Ge mig tio möjligheter och jag finner aldrig den rätta

Du bör inte lita på mina ord. Inte för att de inte är sanna, snarare är de otroligt sanna, men bara i ett visst ögonblick. Det tog inte mer än någon timme efter att jag hade plitat ned förra inlägget som jag kände den där förbannade lusten att skriva. Men tvivel infinner sig även i den starkaste lust, för orkar jag verkligen försöka en gång till? Försöka och sedan misslyckas.
Fail, fail, failure...

Ångest kommer så ofta av att inte kunna göra val, men ångesten förstärker också oförmågan till val. Ångest är dynamisk och ökade, stegrande. Den spär på osäkerheter och blåser upp problem.

Åh, förbannade ångest som stänger mig inne i ett litet rum utan väg ut. För ångest stänger dörrar som annars står på glänt, smäller igen öppna fönster mitt framför min näsa.
Åh, förbannade ångest som sliter mig itu, skär sönder mig med sina sylvassa klor, som drar sönder mitt inre och hånskrattar åt mig när smärtan syns i mina ögon. Tusen bitar faller ned på golvet, blödande.
Åh, förbannade ångest som stänger mina läppar och paralyserar mina händer. Den lämnar mig ensam.

Det finns två ting som sakta dödar mig, två saker i min sjukdom som är ohanterbara. De kan tyckas vara diametralt motsatta, men är ändå så intimt sammanbundna att de ofta inte går att särskilja:

Att veta det rätta men inte kunna göra det, för ångesten är för stark.
Att inte veta det rätta, att inte ha någon aning om vilken väg en bör gå, och att drunkna i ångesten detta skapar.

Ge mig tio möjligheter och jag kommer förmodligen aldrig att hitta den som är den rätta. Total vilsenhet kommer att prägla mig, tills jag slutar försöka, lägger ner och återgår till apati och passivitet. Men om jag mot all förmodan skulle hitta den rätta möjligheten, den väg som bör gås - jag skulle ändå aldrig kunna ta det första steget. För ångesten över att inte kunna lita på mig själv och att det verkligen är den rätta vägen skulle förgöra mig om jag försökte härda ut.

Härda ut är precis vad psykologer och läkare, sjukgymnaster och andra försöker lära mig. De försöker få mig att förstå att jag inte kommer att dö genom den inre smärtan. Men jag har inte lärt mig det än, jag har inte förstått det. Jag är övertygad om att det kommer att döda mig. Och precis som för andra människor är det så att det som jag är övertygad om - det är sant.

Kalla det perspektiv om du vill, kalla det villfarelse, kalla det vafan du vill. Det förminskar inte något överhuvudtaget. Det visar bara att du inte förstår.

/Charlyene - i vilsenhetens land

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Om drömmar del II

Jag slängde min enda kvarvarande stora dröm överbord igår. Jag hörde den plaska när den sjönk ner i det svarta vattnet; sedan var det bara tyst. Det fanns inga tårar i mina ögon, de var torra efter alltför många år av inte orka bry mig. Men munnen smakade järn av ansträngningen.

Varför skall jag drömma? Drömmar borde vara fantastiska, motiverande, himlastormande och underbara. Men för mig är drömmar smärtsamma, ångestskapande, outhärdliga och plågsamma. Det finns ingen motivation i att ständigt misslyckas. Det finns inget hopp aldrig avsluta. Det finns endast smärta.

En dröm är inte ett krav, men den kan kännas precis lika påtvingande. När en står med facit i hand är det enbart döden som kan befria en.

Jag orkar helt enkelt inte längre.

/Charlyene - drömlös

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om drömmar

Jag vet inte riktigt när jag tänkte det för första gången, men det är många år sedan nu. Och under alla dessa år har tanken då och då kommit upp i mitt huvud, stannat ett tag och sedan sakta försvunnit. Vad var tanken? Att jag skall bli författare.

