charlyene against the world

Var går gränsen mellan att må bra och att må dåligt? Finns det verkligen en fast punkt satt på en linje, där allt på ena sidan om den är "dåligt" och på andra sidan om den är allt "bra"? Knappast. Gränsen är flytande och ibland subjektiv. Inom den psykiatriska vården pratas det mycket om subjektivt lidande, dvs att om du upplever att du lider då är det något som är fel. Naturligtvis finns det problem med att se lidande ur detta perspektiv, men hur skall man objektivt kunna mäta hur du mår? Var går egentligen gränsen mellan nedstämdhet och klinisk depression? Var går gränsen mellan oro och ångest? Finns det en brytpunkt mellan att älska någon och att klamra sig fast vid denne? Gränsen mellan det patologiska och det normala är tunn, hårfin rentav, och ständigt flytande. Så... Vad är skillnaden mellan mig och någon annan, någon som befinner sig inom det "normalas" spektrum? Frågan är inte alls lätt att besvara och jag förväntar mig inte att komma med ett utförligt svar i detta inlägg. Det krävs dialog, frågor som bollas fram och tillbaka, svar som funderas över och då kanske, kanske, kanske man kan komma ett steg närmare sanningen. Jag tänker besvara Sikers frågor så gott jag kan, men ha i åtanke att det inte är slutgiltiga svar.

Har du alltid mått och känt som du gör nu? Kan du minnas någon punkt där allt tog en vändning mot det mörkare? Sker det i perioder, och vad utlöser dem i så fall? När är du glad och vad beror det då på?

Jag tror inte att barn upplever att må dåligt på samma vis som vuxna gör. Barn kan känna ångest, nervositet, oro, nedstämdhet och många andra saker men kan inte sammankoppla denna måenden till ett schema, så som vuxna gör. Jag har inte alltid mått och känt exakt så som jag gör nu. Tilläggas bör att jag inte lider av någon egentlig, klinisk depression, utan har en personlighetsstörning vars mönster visar sig i att jag flukturerar mycket i mitt mående, både dagligen och på lång sikt. Jag kan inte minnas en tid när jag mådde bra, däremot har jag i perioder mått bättre än vad jag gör nu och vad jag gjorde för ett halvår sedan.

Mitt första minne kommer från när jag står i köket med min mamma och hon gör mandelmassa. Jag är ca tre år gammal, lite yngre kanske, men jag har svårt att minnas exakt. När mandelmassan är klar rullar hon den till små ägg och ger mig ett. Jag stoppar det i munnen och tänker direkt att detta ör fruktansävrt äckligt. Men jag vågar inte spotta ut den, jag vågar inte göra min mamma besviken genom att säga att jag inte vill ha hennes mandelmassa. Så jag ljuger, och säger att det kliar i halsen. För på något sätt vet jag att det är bättre för mig att ljuga om en påhittad allergi (vilket resultatet blev) än att säga att jag inte tycker om något som min mamma ger mig.

Kanske det minnet säger ingenting, kanske det är betydelselöst, men för mig säger det ganska mycket om hur jag och min familj interagerar. Jag var ett ängsligt barn, fylld av oro och handlingsförlamande ångest. Jag kunde sitta i timmar på mitt rum och stirra in i väggen, för att jag hade en känsla i mig som jag inte kunde förklara och som tog över mig. Det knöt sig i magen, bröstet kändes tyngre, det var svårt att andas, huvudet snurrade till som om jag skulle svimma. Nu vet jag att den känslan är ångest, men jag visste inte då. För jag kunde inte prata med någon om det. Mina föräldrar struntade i min klagan om att jag inte ville göra saker, de tolkade det som om jag bara vore lite ängslig eller till och med lat.

Det finns inget punkt där allt tog en sämre vändning, ingen egentlig punkt. Men att jag flydde mitt föräldrahem när jag var 16 gjorde inte saken bättre. Varför flydde jag? För att tystnaden var öronbedövande. Jag blev aldrig slagen hemma, jag blev inte sexuellt utnyttjad. Mina föräldrar är snälla, men iskalla människor. Den enda gången som känslor visades var när min mamma hade sina raserianfall. Då gömde sig resten av familjen på respektive håll, och ofta skakade jag av rädsla för att min mamma skulle skylla allt på mig, vad det nu än var som hon var arg över. Hon skyllde ofta på mig. Jag var ju det yngsta, vilda barnet, så olik min syster som man bara kan vara. Jag var den som sprang omkring, var vild och galen. Så jag fick skulden för mycket, ofta för saker som jag inte hade gjort och ibland för saker som jag hade gjort. Men jag fick aldrig en chans att förklara mig. Saker diskuiterades aldrig, vi pratade aldrig om något alls. Min mamma förklarade bara för mig (i ilska) att jag fick inte göra si eller så, och så var det över. Men jag förstod aldrig varför. Och jag tilläts endast vara ledsen när det fanns fysiska orsaker till det, som exempelvis att jag hade skadat mig. Nu vet jag att min mamma har under stora delar av sitt liv lidit av depression och ångest. Men jag förstod aldrig varför min mamma drog sig undan och undvek mig.

