Kampen för att bli frisk

Majoriteten av alla jag känner har någon form av misär att leva med. Någon form av problematik som gör att de inte passar in i det som kallas för att vara "frisk".

Borderline och adhd,
aggpressionproblematik och PTS,
depression och olika former av ätstörningar,
panikångest och allmän ångest,
självskadebeteende och känslokallhet,
mytomani och tillfälliga psykoser,
olagliga droger och "lagliga" droger,
alkoholproblem och en oförmåga att ta hand om sig själv...

Listan kan göras mycket, mycket längre!

Precis som den lista som vi tillsammans kan uppbåda på vilka läkemedel som vi dagligen proppar i oss.

Stilnoct, Zolpidem, Zoplikon
Propavan
Atarax
Sertralin, Fontex, Zoloft, Cipramil
Voxra
Stesolid...

För att inte tala om alla de piller som vi käkar när saker och ting blir alltför jobbigt.

Vi vet det mesta om biverkningar och utfasningsproblem,
vi känner till det mesta om vad läkare, psykologer och psykiatriker egentligen pysslar med.
Vi vet vilka frågor i självuppskattningstesterna som är inplacerade för att leta efter psykopatiska drag och
vilka som talar om för bedömaren om man är psykotisk.
Vi vet vilket upptagningsområde vi tillhör, så att vi vet vilken psykakut vi skall vända oss till.
Vi vet vilka piller som är beroendeframkallande och
vilka som man absolut inte skall blanda med alkohol - och vilka som man inte bör blanda med alkohol, men vi gör det ändå.
Vi vet vilka piller som inte fungerar tillsammans och
hur man botar illamående skapat av infasningsproblematik.
Vi vet det mesta om dopamin- och serotoninhalter i hjärnan,
sköldkörtelsjukdomar och
vad endorfinkickar egentligen gör.
Vi har tillsammans skapat över 20 handlingsplaner,
vi har skrivit självmordsbrev och
de flesta av oss har ett testamente, även om det är ett informellt sådant. Bara utifall att... liksom...
Vi vet vilka smärtstillande som inte går att kombinera med våra egna mediciner,
vi vet vilken form av abort som vi kan göra samtidigt som vi trycker i oss benozo och anit-histaminer.
Vi vet vilka soc-tanter som man vill ha som handläggare om man har varit inlagd på psyket,
vi vet vilka läkare som sjukskriver.

Ändå blir vi inte friska. Vi blir inte bättre.
Vi går i meningslös terapi och gör meningslösa tankeövningar.
Vi skickas mellan olika instanser som alla lovar oss guld och gröna skogar,
eller ser oss som förljugna latmaskar.
Men inget händer...

Jag klagar inte för min egen skull per se, utan för de som har funnits i psykvårdens system i 10 år.
Och inte blivit bättre - bara sämre.
Eller de som vet vad som skulle göra dem friskare, men som förvägras det.
Varför måste allting runt psyket vara en kamp?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0