Om mat och matvanor
Inte jag,
inte jag,
inte jag.
Mina matvanor börjar att oroa mig. Jag har ingen självkontroll tycks det som, i allafall inte under dagens senare timmar. På dagen går det oftast bra. Jag börjar dagen med kaffe och en macka. Eller möjligtvis kaffe och ett äpple om jag måste iväg någonstans och inte orkar äta något "riktigt" innan. Så äter jag lunch/middag runt tre - vanligtvis något i stil med pasta och någon form av sås som det bara är att värma. Inte det bästa kanske, men inte det sämsta heller.
Men sedan går det utför. Runt sju äter jag kvällsmat, ofta havregrynsgröt eller jordguddskräm, och kanske en smörgås till detta. Vilket väl är helt okej. Men efter detta fortsätter jag äta, trots att jag inte ens är hungrig. Glass, godis, bullar - allting sött som jag äger äker fram och jag frossar som en tok. Och på kvällarna kan jag inte kräkas, vilket jag gör om jag får hetsanfall om dagarna (eftersom äckelkänslan av att ha kräkts kommer att ligga kvar i mig när jag sedan skall försöka sova, och det är inte alls bra). För det är verkligen hetsätning det handlar om - nästan varje kväll. Jag vräker i mig utan kontroll, allt som finns i min närhet åker ner i min mage. Och om det inte finns något hemma, ja då går jag till macken som ligger fem minuter från mitt hem, och som har öppet till midnatt.
Varför är det så? Varför känner jag detta enorma behov av att fylla min mage till bristiningsgränsen under kvällarna? BED (BingeEatingDisorder) är ett relativt nytt begrepp inom psykiatrin, men jag börjar nästan tro att jag har det. Och FAN VAD JAG INTE VILL FORTSÄTTA SÅHÄR!!! Jag vill ha självkontroll, vara balanserad, kunna äta riktigt, kunna äta bra, kunna gå ner i vikt. Men DET GÅR INTE!!!
Läs även andra bloggares åsikter om BED, Binge Eating Disorder, mat, matvanor, hetsätning, kvällar, självkontroll, impulskontroll, självkänsla
Om du läser min blogg, så förstår du nog att jag känner igen mig.
Lider med dig.
krama om
Till puffan:
Jag läser din blogg och förstår att du känner igen dig i min, så som jag känner igen mig i din. BED är en fruktansvärd sjukdom att leva med, precis som anorexi, bulimi och andra ätstörningar. Det verkar finnas en uppfattning om att BED inte är "lika" illa, eftersom man inte blir underviktig, men det är fucking jävla skitsnack.
stor kram tillbaka
Känner igen mig väldigt mycket, önskar du inte skulle behöva ha det så. Det är en sak att vräka i sig någon gång då & då bara för att det är gott & utan att känna sig äcklad efteråt... typ på kalas eller en fredagskväll i soffan med sin sambo. Men när man gör det ofta & det alltid medför psykisk & kanske även fysisk smärta är det inte 'som det skall vara'. Jag kan inte svara på om det är BED eller bulimi du har med tanke på att du kräks upp maten om dagarna... men jag hoppas i alla fall att du kan bli av med det, få hjälp mot det osv. Ju längre det går 'obotat' desto svårare har jag upplevt det som att det är att bli kvitt. Jag vet inte om jag har någon specifik ätstörning men jag har haft problem med maten en längre tid & det har varit gånger då jag spytt upp den. Håller med dig om att det verkar som om många tycker att BED inte är lika illa... eller kanske tom. inte en ätstörning... men det kan ju vara minst lika jobbigt som andra ätstörningar! Bara för att man inte är vare sig underviktig eller överviktig betyder det inte att man mår bra eller lever hälsosamt.
Nu de senaste dagarna har jag inte hetsätit, jag har nog bara hetsat ett par-tre gånger sedan jag träffade min pojkvän & inte så allvarligt, men vi har ätit rätt mycket & väldigt onyttigt så den finns liksom där... matångesten...
Har du tagit upp problemet med någon av de du träffar inom psykiatrin?
KRAM!
Till Candy:
Jag vet inte heller om jag har bulimi, BED eller om psykiatrin ens skulle räkna detta som en ätstörning. Men jag anser att jag har ett problematiskt förhållande till mat. När jag hetsäter och kräks eller bara äter "normalt" och kräks om dagarna är det för att skada mig själv, för att ge mig själv fysiskt och psykisk smärta. Min kroppsuppfattning är relativt normal de flesta dagar. Jag skulle vilja gå ner några kilo kanske, eftersom jag har gått upp en del den sista tiden pga mediciner. Men jag är 164 cm lång och väger 61 kg, vilket gör att jag räknas som normalviktig.
