charlyene against the world

Jag är hemma igen efter läkarbesök på avdelningen. Ingen verkar riktigt veta vad de skall göra med mig, för de är tveksamma till att släppa ut mig och tveksamma till att stänga in mig igen. Så jag är ännu inte riktigt fri, jag skall tillbaka imorgon för att träffa överläkaren. Å hej och hå, fram och tillbaka. Jag ser inte riktigt meningen med det, men å andra sidan har jag svårt att se mening med något alls just nu. Så jag får väl tolerera det.

Känns lite som om jag bryr mig mindre och mindre om mitt eget liv. Märkligt, eller hur? Det är som om det inte angår mig, som om det inte ens är mitt liv, utan tillhör någon annan. Någon som har det förbannat jobbigt. Jag har det ju inte förbannat jobbigt, jag bara lever... Eller hur är det nu egentligen? Overklighetskänslorna gör det svårt för mig att tänka.

Jag har iaf talat om att jag inte tänker ta Cipralex mer. Och att Nozinan inte hjälper mig. Så nu får vi se vad som sker... Jag orkar inte bry mig om vilket.


Läs även andra bloggares åsikter om slutenvård, utskrivning, läkarbesök, velighet, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning