Jag känner ingenting
Inte ens när jag ställde mig på vågen imorse och såg alla äckliga kilon kände jag något. Jag bara klev av och tänkte inte mer på det. Jag borde ha tycks att det var äckligt, jag borde ha känt mig fet. Men jag känner ingenting.
Jag tror det har blivit lite mycket för mig den sista tiden.
Föräldrar som tjatar,
pengar som lånas,
släktingar som träffas,
hundra miljoner möjliga diagnoser (hur många personlighetsstörningar är det egentligen möjligt att ha samtidigt?),
medciner skall testas,
mediciner skall hämtas ut,
kaffe skall drickas,
vikt skall försvinna,
promenader skall gås,
vänner skall höras av till,
lägenheten skall städas,
F-kassan skall tjatas på,
etc...
etc...
Kanske är det ett normalt liv för många, men det tynger ner mig. Och gör allt till overklighet och icke-känsla. Som om jag vore helt död inuti.
Läs även andra bloggares åsikter om känslor, avtrubbad, känslolöshet, stress, dissociativa tankar
Åh! Jag känner exakt samma sak. Hur ska man egentligen kunna få bort det. För det är hemskt när allting bara är ett tomrum.
P.S. Har länkat till dig från min blogg om det är okej? D.S
Snälla säg att du vill gästblogga hos mig..
Till Fjärilen:
Just nu är jag så avtrubbad att jag inte ens känner tomheten. Allting är nollställt. Well, well... Klart att det är okej att du länkar. Men jag har redan gästbloggat hos dig en gång.
Vad bra du beskriver det, det är som en reflektion av vad jag känner ibland också.
Jag tror att det händer när allt bara blir för mycket kaos, då stänger kroppen av allting för att på något
sätt "skydda" sig mot den enorma kaostornadon.
stor styrkekram!
Till David:
Tack! Jag tror också att det är ett skydd, men det skyddet skadar ibland mer än det hjälper. För när jag blir avtrubbad, då spelar ingenting längre någon roll. Utan känslor är det meningslöst att leva...
Jag förstår att det känns som mycket. För en normal människa är det, som du skriver, inget jobbigt. Men i min värld, och säkert även din, är det ibland jobbigt att bara borsta tänderna. du är inte ensam och det hoppas jag du vet.
Tag några dagar ledigt får dej själv och alla dina krav på dej själv. Du behöver det, även om det är svårt. Själv brukar jag skriva ner alla måsten och lägga undan, tills jag känner att jag orkar. Då är det lite lättare att inte tänka på allt. Ta hand om dej, drick lite te och prata med krikväxterna (eller vad som hellst som får dej att tänka på annat). Kramar
Till Vingklippt:
Tyvärr är det så ibland att livet tränger sig på och saker måste göras när de minst passar. Om jag inte gnäller på F-kassan kommer jag inte att kunna betala mina räkningar i slutet av månaden, och om jag inte tar tag i att gå ner och vikt kommer jag bara att ta ångest över det. Vissa saker går helt enkelt inte att lägga åt sidan. Men jag önskar att jag kunde.
*kramar tillbaka*
Jag förstår om du inte vill skriva i min blogg igen men för varje inlägg jag läser i din blogg så blir jag så fångad och du skriver så bra att i alla fall inte jag skulle ha något emot en repris. :) Hade tänkt ha ett tema på bloggen och att dom som gästbloggar får skriva utifrån det så det blir inte exakt samma som förra gången. Men om du inte vill så respekterar jag självklart det.