Det är viktigt att drömma. Det är viktigt att ha något att sträva efter. Men drömmar får aldrig vara helt ouppnåeliga, för då slutar en tillsist att sträva efter dem. En måste kunna fånga en dröm, även om det ibland är otroligt svårt. Hur hur skiljer en mellan det otroligt svåra och det ouppnåeliga?

Min dröm, att bli författare, kommer förmodligen aldrig att uppfyllas. För jag klarar inte av att avsluta saker. Och att skriva en bok är just en sådan sak där uthållighet och avslutande är jäkligt viktigt.

Så jag tror att jag skall lägga min dröm åt sidan. Den känns alltmer ouppnåelig. Om jag inte redan har skrivit en bok, inte ens skrivit klart ett första utkast, vad finns det som säger att det kommer att ske i framtiden?

Men då betyder det att jag inte har några drömmar kvar. Överhuvudtaget. Går det att leva så? Jag får väl se.

/Charlyene - utan drömmar

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Distraktion och koncentration

Jag dricker mitt kaffe och drömmer mig bort. Det är enklast så. Verkligheten är så overklig, jag kan lika gärna övergå till den värld där jag kan bestämma vad som skall ske.

Men det går faktiskt att göra flera saker samtidigt. På något sätt är det ibland enklare. Multi-tasking borde inte vara min grej, men ibland kan distraktionen vara nödvändig för att något skall bli gjort. Som att dricka kaffe, lyssna på Street Dogs, dagdrömma och städa samtidigt.

Det är ungefär som att dricka te, sticka och kolla på film samtidigt. Det fungerar så mycket bättre när jag kan distrahera mig så att jag koncentrerar mig.

Jag undrar varför det går så bra att göra vissa saker samtidigt, men inte andra. Är det flera saker som måste göras samtidigt - då blir det kaos. Men om de inte måste göras, utan bara görs - då går det ofta utmärkt. Min hjärna är så underlig ibland; jag förstår den verkligen inte.

Fungerar normala människor såhär, är det vanligt att distraktion ibland är nödvändig för koncentration och ibland är så totalt ångestskapande att självmord tycks vara en bra utväg? Eller är det bara mitt mupphuvud som ställer till det för mig?

/Charlyene - fundersam

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Operation sömn

Jag vet vad jag sade: Inga fler mediciner till Charlyene, förutom Stesolid om det verkligen behövs. Men jag är så trött på att inte kunna somna! Jag vrider och vänder på dygnet, så att allt blir fel och snett. För att kunna vakna när alarmet ringer måste jag ha sovit minst 10 timmar, gärna 11 - sjukt, jag vet, men vad skall jag göra? Vaknar jag inte så vaknar jag inte. Så om jag somnar vid tre, vaknar jag vid 2 - och det blir bara sämre för varje dag som går.

Så igår tog jag mina Nozinan, svalde dem med Cola Zero och var i säng vid halv tio. Jag som trodde att de hade slutat funka. Men, men... Nu har jag ju inte tagit dem på ett tag, så kanske de kan fungera i ett par dagar nu - så att jag åtminstone får en dygnsrytm ett litet tag.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Sömnen och maten är de grundläggande behoven - om de inte fungerar finns det inte mycket annat i mitt liv som fungerar heller. Maten fungerar uppenbarligen inte för mig, men sömnen måste göra det. Annars blir jag snart knäpp.

Så... Operation sömn är igång. Jag vill: sova mindre, sova bättre, få lättare att somna samt sluta drömma om att jag tappar bort det halssmycke som jag alltid bär (det är i form av tredimensionell dödskalle, respresenterar för mig medvetande).

Hur skall detta gå till? Ingen aning. Men jag skall hitta ett sätt. Sömnen är viktigast av allt.

(Är det någon som har några tips, stora eller små, så snälla, snälla, snälla HJÄLP MIG!)

