Smärta, sorg och ett löfte
Smärtan under tatuerandet var ljuvlig. Tyvärr varade den alltför kort tid. 1,5 timmar är inte alls länge nog, inte för mig. Well, well. Istället fick jag åka hem, med ett ben som inte känns det minsta ömt, och lägga mig under mitt lapptäcke och läsa. Jag försöker läsa, jag VILL läsa, men koncentrationen - den är låg. Alltför låg.
Jag känner sorg över att jag inte kan läsa mer än korta stunden. Förut kunde jag gräva ner mig i böcker i timtal, försvinna in i en annan värld och glömma allting omkring mig. Jag vet inte varför det har ändrats. Min koncentration har under de senaste två åren blivit allt sämre. Slowly going down... Jag VILL ha den tillbaka, men kanske försöker jag för hårt? Kanske jag bara borde acceptera att jag itne kan koncentrera mig, gilla läget, och ge upp.
För jag ger ju så lätt upp, får jag höra från sådana som aldrig själva har mått dåligt. Jag ger upp, försöker inte, och det är därför som jag är i den situation jag nu är i. Jag borde dra av mig offerkofftan och bara göra.
Whatever. Kvällen skall iallafall ägnas åt att försöka läsa, försöka kolla på ett olagligt nedladdat avsnitt av Grey's Anatomy och försöka att inte äta. Det är självsvält som gäller. Jag skall sitta med mina tända ljus, min bok, min dator och njuta av hungern. Om jag så skall dö på kuppen så skall jag bli smal igen. Charlyene trivs inte som fetto. Charlyene trivs som smal eller allra helst utmärglad. Och den här gången SKALL jag lyckas. Det är mitt löfte till mig själv - att bli smal, smalare, smalast.
Läs även andra bloggares åsikter om koncentration, smärta, tatuering, läsning, sorg, självsvält, självskadebeteende, att skada mig själv, vikt, löfte
Jag känner sorg över att jag inte kan läsa mer än korta stunden. Förut kunde jag gräva ner mig i böcker i timtal, försvinna in i en annan värld och glömma allting omkring mig. Jag vet inte varför det har ändrats. Min koncentration har under de senaste två åren blivit allt sämre. Slowly going down... Jag VILL ha den tillbaka, men kanske försöker jag för hårt? Kanske jag bara borde acceptera att jag itne kan koncentrera mig, gilla läget, och ge upp.
För jag ger ju så lätt upp, får jag höra från sådana som aldrig själva har mått dåligt. Jag ger upp, försöker inte, och det är därför som jag är i den situation jag nu är i. Jag borde dra av mig offerkofftan och bara göra.
Whatever. Kvällen skall iallafall ägnas åt att försöka läsa, försöka kolla på ett olagligt nedladdat avsnitt av Grey's Anatomy och försöka att inte äta. Det är självsvält som gäller. Jag skall sitta med mina tända ljus, min bok, min dator och njuta av hungern. Om jag så skall dö på kuppen så skall jag bli smal igen. Charlyene trivs inte som fetto. Charlyene trivs som smal eller allra helst utmärglad. Och den här gången SKALL jag lyckas. Det är mitt löfte till mig själv - att bli smal, smalare, smalast.
/Charlyene - vet att mitt beteende inte är sunt, men utför det ändå
Läs även andra bloggares åsikter om koncentration, smärta, tatuering, läsning, sorg, självsvält, självskadebeteende, att skada mig själv, vikt, löfte
Kommentarer
Trackback
