra sidan har jag svårt att se mening med något alls just nu. Så jag får väl tolerera det.

Känns lite som om jag bryr mig mindre och mindre om mitt eget liv. Märkligt, eller hur? Det är som om det inte angår mig, som om det inte ens är mitt liv, utan tillhör någon annan. Någon som har det förbannat jobbigt. Jag har det ju inte förbannat jobbigt, jag bara lever... Eller hur är det nu egentligen? Overklighetskänslorna gör det svårt för mig att tänka.

Jag har iaf talat om att jag inte tänker ta Cipralex mer. Och att Nozinan inte hjälper mig. Så nu får vi se vad som sker... Jag orkar inte bry mig om vilket.


Läs även andra bloggares åsikter om slutenvård, utskrivning, läkarbesök, velighet, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning

Jag sitter hemma i mitt vardagsrum. Jag har dag- och nattpermission, så att jag skall känna efter hur det är att vara hemma. Än så länge är allt chill, sitter mest och hänger. Jag ska väl ta tag i städningen snart, men det känns inte bråttom. Ingen press. Jag mår faktiskt ganska bra. men det beror på dåliga saker. Mannen hörde av sig och vill träffas. Naturligtvis blir jag överlycklig. Så dumt att tro att man mår bra pga en man, men så fungerar jag. Jävla skithjärna.

Jaja. Dags att dricka ur mitt kaffe och se om duvorna har lämnat min balkong ifred.


Läs även andra bloggares åsikter om slutenvård, frisläppning, må bra, relationer

Jag hade läkarsamtal idag. Fick prata med underläkaren, som är en trevlig kille. Men jag tror inte att någon riktigt vet vad de skall göra med mig. Så vi ändrade lite i medicinerna, en del saker skulle tas upp med överläkaren. Och så bestämde vi en nattpermission natten till torsdag.

Så det verkar som om jag kommer att bli utskriven relativt snart. Jag är ambivalent inställd till detta - å ena sidan vill jag inte alls vara kvar här, å andra sidan vet jag inte om jag kan vara hemma. Så hej och hå, fram och tillbaka. Ingen tycks veta vad de skall göra med mig, så de behandlar mig för depression. Och hur bra är det när man egentligen är emotionellt instabil?


Läs även andra bloggares åsikter om läkare, samtal, slutenvård, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, irritation

Medicinintaget igår:

10 mg Cipralex (antidepressiv)
60 mg Theralen (ångestdämpande dels i flytande form, dels i tablettform)
15 mg Oxascand (ångestdämpande)
10 mg Nozinan (neuroleptika, för sömnens skull)

Resultat: Trött som satan med rastlös i kroppen med ångestsvallningar, kunde inte sova, och när jag tillslut lyckades somna så hade jag mardrömmar. För att inte tala om att när jag vaknade var jag så efterbäng att jag inte kunde få upp ögonen ens. Så jag somnade om, struntade i frukost och andra materiella ting, och sov fram till lunch. Då kom en medpatient in och ville ha upp mig ur sängen, för hon hade tråkigt.

Jaha, sade jag och gick upp för att äta. Fick i mig lite potatismos, kaffe och två cigg. Nu känner jag mest för att gå och lägga mig igen. Mitt huvud fungerar inte, och jag vill inte ta ångestdämpande för de gör mig trött och rastlös på samma gång, trots att de inte hjälper mot ångesten. Jävla skitpiller.


Läs även andra bloggares åsikter om medicin, slutenvård, ångest, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, ångestdämpande, sömn, rastlöshet, trötthet

Jag är tillbaka på psyket. Men denna gång hade jag vett nog att ta med mig datorn, så att jag kan åtminstone ha lite kontakt med omvärlden.

Morgonen har börjat hyfsat. Jag har druckit kaffe och rökt alldeles för många cigaretter, men vad spelar det för roll om hundra år? Ingen frukost har jag ätit, men det skiter jag i. Om 45 minuter är det ändå dags för lunch.

Lite jobbigt känns det att vara tillbaka efter permission, när dagarna bara går och jag vet varken ut eller in. Should I stay or should I go? Dålig låt, men en bra fråga. Jag kan inte stanna här, men jag kan inte vara hemma. Jag längtar efter mina rakblad så mycket att det gör ont i mig. Jag vill dricka upp all min vodka, fylla mig med vartenda piller jag har och skära, skära, skära sönder mig!

Jävla skitliv man lever.


