Vet inte riktigt vad som händer och sker...
Jag vet inte vad som har varit med mig riktigt sista tiden. Ångest har varvats med meningslöshet, som har avbrutits av ilske-attacker. Jag har färgat håret svart, stirrat på min pillersamling och sett en relativt sjuk film vid namn The Bridge.
Med andra ord är allting som vanligt, bara lite extra. Det snurrar så snabbt att jag inte hinner med längre. Kanske är det F-kassan som stressar upp mig, kanske är det skräcken jag kände när jag insåg att jag stängde av alla känslor gentemot Mannen, kanske är det bara så det är. Inte en dålig dag, inte en dålig vecka - bara dålig tid.
Sömnen har kantats av mardrömmar och ett vridande/vändande på dygnet som gör ont i mig, för jag känner att jag måste ta tag i mig själv snart innan jag hinner flyga för långt bort ifrån mig själv. Delad i två.
Jag undrar om andra ser det på mig. Att det är sämre. Jag stirrar mig själv i spegeln och försöker se om det har gett några spår. Men jag ser inget. Och det oroar mig. Borde det inte åtminstone synas i mina ögon? Men jag ser bara ut som om jag går på koks, som vanligt. Mina pupiller har varit onormalt stora sedan jag slutade med Sertralinet för några månader sedan. Varför vet jag inte, men det gör mig ljuskänslig.
Idag har jag lovat mig själv en promenad. Men det gör jag varje dag, lovar alltså, fast inget händer. Först skall jag dricka upp kaffet. Så får vi se...
Läs även andra bloggares åsikter om må dåligt, må sämre, emotionell instabilitet, ångest, sömnproblem
Med andra ord är allting som vanligt, bara lite extra. Det snurrar så snabbt att jag inte hinner med längre. Kanske är det F-kassan som stressar upp mig, kanske är det skräcken jag kände när jag insåg att jag stängde av alla känslor gentemot Mannen, kanske är det bara så det är. Inte en dålig dag, inte en dålig vecka - bara dålig tid.
Sömnen har kantats av mardrömmar och ett vridande/vändande på dygnet som gör ont i mig, för jag känner att jag måste ta tag i mig själv snart innan jag hinner flyga för långt bort ifrån mig själv. Delad i två.
Jag undrar om andra ser det på mig. Att det är sämre. Jag stirrar mig själv i spegeln och försöker se om det har gett några spår. Men jag ser inget. Och det oroar mig. Borde det inte åtminstone synas i mina ögon? Men jag ser bara ut som om jag går på koks, som vanligt. Mina pupiller har varit onormalt stora sedan jag slutade med Sertralinet för några månader sedan. Varför vet jag inte, men det gör mig ljuskänslig.
Idag har jag lovat mig själv en promenad. Men det gör jag varje dag, lovar alltså, fast inget händer. Först skall jag dricka upp kaffet. Så får vi se...
/Charlyene - som känner sig ytterst förvirrad
Läs även andra bloggares åsikter om må dåligt, må sämre, emotionell instabilitet, ångest, sömnproblem
Kommentarer
Trackback
