charlyene against the world

Det är med skräckblandad förtjusning som jag kliver ur sängen idag. För igår bestämdes att idag skall jag och Mannen träffas. Och inte bara på det där vanliga sättet som vi brukar träffas, av stilen åka hem till honom efter att han slutar jobbet vid nio, ligga-ligga-ligga, somna, vakna, ligga och sedan åka åt våra separata håll igen. Oh nej, idag är han ledig, en hel dag utan varje sig jobb eller son, och den dagen väljer han att spendera med mig. Mitt hjärta hoppar runt, runt, runt i mitt bröst och det knyter sig i magen. Som sagt: skräckblandad förtjusning.

Tyvärr är jag tokpank, så några större bravader kommer troligtvis inte att ske. Istället blir det hyra film och ignorera höstsolen. Och hoppas på att allting löper smidigt. Vi har en förmåga att inte förstå varandra, jag och Mannen. En förmåga att misstolka, förvränga och vrida på allt som den andre säger. Vi har en förmåga att inte vara riktigt kompatibla när det gäller saker som sömn och mat heller för den delen.

Jag funderar mycket över min relation till honom. För det är icke ett förhållande, icke är det vänskap, icke är det enbart sex. Det är något mellanting, någon avart som jag inte är säker på är bra för min mentala hälsa. Men det skiter jag i. Jag räds inte sorgen, smärtan, hatet om (när?) han sårar mig. Jag räds att inte få vakna kvart i åtta på morgonen en söndag och inte somna om, för jag vet att idag får jag träffa honom.

Jag vet inte om jag är kär. Jag vet inte ens vad "kär" innebär. Men jag vet att jag vill att han skall vilja ha mig. Kanske är jag en manipulerande jävla hora, men... då får jag väl vara det. Ingen bestämmer spelreglerna förutom jag. Och om jag utnyttjar honom, är jag säker på att han utnyttjar mig lika mycket tillbaka.


Läs även andra bloggares åsikter om relation, förhållande, sex, skräckblandad förtjusning, mellanting, beröring