Läs även andra bloggares åsikter om slutenvård, psykiatri, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, självmord, självskadebeteende, psykisk sjukdom

Nackdelen med psyket (eller snarare en av dem) är att jag har så mycket tid att tänka. Visst umgås jag lite med den övriga populationen, men jag spenderar ändå mycket tid ensam. Och då börjar tankarna snurra i huvudet.

Inatt, när min Nozinan inte fick mig att somna, funderade jag på varför de direkt när jag lades in satte mig på Cipralex (antidepp). Är det självklart så att bara för att man inte längre vill leva så är man automatiskt deprimerad? Visst, Cipralex skall även hjälpa mot ångest, men jag får ju även ångestdämpande. So what's the deal med att alltid trycka i patienter antidepp? Jag som avskyr dem dessutom, för att jag får sådana biverkningar.

Imorgon får jag förhoppningsvis prata med läkaren. Jag skall säga åt honom att jag vägrar ta skiten. Så får jag se vad han säger.


Läs även andra bloggares åsikter om medicin, antidepressiva, självmord, depression, slutenvård, behandling, psykisk sjukdom, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline

Dagspermission nummer två. Ångesten slog till redan på bussen från sjukhuset, men jag har hållit den på avstånd genom att göra saker. Frugan och jag var på utställning på Sjöfartsmuséet; japanska tatueringar är intressanta grejjer. Sedan käkade vi, och åkte hem.

Nyligen hemkommen är det väl okej, även om jag sneglar på min pillersamling och funderar på överdosering. Men jag låter det stanna vid tankar, det får inte bli mer än så.

Imorgon skall jag utvärdera mina permissioner, och vad skall jag säga? Att jag inte kan varken stanna på sjukhuset eller åka hem. Att jag inte klarar av varken människor eller ensamhet. Ambivalens borde verkligen vara mitt mellannamn.


Läs även andra bloggares åsikter om slutenvård, inläggning, psykisk sjukdom, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, självmord

Jag har avverkat 3.5 timmar av min permission och redan känns livet hopplöst. Jag hatar att det svänger så snabbt, att känslan av att må lite, lite bättre aldrig håller i sig. Tankarna snurrar i huvudet och jag önskar, önskar, ÖNSKAR att jag hade rakblad hemma.

Det är löjliga saker som finns i mitt huvud, tankar som egentligen inte spelar någonsomhelst roll men som stör och irriterar, bränner och får mitt inre att kastas mellan isande tomhet och brinnande ångest. Jag vill inte leva, jag vill dö, men något hindrar mig - jag vet bara inte vad. Om jag visste vad det är som stoppar mig kunde jag komma över det, men att vilja dö, men inte ta livet av sig, vad är det för mening med det?

Kanske jag borde åka tillbaka till min plats på sjukhuset, men det känns meningslöst. Allt känns meningslöst.


Läs även andra bloggares åsikter om meningslöshet, självmord, permission, slutenvård, inläggning, psykisk sjukdom, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline

Tack så mycket för alla snälla kommentarer! De betyder så mycket, för då vet jag att jag inte är ensam!

Jag blev, som jag hade planerat, inlagd. Visserligen krävdes det att jag bröt ihop och började lipa inför akutläkaren, men tillsist fick jag komma till en allmänpsykiatrisk avdelning. Där har jag stannat tills idag, då jag har min första permission. Jag skall vara tillbaka ikväll, men får permis imorgon också, och räknar med att bli "frisläppt" någongång den kommande veckan.

Hur har jag haft det? Well, jag har sovit hyfsat och fått maten serverad på bordet fyra gånger om dagen. De har satt in nya mediciner som gör mig snurrig (antidepressiva), och jag har träffat några väldigt trevliga människor (och andra som jag inte alls gillar). Jag har haft ångest, men inte så mycket som jag har hemma (eftersom jag inte har haft några stressmoment) och jag har haft tråkigt, eftersom det inte finns något att göra.

Ingen egentlig vård har skett, förutom medicinering och att vårdare har kollat så att jag inte har skadat mig själv.

Det är skönt att vara hemma, även om jag redan känner att ångestnivåerna ökar. Att åka buss var en pärs, och jag brukar inte ha så stora problem med det, så jag antar att jag är lite institutionaliserad. Men jag får väl vänja vid den stora världen igen.

Så är det.


Läs även andra bloggares åsikter om institutionaliserad, borderline, slutenvård, inläggning, emotionellt instabil personlighetsstörning, ångest, psykisk sjukdom,