Gårdagen var...

...underlig...

Jag var på spelning, såg tre av mina favoritband och ett band som suger stenhårt. Så det var lite upp och ner, lite fram och tillbaka, lite hit och dit. Kom dit, och insåg att första bandet (Time Again, som jag gillar) inte fick någon respons från publiken överhuvudtaget. Andra bandet (Skindred, som suger) fick däremot igång dem... Märkligt hur människor kan tolka saker så olika.

Tredje bandet (Street Dogs) fick igång publiken ordentligt, bland annat genom att sångaren stage dive:ade och bars ut av en villig publik. Ganska trevligt, faktiskt. :-) Och Flogging Molly fick ett helt rum att hoppa upp och ner.

Som vanligt på spelningar träffade jag på folk jag starkt ogillar, men inga större incidenter inträffade. Jag mest störde mig på människor som var fulla och spillde öl på mig.

Jag älskar spelningar, om bandet är bra är det en av de bästa kickarna jag någonsin har upplevt. Tyvärr blir det ett sådant jävla antiklimax dagen efter. För ofta är spelningar något som jag ser fram emot, något som ger mig lite mening i livet. Dagen efter finns den meningen inte kvar längre, det finns inte längre något att se fram emot. Så jag har åter sjunkit ner i passivitet.

/Charlyene - tomhet och meningslöshet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En liten resa i morgontrafiken

Det skall erkännas: min framförhållning är inte alltid den bästa. Men idag gick jag upp i tid för att hinna till både spårvagn och buss. Det var dags för mitt EEG. Jag har litegrann fruktat denna dag, inte riktigt vetat vad som skall ske och undrat över vad de kommer att hitta. Så jag drog på min kläderna och steg ut i den vida världen. Jag tog spårvagnen och klev av i god tid för att hinna till den inplanerade bussen.

Problemet är att bussen inte kom. Den var puts försvunnen och jag fick stå i regnet, eftersom busshållplatsen av outgrundlig anledning har tillfälligt flyttats 10 meter till ett ställe utan busskur. Men inga problem, jag var som sagt ute i god tid, så jag stressade inte. Hoppade på nästa buss, hann åka fyra hållplatsen innan bussen gick sönder. "Underbart" tänker jag sarkastiskt och börjar känna mig stressad. Får gå en bit till nästa hållplats, bara för att där upptäcka att nästa buss inte kommer förrän om 13 minuter. Nu är jag definitivt stressad - ringer EEG-avdelningen. Säger att jag är sen, gnäller över bussar och får en ny tid nästa vecka.

Så det var bara att åka hem igen. Fin liten morgontripp, eller hur?

/Charlyene - inte så förtjust i morgontrafiken

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tvätten och irritationen

Någonstans har jag läst att det främsta störningsmomentet för de som bor i lägenhet inte är andra grannars höga volym på musiken, deras nedskräpande av trapphus, deras griniga ungar som skriker - utan istället är det tvättstugan. Där grannar tvingas att samlas under ett tak för att se till att en har rena kläder.

Det är bråk om tvättider, vem som har bokat när och hur, det är bråk om städning och användning av maskinerna etc. Jag har oftast inte brytt mig så mycket - förrän idag.

Min tvättid började vid 11. Då hade jag inte ens klivit upp ur sängen. Men halv 12 stod jag nere vid tvättstugan, bara för att upptäcka att i mitt tvättrum (det finns tre) är det någon som fortfarande torkar sina kläder. Det i sig är inget problem, de får torka sina kläder så mycket jag vill tills jag behöver torktumlare och torkskåp. Problemet är att för att komma in i själva tvättstugan och våra tvättrum har vi små elektroniska brickor, som när tvättiden är slut säger att vi inte får komma in i tvättrummen. För att komma åt sin tvätt har alltså snyltarna ställt upp dörren. Och det är nu jag börjar bli irriterad. För jag vill inte ha min tvätt liggande i ett öppet rum då jag är medveten om att stölder förekommer. Men än mer vill jag inte att mina smutsiga trosor skall ligga på display så att den som önskar kan titta på dem!

