Secret to a good life...
Första gången jag hörde Rancid's Time Bomb var 1997, två år efter den släpptes. Jag var 15 och hade redan insett att den "normala" världen inte var min. Jag var alltid annorlunda, alltid lite utanför. Som om alla andra pratade ett annat språk, ungefär. Ett språk som jag kunde någorlunda, men som inte var mitt modersmål. Jag kunde förstå vad andra pratade om, men jag missade nyanserna. Tappade bort ord och kunde inte riktigt förklara exakt vad jag ville ha sagt. Så jag tystnade. Det spelar ju ingen roll vad man säger om inte andra förstår, eller hur? Då blir man som den galna mannen som pratar för sig själv på ren gallimatias. Ignorerad och utstött.
Så när Time Bomb kom och jag sveptes in i en värld av ska-punk och nitar fanns det en strof som rullade i mitt huvud om och om igen: "Secret to a good life is knowing when you're through". Hemligheten till bra liv är veta när du har fått nog, typ...
Jag har aldrig kunnat leva efter den devisen. Annat har kommit i vägen, stört mig och fått mig att tro att intellektualism och ska-punk inte går att kombinera. Och jag glömde bort mig själv. Tappade bort mig i en värld som aldrig kändes som min, men som jag desperat ville tillhöra. Jag visste aldrig när jag hade fått nog. Jag bara fortsatte.
Hur hittar man sig själv igen?
Så när Time Bomb kom och jag sveptes in i en värld av ska-punk och nitar fanns det en strof som rullade i mitt huvud om och om igen: "Secret to a good life is knowing when you're through". Hemligheten till bra liv är veta när du har fått nog, typ...
Jag har aldrig kunnat leva efter den devisen. Annat har kommit i vägen, stört mig och fått mig att tro att intellektualism och ska-punk inte går att kombinera. Och jag glömde bort mig själv. Tappade bort mig i en värld som aldrig kändes som min, men som jag desperat ville tillhöra. Jag visste aldrig när jag hade fått nog. Jag bara fortsatte.
Hur hittar man sig själv igen?
Kommentarer
Trackback