/Charlyene - hur skall jag kunna leva utan en fungerande sömn?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kalorier, kalorier, kalorier

Dagens matintag:

13 st chillinötter
2 koppar kaffe
1 satsumas

Kan det vara så att min passivitet beror på för lågt kaloriintag?

Whatever. Jag är inte ens hungrig.

Jag tror att jag skall återvända till sängen och göra absolut ingenting.

/Charlyene - trött på verkligheten

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En sak i taget

En sak i taget - annars blir det fel i min hjärna. Så när jag idag skall både på spelning OCH har fått min nya mobil levererad är det något kaosartat i min hjärna. Jag borde duscha, så att jag ser lite fräsch ut ikväll. Men istället sitter jag och försöker få mobilen att fungera så som jag vill att den skall fungera. Well, well... Kanske blir det ordning tillslut.

I övrigt försov jag mig idag igen och missade min tid hos psykologen. Detta är ohållbart i längden.

/Charlyene - förvirrad

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vad som händer om kvällen...

Kvällarna är värst. Det är då tomheten tar över mig. Det tycks inte spela någon roll vad jag än gör, vad jag än försöker att sysselsätta mig med - tomheten äter upp alla mina försök.

Det är nu jag vill hetsäta, för att fylla upp den tomhet som äter mig inifrån.
Det är nu jag vill kräkas tills jag gråter, bara för att känna något överhuvudtaget.
Det är nu jag vill skära mig, bara för att få se blodet - för att få se att jag är verklig.

Men jag får inte.

Jag vet bara inte hur jag skall hantera det på något sätt - något sätt som inte är destruktivt och skadligt. Ett mål i min behandling måste vara att lära mig att stå ut med känslor som dessa, men hur står en ut när en är övertygad om att det inte går att leva såhär? Det måste vara ett mål att förstå att hur dåligt en än mår så kommer det inte att döda en. Men jag förstår inte det.

Hur kan tomhet göra så ont?
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.

/Charlyene - fill in the blanks

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vettighet och meningslöshet

En kan ju tycka att denna dag, då jag faktiskt tog mig ur sängen tidigt (till skilnnad från 11-12 då jag brukar vakna nufötiden), borde ha gjort något vettigt. Men nej... Visst, jag har städat och plockat lite, läst lite i Svensk Maffia och druckit te. Men inget riktigt vettigt har gjort. Det värsta är att jag vet inte ens längre vad som är vettigt att göra.

Allting känns så meningslöst. Varför bry sig om att vara kreativ, varför bry sig om att skicka papper till F-kassan, varför göra något överhuvudtaget?

Mitt huvud har bestämt sig för att jag inte har någon framtid. Jag kan inte se mig själv leva fram till jul. Så varför bry mig om mitt liv?

/Charlyene - tidsbestämd

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I övrigt...

...kan påpekas att gårdagens intag av Stesolid och alkohol inte inverkade ett skit på mig. Jag blev varken full eller glad, och idag känns det ingenting.

/Charlyene - förvånansvärt pigg

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Tomhet

Det här är inte ångest, det är tomhet. Fucking jävla ekande tomhet som utgår från min mage och får mig att komma till birstningsgränsen. Ett steg till och jag imploderar. Ett fucking jävla steg.

Det finns ingen utväg ut detta, det hjälper inte att skrika, att kasta saker, att gråta - allt är meningslöst, det finns ingen hjälp att tillgå.

Fuck life, fuck all.

Tårarna rinner nedför mina kinder, men de är meningslösa. De hjälper inte; inte en ocean skulle kunna fylla dem tomhet jag bär ikväll.

Fler Stesolid - vet inte hur många.
Mer alkohol - vet inte hur mycket.

Jag, som sällan dricker, borde vara full vid det här laget. Men inte ens det får jag. Tomheten äter upp allt från insidan.

/Charlyene - sönderfrätt

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Back in life

Hetätit.
Spytt.
Hetsätit.
2 Steolid á 5 mg styck.
12 cl vodka utspätt med Sprite.

