Min mamma gör inte saken bättre

Igår var ingen rolig dag. Den gjorde heller inte bättre av att min mamma ringde. Jag förstår att hon är i en jobbig situation med en psykiskt sjuk dotter som mår dåligt. Men jag känner att jag inte kan vara ärlig mot henne, för om hon frågar:
"Hur mår du?" och jag svarar:
"dåligt" så frågar hon:
 "vad innebär det?".
Och jag orkar faktiskt inte förklara vad det innebär.
Precis som att när hon frågar:
"Finns det något jag kan göra för dig?"
så svarar jag ärlig:
"Det finns ingenting du kan göra för mig."
Och att gång på gång behöva upprepa, behöva säga att det finns ingen som hon (eller någon annan kan göra) skär sönder mig. Visst vet jag att det är så det är, men att behöva säga det gör att allting känns än mer hopplöst. För ord som uttalas förstärker det som sägs. Negativa affirmationer.

Men hon förstår inte. Hon förstår inte mig, och hon förstår inte hur arg jag bli på henne som inte förstår. Jag vill ha hennes stöd, men jag vet inte vad stöd innebär, för jag har aldrig fått den från henne. Och nu är jag bara förbannad, för hur vågar hon komma och försöka tvinga mig till att berätta hur jag mår, när hon ändå inte förstår? Och hur vågar hon säga att hon finns där för mig, när hon aldrig har funnits där tidigare? Och när hon inte ens vet hur man är ett stöd?

Det finns stunder när jag hatar henne. Det finns stunder när jag tycker synd om henne. Det finns stunder när jag inte förstår henne. Men mest av allt önskar jag att hon kunde ha lite fucking jävla respekt för mig, och inse att jag inte alltid orkar prata med henne.

/Charlyene - varför är familjen så komplicerad?

Möte med moster

Igår... Vet inte riktigt vad jag skall säga om den dagen. Träffade min moster, som jag ser ytterst sällan, och som jag har en ambivalent inställning till. Hon kan vara djupt egocentrisk, självgod och sårande. Samtidigt är hon udda, rolig och har en förståelse för svårigheter i livet.

Men hennes förmåga att ifrågasätta för ifrågasättandets skull gör mig lite irriterad. Speciellt när det gäller känsliga saker. För är det någon gång jag blir frustrerad, så är det när människor tror att jag överdriver eller inte tror på mig alls, när jag säger att det finns en mur mellan mig och min familj. Frustrationen kommer delvis av att det är så oerhört svårt att förklara exakt vad den muren består av och varför den finns. Så ofta ignorerar jag den. För att den är för vag för att kunna existera på ett rationellt plan. Men ändock kommer frustrationen när någon inte verkar stå på min sida.

Jag: "Jag har aldrig fått stöd från min familj."
Moster: "Överdriver du inte nu?" (Hon tittar på mig menande.)
J: "Nej. Det är som en mur mellan mig och min familj."
M: "Vaddå för mur?"
J (frustrationen börjar komma): "Vi pratar aldrig om saker... Det finns så mycket jag inte vet om mina föräldrar."
M: "Varför skall du veta saker? Föräldrar är föräldrar och barn är barn." (Här ger hon sig in i långa haranger om hur föräldrar/barn-förhållandet ser ut.)
J (nu jättefrustrerad): "Men jag känner inte att de stödjer mig. Det är ju vad föräldrar skall göra!"
M: "Vad är det för stöd du vill ha? Hur skall stödet se ut?"
J: "Jag vet inte. Jag har ju aldrig haft ett stöd, så hur ska jag kunna veta hur det ska se ut?"
M: Men om du inte vet vad du vill ha för stöd, hur skall du kunna få det?"

IRRITATION! För i slutändan kan hon säga vad hon vill. Hon är min moster, min mammas syster, och har en helt annan relation till mina föräldrar än den jag har. Och det spelar ingen roll vad som faktiskt skedde, eller hur det faktiskt var, för det är min subjektiva upplevelse som spelar roll. Jag försöker kämpa för att verkligen kunna känna det, men omvärlden gör det inte så jävla lätt för mig.

/Charlyene - inte så förtjust i min släky alla gånger

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kontrollerad

Min mamma ringer för att säga att räkningarna är betalda. Och för att säga... ja, jag vet inte riktigt. Hon pratar om andra vårdalternativ än de statliga, om att söka sig till den privata sektorn om det tar för lång tid för mig inom PMH. Och nästan kräver att jag skall ringa efter att jag har haft telefonkontakt med min psykiatriker, Agneta, idag.

Jag blir bara trött och arg. Förstår de inte att de inte kan komma in och kontrollera varje liten detalj? Det måste vara skitfrustrerande för dem att deras dotter mår skit, men jag skall inte behöva redovisa varje litet steg jag tar, bara för att de skall se att det händer något!

Jag vill inte känna mig som om jag är 16 igen, då varje steg jag tog övervakades. Men det är precis vad jag gör. Vilket får mig bara att vända mig från dem, precis som när jag var 16. För vi kan aldrig prata om saker på riktigt, och lösa något så att båda blir hyfsat nöjda. Antingen pratar jag inte alls med dem, eller så kör de sin agenda. Förstår de inte att det inte fungerar?

