charlyene against the world

Jag spenderade kvällen igår med Tildus och Tildus mor. Det var spännande på så många plan. För det första var vi ute och åt på en lite finare restaurang - vilket jag inte har gjort på åratal. Jag åt sparris-risotto, drack vin, åt tiramusú och drack latte. Det var underbart gott.
För det andra var det spännande att se Tildus tillsammans med sin mor. Människor brukar helt enkelt bete sig lite annorlunda när deras föräldrar är närvarande - Tildus var dock på bra humör och ändrades endast genom att försöka låta bli att svära så mycket.
För det tredje har jag aldrig träffat Tildus mor förut. Tildus mor är präst i svenska kyrkan och väldigt inne på "intelligensen kommer från biologin" - något som jag märkte när jag nästan startade ett bråk med henne om just detta.

Men det var en trevlig kväll trots allt. Jag spenderade alltför mycket pengar, men det är sådant man får ta.

Vaknade igår av att Tildus ringer och säger åt mig att möta henne i stan. Vi fikar, hon går sedan och möter the man known as "Barnets Far", jag  och jag shoppar upp mina sista pengar (mer eller mindre). Visserligen var det rea, visserligen var det ting som jag har spanat på under en längre tid... ...men det var ändå onödigt. Jaha...

Åker hem, lyckas få i mig två koppar kaffe och börjar plugga det som pluggas skall. Tildus ringer (igen) och jag åker åter in till stan för att möta henne. Tanken är att vi skall hem till damen och kolla på film. Det blir inte så...

Jag kan inte ge exakta detaljer, men jävligt mycket otrevliga människor var på flera platser i stan. Och de kom från flera olika grupperingar, vilket inte alls är bra. Så det blev misshandel och bråk och en oerhörd osäkerhet. Så vi spanade lite (såg dock inte mycket), åkte till Gamlestaden där vi såg lite mer, och x antal timmar senare, när det hade börjat regna och allt var kallt, och vi var hungriga... Då åkte vi hem, åt sojakorv och potatismos, och jag somnade nästan i Tildus säng.

Resten av människorna i lägenheten (förutom en, som är för ung) drog ut på krogen, jag och Tildus drog oss kvar... Jag tror inte att jag har förstått hur ledsen Tildus är över allt som har hänt... Inte förrän nu. Tillslut lyckades vi ändå ta oss in till stan, där jag lämnade Tildus i goda händer medan jag själv åkte hem. Utmattad.

Jag avskyr att köpa födelsedagspresenter. Jag har aldrig någonsomhelst aning om vad jag skall köpa. Och det känns som om man alltid har en sådan press på sig att hitta något riktigt bra.

Tildus fyller år den 3 september. Hon är den enda av mina vänner som jag måste köpa någonting till - alla andra har jag lyckats få att inse att födelsedagar faktiskt inte spelar speciellt stor roll.

Så nu måste jag hitta något till henne. Frågan är bara vad... Kanske en kaktus? :-)

Idag var min gravida väninna Matilda på mödravården för första gången sedan hon säkert visste att hon var på smällen. Det var underhållande. Hon ses nu som alkis och har blivit skickad till en speciell MVC för mödrar som kan få alkoholskadade barn. Barnmorskor är verkligen muppar hela bunten!!!

Frugan berättade för mig och jag höll på att fnissa ihjäl mig. Imorgon skall jag och Matilda träffas så att jag kan få höra detaljerna. Jag börjar äntligen bli lite friskare...

Träffade den nya M igår (dvs ännu en flicka vars namn börjar på M, och som nu får överta hedersbokstaven). M och jag har känt varandra ganska länge nu, typ 9 år! (Eller möjligtvis åtta, det är inte blurry runt de där åren för mig.) Vi träffas inte ofta, vi pratar sällan på telefon, men om något skulle hända med mig är M en sådan person som jag skulle kunna ringa till. Och det känns skönt. M är dessutom inte varken hysterisk eller deprimerad och det känns JÄTTESKÖNT!!! (Tillskillnad från de flesta andra tjejer av idag som jag träffar.)
    M var på Liseberg med den fritidsgård som hon jobbar på, så vi såg på när barnen (ålder mellan 13 och 15) sprang runt, blev blöta i regnet och hade allmänt kul. Jag och M rökte, drack kaffe och snackade en jävla massa. Jag måste definitivt åka uppåt i landet för att träffa henne i sommar.

Det tog mig dock nästan 1,5 timmar att komma hem (mot vanliga ca 45 min), för det verkade som att alla vagnar i hela staden hade slutar att fungera (spårvagnar alltså, den hästdragna typen är inte alls lika vanlig, även om det säkert hade gått fortare om jag hade haft en sådan inatt).
    Jag kommer tillslut hem, äter kvällsmat och går till sängs. Alldeles när jag är påväg att somna skickar Frugan mess om att vi kommer att ha gästbesök på soffan, någon tjej som har bråkat med sin pojkvän eller något i den stilen. Fine säger jag och somnar nästan, men rycker till när Frugan och denna tjej kommer hem. Vi har en väldigt lyhörd lägenhet och soffan denna tjej skall sova på står alldeles utanför mitt sovrum.