Passiviteten är definitivt över.

/Charlyene - inte i närheten så lugn som jag önskar mig vara

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Impulsivitet får endast existera i mikroform

Jag köpte ett par stövlar för inte så längesedan. Det var ett impulsköp i ett försök att dämpa meningslösheten i mitt liv. Jag har använt dem en gång sedan dess, mest för att de är i svart lack, och lack är inte riktigt min stil. Så kom idag den storslagna idén - jag kan ju alltid måla om dem i matt svart färg. Och som vanligt, när en idé väl har placerats i mitt huvud måste den ske med en gång - helst igår (jodå, jag är impulsiv i vissa avseenden - men bara i vissa). Så jag ställer stövlarna på lite papper och börjar kladda färg på dem. Resultatet? Ett jävligt nedfärgat bord (pappret var inte tillräckligt som skydd), nedfärgade byxor och kladd över halva mina armar.

Men nu är de målade, så får vi se hur det blir när det har torkat. Förhoppningsvis blir det bra, så att jag har ännu ett par fotbeklädnader att prova tio gånger och sedan förkasta när jag vill se fin ut. :-)

/Charlyene - äger på tok för många fotbeklädnader

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En återblick

Det är ca två är sedan jag började blogga. Början var ett spontant infall, som jag av någon anledning har fortsatt med. Det är en bra ventil, ett bra sätt att avreagera mig på, och ändock vara åtminstone en smula anonym. Första inlägget skrevs den 27 oktober 2006, och var på sätt och vis en kort presentation för den situation jag var i då. Då var jag student, trodde att jag var relativt frisk, men mådde egentligen skit. Jag ville bara inte inse det. På något sätt kunde jag inte koppla samman de enskilda dagarnas mående med hur jag mådde - för alla har väl dåliga dagar då och då, eller hur? Att de dåliga dagarna var fler än de bra, det var inte något som jag alls hade lust att tänka på.

Den åttonde november 2006 skrev jag inlägget rubricerat "En meningslös dag", och det visar på hur lite som egentligen har hänt under de senaste två åren. Inlägget handlar om passivitet och om att vilja leva, men enbart kunna existera. Det är ett inlägg jag hade kunnat skriva i nuläget.

Inläggen dagarna efter det, och då speciellt det inlägg jag skrev den 10 november 2008 handlar om hur jag försöker rycka upp mig, försöker komma ut ur min dvala och bryta min passivitet. Den 11 november har jag försökt att göra just detta genom att gå ut på krogen och vara social. Vad jag kan minnas gick det sådär. Att försöka bryta min passivitet genom att vara social har sällan varit en bra idé, eftersom sociala situationer ofta lämnar mig med en känsla av att vara drained - all min energi har gått åt till att upprätthålla någon form av yttre sken av att jag också kan delta i den "riktiga" världen.

För ett år sedan var jag helt inne i mina studier. Jag använde dem för att glömma allt annat. Jag läste Foucault och trodde att jag förstod något, läste tidningar och kommenterade världens nyheter. Inom mig var jag helt avtrubbad, agerade som en robot, och försökte desperat finna något att hålla fast vid. Mitt känsloliv var, i brist på ett bättre ord, trasigt. I slutet av november 2007 fick jag kontakt med psykiatrin och påbörjade någon form av behandling. Den 22 november 2007 har Sertralinet börjat att kicka in, och jag lever i en värld av overklighet. Jag har svårt att få vardagen att fungera, och tankarna flyger åt diverse håll - jag upplever att jag inte har kontroll över dem.

Och sedan dess är det ungefär så jag har levt. Jag pendlar mellan att vara avtrubbad och att försöka försöka handskas med kaoskänslor. Overkligheten kommer över mig, mer när jag använder antidepp av diverse slag, men även när jag inte medicinerar alls.

Jag har blivit sjukskriven och fått en diagnos. Jag har lagt ner all medicinering förutom ångestdämpande vid behov.Varför proppa i mig en massa piller när de ändå inte fungerar och ger mig biverkningar?