Men det värsta är nästan att det blir förbjudet att vara arg. Ilska ses som fel och dumt, och som något man skall skämmas över. Något som den andra partern skall bara gråta över, inte bemöta. Men hur kan man leva utan ilska?

/Charlyene - återupplever tonåren

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det stora avslöjandet

Igår gav jag slutligen upp, efter att ha kämpat ensam under längre tid än jag vill tänka på. Jag ringde mina föräldrar och sade att jag hade något att prata om.

Låt mig förklara min relation till mina föräldrar:
Vi pratar, men säger ingenting. Ingenting viktigt iallafall. Det är allmänna ämnen som politik och musik, böcker och mat, som står på agendan varje gång. De har aldrig slagit mig, eller utnyttjat mig, men vi pratar inte om saker som tex känslor. Känslor är något som hålls inne i en, och inte visas.
Jag har ljugit mycket för mina föräldrar genom åren. För att jag inte orkar med deras tystnad om det som spelar roll. Så jag har inte berättat för dem om min sjukskrivning.

Men nu var det alltså dags. Så jag berättade som läget var, med emotionellt instabilitet och hallisar, inklusive självmordstankarna (något som jag ångrar nu). Det sistnämnda var det enda som fick en reaktion från min mor. Hon kramade mig och sade åt mig att ringa innan jag skadar mig själv. "Mmmm" sade jag. I övrigt fick jag bara höra att det var "starkt" av mig att våga berätta om mig själv för mina föräldrar, och sedan pratade de mest om dem själva. Om deras ångest, om deras depressioner... Som jag visserligen inte visste om, och som visserligen var intressanta, eftersom de då har en större chans att förstå vad jag pratar om. Men som ändå kändes så djupt egocentriska att jag ville spy. Varför var de tvungna att avbryta mig för att berätta anekdoter om dem själva?

Men mamma lovade att hjälpa mig med räkningarna så att jag inte bli vräkt. Så jag skall idag lämna dem till henne. En lättnad, samtidigt som skammen är så stor att jag vill kräkas på mig själv. Men jag orkar inte oroa mig mer.


/Charlyene - avslöjad

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Don't stay too long

Min mor och jag har en komplicerad relation. Eller egentligen är den inte komplicerad alls: Jag berättar inget för henne och hon berättar inget för mig. Så snurrar vi runt i någon form av djävulsdans. Jag döljer min rökning, mina ärr och vem jag egentligen är. Min mamma döljer att hon är en egen person och att jag är hennes dotter. Typ...

Så när min mor idag skall komma och lämna över tomatplantor som hon har dragit upp till mig (min mamma älskar växter), vet jag vad jag måste göra. Städa lyan, gömma ciggen och hitta en långärmad tröja som inte ser konstig ut i den stekheta värmen, men som samtidigt döljer mina armar.

Jag träffar mina föräldrar så lite jag kan, utan att säga rent ut nej till dem. Att nej kräver alltid en förklaring och jag orkar inte. Jag orkar inte förklara om sjukskrivning och demoner och ångest och instabilitet och blod och smärta och allt annat som hon inte kommer att förstå. Hur vet jag att hon inte kommer att förstå? För att varje gång vi nämner ämnen som ligger nära dessa sitter hon antingen tyst eller så skäller hon på mig för att jag ens drar upp något sådant. Kan det vara så att min mamma tror sig veta mer om mig än jag vill? Och inte vill tänka på det? Eller är hon bara den fascistfitta hon framstår som? Jag vet inte.

Men jag skall i allafall träffa min mor idag. Och jag hoppas att hon inte stannar speciellt länge.

/Charlyene - som önskar sig frihet från familj

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Min egen bubbla

Min syster är nästan lika mycket ett psykfall som jag. Hon är det bara på ett sådant sätt att det inte märks speciellt mycket. Som att hon tränar fyra dagar i veckan och verkligen tar ut sig. Eller att hon jobbar 70 timmar i veckan, för att hon känner sig tvungen att på detta jobb bevisa hur duktig hon är. Eller att varje gång som minsta lilla sak har hänt, tex när hon hade en kurs på jobbet om kulturkrockar, är hon tvungen att ta med sig papprena till våra föräldrar och visa upp vad hon har lärt sig. När jag ifrågasatte hur bra det som hon hade lärt sig var - då blev hon arg. Och när min syster blir arg, då märks det nästan inte. Hon säger bara "jag håller inte med" och kör sitt race. Fast jag vet att det kokar inom henne.

Detta skedde igår. Min far lade sig också i diskussionen och sade att jag hade fel när jag uttryckte att det kunde vara problematiskt att uppmärksamma vissa "problemområden", som exempelvis kön, på arbetsplatser, eftersom det riskerar att förstärka bilden av kvinnor som underordnade och problematiska. Jag blev arg. Men vid det laget var jag lite dragen på rödvin, så jag fick inte fram något. Frustration. Resultatet blev väldigt lite sömn för mig.

