Om att göra val
Ibland känner jag mig instängd. Som om jag lever i ett totalt mörkt rum, där väggarna är strömförande. Jag vet att det finns en olåst dörr någonstans, men varje gång jag försöker treva mig fram för att hitta den slår jag i en vägg och får en elektrisk stöt. Då har jag två val: Antingen krypa ihop på golvet och inte mer försöka. Eller med all kraft jag har, och så intensivt som möjligt under så kort tid som möjligt, försöka bryta mig fri, oavsett hur ont det gör. Att ta det bit för bit is not an option, för då utvecklar sig rädsla för smärtan. Det är min upplevelse av borderline: Att leva instängd i ett mörkt rum med strömförande väggar.
Okej, analogin är kanske inte den bästa. Men allt eller inget-attityden är, hur problematisk den än ter sig, en överlevnadsstrategi. För om en inte vet var gränserna går är det oftast bäst att satsa på det ena eller det andra alternativet. Att ta den gyllene medelvägen är för mig ofta att fastna. Det är ett sätt att skydda sig själv och andra när en stöter bort det som inte är perfekt och idealiserar det som en så gärna vill skall vara flawless. Det är något som ofta inte reflekteras över, anser jag: Att borderliners inte bara vill skydda sig själva, utan även den personen som de stöter bort! (Eller saken, tinget, minnet, whatever...)
Det är allt eller inget för att vi inte vet var gränserna går, de gränser som är så flytande och hårfina. Det kan handla om allt från skillnaden mellan rädsla/fobi, kärlek/utnyttjande, bantning/ätstörning, tillit/utelämnande.... Jag lever i en värld som jag inte förstår, eftersom de gränser som tycks vara så naturliga för andra är något som aldrig kommer automatiskt för mig. Så jag gör ständiga felval, eftersom jag inte förstår att andra autmatiskt skulle ha gjort helt andra val. Men ett felval är bättre än att inte göra något val alls, för det är då som jag fastnar. Mitt i, utan chans till att ta mig någonstans, förrän någon annan kommer och drar upp mig ur gyttjan.
Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, svartvitt tänkande, att göra val, fast mitt emellan, allt eller inget
Det här inlägget gjorde ont att läsa! Det är så otroligt träffande! Jag känner igen mig i vartenda litet ord. Och speciellt det där du skriver om hur man försöker skydda, inte bara sig själv, utan även den andre personen. Om jag hade kunnat gjort annorlunda där, så hade jag sluppit mista många människor jag älskat! Och nu gör jag det igen... Jag lär mig aldrig!
Styrkekramar till dig! Och ett stort tack, för att du sätter ord på dina tankar, så vi andra borderlinebrudar kan känna igen oss!
Till chaos:
Jag tycker inte att du skall klandra sig själv så mycket för att du "aldrig lär dig", förstår du inte att det är det enda sättet som du kan hantera livet på? Det är en överlevnadsstrategi. Klandra inte dig själv för att du försöker skydda både dig själv och andra. Visst är det sorgligt att mista människor en älskar för att en själv inte klarar av att hantera gråzoner, men tyvärr är det så det är att leva med borderline.
Tack för alla dina snälla ord! Styrkekramar tillbaka!
Tack, det behövde jag höra! Men jag är duktig på att klandra mig själv. Jag önskar bara att jag kunde hitta ett annat sätt att hantera saken. Jag trodde att jag kommit en bit på väg, som vågat öppna mig, men nu är jag där igen, och bygger på mina murar.
Och tack, än en gång, för att du delar med dig!
Kram!
PS. Har länkat till ditt inlägg från min blogg. Hoppas det är ok. DS.
Till chaos:
Klart att du är bra på att klandra dig själv. Det är vi väl alla. Det ligger alltid närmast till hands att tycka att en själv är värdelös för att en inte klarar av saker som andra tycks göra per automatik. Men du har kommit en bit på väg, du har vågat öppna dig och du är medveten som vad som sker. Men att ändra ett beteende är inte lätt - snarare är det förbannat plågsamt och tar jävligt lång tid. Men en dag kommer du upptäcka att du klarar av det, och då kommer du titta tillbaka på den här stunden och inse att den var ett nödvändigt steg på vägen.
Klart att det är okej att du länkar, du behöver inte ens fråga...
Bra skrivet, Charly! Jag känner igen mig och jag tror att många med borderline kan göra det. Givetvis inte alla, men en stor del. Och av de jag träffat som påstår att de INTE tänker i svartvitt någonsin, har jag upptäckt att de visst gör det... för egen del tyckte jag förut att jag inte alls är svartvittänkande, men nu har jag insett att det finns flera områden i mitt liv där det tankesättet gör sig påmint. För jag vet inte var gränserna går, om gråskalorna kan räknas, om det är lika bra att äta lättfil som lättyoghurt och om lättfil överhuvudtaget är riktig fil. >_<
Jag håller faktiskt på att skriva ned de områden i livet där jag tänker i svartvitt. Någon sorts självterapi antar jag. Än så länge har jag dock bara hittat två områden, men jag är säker på att jag hittar fler med tiden. Jag funderar faktiskt på att prata lite om det här med psykologen nu till veckan för det är någonting som skapar stora problem för mig. =[
Jag känner också att jag lever lite i en annan värld. Jag är faktiskt inte ens säker på om jag vill leva i de andra människornas värld, men när det gäller vissa saker önskar i alla fall jag att jag varit lite mer som andra. Jag hoppas att du hittar en väg att gå som inte medför problem på det sättet som en sådan här antingen eller-väg kan göra.
