Om jag bara...
Om jag kunde slippa ångesten så tror jag att jag skulle kunna tar mig ur denna svacka. (Ja, jag kallar det en svacka trots att det har pågått i ca ett år nu.) Jag tror att jag skulle kunna ta tag i mitt liv, jag tror att jag skulle kunna komma på fötter igen. Men ångesten rider mig som en mara... oftast när jag är vaken.
Jag kan sova nu iallafall och det är skönt. Jag fruktar för den dag när mina små piller tar slut. Det är en hemsk känsla. Att vara beroende av läkemedel. Och nu menar jag inte beroende som i fysiskt beroende, utan beroende som i att utan dem kan jag inte sova. Jag har försökt. Efter tre timmar av att ligga och känna tankarna flyga genom huvudet och hjärtat slå så hårt att jag trodde att bröstet skulle gå sönder gav jag upp.
Så vad skall jag göra? Gå tillbaka till läkaren och förklara att det här inte fungerar? Sitta där och blotta min själ inför någon som inte bryr sig? Jag kände mig så fruktansvärt förnedrad när jag var och träffade läkaren sist, att nu vet jag inte vad jag skall ta mig till.
Och tyvärr finns det ingen som kan hjälpa mig komma fram till ett svar förutom jag själv. M är i en liknande position, men hon är inte beroende av Atarax, hon tar det bara när ångesten är som värst. Och hon har inga planer på att gå till läkaren, hon tänker försöka kämpa själv. Å andra sidan har hon inte riktigt samma slags depression som jag.
Frugan har under lång tid gått på antidepp och ibland lugnande, men vägrar nu sedan i somras. Hon anser att det får henne att bli någon som hon inte är - känslokall och utan empati.
De flesta övriga av mina vänner är antingen inte i behov av hjälp eller så anser de själva att de inte är det. En del har aldrig upplevt en depression, har aldrig haft seriösa självmordstankar, har aldrig skurit sig själva, har aldrig stängt ute sig från världen. Jag älskar dem, men de kan inte förstå.
Så vad är det för fel på mig? Behöver jag bara ta mig sälv i kragen och rycka upp mig, som vissa (idioter) anser? Är jag bara lat? NEJ! En psykisk sjukdom är också en sjukdom och ingen skulle komma och säga åt mig att rycka upp mig om jag hade lunginflammation, eller hur?
Om jag bara fann ett sätt att dämpa ångesten skulle jag nog kunna klara av det här....
Jag kan sova nu iallafall och det är skönt. Jag fruktar för den dag när mina små piller tar slut. Det är en hemsk känsla. Att vara beroende av läkemedel. Och nu menar jag inte beroende som i fysiskt beroende, utan beroende som i att utan dem kan jag inte sova. Jag har försökt. Efter tre timmar av att ligga och känna tankarna flyga genom huvudet och hjärtat slå så hårt att jag trodde att bröstet skulle gå sönder gav jag upp.
Så vad skall jag göra? Gå tillbaka till läkaren och förklara att det här inte fungerar? Sitta där och blotta min själ inför någon som inte bryr sig? Jag kände mig så fruktansvärt förnedrad när jag var och träffade läkaren sist, att nu vet jag inte vad jag skall ta mig till.
Och tyvärr finns det ingen som kan hjälpa mig komma fram till ett svar förutom jag själv. M är i en liknande position, men hon är inte beroende av Atarax, hon tar det bara när ångesten är som värst. Och hon har inga planer på att gå till läkaren, hon tänker försöka kämpa själv. Å andra sidan har hon inte riktigt samma slags depression som jag.
Frugan har under lång tid gått på antidepp och ibland lugnande, men vägrar nu sedan i somras. Hon anser att det får henne att bli någon som hon inte är - känslokall och utan empati.
De flesta övriga av mina vänner är antingen inte i behov av hjälp eller så anser de själva att de inte är det. En del har aldrig upplevt en depression, har aldrig haft seriösa självmordstankar, har aldrig skurit sig själva, har aldrig stängt ute sig från världen. Jag älskar dem, men de kan inte förstå.
Så vad är det för fel på mig? Behöver jag bara ta mig sälv i kragen och rycka upp mig, som vissa (idioter) anser? Är jag bara lat? NEJ! En psykisk sjukdom är också en sjukdom och ingen skulle komma och säga åt mig att rycka upp mig om jag hade lunginflammation, eller hur?
Om jag bara fann ett sätt att dämpa ångesten skulle jag nog kunna klara av det här....
Kommentarer
Trackback
