Den sjuka elitismen: Om att vara människa

Det är inte lätt att vara pyskfall. Förutom att tampas med psykisk instabilitet av diverse slag, skall man kämpa med att få adekvat vård; och dessutom finns det en märklig hierarki både psykfall emellan och inom psykvården (läs tidigare inlägg om detta här och här). Men inte nog med det: förutom psykfall är man ju också (hör och häpna) MÄNNISKA!
(En förundrad tystnad sänker sig över bloggosfären.)

Psykbryk skriver om att män över 65 år toppar självmordstatistiken (läs inlägget här). Varför just de är överrepresenterade kan diskuteras, och än mer kan det diskuteras varför de inte söker/får hjälp. Är det skam och skuld som hindrar män över 65 år att söka hjälp för exempelvis depression? Är det ovetskap om det egna måendet och depressionssjukdomar? Eller är de så att de helt enkelt inte räknas som en grupp som skall terapiseras och medicineras, och helt enkelt vårdas och hjälpas?

Det är inte bara din sjukdom som spelar roll när du söker hjälp inom den psykiatriska vården. Vem du är som människa, spelar också roll. Statistik, normer och ren jävla diskrimminering spelar stor roll. Fler kvinnor än män begår självmordsförsök, därför tas kvinnors självmordsförsök inte på lika stort allvar. Färre män än kvinnor har ätstörningar (även om jag tror att männens mörkertal är mycket större), så mäns ätstörningar uppmärksammas inte på samma sätt som kvinnors.

Är du över 65 är du förmodligen pensionerad, och borde därför leva glad och lycklig. Att du har tappat din yrkesidentitet och dessutom kanske känner döden närma dig, det spelar ingen roll. Du passar inte in i normen. För oavsett vad statistiken än säger, så är äldre inte en grupp man bryr sig speciellt mycket om. De är ju gamla och skall ändå snart dö, eller hur?

Jag som intellektuell diskrimmineras, för intellektuell kan inte vara psykiskt sjuka, eller hur? Speciellt kan de inte ha en sådan störning som borderline, det gååååår ju inte! Patienter med sjukdomsinsikt diskrimineras, för om man har sjukdomsinsikt borde man kunna ta sig ur skiten själv, eller hur, eller hur, eller hur?

Om du som människa har lärt dig att visa upp en fasad som social och glad, då kommer psykvården i lägre grad tro på att du verkligen är sjuk. Skrattar du för ofta när du träffar din psykiatriker kommer hen till slut inte att tro att du ens är sjuk. Är du över 35 år kommer du aldrig att diagnosticeras med borderline, eftersom borderline försvinner när man får större ”personlig mognad” (något som man antas ha efter 35 års ålder). Har du en akademisk examen kommer du aldrig att diagnosticeras med ADHD, för hur skulle du ha lyckats klara av en sådan prestation med koncentrationssvårigheter?

Den sjuka elitismen
handlar inte bara om vilken sjukdom du har. Det handlar om vem du är som människa. Passar du inte in i normen finns en stor risk för att du kommer att behandlas på ett helt annat sätt (förmodligen ett sämre sådant) än om du hade passat in.

/Charlyene - passar inte in i normen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer
Postat av: Anonym

2008-12-14 @ 17:09:47
URL: http://oxynormal.blogs.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0