Så trots "behandling", trots samtalskontakt, trots medicinering, trots en jävla massa saker, känns det som om jag bara står och stampar på samma ställe. Människor har kommit och gått i mitt liv, men själv står jag kvar. På samma emotionella plats som när jag började skriva denna blogg. Detta är inlägg nr 1192. Så många ord har förflutit sedan inlägg nr 1. Ändå tycks ingenting ha fallit på plats.

/Charlyene - något nostalgisk

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ut ur depressiviteten

Det är inte lätt att bryta passivitet. Det tar tid, och ofta försöker jag göra för mycket bara för att därmed krascha igen. Men sakta, sakta har jag brutit mig ur den senaste veckans inaktivitet. Det innebär inte att jag gör mycket, men jag gör mer än att stirra in i väggen och dagdrömma.

Men fortfarande känner jag hur jag ack så gärna vill sugas tillbaka in i passivitetens värld. Den är så lätt, för jag struntar i allt. Allt utom dagdrömmarna i mitt eget huvud.

De kommer över mig när jag minst önskar det, när jag försöker läsa eller skriva ett blogginlägg.
De tar över mig när jag tittar på film eller stickar meningslösa ting (vilket jag gör bara för att hålla mina händer sysselsatta). Dagdrömmarna kommer över mig när jag ser saker i ögonvrån och när jag tittar dit existerar ting i några sekunder, saker som inte finns i verkligheten.
Dagdrömmarna får mig att missa min spårvagnshållplats eller glömma bort musiken som dundrar ur min mp3-spelare.
De får mig att stirra ut genom fönstret med en halvt diskad tallrik i handen.

Till viss mån är detta den jag är. Till viss mån lever jag i mina dagdrömmars värld. De är ständigt närvarande, i mycket högre grad än verkligheten. Jag har alltid varit den som kan ta evigheter på mig att klä på mig, för jag blir sittande med en socka i handen, ovetande om att jag borde trä den på min fot. Jag är den som missar ord och ibland hela meningar i konversationer, för min hjärna befinner sig någonannanstans. Jag är den som måste läsa böcker flera gånger, för ofta vänder jag sida utan att läsa orden.

Men när passiviteten kommer över mig, då är dagdrömmarna mitt allt. De förgör hungerskänslor och längtan, de stjäl min koncentration och gör det omöjligt för mig att förstå andra människor. De tar över allt förutom det som min hjärna hittar på för stunden.

Jag kallar det depressivitet. Jag vet inte om det stämmer, men det känns som ett passande ord. Allt blir till grått, världens färger suddas ut och försvinner. Initiativ är bara att glömma, de existerar inte ens. Jag känner inget, jag gör inget och allting är totalt meningslöst. Min hjärna är den plats jag då rymmer till, en verklighetsflykt av stora format. Det är en coping-strategi, ett sätt för mig att undvika att konfronteras med verkligheten. En problematisk sådan, men mitt enda sätt att överleva.

De brukar gå över på några dagar, kanske några veckor om jag har otur. Det är dagar, veckor, som passerar utan mitt medgivande, när jag inte längre är delaktig i min egen värld. Dagar, veckor, när allt bara passerar mig förbi, utan att jag bryr mig.

Förhoppningsvis är det över för denna gång. Förhoppningsvis har jag fått mitt liv tillbaka, även om det bara är för en stund. För hur skönt det än är att verklighetsflykta (och ja, jag anser att det borde vara ett riktigt verb) så kan jag inte leva så. Det är inget liv, det är bara en existens i väntan på att orken skall komma tillbaka.

/Charlyene - inte riktigt aktiv, men nästan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tes och antites, men sällan syntes

Att ta sig ur passivitet innebär att aktivera sig. Så långt borde allting vara solklart, kan en tycka. Men nej... Det går inte att sätta likhetstecken mellan att aktivera sig och att ta sig ur passivitet, de är inte ens på varandra självklart följande saker.