Jag borde ha smällt igen dörren så att de snällt fick vänta tills jag kommer dit för att hämta deras tvätt. Men snäll som jag är låter jag den stå öppen och avreagerar mig här istället.

För här kommer det stora problemet in: Jag vet aldrig vad som är en passande reaktion. Hur långt får en gå, egentligen? Och av rädsla för att överreagera så underreagerar jag ständigt. Inte för att jag vet om jag gjorde det i det här fallet, egentligen. Jag vet inte vad som är "rätt" och "passande". En dag kanske jag vet hur jag skall göra i en situation som denna. Men troligtvis inte.

/Charlyene - önskar sig en egen tvättmaskin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En keps förändrar min värld

Okej, jag erkänner: jag är fåfäng. Det är viktigt för mig att vid vissa tillfällen se bra ut. Detta innebär inte enbart att vara snygg utan också att ha en stil som jag trivs med. Så istället för att städa åker jag in till centrum för lite shopping inför torsdagens spelning. (3 bra band + ett som jag skiter totalt i) Och återupptäcker vad jag sedan länge har vetat: Hur andra ser mig påvärkar hur jag uppfattar min omvärld. Det är egentligen rätt självklart om en tänker efter: Om andra tittar snett på dig kommer du snart att börja undra vad det är för fel på folk (alternativt om du har skräp mellan tänderna).

Idag var det regn och storm i Göteborg, så jag drog på mig kepsen. Den är grå och har ett litet vitt tiki-mönster på framsidan. Och det är märkligt, men varje gång jag drar på mig den ändras min värld. Människor slutar att se mig som en vuxen kvinna och börjar behandla mig som om jag vore en tonåring. Äldre kvinnor klagar på att jag har min mp3-spelare inpluggad i öronen, så att jag inte hör vad de säger till mig. Män sätter sig bredvid mig på spårvagnen och breder ut sig så att jag knappt får plats. Tonåringar själva, gående i klungor, slutar att flytta sig ur vägen när jag kommer gående. Och självklart får jag visa leg varje gång jag köper cigg. '

Men det är lugnt, jag bryr mig inte så mycket. Inte nu längre. Men i början fattade jag inte att det var kepsen som gjorde det och trodde istället att världen hade blivit galen. Jag irriterade mig på människors nonchalanta sätt att ignorera mig fastän de visste att jag var i deras närhet, och undrade varför fasiken jag skulle behöva visa leg när jag är 26 år gammal! Det är åtta år sedan jag senast inhandlade cigg olagligt. Men, men...

Nu vet jag om kepsens inverkan, och kan skratta lite åt människor och deras orespekt för mig i keps.

I övrigt inhandlade jag idag på min shoppingrunda en hatt. Jag undrar hur den kommer att förändra min värld.

/Charlyene - pro huvudbonader

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett telefonsamtal gör skillnad

Det är i mötet med andra som jag mest märker av hur jag mår. Det är nog inget speciellt eller ovanligt, en kan ofta gå omkring hemma och inte märka av ens mående speciellt mycket, för det är i den sociala kontakten som en tvingas att konfronteras med det.

Visserligen har jag märkt av mitt mående det senaste genom att jag har dragit mig undan (mer än vanlig) och blivit oerhört passiv, men det är beteendeförändringar som visserligen avspeglar hur jag mår, men måendet i sig har jag haft svårt att känna. Det jag menar är att känslorna (både positiva och negativa) är det som oftast kommer när en tar del i ett socialt samspel. Visst kan känslor komma när en är ensam, men oftast konfronteras iallafall jag med dem när jag möter andra.

