Allvarligt lat
Jag har aldrig upplevt att min psykiatriker tar mig på allvar. När jag berättade om mina funderingar på att byta kön, sade hon åt mig att jag var löjlig. Att det inte var något man funderade på, det var något man visste. (Förnedrande OCH så oerhört normativt)
När jag säger att jag har problem att få ordning på vardagen säger hon åt mig att skaffa mig ett jobb i sommar, så att jag får lite rutiner.
När jag frågar vad som är felet på mig säger hon att jag har lite svårt att hantera känslor.
När jag säger att jag är rädd för att bli lämnad suckar hon åt mig.
Men värst av allt är nog hennes oändligt långa haranger - om hur andra människor är, hur de fungerar, och hur jag borde bli som dem, för då kommer jag att må bra. Hon sitter där och talar om för mig att det jag känner är fel och onödigt, och om jag bara kunde tänka och känna såsom hon tänker och känner så kommer jag att inse att jag egentligen inte alls mår dåligt.
Jag berättar inte så mycket för henne längre. Jag orkar inte. Jag känner mig bara lat och dumförklarad. Och rädd för att jag snart skall tvingas till att jobba. Kanske jag bara är lat ändå.
När jag säger att jag har problem att få ordning på vardagen säger hon åt mig att skaffa mig ett jobb i sommar, så att jag får lite rutiner.
När jag frågar vad som är felet på mig säger hon att jag har lite svårt att hantera känslor.
När jag säger att jag är rädd för att bli lämnad suckar hon åt mig.
Men värst av allt är nog hennes oändligt långa haranger - om hur andra människor är, hur de fungerar, och hur jag borde bli som dem, för då kommer jag att må bra. Hon sitter där och talar om för mig att det jag känner är fel och onödigt, och om jag bara kunde tänka och känna såsom hon tänker och känner så kommer jag att inse att jag egentligen inte alls mår dåligt.
Jag berättar inte så mycket för henne längre. Jag orkar inte. Jag känner mig bara lat och dumförklarad. Och rädd för att jag snart skall tvingas till att jobba. Kanske jag bara är lat ändå.
Kommentarer
Trackback
