charlyene against the world

11 oktober 1998

Jag står i mitten av slänten som leder ner till vägen. Det är kallt ute, och jag huttrar lite. Några små droppar regn faller på mig, men de gör ingen skillnad för luften är så fuktig att det känns som om allting omkring mig är bara väta. Det är mörkt, och jag tänder ännu en cigg. Hur många jag har rökt stående här, vet jag inte. Framför mig finns det några snår, så jag är i stort sett osynlig för bilarna som åker förbi nedanför mig.

Så kommer det jag har väntat på. Två stora ljusciklar kommer farande från vänster. En lastbil. Ivrigt släpper jag ciggen på marken och börjar springa ner mot vägen. Springer, springer, springer! Men det går alltför fort, jag kommer att hinna fram för tidigt. Jag hör lastbilen tuta och hur den bromsar. Jag fortsätter springa. Över vägen, uppför slänten på andra sidan och in i skogen. Jag springer, springer, springer tills jag har blodsmak i munnen. Då lägger jag mig mer, under tallar och granar, på den blöta marken. Där ligger jag, vet inte om jag är lättad eller förtvivlad. Hur lång tid som passerar har jag ingen aning om. Jag kan knappt ens gråta. Det känns som om mitt inre skall spricka.

Jag är 16 år och har precis misslyckats med att dö.

---

Idag är det 10 år sedan jag stod på slänten, sökande efter en lastbil som skulle göra slut på det hela. Jag trodde att jag hade nått botten. Nu vet jag att jag var långt ifrån så långt ner jag kan komma. Men jag trodde då att jag hade sett helvetet, kännt mer och värre än vad som var mänskligt möjligt, och jag klarade inte av det. Tills den där lastbilen körde lite för långtsamt och missade mig. Missade mig så nära att jag kunde känna dess vinddrag när den bromsade sig förbi mig.

Men när jag låg där i skogen, blöt och kall, så började jag leva. Jag bestämde mig för att leva. Bestämde mig för att klara av detta, vad detta nu än egentligen var. Jag visste inte då vad jag vet idag. Hade jag vetat då vad som komma skulle, hade jag nog aldrig tagit det beslutet. För jag har ångrat mig så många gånger, gett upp så många gånger, tagit tillbaka mitt löfte så många gånger. Men det har alltid funnits i mitt bakhuvud. Det är vad som snurrar i mitt huvud varje gång jag har satt rakbladet mot pulådern och velat trycka till. Det är vad som flimrar framför mina ögon när jag stirrar på min samling med piller och redan har tagit fram vodkaflaskan att skölja ner dem med.

Är jag för feg för att dö, eller för modig? Jag vet inte. Men löftet finns där.

Jag har lärt mig mycket och gjorde mycket under de 10 åren som har passerat:
Jag har lärt mig trycka undan känslor så till den grad att jag inte känner någonting.
Jag har lärt mig att känslor är lättare att ignorera om en aldrig funderar på vad de egentligen är och innebär.
Jag har lärt mig att dölja skärsår och ärr för föräldrar och anhöriga.
Jag har fått en diagnos, och tror att jag skulle få fler om om jag kämpade till mig en utredning.
Jag har slutat skära mig, och börjat hetsäta.
Jag har intellektualiserat mig själv, och tagit en kandidatexamen.
Jag har ljugit utan ånger, bara för att det har varit en lek.
Jag har flytt, om och om och om igen, när mina lögner har uppdagats.
Jag har blivit våldtagen och struntat i det.
Jag har påbörjat behandling.
Jag har varit inlagd och insett att jag aldrig vill dit igen.
Jag har påbörjat och avslutat flera relationer.
etc...

10 långa år har förflutit. Kommer jag att klara 10 år till?



Läs även andra bloggares åsikter om självmordsförsök, självmord, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, tid, löfte, liv, död