Ganska långt nere
Annars har alltför många människor hört av sig idag. Människor som jag inte orkar prata med. Människor som suger musten ur mig, men som aldrig skulle förstå vad jag menade om jag sade det till dem.
Jag mår sämre sedan min inläggning. Första dagarna gav den mig lite välförtjänt lugn och ro, men nu, när jag är ute, känns det som om det bara har förstärkt känslan av meningslöshet. Och ständigt snurrar frågan: Varför tar jag inte livet av mig? Varför klamrar jag mig fast vid denna existens? Jag vet att jag tjatar om det, men jag förstår verkligen inte varför jag fortfarande lever. Varför jag inte tar steget fullt ut och tar mitt eget liv? JAG FÖRSTÅR INTE!!!
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt eget liv, tankar, drömmar, må dåligt, psykisk instabilitet, wallE, människor, inläggning, slutenvård
Jag har också upplevt det att man verkligen skulle välkomna döden & funderar jättemycket på hur man skulle ta sitt liv, men man tar inte steget fullt ut, det stannar som tankar & planer. Så man undrar varför. Man kanske inte ser någon mening med att leva men tänk om meningen är att man skall fortsätta kämpa? Kan ju dock kännas meningslöst om kampen inte tagit en framåt än så länge, fast jag är så pass barnsligt romantisk & naiv att jag tror att man inte alltid ser resultatet av det man kämpat för omedelbart utan att det kan ta tid. Att det liksom kommer sakta smygandes.
Jag tror i alla fall att de flesta som begår självmord eller funderar på att göra det egentligen vill leva, de vill i alla fall inte dö... men kanske inte leva under de omständigheter som råder. Och när man inte längre står ut med det går man över gränsen. Egentligen tycker jag att det gått över gränsen redan vid tankar just för att ingen skall behöva känna så... det är vidrigt... så jag hoppas att det känns bättre snart, jag vet inte vad jag skall skriva, jag blir bara så ledsen för din skull & vill ge dig en jättestor kram. Jag är övertygad om att du förtjänar att må bra & jag hoppas att du kan göra det en dag, så bra som man kan må alltså.
Till Candy:
Det är svårt att leva när man inte ser någon mening med det. Men visst har du rätt i att de flesta som begår självmord hade velat leva under andra omständigheter. Men jag har svårt att se vilka omständigheter som skulle kunna få mig att vilja leva. Jag är fast i en existens mellan liv och död...
Men tack för dina vänliga ord! Stor kram tillbaka!