Att ta sig ur passivitet innebär, för mig, att jag gör något (aktiverar mig), sedan faller samman i passivitet igen. Sedan aktiverar jag mig igen, överanstränger mig, och återfaller i passivitet. Efter att ha gjort detta några gånger, förbannat mig själv och mitt liv som det ser ut just nu, faller jag in i överaktivitet. Jag vill inte kalla det hyperaktivitet, för det är ett sådant ord som ställer andra krav på beteendet bakom. Men överaktivitet passar bra.

Jag läser två kapitel i en bok, för att sedan röka två cigg på raken, bara för att sedan gå in och kolla på film samtidigt som jag stickar. Och nu... Nu när sömnpillrena har börjat att verka - då vill jag inte alls sova. Jag vill läsa, skriva, surfa - whatever comes into my mind. Allt utom att sova.

Troligtvis kommer jag att krascha snart igen, återfalla i passiviteten och stirrandet i taket. Men så kommer det komma en dag, och jag hoppas att den kommer snart, när jag kommer att återfinna någon form av balans. När vila och aktivitet plötsligt börjar att samarbeta och jag kan börja att återigen bygga upp mitt liv. Tills den dag jag återigen faller tillbaka i passivitet såklart. Men jag hoppas att den dagen är långt borta.

/Charlyene - överaktiv

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att inte ha för högra krav är att inte göra något alls... eller?

Puffan ger mig rådet att jag, nu när jag är på väg att bryta min passivitet, inte bör ställa för höga krav på mig själv. Det är ett bra råd, ett råd som jag borde följa, för att ställa för höga krav på mig själv skulle säkerligen bara putta mig över kanten ner i passivitetens grop igen.

Men... Jag har uppenbarligen inte klart för mig var mina gränser går. Det är tydligen okej att duscha, men inte att smörja in mig med lotion efteråt. Det går att läsa, om jag tar det lugnt, men att köpa en ny mobiltelefon (vilket jag desperat behöver eftersom min nuvarande är på väg att gå i bitar) är en omöjlighet - säkerligen för att det finns hundratals att välja på. Jag kan diska, men inte plocka ihop disken som står utspridd över hela lägenheten.

Why, oh why does my brain work this way? *Charlyene gnäller högt på sig själv*

Det finns inga tydliga gränser för vad jag just nu kan och inte kan. Ingen logik, inga enkla regler att följa. Allt jag kan göra är att testa, och därmed gång på gång misslyckas. Därför fallerar jag totalt att kunna följa puffans råd. För hur låter en bli att ställa för högra krav på en själv, när en inte vet var gränserna går?

/Charlyene - *muttrar något irriterat och går för att göra kaffe*

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Passivitet påväg att brytas

Jag tror att det har börjat att lätta. Passiviteten bröts igår kväll av en tripp till Coop, som INTE hade det jag var ute efter: satsumas! *Charlyene morrar högt* Okej, det kanske inte är världens största händelse, men det är ändå ett tecken på att allt inte är totalt svart.

Jag lyckades även läsa ett par sidor i en bok....

Idag skall jag ta tag i mig själv och faktiskt duscha. Det behövs, det kan jag lova. Och det är en ganska skön känsla att vara alldeles ren...

Jag känner faktiskt lite press på mig att ta mig ur detta hål snart, för i nästa vecka finns saker inplanerade. En tvättid som inte bör missas, för det är svårt att få tvättider i mitt område, och jag vill inte end up with two tons of laundry. EEG:t skall genomföras, och jag vill inte behöva betala avgift för att jag inte går dit, när det är gratis om jag faktiskt går dit. Så är det psykologtid, och jag tycker faktiskt att jag borde skärpa mig lite på den fronten. För att inte tala om att det är Eastpak Antidote Tour på torsdag, då jag kommer att få se band som Flogging Molly, Time Again och Street Dogs (och så Skindred då, men det bryr jag mig inte så mycket om).

