Ensam
Det är förbannat svårt att städa när en är pillerbakis. Saker tappas, jag glömmer vad jag håller på mig, är allmänt velig och går fram och tillbaka utan att egentligen få något gjort - för jag är inte riktigt säker på att jag är nuläget ens minns hur en städar. Detaljer (som kaffefläcken på köksgolvet) blir till mycket viktigare än det som borde göras (dvs städa bort använda kläder från golvet så att jag slipper snubbla på dem).
Men jag försöker. Jag försöker hålla mig igång, aktivera mig, för jag är livrädd (eller mer korrekt uttryckt: scared to death) att återigen falla ner i hålet. För detta är inte Alice in Wonderland, det är Charlyene in borderline-land, på gränsen till ett sammanbrott. Här finns inga lustiga piller som får mig att krympa eller växa, här finns bara jag och mina känslor. Och i jämförelse med mina känslor är jag konstant pytteliten. Det finns inga kaniner att jaga, inga te-partyn att våldsgästa. Det finns enbart trötthet och panik mixed in one bowl, far too small to fit it all.
Så jag går fram och tillbaka, tittar på sakerna i handen och försöker lista ut vad det vad som jag egentligen skulle göra med dem. Pratar med mig själv för att hålla hallisarna borta och gråter samtidigt som jag skrattar - men jag har ingen aning om åt vad.
Jag är ensam i detta. Inte så att jag tror att ingen annan har upplevt något liknande, men just nu är jag ensam för ingen kan hjälpa. Vänner kan jag bara glömma att ringa, de som inte förstår är meningslösa att prata med. De som förstår skulle utan tvekan tvinga mig till psykakuten. Där de inte kan göra ett skit. Så jag är ensam. Det finns ingen att prata med, ingen att vända sig till. Jag får helt enkelt bara stå ut, försöka att inte gräva ner mig i mig själv, hålla igång och hoppas på att jag får sova inatt.
Läs även andra bloggares åsikter om galenskap, aktivitet, städning, pillerbakis, inre kaos, självmord
Men jag försöker. Jag försöker hålla mig igång, aktivera mig, för jag är livrädd (eller mer korrekt uttryckt: scared to death) att återigen falla ner i hålet. För detta är inte Alice in Wonderland, det är Charlyene in borderline-land, på gränsen till ett sammanbrott. Här finns inga lustiga piller som får mig att krympa eller växa, här finns bara jag och mina känslor. Och i jämförelse med mina känslor är jag konstant pytteliten. Det finns inga kaniner att jaga, inga te-partyn att våldsgästa. Det finns enbart trötthet och panik mixed in one bowl, far too small to fit it all.
Så jag går fram och tillbaka, tittar på sakerna i handen och försöker lista ut vad det vad som jag egentligen skulle göra med dem. Pratar med mig själv för att hålla hallisarna borta och gråter samtidigt som jag skrattar - men jag har ingen aning om åt vad.
Jag är ensam i detta. Inte så att jag tror att ingen annan har upplevt något liknande, men just nu är jag ensam för ingen kan hjälpa. Vänner kan jag bara glömma att ringa, de som inte förstår är meningslösa att prata med. De som förstår skulle utan tvekan tvinga mig till psykakuten. Där de inte kan göra ett skit. Så jag är ensam. Det finns ingen att prata med, ingen att vända sig till. Jag får helt enkelt bara stå ut, försöka att inte gräva ner mig i mig själv, hålla igång och hoppas på att jag får sova inatt.
/Charlyene - falling
Läs även andra bloggares åsikter om galenskap, aktivitet, städning, pillerbakis, inre kaos, självmord
Kommentarer
Trackback