Idag ringde E. Jag var påväg till affären för att inhandla onyttigheter, och jag var nära att inte svara. Jag tänkte att jag inte skulle orka prata med henne, tänkte att jag inte skulle orka säga nej om om bad mig följa med till stan (vilket händer titt som tätt - bara för sällskapets skull). Men jag svarade, och jag sade nej och jag märkte efter en stunds samtal att jag var glad! Trots att att samtalsämnet inte var det roligaste (E skall under kommande vecka opereras för cystor i äggledarna), så kändes det skönt att bara kuna prata med någon.

Det trodde jag aldrig när jag vaknade imorse.

/Charlyene - förvånad

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kristallnatten

Inatt är det 70 år sedan Kristallnatten. 70 år är nästan en livstid, snart kommer det förmodligen inte att finnas någon kvar som levde då; än mindre någon som vid tidpunkten var gammal nog för att kunna minnas något av det som skedde. Jag säger inte att vi skall leva i det förgångna, men det kan finnas en poäng i ett ta till sig filosofen George Santayana's ord om att vi inte känner till vårt förflutna är vi döma att upprepa det, dvs göra om våra misstag.

Det här är en bra dag inte bara att minnas Kristallnatten, utan också vad som kan ske om människors missnöje tillåts gå ut över andra. Det är alltid så lätt att skylla på någon annan, oavsett om det gäller att hitta en syndabock för ens egna handlingar eller för den situation en är i.

Åren efter första världskriget präglades av ekonomisk instabilitet, allmän osäkerhet, arbetslöshet och på vissa ställen (som tex i Tyskland) av hyperinflation. Vi har alla sett bilderna där sedlar används som leksaker eller för att elda med, eftersom de är mer värda som leksaker eller bränsle än att faktiskt försöka köpa saker med.



För mig är det självklart att människor socioekonomiska situation spelar roll för hur en ser på världen. Att tro något annat är, för mig, naivt. Är människor nöjda, med mat i magen och tak överhuvudet, har de lättare att sträcka ut en hand och hjälpa andra. I ett samhälle som säger att ingen skall lämnas utanför, att ingen skall tvingas till att leva i ovärdigt, är det lättare att få människor att förstå att alla människor har ett lika värde.

Å andra sidan, i ett samhällsklimat där människor känner sig tvingade till att värna först och främst om det egna, där risken för misär finns runt knuten eftersom inget socialt skyddsnät finns att tillgå, där sluter människor sig inom den egna gruppen och vill inte att andra skall komma hit och "stjäla" vad de anser vara deras. I ett samhälle där staten tydligt visar att det är bara vissa människor som räknas som riktiga medborgare, där kommer de som tillhör denna grupp att sluta sig samman och bilda en mur mot de resterande.

Kanske kan det vara värt att minnas Kristallnatten idag, och istället för att tänka "det kommer aldrig att hända igen, iallafall inte i Sverige", så kan vi undra vad som egentligen häner och sker här just nu. I vårt eget lilla land, där sjukskrivning är något som en får var i högst ett år, där arbetslösa får allt mindre pengar, där alla som inte jobbar inte räknas som fullödiga medborgare. Där det sociala skyddnätet har urholkats såpass att Sverige snart inte längre kan räknas som ett välfärdssamhälle. Där människor tvingas leva på gatan, för att myndigheterna väljer att se dem inte som människor, utan som byråkratiska fall.

Kanske Kristallnatten aldrig kommer att hända igen. Troligtvis inte, eftersom även om historien upprepar sig, är det sällan som exakta händelser återkommer. Allting är beroende av dess kontext. Men det betyder inte att vi inte kan dra liknelser till vår egen tid, till vår egen plats, till vår egen kontext. Till Sverige där främlingsfientligheten hårdnar, där sjukskrivna och arbetslösa i allt högre grad får skylla sig själva, där byråkratin gör det allt svårare för människor att leva ett värdigt liv, och där samhällsklimatet blir allt kallare. Den ekonomiska krisen kommer ytterligare att späda på detta, öka människors osäkerhet och rädsla, tills framtiden är här. En framtid jag fruktar.