So. Dags att ta mig i kragen, perhaps?

/Charlyene - going to another side

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jag skiter i allt?

Jag skiter i att jag, under de senaste dagarna, har ignorerat mina vänner. Jag orkar inte prata med någon just nu, inte ens via sms.
Jag skiter i att jag missade min tid hos psykologen igår, det kommer nya chanser att gå dit och jag orkar som sagt inte prata med någon just nu.
Jag skiter i att jag sov till 12 idag, trots att alarmet ringde vid nio.
Jag skiter i att jag inte har ätit något sedan i onsdags förmiddag, förutom en satsumas som jag klämde i mig igår.
Jag skiter i att jag luktar svett och andra kroppsutsöndringar för att jag inte har duschat ett bytt kläder på flera dagar. Vem skulle må dåligt av det, jag träffar ju ändå ingen?
Jag skiter i att jag inte hittar något i min lya, eftersom jag inte har orkat städa. Varför bry sig om att hitta något när jag ändå inte gör något?
Jag skiter i att flugorna har kalas på mina smutsiga kaffekoppar.
Jag skiter i att jag snart har slut på cigg och inte kommer att gå till affären för att köpa nya. En positiv aspekt av mitt nya, passiva mönster är uppenbarligen att jag röker mindre, för jag orkar inte bry mig ens om mitt beroende.
Jag skiter i att jag är avtrubbad, och inte kan hantera det.
Jag skiter ABSOLUT i det inre kaos som jag borde känna, men som jag ABSOLUT inte kan hantera.

/Charlyene - skiter i att orka leta efter något som jag inte skiter i

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mitt alterego (i dagdrömmens värld)

Jag gjorde absolut ingenting igår. Låg i sängen, dagdrömde och stirrade in i väggen. Timmarna bara försvann och blev till ingenting. Jag tittade inte ens på TV, något som jag annars brukar göra när jag inte orkar med att göra annat än att existera. Ingenting intresserade mig - inga böcker, inte att sticka; att gå utanför dörren var inte ens att tänka på.

I mitt huvud fantiserade jag om sorgliga situationer, där mitt alterego såklart var huvudpersonen. För det är sällan jag dagdrömmer om mig själv, istället har jag skapat en karaktär som heter Zoey. Hon kan vara allt från 12 år till runt de 30, beroende på hur jag mår. Och ju sämre jag mår, desto yngre blir hon. Igår var hon 13 år gammal.

Gör alla människor såhär? Skapar dagdrömmar där de själva inte är huvudpersonen, skapar en plats i deras huvud där de får vara någon annan? I ens dagdrömmar är en ju trots allt omnipotent, borde jag då inte drömma om glada tillfällen? Varför är det alltid kaos och smärta? Är jag så inskränkt att jag tror att det är ett liv?

När jag är avtrubbad är dagdrömmarna ofta det enda som får mig att känna något. Att uppleva sorg i dagdrömmar är tryggt, för en kan alltid avbryta dagdrömmen om det blir för jobbigt. Och dessutom är det inte jag själv som behöver känna. Jag kan gråta för Zoey's skull, men sällan för min egen.

Hon är ett skydd, en mur jag har skapat mellan mig och världen. Genom henne kan jag känna, genom henne kan jag leva, när jag själv inte klarar av det. Jag älskar henne, hon ger mig trygghet och ser till att min hjärna inte är tom. Har jag tråkigt kan jag alltid fantisera ihop ett scenario om henne. Därför har jag aldrig tråkigt.

Men ibland tar hon överhanden; får mig att glömma allt annat förutom dagdrömmen. Det är vad som hände igår. Jag orkade inte leva och gick därför upp i min egen hjärna. På något sätt så tycker jag inte riktigt att det är helt sunt. Fast å andra sidan - vem är jag är avgöra sådant?

/Charlyene - fast i dagdrömmens värld

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0