Musiken och jag
Jag har alltid haft en speciell relation till musik. Kanske beror det på att min far var musiker fram tills han insåg att han skulle få barn och inte kunde försörja en familj på musiken. Gammal proggare är han, och håller fortfarande på med musiken som sin enda egentliga hobby.
Men även om han kanske inte längre spelar lika ofta som han skulle vilja är han fortfarande "musiker" i själ och hjärta med uppläggningar om gitarrer, slingor, mic:s och gud vet vad. Jag brukade älska när han tog fram sin stålsträngade gitarr och spelade för mig och syrran när vi var små. Det i kombinationen med de vinylskivor som spelades (dylan eller doors mestadels) skapade en atmosfär där musik var något äkta, något speciellt, något som lugnade och gav sammanhållning i en familj där sådan inte existerar.
Själv började jag sjunga i kör vid 7 års ålder och fortsatte med detta tills jag var ca 13. Nu sjunger jag sällan och inte alls lika bra längre. Jag har i olika omgångar försökt att lära mig att spela gitarr, speciellt efter det att min far köpte mig en gitarr när jag var 16. Det har inte gått speciellt bra, jag är otålig och blir lätt irriterad. Så jag antar att jag inte är direkt speciell i detta avseende. Precis som alla andra ger jag mig in i saker som jag aldrig avslutar.
Men jag lyssnar otroligt mycket på musik. Och jag ändrar mig ständigt. Barndomen innehöll (som har nämnts) Dylan och The Doors, sedan kom en sväng med dålig pop i form av Brainpool (vem minns dem idag?), men också Beatles. Sedan kom punken med allt från Sex Pistols och Clash till Dia Psalma och De Lyckliga Kompisarna. Efter det kom synten och lite hardcore. Sedan var det dags för melodisk hårdrock i många former.
På senare år har jag gått igenom pop (mestadels Robbie Williams) hiphop (2Pac, Eminem och andra som hatar världen), grindcore (de hatar alla världen), svensk vispop och nu sist rocka- och psychobilly, melodisk grindcore ála AFI, men även lite av det som spelas på MTV.
Jag tror att när jag växte upp hade en tanke om att när man blev runt 20 så var man vuxen och detta innebar också att man inte ändrades mer. Man visste vad man tyckte om och så var det bra med det. Ack så fel jag hade.
Men jag har iaf kommit till insikt om att jag aldrig vill leva utan musik. Skulle jag bli döv skulle jag ta livet av mig.
Men även om han kanske inte längre spelar lika ofta som han skulle vilja är han fortfarande "musiker" i själ och hjärta med uppläggningar om gitarrer, slingor, mic:s och gud vet vad. Jag brukade älska när han tog fram sin stålsträngade gitarr och spelade för mig och syrran när vi var små. Det i kombinationen med de vinylskivor som spelades (dylan eller doors mestadels) skapade en atmosfär där musik var något äkta, något speciellt, något som lugnade och gav sammanhållning i en familj där sådan inte existerar.
Själv började jag sjunga i kör vid 7 års ålder och fortsatte med detta tills jag var ca 13. Nu sjunger jag sällan och inte alls lika bra längre. Jag har i olika omgångar försökt att lära mig att spela gitarr, speciellt efter det att min far köpte mig en gitarr när jag var 16. Det har inte gått speciellt bra, jag är otålig och blir lätt irriterad. Så jag antar att jag inte är direkt speciell i detta avseende. Precis som alla andra ger jag mig in i saker som jag aldrig avslutar.
Men jag lyssnar otroligt mycket på musik. Och jag ändrar mig ständigt. Barndomen innehöll (som har nämnts) Dylan och The Doors, sedan kom en sväng med dålig pop i form av Brainpool (vem minns dem idag?), men också Beatles. Sedan kom punken med allt från Sex Pistols och Clash till Dia Psalma och De Lyckliga Kompisarna. Efter det kom synten och lite hardcore. Sedan var det dags för melodisk hårdrock i många former.
På senare år har jag gått igenom pop (mestadels Robbie Williams) hiphop (2Pac, Eminem och andra som hatar världen), grindcore (de hatar alla världen), svensk vispop och nu sist rocka- och psychobilly, melodisk grindcore ála AFI, men även lite av det som spelas på MTV.
Jag tror att när jag växte upp hade en tanke om att när man blev runt 20 så var man vuxen och detta innebar också att man inte ändrades mer. Man visste vad man tyckte om och så var det bra med det. Ack så fel jag hade.
Men jag har iaf kommit till insikt om att jag aldrig vill leva utan musik. Skulle jag bli döv skulle jag ta livet av mig.
Kommentarer
Trackback