/Charlyene - osäker och rädd

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Klockan är 11 på kvällen...

...och det är först nu som jag inser att det faktiskt är torsdag idag, och inte onsdag som jag hade för mig hela dagen. Så med andra ord har jag missat min tid hos psykologen. Igen.

/Charlyene - dagvill

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ibland...

...är det bra att vara avtrubbad. Tex när en läser tidningarna och får syn på detta:

30 000 sjukskrivna förlorar sin sjukpenning

/Charlyene - njuter av att inte känna

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om etiska principer och den tidigarelagda julhandeln

Jag önskar att jag vore en person som stod för mina etiska principer. However; I am not. Det finns tusentals tillfällen då jag har sagt en sak och agerat tvärtemot. I do not practise what I preach. Ett exempel där detta blir tydligt är nu när julen tycks närma sig. Jag gillar inte julen, den är, för mig, en konstig högtid som mest tycks göra explicit hur påtvingade familjeband egentligen är. Jag motsätter mig även affärernas allt tidigare julhandel - julpynt började säljas på Åhléns redan innan Halloween (vilket för övrigt är den enda högtid jag ser någon mening med, eftersom jag är pro att hedra de döda), satsumas har sålts i mataffärerna i flera veckor nu, tillsammans med pepparkakor och små juliga ting börjar dyka upp, som tex pepparkaksglass och polkagrisstänger.

För någon som är mest likgiltigt, men också lite avogt, inställd till julen är detta är en plåga. Eller mer korrekt uttryckt: det mesta är en plåga, men samtidigt finns det ett litet inre jag som myser över detta. För jag älskar satsumas, jag kan äta pepparkakor i mängder under vinterhalvåret och vi skall inte börja tala om polkagrisar.

Så tro inte på mig när jag säger att jag motsätter mig den tidigarelagda julhandeln: I själva verket sitter jag redan med både satsumas och pepparkakor i mitt knä och bara njuter.

/Charlyene - falsk

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Stephen Fry and the Gutenberg Press

Det är kväll och jag sitter ensam med tända ljus. Tiden fördrivs med diverse nedladdade TV-program, nu senast Stephen Fry and the Gutenberg Press. Jag har en viss förkärlek för Stephen Fry, inte bara för att jag tycker att han är rolig och en inte alls dålig skådespelare, utan för också för att han är bipolär. Ja, jag erkänner - psykisk sjukdom gör att jag tycker att människor är mer intressanta. Utan psykisk problematik dömer jag ofta ut människor som tråkiga. Småtänkt, men sant.

Men jag tittar inte på BBC:s produktion enbart för att det är Stephen Fry, utan också för innehållets skull. Gutenberg uppfann och producerade, som ni alla vet, den första tryckpressen. En revolution i bokens värld, som fick oanade konsekvenser. Skrivkonst är mer eller mindre nödvändigt för att ett samhälle inte skall stå still, för det är så mycket mer effektivt att föra vidare kunskap i skriven (och därmed oförändrad) snarare än muntlig form. Tryckpressen var det första steget till att spida kunskap till allmänheten. Utan tryckpress skulle jag aldrig ha haft råd att läsa alla de böcker jag har läst, och jag skulle förmodligen aldrig ha lärt mig varken läsa eller skriva. Inte för att Gutenbergs press automatiskt gav kunskap till massorna, men det var ett nödvändigt steg.

Så jag känner en smula tacksamhet ikväll över att jag inte lever på medeltiden. En smula tacksamhet över att jag lever i en tidsålder där böcker är överkomliga och väl spridda. En smula tacksamhet över att jag både kan läsa andras ord och skriva ner egna. En smula tacksam över att Gutenberg revolutionerade bokkonsten.

