Min mamma gör inte saken bättre
Igår var ingen rolig dag. Den gjorde heller inte bättre av att min mamma ringde. Jag förstår att hon är i en jobbig situation med en psykiskt sjuk dotter som mår dåligt. Men jag känner att jag inte kan vara ärlig mot henne, för om hon frågar:
"Hur mår du?" och jag svarar:
"dåligt" så frågar hon:
"vad innebär det?".
Och jag orkar faktiskt inte förklara vad det innebär.
Precis som att när hon frågar:
"Finns det något jag kan göra för dig?"
så svarar jag ärlig:
"Det finns ingenting du kan göra för mig."
Och att gång på gång behöva upprepa, behöva säga att det finns ingen som hon (eller någon annan kan göra) skär sönder mig. Visst vet jag att det är så det är, men att behöva säga det gör att allting känns än mer hopplöst. För ord som uttalas förstärker det som sägs. Negativa affirmationer.
Men hon förstår inte. Hon förstår inte mig, och hon förstår inte hur arg jag bli på henne som inte förstår. Jag vill ha hennes stöd, men jag vet inte vad stöd innebär, för jag har aldrig fått den från henne. Och nu är jag bara förbannad, för hur vågar hon komma och försöka tvinga mig till att berätta hur jag mår, när hon ändå inte förstår? Och hur vågar hon säga att hon finns där för mig, när hon aldrig har funnits där tidigare? Och när hon inte ens vet hur man är ett stöd?
Det finns stunder när jag hatar henne. Det finns stunder när jag tycker synd om henne. Det finns stunder när jag inte förstår henne. Men mest av allt önskar jag att hon kunde ha lite fucking jävla respekt för mig, och inse att jag inte alltid orkar prata med henne.
/Charlyene - varför är familjen så komplicerad?
"Hur mår du?" och jag svarar:
"dåligt" så frågar hon:
"vad innebär det?".
Och jag orkar faktiskt inte förklara vad det innebär.
Precis som att när hon frågar:
"Finns det något jag kan göra för dig?"
så svarar jag ärlig:
"Det finns ingenting du kan göra för mig."
Och att gång på gång behöva upprepa, behöva säga att det finns ingen som hon (eller någon annan kan göra) skär sönder mig. Visst vet jag att det är så det är, men att behöva säga det gör att allting känns än mer hopplöst. För ord som uttalas förstärker det som sägs. Negativa affirmationer.
Men hon förstår inte. Hon förstår inte mig, och hon förstår inte hur arg jag bli på henne som inte förstår. Jag vill ha hennes stöd, men jag vet inte vad stöd innebär, för jag har aldrig fått den från henne. Och nu är jag bara förbannad, för hur vågar hon komma och försöka tvinga mig till att berätta hur jag mår, när hon ändå inte förstår? Och hur vågar hon säga att hon finns där för mig, när hon aldrig har funnits där tidigare? Och när hon inte ens vet hur man är ett stöd?
Det finns stunder när jag hatar henne. Det finns stunder när jag tycker synd om henne. Det finns stunder när jag inte förstår henne. Men mest av allt önskar jag att hon kunde ha lite fucking jävla respekt för mig, och inse att jag inte alltid orkar prata med henne.
/Charlyene - varför är familjen så komplicerad?
Kommentarer
Trackback
