Att försöka fylla tomhet med kunskap
Jag skrev ner lite tankar, men blev bara ledsen och tom av att tänka. Hur skall jag kunna engagera mig i mitt liv, om det känns som om jag inte har ett inre jag? Hur skall jag kunna bry mig om något, när världen omkring mig ständigt känns overklig? Hur skall jag kunna få bukt med mina känslor när jag för det mesta känner inget? Jag vet inte ens vad är fel, är det något fel, inbillar jag mig bara - men om så, varför drömmer jag ständigt om att dö? Fast å andra sidan, om inget är verkligt - vad spelar det för roll om jag dör?
Jag orkar inte tänka. Min hjärna är fylld av tankar jag inte förstår, som jag inte orkar med. Jag begraver mig själv i böcker, försöker läsa mig till all världens kunskap i hopp om att den skall kunna fylla min kroniska tomhet. Men helvetet är inte en plats på jorden, det är något vi bär inom oss. Jag dövar smärtan med biografier och facklitteratur, med romaner som "talar till mig" och som för en stund får mig att tro att en annan värld väntar runt hörnet.
Som den duktiga flicka jag är läser jag Margaret Atwood och Joyce Carol Oates, Oscar Wilde och Carl Jonas Love Almqvist, Andreas Roman och Kazuo Ishiguro, George Orwell och Mare Kundre... (Bara för att nämna några.) Jag läser om trangender och prostitution, queer och biologism (bara för nöjet att kontrastera), The Clash och Jim Morrisson, om Marx, Weber, Foucault, Nietzsche samtidigt som jag läser texter av dem. Jag läser om neoliberalism och liberalism och liberalanarkism och framförallt läser jag böcker jag egentligen avskyr, som Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg och jag kärks nästan på hans förenklade resonemang som hoppar över minst tre viktiga steg på varje sida, hela boken igenom...
Men jag undrar när bubblan skall spricka? När kommer jag att bli genomskådad? Jag framställer mig själv med fina ord och vackra fraser, med resonemang jag har stulit från andra och stundtals även egna tankar. Men jag är inte tillnärmelsevis så bra som människor tycks tro. Jag läser för att dämpa min tomhet, min ångest, min känsla av att inte vara verklig, av att inte ha ett jag att hålla fast vid. Och jag använder min kunskap genom att slänga den i ansiktet på människor, för att få dem att tro att det faktiskt finns något bakom den mask som kallas mitt ansikte, något som är en verklig person. Det värsta är att många tycks uppskatta min verbala förmåga, min relativiserande form av konversation. Ingen tycks genomskåda vem jag är. Så... vem är egentligen lurad - jag eller dem?
Läs även andra bloggares åsikter om tom, tomhet, kunskap, böcker, litteratur, verklighet, ångest, utfyllnad, ångestdämpande, masker
Jag orkar inte tänka. Min hjärna är fylld av tankar jag inte förstår, som jag inte orkar med. Jag begraver mig själv i böcker, försöker läsa mig till all världens kunskap i hopp om att den skall kunna fylla min kroniska tomhet. Men helvetet är inte en plats på jorden, det är något vi bär inom oss. Jag dövar smärtan med biografier och facklitteratur, med romaner som "talar till mig" och som för en stund får mig att tro att en annan värld väntar runt hörnet.
Som den duktiga flicka jag är läser jag Margaret Atwood och Joyce Carol Oates, Oscar Wilde och Carl Jonas Love Almqvist, Andreas Roman och Kazuo Ishiguro, George Orwell och Mare Kundre... (Bara för att nämna några.) Jag läser om trangender och prostitution, queer och biologism (bara för nöjet att kontrastera), The Clash och Jim Morrisson, om Marx, Weber, Foucault, Nietzsche samtidigt som jag läser texter av dem. Jag läser om neoliberalism och liberalism och liberalanarkism och framförallt läser jag böcker jag egentligen avskyr, som Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg och jag kärks nästan på hans förenklade resonemang som hoppar över minst tre viktiga steg på varje sida, hela boken igenom...
Men jag undrar när bubblan skall spricka? När kommer jag att bli genomskådad? Jag framställer mig själv med fina ord och vackra fraser, med resonemang jag har stulit från andra och stundtals även egna tankar. Men jag är inte tillnärmelsevis så bra som människor tycks tro. Jag läser för att dämpa min tomhet, min ångest, min känsla av att inte vara verklig, av att inte ha ett jag att hålla fast vid. Och jag använder min kunskap genom att slänga den i ansiktet på människor, för att få dem att tro att det faktiskt finns något bakom den mask som kallas mitt ansikte, något som är en verklig person. Det värsta är att många tycks uppskatta min verbala förmåga, min relativiserande form av konversation. Ingen tycks genomskåda vem jag är. Så... vem är egentligen lurad - jag eller dem?
/Charlyene - tom
Läs även andra bloggares åsikter om tom, tomhet, kunskap, böcker, litteratur, verklighet, ångest, utfyllnad, ångestdämpande, masker
Kommentarer
Trackback