Men på kvällarna äter jag för att döva tomheten inom mig. Den kommer över mig på kvällarna som en våg som vägrar försvinna. En våg som drar all energi ut ur mig. Det är delvis därför som jag inte kräks på kvällarna, för att då skulle tomheten komma tillbaka.
Jag har en gång tagit upp problemet med min fd psykiatriker. Hon sade åt mig att sluta kräkas, sedan diskuterade vi det inte mer. Vilket bara gav mig mer ångest, eftersom det kändes som om hon inte tog det på allvar. Men jag skall definitivt ta upp det med den psykolog som jag precis har blivit tilldelad. Jag håller på att skriva en "problemlista", en lista på saker som jag tycker är problematiska i mitt liv och som jag vill ändra på. Matproblematiken finns definitivt med på den listan.
Jag är glad att du inte hetsar så mycket längre. Men jag förstår att matångesten finns där. För även när beteendet ändras betyder det inte att allt är frid och fröjd. Får jag fråga varför du hetsar? Gör du det när dåliga saker har hänt, för att fylla tomrum, eller finns det andra skäl? Du behöver naturligtvis inte svara om du inte vill.
Kram!
Så ser jag det också vad gäller mig själv, dvs. att jag har ett problematiskt förhållande till mat. Jag är inte rätt person att ställa diagnos på någon & verkligen inte på mig själv, men faktum kvarstår att både du & jag har problem som borde tas mer på allvar än de gör. Som jag skrev i min kommentar till ditt senaste inlägg har de inom psykiatrin frågat mig om jag har problem med maten eller bantar & om de kan konstatera att jag hetsäter men vare sig bantar/är gravt underviktig eller kräks upp maten, tycker de att de har gjort sitt jobb: de har konstaterat att jag inte har ätstörningar eller problem med maten. Vill jag prata mer om mitt problem, pratas det bort. Jag hoppas att din psykolog kan förstå ditt problem när du tar upp det & att du får någon typ av hjälp. Grundproblemet kanske inte är själva matförhållandet, problemet orsakas av andra problem kan jag tänka mig, men någonstans måste man ju börja & matproblem är djävligt jobbiga att leva med.
Jag kan inte alltid svara på varför jag hetsar. Ibland kan jag inte hitta någon relevant orsak hur jag än letar, det enda jag kan finna som svar är att jag hade ett enormt begär/tvång att göra det. Men andra gånger finns det svar & då är det olika saker som utlöser det. Oftast för att trösta mig, men ibland också för att straffa mig. Kräks jag är det för känslan av kontroll & befrielse som kräkandet inger.
Nu känner jag att jag kanske verkar lite härmig som för en stund sedan bloggade om mina matproblem, men jag blev så himla desperat & panikslagen & äcklad av mig själv att det var tvunget att komma ut på något sätt.
Förstår för övrigt inte hur man kan tycka att den bästa lösningen är att säga till sin patient att sluta kräkas. Det är inte så enkelt. Hände det ingenting mer? Jag förstår inte grejen med att de pratar bort & bagatelliserar ens problem!
Till Candy:
Min psykiatriker diskuterade inte mer, och jag tog inte upp det igen eftersom jag inte blev tagen på allvar. Men självklart handlar det inte om att sluta kräkas. För mitt hetsätning- och kräkningsbeteende blommade ut när jag slutade skära mig själv. Och så fort jag sluta kräkas, om jag lyckas stå emot en dag eller två, så hetsar jag ännu mer. Det handlar bara om att skada mig själv, och slutar jag med ett beteende så infaller ett annat verkar det som.
Jag hoppas också att min psykolog tar det på allvar. Annars vet jag inte vad jag gör. Om han inte gör det, blir det ännu en spark i magen på mig och jag orkar inte mycket mer just nu. Jag hoppas även att du kan en dag hitta någon som tar dig på allvar, och som kan hjälpa dig.
Och du... Det är klart att vi ibland bloggar om liknande saker vid ungefär samma tillfällen. Det blir lätt så när man känner igen sig i andras bloggar så tänker man "det skall jag ta upp" eller så är det bara en ren slump. Men det är ju inte att härmas. Så det kanske är fel att säga som talesättet "the talanted borrows, a genius steals"... :-)