/Charlyene - tacksam

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om passerade timmar och mostånd

Ännu en dag har passerat. Gårdagen var fylld av lustfylld mat, och jag har enbart 7% dåligt samvete, vilket inte alls är illa för att vara mig. Dock mådde jag rejält illa på kvällen, vissa former av mat som jag älskar är tyvärr betingade så att de automatiskt framkallar kräkreflexer om jag äter dem. Men jag lät bli och somnade sött istället.

Natten var fylld av drömmar jag nu inte minns, och det stör mig lite. Jag är så avtrubbad/avstängd att jag desperat letar efter ledtrådar till mitt inre liv/mitt undermedvetna/mina känslor, allt från oväntade känsloutbrott till drömmar. Men om jag inte minns mina drömmar, hur skall jag då kunna förstå vad mitt undermedvetna försöker säga till mig?

Så ringde klockan och jag skuttade glatt upp ur sängen snoozade fem gånger innan jag lyckades sätta ner mina fötter på det kalla golvet. Men jag hann i tid till psykologen. Som vanligt minns jag nu i efterhand inte ett skit om vad vi pratade om. Jag är bara missnöjd och grinig. Jag har ingen som helst jävla lust att fortsätta gå till det där stället, det är inte det att jag har en dålig psykolog, utan snarare att hela grejen känns så meningslös.

Okej, okej - det är ett sätt att skydda mig själv. Genom att döma ut det hela som meningslöst låter jag bli att ge det en chans, för om jag ger det en chans måste jag ju faktiskt ta tag i saker och ting. Mycket väl medveten om detta faktum (*nickar förnuftigt och lite galet med huvudet*), men det gör inte att motståndet blir mindre. Jag vägrar se min psykolog som något annat än någon form av vårdpersonal, han är icke (ICKE, säger jag) en människa. Ännu ett sätt att skydda mig, ser ni. Oh, what a wonderful mind I have.

Jag skall nog gräva ner mig i soffan nu med mina böcker. Allt för att glömma världen omkring mig.

/Charlyene - i andra människors ords värld

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Pengar - men ingen njutning

De senaste 24 timmarna har varit riktigt jobbiga. I ett försök att lägga ner all medicinering, för att inte stoppa i mig en massa piller i onödan, tog jag inga sömnmediciner igår. Det resulterade i tomhets- och ensamhetskänslor igår som varande fram till runt fem på morgonen då jag äntligen lyckades somna.

När jag vaknade imorse var klockan runt tio och ångesten låg i mig, helt utan anledning. Inte blev det bättre när jag kollade posten. Det visade sig att mina pengar från F-kassan ÄNTLIGEN hade kommit, men också att de istället för att sätta in pengarna på mitt konto hade skickat en utbetalningslapp. Why? I do not know. Men när jag såg beloppet freakade jag ut en stund. För det finns inte en chans i helvete att jag någonsin kommer att kunna betala tillbaka alla de pengar som jag är skyldig mina föräldrar. Det kommer att saknas ca 10.000 och det känns fan inte bra!

Ångesten lade sig som en brännande blyklump i magen på mig. JAG HATAR PENGAR! De skapar bara problem och elände. Och jag vill verkligen inte vara skyldig någon något, det är bland det värsta jag vet.

Så trots att jag nu har fått mina efterlängtade pengar kan jag inte njuta av det. Allt jag tänker på är hur för jävligt det är att behöva leva. Punkt. Det här lilla har fått mig att ta steget över kanten, jag faller handlöst. Det är mörkt omkring mig och jag kan inte se någon ljuspunkt, ingenting som kan guida mig till en annan plats än smärtan.

Kanske "emotionellt instabil" inte är en så dum beteckning ändå?

/Charlyene - på bristningsgränsen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Idag...

...är det 10 år sedan jag flyttade hemifrån. Jag var 16 år och hade med mig en ryggsäck och en väska full med saker jag tänkte jag skulle behöva. Jag satte mig på ett tåg från Göteborg till Södertälje, där jag skulle komma att bo i nästan ett och ett halvt år innan jag flyttade till Stockholm.

