charlyene against the world

Det är en pissig jävla dag. Somnade vid tre inatt, och dagen började med att jag vaknade vid halv sex, gick upp och gjorde allt det där som en gör om morgonen - kissar, borstar tänderna, tvättar ansiktet, klär på sig etc. Drack en kopp blaskigt kaffe och tog mig till spårvagnen. Termometern visade -2 grader, men det kändes betydligt kallare. Det var en mycket frusen Charlyene som tog mig ut mot Östra sjukhuset för att göra min datortomografi av huvudet.

Jag var nog mer nervös än jag ville erkänna; tänk om de hittar något? (Förutom det som skall finnas där...) Det finns flertalet tillfällen då när jag var liten slog i huvudet och svimmade, kräktes och inte kunde stå upp. Inte för att någon någonsin tog mig till sjukhus, men ändå. Men nu är det gjort och det tar ca en vecka innan jag får svar.

Sedan åkte jag tillbaka till centrum och vankade av och an i ca en timme, för jag tyckte inte det var någon mening med att åka hem innan jag skulle iväg och träffa min nya läkare. Han visade sig vara en glad man runt de 45, som visserligen gav mig mer Nozinan och Theralen, men som också påtrugade mig nya antidepp med argumentet att annars kunde han inte sjukskriva mig, för att F-kassan ändå aldrig skulle godkänna att jag var sjukskriven utan medicinering. Så nu har jag en ny medicin, nummer tretusentjugosju i ordningen, som heter Cymbalta. Jag funderar allvarligt på att inte ta den, för jag är ganska säker på att jag inte kommer att stå ut med biverkningarna ändå.

Herr läkare ställde den vanliga frågan om jag var nedstämd, och när jag försökte förklara för honom att jag är mer avtrubbad än något annat upprepade han frågan tills jag svarade ja. Jag ogillar honom starkt. Det känns som om han är typen som utpressar med ett leende. Men han lovade mig iaf sjukskrivning till mitten av februari. Vad som händer sedan får jag se. Jag får stark ångest bara jag tänker på det. För i mitten av februari har jag varit sjukskriven ett år, dvs max-tiden enligt horF-kassan.

När jag gick från läkaren hade allting bara snurrat till sig i huvudet på mig. Så jag köpte två muffins som jag tryckte i mig. Sedan choklad och kaffe. Sedan mer choklad. Lite hetsätning mitt på öppen gata sådär.

Nu har jag kommit hem, spytt och vill mest bara dö. Eller åtminstone få min hjärna att sluta ständigt återvända till tankar som jag inte vill tänka. Och inte gjorde det saken bättre att när jag kom hem hade jag fått ett brev från min psykolog som mycket tydligt klargjorde att jag verkligen borde gå till honom på torsdag och berätta om jag vill fortsätta den behandlingen eller ej. Another thing that makes my mind heavy.


Läs även andra bloggares åsikter om hjärnröntgen, hjärnskador, rädsla, läkare, medicin, antidepressiva läkemedel, utpressning, skuldbeläggande, självskadebeteende, hetsätning