Men nu är jag hemma igen och kan sluta mig i min egen bubbla fram tills att någon jävel kommer in och sticker hål på den.

Början på sveket

Alla har vi blivit svikna. Av vänner, lärare, föräldrar, KK's, partners, arbetskamrater, ytligt bekanta... Många har en historia om Det Stora Sveket, andra har historier om att bli svikna gång på gång på gång, tills alla, ytligt sett, mindre svek samlas i bröstet på dem och blir till en klump av svart gegga med vit sprayfärg där det står SVEK kort och gott.
Ibland inser man inte att man har blivit sviken, ibland inte alls och ofta inte förrän långt senare.

Här kommer min berättelse om det första sveket, ett svek som jag inte insåg förrän långt senare. Och som kanske inte betyder någonting, men som ändock har lyckats att bli viktigt för mig. För att det talar så mycket om min relation till min mor. Eller kanske min mors relation till mig.


Berättelsen börjar när jag är fem år gammal och går på dagis i en liten byhåla på västkusten. Jag och V, som på den tiden var min bästa vän, sitter i en gunga utanför dagiset. Ni vet, den där typen som är gjord av ett stort gummidäck. Vi sitter på varsin sida och har faktiskt ganska roligt. Vi skrattar åt att det är vinter, åt röken som kommer ur våra munnar när vi andas. Barnsligt roligt, så som man kan ha när man är fem år. Men det roliga tar slut när V plötsligt bestämmer sig för att hoppa av i farten. Gungan kränger till och och jag faller bakåt när V's vikt som hållit ner gungan försvinner.

Som sagt det är vinter och under gungan har in vattenpöl frusit till solid is. Och jag slår i huvudet i den frusna isen. Hårt. Såpass hårt att världen snurrar och jag kan inte resa mig upp ordentligt, utan måste krypa därifrån. Såklart gråter jag. Jag är fem år gammal, och har ännu inte lärt mig att hålla tillbaka tårarna när något gör riktigt ont.

En dagisfröken, barnskötare, whatever, rusar fram och tar med mig in. Nu kan jag gå själv på ostadiga ben. Men jag mår fruktansvärt illa. Så jag kräks, kräks, kräks och fortsätter kräkas i säkert den timme som det tar innan min mamma kommer och hämtar mig. Jag får ligga ner i bilen hem, och sedan stanna i sängen resten av dagen och den nästkommande. Mitt huvud känns som om det skall sprängas.

Men aldrig någonsin tas jag till sjukhus. Min mamma tyckte att det var onödigt, och nuförtiden påstår hon att hon inte förstod hur illa det var. Men varför skulle jag då få stanna i sängen, om det inte var så illa?


(Not the actual swings...)



Syskonkärlek?

Jag vaknade inte förrän strax efter ett idag. Detta faktum kan bero på att jag är ständigt trött, att jag gick och lade mig sent igår och att jag inte tog någon Stilnoct, utan istället proppade mig full med Atarax. Visst, jag somnade relativt snabbt (efter ca en timme), men nu är jag efterbäng som fan. Jag skall spendera dagen med att försöka komma ur detta för att sedan åka till mina föräldrar (igen) då min syster kommer hit.

Syster yster och syster dyster. Det är vi två. Fattar inte hur syrran kan vara en sådan "normal" människa, när jag är ett vrak. Kanske är det sant som jag fick för mig häromdagen: Att det första barnet skaffar man för att man vill ha barn, det andra för att barn nummer ett skall få ett syskon. Oh yes, min syster är äldre än mig.

Kanske borde jag vara tacksam över att inte vara en sådan som aldrig funderar över livets hemligheter och dödens möjligheter, kanske borde jag vara tacksam över att ha fått se saker ur andra perspektiv. Men såren är för blödande för att jag skall kunna känna något annat än ångest.

Massor av mat

Middag hos föräldrarna igår. Vi åt gravad lax, potatis och sill. Kyckling och revbensspjäll. Getost och knäckebröd. Choklad, vit chokladmousse och bubbelvin. Det var längesedan jag var så mätt.

Klockan 6 imorse vaknade jag med ont i magen. Men jag lyckades somna om. Tur det.

Nu är jag hemma igen. Och skall försöka göra något med min dag. Tror att jag skall börja med att göra lite kaffe.

Someone to care about

Sitter och äter frukost efter att ha kämpat med att ta mig ur sängen. Det blev sent igår. Satt hemma hos E och sydde på mitt lapptäcke och drack äggtoddy utan toddy. *mums*

Men jag är tvungen att ta mig upp. Idag skall jag göra tatuering nummer två!

Och sedan åka till föräldrarna för den obligatoriska påskmiddagen. *suck* Varför skall det kännas så jobbigt att umgås med min familj? Varför skall det vara en plåga att hälsa på ens egna föräldrar? Jag önskar att jag antingen kunde släppa dem, eller ha en hyfsad relation till dem. En som inte innebär att jag ljuger för dem, och håller tyst om allt som är viktigt för mig. En familj som jag faktiskt bryr mig om.

RSS 2.0