Mycket har hänt på de 10 åren. Otroligt mycket. Mycket negativt, lite positivt och massor som bara har hänt.

/Charlyene - känner mig gammal

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En medicinlista

Jag är så satans trött på alla dessa jävla mediciner. Såhär på rak arm kan jag minnas att jag sedan i november förra året har intagit följande:

Atarax (antihistamin - lugnande, verkningslös)
Sertralin (antidepp av typen SSRI, hjälpte varken mot min nedstämdhet eller mot ångesten och gav mig massor av biverningar)
Stilnoct (insomningstablett, fungerade bra i början med käkade de så länge att de blev verkningslösa)
Imovane (insomningstablett, gav mig illamående och hallucinationer)
Propavan (för bättre sömn, verkningslös samt gav mig restless legs och en jävla trötthet i huvudet dagen efter)
Mirtazapin (antidepp, fick mig att gå upp nio kilo på två månader)
Theralen (vid behov mot ångest, fungerade bra i en vecka slutade sedan att verka)
Zyprexa (stämningsstabiliserande, fick mig att sova 18 timmar om dygnet i två veckor, sedan fick jag enorma overklighetskänslor)
Seroquel (stämningstabiliserande, kunde inte ens tänka när jag tog dem)
Fontex (antidepp, verkningslöst och gav mig massor av biverkningar)
Oxascand (benzopreparat, vid behov mot ångest, gav mig motorisk rastlöshet)
Cipralex (antidepp av tupen SSRI, verkningslöst och gav mig massor med biverkningar)
Voxra (antidepp som påverkar noradrenalinet och dopaminet i hjärnan, hjälpte i fem dagar och slutade sedan fungera)
Sonata (benzopreparat för sömnen, verkningslös)
Lyrica (mot generaliserat ångestsyndrom, verkningslös)

Dessa tre tar jag nu:
Nozinan (Neuroleptikum, används för att jag skall sova okej - fungerar bra, men effekten börjar att avta)
Stesolid (benzopreparat, vid behov mot ångest - fungerar ibland, tar bort ångesttoppar, men gör mig aldrig helt lugn)
Efexor (antidepp, påverkar serotoninet och noradrenlinet, är än så länge verkningslös och ger mig massor av biverkningar)

Sammanlagt har jag alltså proppat i mig 18 olika mediciner på mindre än ett år. Och jag mår bara sämre. Så kanske jag borde lägga ner medicinerandet och försöka få kroppen att inse att den inte behöver en massa skit? För det kan fan inte vara bra att ta alla dessa piller...

Jag vet att doktorerna tycker jag är jobbig när jag tjatar om att jag inte står ut med biverkningarna, men de verkar ändå skriva ut mediciner till mig som ger mig just sådana biverkningar som jag inte klarar av. Förutom de självklara att jag vill kunna tänka och klä på mig själv även om jag tar mediciner, så finns det tre biverkningar som jag inte tolererar:
Viktuppgång
Overklighetskänslor
Sexuella störningar

Jag har problem med maten, jag vill verkligen INTE gå upp i vikt. Och det borde doktorerna fatta när jag förklarar för dem. Varför skall jag behöva tolerera det?
Jag har problem nog med overklighetkänslor redan, som får mig att må skit. Varför skall jag behöva få mer av det, och må ÄNNU sämre? Skall inte mediciner få mig att må bättre?
Många av de antidepressiva som jag har tagit har gjort att jag har varit oförmögen att få orgasm. Och det kanske inte är hela världen, några tänker. Men för mig spelar mina orgasmer stor roll. Om en man hade kommit och sagt att han fick potensproblem eller problem med att få utlösning om han tar antidepp, tror ni inte att doktorerna hade sett till att han fick andra mediciner som inte gav honom sådana problem? Jag får bara höra att jag skall stå ut med det, speciellt innan jag träffade Mannen och då inte hade sex med andra personer.

