charlyene against the world

Klockan är strax efter sju och den välkända känslan börjar infinna sig. Eller kanske rättare skrivet: känslorna. För det är ångest/irritation/rastlöshet/tomhet/sorg/trötthet/overklighet - all wrapped up into a big fucking knot. Det bränner och isar inuti mig på samma gång, jag kastas mellan förtvivlan och ilska, mellan att vilja göra allt det där som jag inte har orkat göra under dagen och att vara alltför rastlös för att kunna koncentrera mig på en enda sak.

Det är nu jag vill dö. Eller iallafall sova. Vadsomhelst för att slippa det här kaoset som finns i mig. Jag skulle kunna ta en Stesolid, men då vet jag att tomheten skulle ta överhanden och då finns det ingenting kvar att hålla fast vid. Snaran är redan knuten, den hänger i min hall - klar att användas. Men den har hängt där så länge nu att jag knappt ens lägger märke till den längre.

Är det inte konstigt att hålla fast vid känslor som gör så jävla ont? Att de är det enda som håller mig kvar i livet, att det är de som jag lever för? För utan dem finns ingenting - absolut ingenting.

Så jag sparkar i väggar och slår näven i sovrumsdörren, för irriationen är så mycket bättre än tomheten.
Så jag hetsäter och kräks, och inte är det glass och annat lättätet som slinker ner. Nej, det är knäckebröd och annat som gör riktigt ont när det pressas upp igen genom min strupe. Allt för att skada mig själv maximalt utan att göra bestående men.
För hur mycket jag än vill dö, så vet jag att jag kommer att leva imorgon också. Och det är här sorgen bränner sig fast i mitt inre, slår tag om mitt hjärta med sina flammande klor. Den som påstår att sorgen är kall har aldrig upplevt sorgen över att leva. Över att inte våga dö. Över att inte riktigt kunna göra ett val.

Jag tar mina Nozinan och hoppas att de verkar snart. Samtidigt vill jag inte sova, för detta är den enda tiden på dygnet då något faktiskt blir gjort. All annan tid är bara dötid i väntan på kvällen, då jag faktiskt har lite energi att göra något. Känslorna ger mig energi. Är det inte märkligt, så säg?

Så mellan de tvära kasten får jag saker gjorda. En tallrik diskad här, en bok lagd i bokhyllan där. I min värld av overklighet lyckas jag gå ut med soporna.

Men jag hatar att leva såhär. Det är omänskligt, förnedrande att behöva invänta kaoset för att kunna göra något alls. Men visst förstår jag att det är kaoset som driver mig till att göra saker - ett ynkligt försök att skapa ordning omkring mig för att jag inte kan skapa ordning i mig. Patetisk är vad jag är. För jag gör inget av de massa insikter som jag påstås ha.

Mest av allt vill jag dra på mig mina Doc Martens och gå ut i mörkret, i hopp om att någon skall våldta mig inatt.


Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, självmord, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, tomhet, irritation, ångest, väntan, energi, inre kaos, psykisk instabilitet, självinsikt