Början på sveket
Alla har vi blivit svikna. Av vänner, lärare, föräldrar, KK's, partners, arbetskamrater, ytligt bekanta... Många har en historia om Det Stora Sveket, andra har historier om att bli svikna gång på gång på gång, tills alla, ytligt sett, mindre svek samlas i bröstet på dem och blir till en klump av svart gegga med vit sprayfärg där det står SVEK kort och gott.
Ibland inser man inte att man har blivit sviken, ibland inte alls och ofta inte förrän långt senare.
Här kommer min berättelse om det första sveket, ett svek som jag inte insåg förrän långt senare. Och som kanske inte betyder någonting, men som ändock har lyckats att bli viktigt för mig. För att det talar så mycket om min relation till min mor. Eller kanske min mors relation till mig.
Berättelsen börjar när jag är fem år gammal och går på dagis i en liten byhåla på västkusten. Jag och V, som på den tiden var min bästa vän, sitter i en gunga utanför dagiset. Ni vet, den där typen som är gjord av ett stort gummidäck. Vi sitter på varsin sida och har faktiskt ganska roligt. Vi skrattar åt att det är vinter, åt röken som kommer ur våra munnar när vi andas. Barnsligt roligt, så som man kan ha när man är fem år. Men det roliga tar slut när V plötsligt bestämmer sig för att hoppa av i farten. Gungan kränger till och och jag faller bakåt när V's vikt som hållit ner gungan försvinner.
Som sagt det är vinter och under gungan har in vattenpöl frusit till solid is. Och jag slår i huvudet i den frusna isen. Hårt. Såpass hårt att världen snurrar och jag kan inte resa mig upp ordentligt, utan måste krypa därifrån. Såklart gråter jag. Jag är fem år gammal, och har ännu inte lärt mig att hålla tillbaka tårarna när något gör riktigt ont.
En dagisfröken, barnskötare, whatever, rusar fram och tar med mig in. Nu kan jag gå själv på ostadiga ben. Men jag mår fruktansvärt illa. Så jag kräks, kräks, kräks och fortsätter kräkas i säkert den timme som det tar innan min mamma kommer och hämtar mig. Jag får ligga ner i bilen hem, och sedan stanna i sängen resten av dagen och den nästkommande. Mitt huvud känns som om det skall sprängas.
Men aldrig någonsin tas jag till sjukhus. Min mamma tyckte att det var onödigt, och nuförtiden påstår hon att hon inte förstod hur illa det var. Men varför skulle jag då få stanna i sängen, om det inte var så illa?
(Not the actual swings...)
Ibland inser man inte att man har blivit sviken, ibland inte alls och ofta inte förrän långt senare.
Här kommer min berättelse om det första sveket, ett svek som jag inte insåg förrän långt senare. Och som kanske inte betyder någonting, men som ändock har lyckats att bli viktigt för mig. För att det talar så mycket om min relation till min mor. Eller kanske min mors relation till mig.
Berättelsen börjar när jag är fem år gammal och går på dagis i en liten byhåla på västkusten. Jag och V, som på den tiden var min bästa vän, sitter i en gunga utanför dagiset. Ni vet, den där typen som är gjord av ett stort gummidäck. Vi sitter på varsin sida och har faktiskt ganska roligt. Vi skrattar åt att det är vinter, åt röken som kommer ur våra munnar när vi andas. Barnsligt roligt, så som man kan ha när man är fem år. Men det roliga tar slut när V plötsligt bestämmer sig för att hoppa av i farten. Gungan kränger till och och jag faller bakåt när V's vikt som hållit ner gungan försvinner.
Som sagt det är vinter och under gungan har in vattenpöl frusit till solid is. Och jag slår i huvudet i den frusna isen. Hårt. Såpass hårt att världen snurrar och jag kan inte resa mig upp ordentligt, utan måste krypa därifrån. Såklart gråter jag. Jag är fem år gammal, och har ännu inte lärt mig att hålla tillbaka tårarna när något gör riktigt ont.
En dagisfröken, barnskötare, whatever, rusar fram och tar med mig in. Nu kan jag gå själv på ostadiga ben. Men jag mår fruktansvärt illa. Så jag kräks, kräks, kräks och fortsätter kräkas i säkert den timme som det tar innan min mamma kommer och hämtar mig. Jag får ligga ner i bilen hem, och sedan stanna i sängen resten av dagen och den nästkommande. Mitt huvud känns som om det skall sprängas.
Men aldrig någonsin tas jag till sjukhus. Min mamma tyckte att det var onödigt, och nuförtiden påstår hon att hon inte förstod hur illa det var. Men varför skulle jag då få stanna i sängen, om det inte var så illa?
(Not the actual swings...)
Kommentarer
Trackback