Jag tror att jag lägger ner. Så får jag kämpa med sömn och ångest på egen hand, för jag tror att i slutändan blir det bättre så.

/Charlyene - tagit ett par piller för många i mitt liv

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Felslag i min hjärna

Jag är inte en spontan tjej. Snarare tvärtom: För att inte falla ner i oordning och kaos måste jag ha fasta rutiner. Jag måste vakna vid ett visst klockslag, äta på vissa fasta tider och om något skall göras, så skall det planeras i förväg, helst dagen före. Inte tidigare än så, eftersom jag inte kan förutsäga hur jag kommer att må om några dagar. Men planering är ett måste, annars blir det oordning i min hjärna och då stressar jag (även om jag inte har något att stressa över), och när jag stressar blir jag dissociativ och det är bara jobbigt.

Så när planer ändras i sista minuten så blir det konstigt i min hjärna. Idag var det meningen att Frugan skulle till tatueringsstudion för en inbokad tid klockan 12. I sista minuten ändrar tatueraren tiden till 16 istället. Så jag, som hade planerat allt så fint inför dagen, sitter nu bara och stirrar rakt fram och vet inte vad jag skall göra.

Jag fick veta detta när jag redan var färdigsminkad och bara skulle dra på mig kläderna och gå hemifrån. Så nu sitter jag här med min krigsmålning, i morgonrocken och kan inte för mitt liv få min hjärna att förstå att det faktiskt finns saker som jag skulle kunna göra under tiden. Diska, tex. Eller vattna blommorna. Eller dricka en extra kopp kaffe. Men nej... Jag var helt inställd på att vid det här laget ha gått hemifrån, och eftersom det inte blev så är det kaos i min hjärna.

Ångesten rider mig, för jag känner mig stressad. Det är märkligt hur jag kan känna mig stressad för att jag fick extra tid på mig, men som sagt: Allt som går utanför mina planerade ramar gör att jag känner mig stressad. För mycket tid är ibland mer illa än att ha för lite tid.

/Charlyene - förvirrad

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kanske är jag mer nervös än jag tror?

Jag drömde inatt om det EEG som jag snart skall göra. Fast naturligtvis skedde det inte i drömmen så som det kommer att gå till senare. Istället kom jag dit, och insåg att jag hade glömt att ta min morgonmedicin. Och vågade inte säga det till någon, för då skulle de inte låta mig göra EEG:et.

Så de satte på mig en mössa med massa elektroder och berättade för mig att de skulle söva mig, och när jag undrade varför, så sade en sköterska: "För att vi måste skära i ditt huvud. Det visste du om, eller hur?". Jag säger att jag inte visste det, och hon skrattar åt mig, som om jag vore världens mest naiva människa.

Nästa scen i drömmen ligger jag på uppvaket, och är jätteledsen, fast jag vet inte varför. Och ingen verkar bry sig.

Troligtvis har jag blandat ihop mitt EEG med de berättelser jag har fått om hur det är att få ECT (elchockcbehandling mot depression), då en inte får varken röka, dricka eller äta innan, men måste ta sina mediciner. Då blir en ju faktiskt sövd, och det är många som är ledsna på uppvaket. Jag har blivit sövd en gång, och jag minns att jag grät massor när de väckte mig. Så det är tur att jag inte behöver bli sövd denna gång.

/Charlyene - i drömmarnas land

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

This is not a beautiful day

Det var en härlig dag med Mannen igår. Idag är läget inte lika kul. Vädret (halv storm och spöregn) drar ner mig, och jag får inte mycket gjort. Dagen har gått åt till att existera och inte mycket mer.

Det är nu jag skulle kunna skriva om tomhetskänslor och dissociativa tankar, om gränspsykotiska tillstånd och allt annat. Men jag väljer att skita i det. Skita i allt som försiggår i mitt förvidrna huvud och gräva ner mig i soffan under lapptäcket. Det känns skönare så.

