charlyene against the world

Voxra:n har som sagt börjat att kicka in.
Tror jag.

Jag har ingen annan förklaring till varför jag under de senaste dagarna:
bara har snoozat väckarklockan tre gånger innan jag vaknar på riktigt,
eller
att jag häromdagen ägnade två timmar åt att välja kläder för veckan (som jag visserligen sedan övergav, men ändå),
eller
varför jag har för första gången på flera månader nästan lyckats läsa ut en bok. Visserligen är boken inte på något sätt högtravande, bombastisk eller svårläst. Men trots att det tar emot i hela min elitistiska själ, så är jag lite stolt.
(I övrigt är det en bra bok, som jag kan rekommendera till alla er som gillar biografier om självdestruktiva människor: "Jim Morrison - Life, Death, Legend" av Stephen Davis.)

Voxra är en medcin som används både mot depression och mot ADHD-relaterade koncentrationssvårigheter. Jag anser mig varken vara deprimerad eller ha ADHD, så varför medicinen fungerar har jag ingen aning om. Men jag njuter av att för en stund få känna mig lite mer levande, ha lite mer energi, orka stå ut lite mer.

Förutom natten som var har jag också sovit hyfsat (med hjälp av Nozinan). Jag har rökt mindre, knaprat färre ångestdämpande (Theralen och Stesolid) och har så smått börjat att skriva lite igen. Bloggen har jag ju skrivit i under de senaste månaderna, men allt annat har stått still. Min privata dagbok, där jag verkligen blottar mig, har samlat damm. De dikter jag en gång klämde ur mig har förflyttats till längst bak i bokhyllan. Noveller, och den storslagna bok som jag påböjade (skrev tre kapitel på fyra dagar), och allt annat - de har legat på is, eller snarare i is, fastfrusna, orörbara.

För mig, som älskar ord och ordens makt, har sorgen över att varken kunnat läsa eller skriva under de senaste månaderna varit enorm. Frustrationen, då jag har tagit upp en bok, läst två kapitel och sedan låtit den ligga, har fått mig att vilja ta kökskniven och skära upp mitt mellangärde. Mitt intellekt är det enda jag har som jag känner mig det minsta stolt över, och att då inte kunna använda det - kaos, förnedring, död.

Jag vet att det är bluff, båg och lurendrejeri, men jag känner mig mer hel när jag kan fylla mitt inre tomrum med text. Andras ord, egna ord, konstiga ord och meningar. Tankar som flyger, tankar som stannar. Virvlande bokstäver som blir till något meningsfullt om de sätts i rätt ordning.

Min intellektuella höjdpunkt inträffade för flera år sedan. Jag har med näbb, klor och rakblad kämpat för att bibehålla denna, och har till viss del lyckats. Den punkt jag står och tampar på nu är miltals ifrån mina bästa prestationer, och även låååångt ifrån hur jag var innan den svacka som jag är i nu slog till (för lite mer än ett år sedan). Men kanske kommer det att vända nu?

Jag hoppas det. Jag hoppas det så mycket att jag inte kan hindra tårarna från att falla. Jag hoppas det så mycket att jag knyter händerna och vill skrika av frustration, för att jag inte vet hur framtiden ser ut. Jag vill inte tillbaka till den punkt där jag reduceras till att läsa notiserna i metro, och jag inte ens kan koncentrera mig längre nog för att läsa en dikt. För att inte tala om att jag inte minns vad jag ar läst, hört eller sagt.

Framtiden är så oklar, men jag kastar mig in i det grunliga vattnet ändå.


Läs även andra bloggares åsikter om intellekt, läsning, medicin, koncentration, prestation, må dåligt, koncentrationssvårigheter, kamp