charlyene against the world

För några dagar sedan träffade jag psykologen för första gången. Han som skall behandla mig, han som skall försöka hjälpa mig att bli frisk. Jag skrev ett kort inlägg om det, och fick en mycket intressant fråga från Maritha. Hon undrar om att jag upplever att jag inte blir tagen på allvar för att jag är så "verbal och bra på att uttrycka dig" (hennes ord, inte mina, men mycket smickrande), för att om jag är verbal och bra på att uttrycka sig så kan jag ju inte vara speciellt sjuk.

Det är en komplicerad fråga, som jag själv har funderat mycket över. En faktor som bör vägas in är också att jag har en kandidatexamen i beteendevetenskap, med sociologi som huvudämne och historia + pedagogik som tilläggsämnen. Detta är ett faktum som förvånar de flesta som jag träffar inom vården. Och det räknas inte alltid till min fördel. För hur kan man vara psykiskt sjuk och samtidigt ha lyckats skrapa ihop en universitetsexamen? Men då ser man bara till det yttre.

Jag har alltid haft det struligt med skolan - hög frånvaro och svårt med auktoriteter. Samtidigt har min verbala förmåga räddat mig många gånger från IG:n och streck. Jag har aldrig vetat vad jag har velat göra. Från början skulle jag bli lärare, sedan insåg jag att det var tråkigt, så jag började läsa sociologi istället. Jag har flera oavslutade kurser bakom mig, som jag helt enkelt bara har struntat i att slutföra. Jag har helt enkelt aldrig haft en plan, aldrig tänkt på framtiden utan bara gjort det som kändes logiskt just då.

Men det var inte min skolgång jag skulle skriva om. :-)

Tas jag mindre på allvar för att jag är verbal och har en universitetsexamen? Svaret är ja. Min examen ligger mig i fatet för att psykpersonal verkar tänka: "Hon har ju en examen! Då kan hon inte ha borderline, för borderlinesjuka är alltför struliga för att klara av något sådant." Mitt språk verkar ligga mig i fatet, för att psykpersonal verkar anta att bara för att jag är verbal så har jag självinsikt. Och har jag självinsikt så måste jag vara frisk, eller hur? Eller iallafall inte så sjuk att jag behöver hjälp. Vad de inte förstår är att eftersom mina känslor är ett kaos intellektualiserar jag, för att det är det enda sättet jag vet jag kan hantera mina känslor på. Och det tycker psykpersonal är ett bra sätt, men då glömmer de bort att om jag intellektualiserar innebär det oftast att jag rationaliserar bort mina känslor. Förstår de inte att min intellekutalisering är ett reellt problem för mig?

När jag träffade min psykolog i torsdags, så diskuterade vi bland annat död och självmord. Psykologen, Göran, påpekade för mig att det lät mer som filosofiska resonemang än depressivitet. Och jag fick sitta och övertala honom om att det handlade om mitt mående och inte någon form av existensialistiskt pladder. Men han förstod nog inte riktigt vad jag menade, för han föreslog att jag skulle läsa mer filosofi.

Det är jättesvårt att säga vad psykpersonal egentligen anser om mig. Men eftersom jag oftast är behärskad när jag träffar dem, så verkar jag just behärskad. Och är jag verbal och behärskad, samt kan resonera kring mina problem (sjukdomsinsikt verkar de ofta tro att jag har) - ja, då borde jag väl kunna ta mig ur det här själv, eller hur?


Läs även andra bloggares åsikter om intellektualisering, psykvård, psykiatri, psykiatrisk vård, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, att bli tagen på allvar, att inte bli tagen på allvar, sjukdomsinsikt