/Charlyene - ignorerar mig själv ett tag

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I'm sorry this is not my house



Är inte detta en cool bild så säg?
Oärligt snodd härifrån från bloggen Vandalism.

/Charlyene - bor i ett tråkigt vitt hus


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Fixa till och fylla i

Det finns dagar när jag inte behöver skada mig själv. Dagar då andra gör det åt mig. Som tex idag. Det som höll mig borta från knivarna igår var tanken på idag, för idag skall min tatuering på vänsterbenet fixas till. Och ja, det är fult och lågt att utnyttja ens tatuerare/knulloffer (eftersom min tatuerare också råkar vara Mannen) till ångestlindring och meningsfyllande av livet. Men ack, så jag älskar känslan av nålen i mitt ben.

Först känns det lite nervöst (ska jag klara av smärtan även denna gång?), sedan kommer den ljuvliga känslan av att flyta bort. Sedan nästan somnar jag. Och tillsist, alldeles innan det är klart gör det så ont att jag inte kan tänka på något annat än smärtan och det är det mest underbara ögonblicket av dem alla. För att inte tala om endorfinet som alltid kickar in när jag behöver det som mest i slutet, och jag blir, helt enkelt, hög.

Jag har inte många tatueringar. Men fler skall det bli. Inte bara för smärtans skull, utan också för att jag älskar konsten på min kropp, älskar att färglägga den så att den blir vackrare. Men idag är det som sagt ifyllning och tillfixning som skall göras. Och jag är glad bara över det.

/Charlyene - idag lever jag för smärtan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lite ilska såhär på förmiddagskvisten...

Skulle varit hos psykologen idag. Men tog mig inte ur sängen förrän alltför sent, så det blev inget. Lika bra det. För idag är jag arg. På allt och alla och inget och inga. Och däremellan kan jag säkert räkna upp tusen saker. Jag vaknade med ilskan och kroppen och den vägrar försvinna, trots att mitt huvud känns som cotton candy (färg: rosa).

Jag är arg på att bara för att jag råkar vara 26 istället för 25 så får jag inte gå hos borderline-enheten hos min öppenvård. Där har de 1,5 års intensivterapi, 4 dagar i veckan, både i grupp och individuellt. Istället får jag 50 minuter hos psykologen varje vecka. Hos en psykolog som dessutom inte kommer att jobba där längre än till juni.

Jag är arg på psykologen som inte fattar att jag inte kan ta till mig terapi, för jag klarar inte av att vara i underläge. Och tro mig, att gå i terpai innebär att vara i underläge gentemot terapeuten. Naturligtvis kan han inte förstå detta, för jag har inte sagt det till honom, men det känns som om det är en sådan grej som terapeuter aldrig fattar. De snackar om makt, och gör inget mer... än pratar alltså... *suck* (på både svenska och engelska)

Jag är arg på att min hjärna inte fungerar och att allting är dimmigt. Jag är arg på att det tar dubbelt så lång tid som vanligt för mig att skriva detta inlägg, för jag stavar fel hela FUCKING JÄVLA TIDEN! Mina händer vägrar lyda! Det är som om de har bestämt sig för att dansa en egen dans, men jag vägrar låta dem. De är olydiga små barn och jag hatar dem. Helst av allt vill jag skära av dem och lägga dem i en burk i min bokhylla. Tyvärr har jag ingen burk som passar, så jag skiter i det.

Jag är arg på F-kassan som fortfarande inte har gett mig några pengar, och som verkar ta hundratusen år på sig trots att jag ringde i måndags och klagade och de sade "tre bankdagar". Whatever. Jag förtjänar ändå inte att äta.

Jag är arg på världen, på kriser och ondskefulla system som skäl människors inkomst och utkomst och som tycks frånta majoriteten av denna planetens invånare dess existensberättigande.

Och jag är arg över att jag är arg.

/Charlyene - ARRRRRRGG!!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0