Jag somnar tillsist, och vaknar sent efter en weird dröm om att jag inte kunde ta av mig byxorna för hela mina ben var fulla av stubb av stilen könshår. Varför jag skulle ta av mig byxorna är något oklart, men tydligen var jag en sexsymbol.

Nu sitter jag här vid datorn, borde skriva på uppsatsen men har tappat alls lust. Och jag bara önskar att den ökända tjejen kunde vakna snart så att jag kan få vara själv med min gitarr.

Vissa människor fastnar i ens minne. Andra bara försvinner. Det kan handla om någon som man har sett på stan, någon som man kan gå och fundera över i timmar efter det att man har sett dem. Ett kort möte kan bli till något större, iaf i ens medvetande (vill man ha en intressant diskussion om vad medvetande är, sett ur en synvinkel, läs "Märk världen"). Iaf jag kan gå och fundera över människors liv - hur lever denna person, hur ser denna persons liv ut, vad gör hen om dagarna/kvällarna/nätterna? Vad får hen att ticka?

Men det kan också handla om människor som man har känt relativt väl. Man glömmer bort namn, ansikten, kännetecken och i stort sett allt om denna person. Tillslut minns man bara om något påminner om denna person.

Men så finns det de som fastnar. Vissa som man vet att man aldrig kommer att glömma bort (om man inte drabbas om olycka, sjukdom osv.). Jag har några få som jag är säker på att jag aldrig kommer att glömma, vänner som har betytt mycket för mig, på ett eller annat sätt. Personer som jag tänker på ofta. Min fru är naturligtvis en av dem. Hennes "impact" på mitt liv har varit långt större än de flesta kan föreställa sig. Elin är en annan. Hen och jag gick grundskolan tillsammans och trots att vi talar alltför sällan är hen viktig.

Det finns också de som jag vet att jag kommer att glömma förr eller senare, personer som kanske en gång var viktiga men som inte är det längre. Och det är inte nödvändigtvis så att jag känner att jag vill glömma bort dem. Jag bara vet att de är så obetydliga att de förr eller senare kommer att försvinna ur min medvetna värld. M är en sådan. Vissa personer från grundskolan/folkhögskolan är andra.

Kanske är det taskigt att glömma bort personer som en gång har varit ens vänner och minnas människor som man bara kort har sett på stan. Det är inte självvalt (för hur kan man välja att glömma?), det är bara så det är. Och jag är glad över det! Jag skulle inte vilja minnas alla.

Fördelen, eller rättare sagt en av fördelarna, med att bo med någon (som det funkar med) är att man delar på saker som städning, dammsugning, disk och tvätt. Detta innebär för mig att jag städar, diskar, tvättar och dammsuger varannan vecka. Den andra veckan kan jag alltså lata mig så mycket jag vill. Bara ställa glaset i köket så är det rent snart igen. Bara lägga kläderna i tvättkorgen (som består av en IKEApåse), ställa den utanför min sovrumsdörr på tvättdagen och så har jag rena kläder. Stryka dem får jag visserligen göra själv, men det är helt okej.

Men detta innebär också att man inte blir riktigt trött på att städa. Det känns helt okej att, som jag gjorde nyss, lägga ner ett par timmar på att torka av ytor (även under saker), dammsuga, torka av golven, skrubba badkar och göra fint. Det känns inte så jävla jobbigt, för jag vet att när den här veckan är över tar Frugan över. Och jag slipper. Jag hinner inte tröttna.

Har precis kommit hem efter att ha träffat M för första gången på flera veckor. Det kändes jävligt tungt att träffa henne, prata med henne och inse att man kan skriva upp på listan över ännu en person som man hade fel om.

En person man trodde var ens vän, men egentligen bara utnyttjade en.
Någon som man litade på, iaf litegrann. Och så visar sig personen vara... bara en idiot.

Jag känner mig dum. Känner mig korkad för att jag gick i fällan än en gång. Kanske jag borde sluta lita på människor?

Ibland känns det som om jag vill rädda hela världen. Jag vill utrota vartenda miljöproblem, ge vatten till de törstiga, mat åt de hungriga, hem åt de hemlösa.... Jag vill ge ren luft, ren jord, rent vatten och rena kläder åt mänskligheten. Men mest av allt vill jag rädda mina vänner...

Jag vill lösa deras problem, varesig det har med ekonomi, droger, bostad, pojkvänner, flickvänner att göra. Det spelar ingen roll om de har problem med jobbet, skolan, vännerna, tiden, livet - jag vill fixa det. Få dem att må bra.

Men jag kan inte. Och det gör ont i mig, så fruktansvärt ont. Ingen kan vara Superman, ingen kan vara Jesus. Ibland önskar jag att jag vore det, men jag kan inte. Jag måste tänka på mig själv, mitt eget liv. Total altruism är ingen möjlighet.

Man kan inte kämpa varje sekund av sitt liv. Om man gör det sliter man (i bästa fall ut) sig. Eller så glömmer man bort vem man själv är.

Men hur kan man låta sina vänner lida? Det är också en omöjlighet. Jag slits mellan två ytterligheter och jag vet inte vad jag skall göra.