Dissociering och potential
Det blir svårare och svårare att ta mig ur sängen om morgonarna. Jag vet att det blir så varje höst. Jag behöver ljuset för att inte gömma mig under täcket hela dagarna. Och nu sinar ljuset...
Men jag lyckades ta mig upp, till slut. De hypnogena imaginationerna blir allt starkare. Okontrollerade bilder av blod och död. Av våld och våldtäkt. Ge eller ta, spelar det verkligen någon roll?
Jag motiverade mig ur sängen med ett besök hos psykologen. Det känns på sätt och vis viktigt att jag går dit, att jag ger det en chans. Men samtidigt är det så meningslöst. Om nuet inte fungerar, hur skall jag kunna ha hopp om en potentiell framtid?
Vi pratade potential. Att jag inte lever upp till min potential. Jag sade det, och han höll med. För att jag ger intryck av att vara en smart människa, enligt honom. Jag berättade om min icke-existerande framtidstro, om att dissociering och om overklighet. Hur jag försöker skydda mig själv genom att inte vara sann mot mitt inre jag. Att jag själv har skapat ett icke-jag, en känsla av att inte ha någon egen identitet, för att ha ett jag innebär att känna och att känna innebär att ta ställning. Och vem orkar ta ställning, när risken finns att en har fel?
Kom vi fram till något? Ingen aning. Jag minns bara små bitar av samtalet. Dissociering på hög nivå. Jag minns dock känslan av att gråta så hårt och så mycket att jag inte klarade av att prata. Att orden doldes av tårar. Och han sade inget heller. Det skall han ha cred för, att han inte pushade mig när jag inte kunde tala.
Efteråt fanns viss katharsis, men den känslan försvann snart. Jag hängde dock med Tildus + bebis under eftermiddagen, vilket gjorde att jag inte helt kunde gräva ner mig. Nu är jag helt slut. Totalt jävla slut.
Så det blir Time Again i mp3:an och liggande ställning i soffan.
"Would you fall through the cracks, lie flat on your back?
Be true to yourself and live life as an outcast?"
Läs även andra bloggares åsikter om dissociering, dissociation, psykolog, samtalsterapi, psykisk instabilitet, borderline, tårar, sorg, katharsis, identitet
Men jag lyckades ta mig upp, till slut. De hypnogena imaginationerna blir allt starkare. Okontrollerade bilder av blod och död. Av våld och våldtäkt. Ge eller ta, spelar det verkligen någon roll?
Jag motiverade mig ur sängen med ett besök hos psykologen. Det känns på sätt och vis viktigt att jag går dit, att jag ger det en chans. Men samtidigt är det så meningslöst. Om nuet inte fungerar, hur skall jag kunna ha hopp om en potentiell framtid?
Vi pratade potential. Att jag inte lever upp till min potential. Jag sade det, och han höll med. För att jag ger intryck av att vara en smart människa, enligt honom. Jag berättade om min icke-existerande framtidstro, om att dissociering och om overklighet. Hur jag försöker skydda mig själv genom att inte vara sann mot mitt inre jag. Att jag själv har skapat ett icke-jag, en känsla av att inte ha någon egen identitet, för att ha ett jag innebär att känna och att känna innebär att ta ställning. Och vem orkar ta ställning, när risken finns att en har fel?
Kom vi fram till något? Ingen aning. Jag minns bara små bitar av samtalet. Dissociering på hög nivå. Jag minns dock känslan av att gråta så hårt och så mycket att jag inte klarade av att prata. Att orden doldes av tårar. Och han sade inget heller. Det skall han ha cred för, att han inte pushade mig när jag inte kunde tala.
Efteråt fanns viss katharsis, men den känslan försvann snart. Jag hängde dock med Tildus + bebis under eftermiddagen, vilket gjorde att jag inte helt kunde gräva ner mig. Nu är jag helt slut. Totalt jävla slut.
Så det blir Time Again i mp3:an och liggande ställning i soffan.
"Would you fall through the cracks, lie flat on your back?
Be true to yourself and live life as an outcast?"
/Charlyene - utanför?
Läs även andra bloggares åsikter om dissociering, dissociation, psykolog, samtalsterapi, psykisk instabilitet, borderline, tårar, sorg, katharsis, identitet
Kommentarer
Trackback