När jag var 16 fick jag nog. Flyttade hemifrån till min dåvarande pojkvän, långt ifrån den landsortshåla jag är uppvuxen i. I efterhand kan jag se att det kanske inte var det bästa draget, men då kändes det som om jag inte hade något val. Jag behövde komma bort från mina föräldrar, som kvävde mig. Men det innebar också att jag blev ensam. Jag hade ingen, förutom min pojkvän, att hålla fast vid. Då gick jag in i min första ordentliga depressiva perioder. Jag började skära mig regelbundet, svälta mig själv och gick ner i vikt till strax under 50 kg. Jag gjorde ingenting, träffade ingen förutom min pojkvän och hans vänner. Jag var fast i ett fängelse jag hade skapat åt mig själv. Det är också från denna tid som min personlighetsstörning utvecklade sig till ett fast mönster. Det var då som jag insåg att jag inte har något inre jag, ingenting i mig är sant, utan allt är sådant som är flytande. Tomhetskänslorna utvecklades och blev mer eller mindre kroniska. Och jag lärde mig att det enda sättet att hantera mina känslor på var att knuffa undan dem.

Eftersom denna personlighetsstörning gör att jag flukturerar i mitt mående finns det mycket som gör mig glad. En god latte i solen, en promenad i ensamhet, ett samtal med en vän. Men även om jag blir glad, finns tomhetskänslorna alltid hos mig. De varierar i intensitet och styrka, men de finns alltid där om inte ångesten tar överhanden. Därför är jag sällan genuint glad, utan snarare bara lite mindre tom. Och när jag har perioder av depressivitet är det svårare att finna de saker som gör mig glad - eller snarare, de sakerna som gör mig glad spelar mindre roll. För visst har jag perioder då jag har mått bättre och perioder då jag har mått sämre. Men personlighetsstörningen finns alltid där, oavsett depressivitet eller ej. Jag mår bättre när jag presterar, när skolan fungerar, jobbet fungerar, när jag känner att jag har en plats. Tyvärr tar mitt mående överhanden över mig och gör att jag inte kan prestera, att jag inte klarar av att jobba eller plugga. Då förstärker det känslan av att vara värdelös, av att känna mig som en lat jävla idiot som inte ens klarar av att ta mig ur sängen. Jag anser mig själv vara relativt intellektuell, jag är glad för min förmåga att resonera och granska resonemang. Det är det som har klarat mig ur många farliga fällor. Tex insåg jag tidigt att jag har anlag för beroendepersonlighet, att jag lätt fastnar i beroenden och har svårt att ta mig ur dem då jag till stor del saknar impulskontroll. Tack vare mitt denna insikt har jag aldrig provat droger, eftersom jag tror att om jag hittar något jag gillar så kommer jag att fastna i det.

Så de perioder när jag både har pluggat och jobbat samtidigt har jag mått bättre. Då har jag två platser där jag spelar roll, där jag hör hemma, där jag uppskattas. Att förlora det är en stor sorg för mig. Samma saker gäller hobbys: Min passion har varit läsning och böcker, något som jag inte kan ägna mig åt nu eftersom jag har förlorat min koncentrationsförmåga. Men jag mår mycket bättre när jag på en daglig basis får sjunka ner i böckernas värld. Jag läser helst faktaböcker, böcker som får mig att tänka och resonera. Den perioder när jag har mått sämst har utlösts av att mitt känslomässiga försvar, det enda sätt att hantera känslor på som jag vet (nämligen att knuffa undan och ignorera dem) bryts ner. Jag vill helst inte kännas vid mina känslor, för de är jobbiga och jag kan inte hantera dem. Sämre mår jag också när mina rutiner bryts. Jag behöver starka rutiner för att kunna hantera mina dagliga, emotionella upp- och nedgångar. Men det kärvs oftast väldigt lite för att "putta mig över kanten". En dålig period kan börja med en liten sak, som att något går snett som jag inte kan lösa, och så känner jag mig värdelös och så börjar spiralen nedåt. Jag vet varken hur man stoppar eller vänder en sådan spiral.

