Det stora avslöjandet
Låt mig förklara min relation till mina föräldrar:
Vi pratar, men säger ingenting. Ingenting viktigt iallafall. Det är allmänna ämnen som politik och musik, böcker och mat, som står på agendan varje gång. De har aldrig slagit mig, eller utnyttjat mig, men vi pratar inte om saker som tex känslor. Känslor är något som hålls inne i en, och inte visas.
Jag har ljugit mycket för mina föräldrar genom åren. För att jag inte orkar med deras tystnad om det som spelar roll. Så jag har inte berättat för dem om min sjukskrivning.
Men nu var det alltså dags. Så jag berättade som läget var, med emotionellt instabilitet och hallisar, inklusive självmordstankarna (något som jag ångrar nu). Det sistnämnda var det enda som fick en reaktion från min mor. Hon kramade mig och sade åt mig att ringa innan jag skadar mig själv. "Mmmm" sade jag. I övrigt fick jag bara höra att det var "starkt" av mig att våga berätta om mig själv för mina föräldrar, och sedan pratade de mest om dem själva. Om deras ångest, om deras depressioner... Som jag visserligen inte visste om, och som visserligen var intressanta, eftersom de då har en större chans att förstå vad jag pratar om. Men som ändå kändes så djupt egocentriska att jag ville spy. Varför var de tvungna att avbryta mig för att berätta anekdoter om dem själva?
Men mamma lovade att hjälpa mig med räkningarna så att jag inte bli vräkt. Så jag skall idag lämna dem till henne. En lättnad, samtidigt som skammen är så stor att jag vill kräkas på mig själv. Men jag orkar inte oroa mig mer.
Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, relation, föräldrar, familj, avslöjande, sjukskrivning, samtal
Tack så mycket, och jag måste berömma dig som pratat med dina föräldrar. Starkt gjort!
Det var modigt av dig att prata med dina föräldrar, och samtidigt kna det nog vara väldigt skönt att slippa stå helt ensam i detta; jag tror inte att någon klarar det i längden. Skönt att din mamma tar hand om räkningarna- ett problem mindre, även om det givetvis är genant! Dock är det ju ingen situation du själv har försatt dig i, det är ju omständigheter runt omkring som har gjort att du inte har kunnat betala räkningarna.
Bra och modigt gjort av dig att prata med dina föräldrar. Jag vet hur långt inne sånt kan sitta, och hur svårt det är att verkligen öppna sig, visa känslor och göra sig sårbar, inför sådana som visserligen är ens föräldrar men som man inte är van att prata känslor med. Jag och mina föräldrar har en ganska exakt likadan relation som du beskriver att du och dina föräldrar har.
Jag har läst och förstått att du har/haft det jättejobbigt sista tiden, och jag har tänkt på dig. Det här med hallucinationer måste vara fruktansvärt! :( Ångesten och allt annat som borderline för med sig är ju tillräckligt i sig!
Skönt att du får hjälp med räkningarna! Jag fick ju hjälp av min pappa den här månaden, och det är verkligen en lättnad! Men jag känner igen skam och skuldkänslorna. Man vill ju så gärna klara sig själv. Och man vill inte stå i tacksamhetsskull till någon. Men jag tänker så att det var nödvändigt just nu att ta emot den hjälp han erbjöd.
Varm kram!
Till bantarbritta:
Tack! Och keep up your good work!
Till maritha:
Visst är det omständigheter som har försatt mig i denna situation. Jag är så arg på F-kassan att jag bara vill skrika åt dem! Men det hjälper ju inte.
Tack för stödet!
Till chaos:
Helt ärligt: mitt liv är jobbigt just nu. Hallucinationerna och rösterna i huvudet är jobbiga, men jag vet att de kommer pga ångesten. När jag mår bättre så slipper jag även sådana saker.
Men tack för att du tänker på mig. Även om jag inte känner dig, så känns det skönt att veta att någon bryr sig. Och att någon förstår att det inte alls är självklart att man pratar med sina föräldrar om jobbiga saker.
Så tack!