Har du någon förebild? Lyssnar du på andras råd, och i så fall, vad rör det sig om då?

Förebild? Nej, knappast. Jag kan beundra människor väldigt mycket, speciellt intellektuella människor som exempelvis Stephen Hawking. Men jag ser dem inte som förebilder. Jag måste hitta min egen väg. Råd tar jag dock gärna emot. Det kan röra sig om allt från inredning till hur jag skall hantera min ångest. Jag är villig att prova allting minst två gånger, men ser jag ingen indikation till att det fungerar efter dessa två gånger så krävs det mycket att jag skall fortsätta prova. Om det inte gäller saker som jag vet tar tid, såklart. Jag har i perioder haft stor användning av råd angående sömnhygien, något som tar lång tid att göra till rutin. Självklart är det dock så att jag tar hellre emot råd av människor som förstår min situation än utomstående som inte förstår min problematik. De råden fungerar oftast också bättre.

Hur är din självkänsla vanligtvis? Är du bra på det du gör? Är du bättre än andra på något?

Min självkänsla är varierande. Under mina depressiva perioder är den låg, minsta sak kan få mig att känna mig värdelös och framförallt lat, något som plågar mig. Jag anser dock att jag har bra egenskaper, som min förut nämnda intelletuella förmåga, samt förmåga att jobba hårt under relativt långa perioder. Jag tycker att jag är snygg och att jag kan vara både underhållande och vänlig. Just nu är jag ju inne i en period av låg självkänsla eftersom jag är oförmögen till att varken plugga eller jobba, något som plågar mig svårt. Men jag försöker tänka att det kommer att vända, att jag kommer att kunna återgå till det snart. Men när jag jobbar/pluggar/bedriver självstudier tycker jag att jag är bra på det. Jag har lätt för att ta in vissa typer av fakta, och också att använda mig av det. Kanske är jag bättre på det än andra, men det beror nog bara på att jag är villig att lägga ner extremt mycket tid på saker som intresserar mig.

Har du lätt att ta en offerroll, och om du gör det, vad framkallar det för känslor? Hur ser du på en person som tar en offerroll i allmänhet?

Offerroll är ett problematiskt begrepp. Är man ett offer för att man erkänner sin diagnos? Är man ett offer för att man accepterar att man inte kan göra vissa saker, iallafall inte just nu? Är man ett offer för att man (som jag) tror att uppväxtsituationen spelar roll för hur man mår idag? Var går gränsen för att göra sig själv till ett offer?

Ofta vägrar jag acceptera att jag inte kan göra vissa saker. Och det skapar smärta hos mig. Jag vill vara lite mer accepterande för att jag faktiskt har problem med vissa saker, men jag är rädd för att hamna i en offerroll. Jag vill se mig själv som stark, som kämpande. Men det gör ju också att när saker och ting inte fungerar, så skyller jag på mig själv. Försover jag mig är jag lat. Städar jag inte är jag värdelös. Pluggar/jobbar jag inte är jag meningslös. Allt är mitt fel, det är bara jag som kan förändra min situation.
Jag gillar inte offerrollen, varken hos mig själv eller andra. Däremot anser jag att man skall känna en acceptans för den man är, och hur man mår. Det är inget fel i att acceptera att man inte klarar av vissa saker. Tyvärr har jag svårt att acceptera mig själv, men jag beundrar andra människor som klarar det, för länge vägrade jag ens erkänna att jag mådde dåligt. Jag bara körde på, helt utan att känna.

Tror du på en människas förmåga att skapa sig själv, att styra över sitt eget öde?

Absolut. Jag tror inte att jag är ett hopplöst fall, att jag alltid kommer att må på detta vis. Jag tror att jag har en medfödd sårbarhet för psykisk instabilitet, som sedan förstärktes eftersom jag inte lärde mig att hantera känslor. Mitt mående har också påverkats av dåliga val som jag själv har gjort i livet. Men det är upp till mig själv att ta mig ur denna instabilitet. Dock anser jag att jag behöver hjälp. Jag har försökt i större delen av mitt liv att hitta sätt för att må bättre, men har inte lyckats. Men det är ändock bara hjälp - arbetet måste jag göra själv.


Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, frågor, svar, diskussion, liv, mående, psykisk instabilitet, öde, offerroll, eget ansvar